31 december 2014

Gott nytt 2015

Det gamla året är i sina sista skälvande timmar. Dags att göra en tillbakablick.

Inom familjen var den största händelsen 2014 att det femte lilltrollet, lilla E, gjorde sin entré och hon är vårt första flickbarnbarn. Hon är nu 3,5 månad och bor i Stockholm. Det är långt bort, mycket hinner hända från en vecka till en annan, men vi har hälsat på hos henne och familjen två gånger sedan hon föddes. Vi reser ofta söderöver och har gjort fyra trevliga resor till lilla huset i C. Sommarresan dit ner, som blev som en egen resa på 10 dagar, innehöll besök och vandringar på några favoritställen i Frankrike. En stor del av vårt "nya" pensionärsliv tilldrar sig i Frankrike och vi njuter i fulla drag av detta. Hemma i Skåneland är det småtrollen J, F och Ph som får ta plats och ungefär varannan månad vill vi träffa de två minsta småtrollen i Stockholm. Så har vi vår kära trädgård med alla de projekt vi vill genomföra där. Undrar om den någonsin blir klar...?

Historien har blivit ett år längre men inte bara bättre. Nyheterna handlar alldeles för mycket om ondska och grymhet - och många tror att de inte kan göra mer än titta på och förfasa sig. Det är krig och katastrofer i många hörn av världen men vi som bor i ett av världens rikaste länder kan göra mer än bara titta på. Jag har stående månadsöverföringar till tre olika hjälporganisationer, köper alltid de hemlösas egen tidning och de senaste månaderna ser jag till att alltid ha en tjuga eller två i jackfickan när jag går och handlar. Vi har det bra och kan hjälpa de stackare som har det sämre. Mycket sägs och skrivs om nutida tiggare - men jag tror inte någon av dem skulle välja att tigga istället för att arbeta. Så i väntan på att de får ett riktigt jobb eller att situationen blir bättre i deras hemland så delar jag med mig av mitt överflöd.  Många bäckar små ... Politiken i landet Sverige har det senaste bjudit på olika karusellrundor. Skönt att ha en stadig politisk uppfattning, det ger en grund att stå på när politikerna snurrar litet hit och dit runt omkring oss. 
För en relativt ny bloggare som undertecknad så är man både glad och tacksam över att ha läsare. Ännu roligare är att ha läsare som kommenterar det man har skrivit - tack för det och fortsätt gärna att höra av er! Antalet besök på min blogg har ökat med 150% under 2014 och jag ser att ni finns på flera olika ställen i världen, inte bara i Sverige och Europa. Fascinerande! 
Till alla er som följer mig vill jag önska ett glatt och lyckosamt 2015 och jag hoppas att det nya året bjuder oss på mer värme och omtanke och färre fasor och katastrofer.

30 december 2014

Det blåser på månen

På teater går man för sällan. På teater går JAG för sällan - borde jag skrivit....
I helgen råddes det bot på problemet då jag gick med äldsta lilltrollet J på Det blåser på månen på Helsingborgs stadsteater. Föreställningen har gått en månad och fått fina recensioner - men vad bryr sig en nioåring om det?
Vi läste på litet om handlingen, om Dina och Dorinda och den frånvarande pappan och den ointresserade mamman, om konstiga djur och en diktator i en konstigt land. Jo det kan nog bli något av det. Till viss del en verklighet som finns nära barn idag, många detaljer med en påhittighet som ger möjlighet att fundera och fantisera. En del av föreställningen utspelas i salongen och vi får alla tillsammans med skådespelarna hjälpa till att mota bort diktatorn som härjar i Bombardiet.

Mitt stora lilltroll var mycket fascinerad av scenografin, hur man hade valt att visa de olika rummen på scenen, förflyttningar av rekvisitan, färgsättningar och ljudet (!). Han var också övertygad om att flickornas roller spelades av barn - ett gott betyg till de vuxna tjejernas övertygande kroppspråk. Vi fick skrattat en hel del, hade hjärtat i halsgropen ett par gånger och klump i halsen över guldpumans självuppoffrande insats mot slutet av föreställningen.
Damen som satt bredvid lilltrollet, en mormor, berättade för honom att boken är bättre - så nu blir det nog till att låna den på biblioteket.





29 december 2014

Pensionärssysselsättning

En av de saker som fanns på min "vadskajaggöranärjagslutatjobba-agenda" var en kurs i bridge för nybörjare.
Liksom många andra som har slutat arbeta, så inser jag att man vill hålla hjärnan i samma fina (?) trim som när man jobbade. Funktionerna avtar ju med åldern - så det gäller att hålla igång. Det är ju egentligen samma sak med resten av kroppen - sluta inte rensa ogräs, sluta inte leka med barnbarnen, sluta inte med din träning och om du inte gör något regelbundet så börja göra något! Det är aldrig för sent att börja, enligt de som förstår sig på.
Det finns så klart många bra sätt att aktivera sina små grå. Fast de är inte grå utan faktiskt rosa på grund av blodet som cirkulerar. Ska man tro allt man sett på tv så var det tydligen Agatha Christie som lanserade begreppet "de små grå" som en metafor för den skarpa hjärnaktiviteten hos Hercule Poirot.
Vad ska man göra för att hjärnan ska jobba då?
Tja, enligt experterna så är traditionellt korsord och bridge väldigt bra, minnet tränas hela tiden. Att lära sig ett nytt språk, lära sig saker utantill eller googla håller också hjärnan i trim. Soduko är också bra. Man hittar ett matematiskt mönster som man fullföljer, visst arbetar hjärnan, men det blir inte minnesträning på samma sätt.
Den mentala konditionen påverkas inte bara av intellektuella aktiviteter. Fysisk aktivitet syresätter kärlen (även i hjärnan) och sätter igång synapserna. När vi tränar bildas nya kärl och celler (även i hjärnan). Hela kärlsystemet påverkas vid träning och om vi bara går i de gamla hjulspåren så släcks synapserna ner och till slut blir det mörkt. Och det vill man inte - eller hur? 
Därför har jag under hösten tillsammans med goda vännen MB gått på en nybörjarkurs i bridge. 
Tillsammans med ett femtontal andra nybörjare (de flesta 55+) så försöker vi lära oss grunderna inom budgivning och spelföring. Vi träffas en kväll i veckan och får instruktioner och hjälp av de hängivna och pedagogiska ledarna. Först har vi en stunds teori, därefter fika och sedan ett par timmar vid spelborden.  Efter 10-15 lektioner fick vi möjlighet till spel ytterligare en kväll i veckan, dock utan lärarhandledning. Det är ett bra sätt att få oss att tänka helt själva utan att ha någon lärare att fråga. Jag är faktiskt litet förvånad över att detta är så roligt. Visserligen har jag alltid gillat att spela kort (det är kanske en förutsättning) men också att det är ett så trevligt sätt att tillbringa en kväll på. Hjärnan är på högvarv när man kommer hem vid 22-tiden och det är ingen idé att försöka somna förrän efter ett par timmar. 

Skönt att veta att de grårosa jobbar på....



26 december 2014

Skånsk vinterdag

Annandag Jul i Skåne, ganska sen morgon, upp med persiennen... -11 grader ute... minus ELVA.... och fantastiskt vackert.
Alla vill ut i det fina vädret, småtrollen har så klart vinterkläder men vi och föräldrarna är inte bra förberedda. Vinterbyxor skramlas fram liksom varma kängor och halsdukar och vantar och så ut med oss innan solen försvinner bakom något moln.
Kameran fick följa med, man vet ju aldrig om man hittar något roligt att fotografera. 
Småtrollen gillar att det är is överallt, inte minst att några översvämmade ängar nästan blivit isbanor med skare att klampa omkring och halka runt på.
Fascinerande med de extremt långsmala iskristallerna 
Följa John
Nästan ett Eiffeltorn, dock litet på sniskan... iskristaller på grässtrån i en fryst vattenpöl
Det regnade ju kraftigt i några dagar före jul och det märks på åarna i trakten
Inget annat än iskristaller på ett broräcke, max 1 cm höga
Stranden är fin i alla väder.
Vi tog in rosor dagen före julafton, nu kan vi inte längre plocka in några 
Väl hemma blev det till att elda i öppna spisen och sedan ut igen i trädgården för att göra islyktor av de hemsläpade isflak som småtrollen hittat längs promenaden.




21 december 2014

Kreatösprojekt till småtrollen

När jag tar mig tid - så är en av mina favoritsysselsättningar att måla och klä om möbler. Jag gör detta tillsammans med två tjejkompisar och vi har nog hållit på i mer än 20 år med att förnya, förbättra och försköna. Vi träffas varannan vecka under vår och höst. 
De första åren gjorde vi väldigt mycket tillsammans för att lära oss. Vi blandade egen linoljefärg, vi experimenterade med olika färgblandningar och olika målningstekniker som dekormålningar t ex måla furu så det ser ut som marmor eller som björk. Vi klädde om alla sorters stolar och pallar och en och annan soffa på löpande band, till oss själva, till släkt och vänner. 
Ibland har vi varit med på någon hantverks-utställning och då blev en och annan möbel såld, vilket är extra roligt. Ett år gick vi på en snickarkurs tillsammans. Senare tog vi hjälp av en snickare som byggde stommar till stora runda pallar som vi sedan målade och klädde om.

Efter hand försvann de stora arbetslokalerna eftersom tjejkompisarna flyttade från hus med källare till hus utan källare och från gård på landet till lägenhet. Så nu när vi träffas gör vi det fortfarande hemma hos varandra, men mer för att bolla idéer och få goda råd av varandra än för att just då slipa, måla eller klä om. De stora projekten arbetar man med hemma. 

Den senaste månaden har mitt stora projekt varit att göra spelbord till de tre stora småtrollen. Den äldste J som är nio år gillar att spela schack och det var så idén föddes med att ge dem varsitt målat bord att spela spel på. Både jag och mannen i mitt liv tycker också att det är behövligt med en bra balans mellan att spela spel av traditionell typ och att spela dataspel. Borden är fyndade på loppis, ett fick vi såga av benen på, ett annat fick en ny låda till spelpjäserna. Trixigast att måla var schackbordet - men det var ett himla roligt projekt.
Borden blev klara i veckan och eftersom småtrollen bor hos oss denna helg har vi kunnat frossa litet i traditionella spel som luffarschack och Fia med knuff, förutom det vanliga schackspelet.



09 december 2014

Köpenhamn i advent

Ett måste i adventstider är ett besök i Köpenhamn tillsammans med mina två kompisar i Kreatöserna. Vi tittar på de dukade borden på Kunglig Dansk, vi äter smörrebröd, dricker öl och snaps och så försöker vi hinna med dansk design på alla tänkbara sätt.
Vi undviker Ströget, i den mån det går eftersom Kunglig Dansk har sina lokaler där, men för övrigt söker vi oss till de små undanskymda gatorna med sina roliga affärer.
Detta året är inte de dukade borden så imponerande; de är färre än vanligt och på temat barn - är det kanske inte tillräckligt inspirerande? Dessa i blått och silver verkar inte ha barntema...


Här var dekorationerna dock för barn; Nalle som flyger ett julklappsflygplan som har störtlandat på matbordet...

Kanske att man inte ska duka med Flora Danica på barnkalaset - i alla fall inte när Nalle missar landningsbanan ;)
I andra änden av Flora Danicabordet ser vi fantasihuset som skulle kunna vara Hogwarts, här gjort av flyttkartong.
Här är 1970 års julfrimärken, designade av Drottning Margrethe, som fått vara förebild för det dukade bordet nedan, färgmässigt.

Denna imposanta krans är säkert 1.20 m i diameter - inget att ta efter hemma. Men maffig!!
Detta är också imponerande! En kvinna med en vass och spetsig sax samt ett bra ögonmått som på löpande band klipper klassiska danska pappersdekorationer på fri hand.

Hotell Angleterre har en fasaddekoration med HC Andersenmotiv. Ganska fint i dagsljus...
...men som en teaterscen när det blivit mörkt!
Annars gillar jag roliga detaljer som granatäpplena i det avlövade äppelträdet inne på en vacker bakgård.

Eller guldfåglarna som pryder parasollerna på ett utomhuskafé. Här hörde man också vacker koltrastsång i skymningen.
Tillbaka i Sverige bjuder Helsingborg på en vacker och pampig gran och ovanför gågatan hänger litet ovanliga ljuskronor "i taket".

05 december 2014

Adventstid

Så var det dags igen, adventstiden är min bästa högtid. Stjärnor och ljusstakar som lyser upp i fönstren, en ljusslinga i ett träd utanför, levande ljus på bordet, spraket från öppna spisen blandar sig med Bachs Juloratorium eller någon julsång med ett modernare sound, doft av hyacinter, glögg och pepparkakor. Allt för att mota bort mörkret och kylan - jag är verkligen en sommarmänniska som har fullt sjå att klara av vinterperioden.
Men jag kan inte sitta ner och mysa hela dagarna, adventstiden använder jag också till att planera jul-och nyårshelgerna. Yngste sonen med familj kommer till oss helgen innan jul och då firar vi en sorts tidig jul med dem, julmat och klappar. Sedan åker de hem till Stockholm för att vara med svärdotterns släkt över julhelgen. 
Lillejulafton och julafton firas hos äldste sonen här i Skåne och sedan kommer släkten till oss för kalkon på juldagen. Sedan 25 år tillbaka har vi nyårskalas, visserligen ett knytkalas, men vi står för drink och varmrätt och för att få lugna mellandagar är det klokt att vara förberedd.   
Under advent ska ju flera saker fixas. Jag gillar att ta in skogsgrönt och pynta med, gärna också kottar och kvistar, ljuskronan ska kläs med grönt, det står hyacinter står litet här och där (trots att vi får snuva kan vi inte låta bli dem) och amaryllisarna skjuter upp sina stora tjocka knoppar. I år hann jag inte (!) med att bjuda in tjejkompisarna till en kväll med kranstillverkning så jag fick köpa en färdig, men odekorerad, krans som jag själv pyntade. Nästa år tiddelipom....
Saffransbrödet är bakat men jag ska göra en omgång till, mannen i mitt liv gillar bullarna till förmiddagsfikat och min gamla mamma har också fått ett par påsar. Jag ska också baka några glutenfria bullar till ena svärdottern. Mandelmusslorna är på gång och så blir det nog några enkla sorters kakor tillsammans med de tre största småtrollen. I år lockar det dessutom att göra ett franskt valnötsbröd till julbordet, jag tror det passar bra till osten.
Trots att jag slutat arbeta så har jag jättesvårt att få tiden att räcka till för allt det som jag vill göra - men fritidsintressena är många och vissa tar tid och måste få lov att ta tid. I ett kommande inlägg ska jag berätta mer om vad jag gör.... men det handlar om att ta tillvara gamla ointressanta möbler och få dem "på fötter" igen! I år ska de tre största småtrollen få var sin möbel till sina rum. Schhh, jag måste vara litet hemlighetsfull, kan inte berätta mer - man vet inte vem som läser detta....



15 november 2014

Franska fönsterluckor

Jag städar bland mina digitala foton, jag har tagit ungefär 10 000 foton de senaste 12-13 åren. Jag skulle vilja märka dem mer detaljerat än vad mitt nuvarande fotovisningssystem tillåter - "lilla huset i C, småtroll, jular, resor i Sverige och resor i Frankrike, trädgård på våren och trädgård på hösten" mm mm. Varför är det så att man tar kort som stöd för minnet när man planterar om i trädgården... och sedan glömmer bort att man varit så förutseende och försöker gissa vad som är planterat. Kanske ska införa att ta med plattan ut i trädgården - och då vore det bra om alla foton på blommande lökar från olika år finns att hitta samlade på ett ställe i datorn.... Nåja, jag får kolla med äldste sonen vad han har för tips på märkning. "Lägg dem i molnet" kanske han svarar eller "skaffa ett bättre fotovisningssystem". Kanske något att fundera över....
I alla fall så hittade jag en himla massa vackra och färgglada fönsterluckor, franska så klart. Luckorna på lilla huset i C är snyggt blå - men jag tror att de kommer att bli ännu vackrare när färgen bleknat - undrar om man kan måla i en redan bleknad färg...? 
    Här ett av alla slussvaktshus vid Canal du Midi

  
Inte alltid så genomtänkt och matchat.
Titta på beslagen, tänk att det faktiskt fick ta sin tid förr att smida vackert - inte bara funktionellt.
Dessa gråblekta luckor med snirkliga beslag finns i Limoux.



Undrar vem som bor här och har mörkt i alla rum utom ett.....
Uniformt i Beaucaire.... ganska ofranskt... 
Detta fönster finns i byn på andra sidan vårt berg.
Här i Alsace verkar man ha använt en tapetrest till sina luckor.
Vackert blekt och skavt. Dörren går in i kyrkan i Mirepoix, vad döljer sig bakom fönstrets lucka?
Hoppsan - här smög sin in en troempe l'oeil och utan fönsterluckor dessutom. Man förstår att det är målat direkt på fasaden när man tittar på nedre högra hörnet... Skickligt gjort och så himla kul!




12 november 2014

Capri - utan San Michele?

Jag är upprörd sedan några dagar - den nya regeringen har tagit en del konstiga beslut...
Man tänker stänga ner Svenska instituten i  Rom, Aten och Istanbul och även Axel Munthes Villa San Michele på Capri - ett för mig (och många andra) totalt obegripligt beslut. Därför har jag skrivit på en namninsamling för att förhoppningsvis få detta beslut ändrat.Vill du också göra det, så finns en lista i slutet av bloggen liksom länkar till de olika svenska instituten där man kan läsa om deras verksamhet. En verksamhet som alltså kommer att upphöra 2017. Regeringen sparar den fantastiska summan av 22 miljoner.... 

Jag har litet speciella och känslomässiga band till den fantastiska ön Capri. I min gröna ungdom tillbringade jag några månader där, för att läsa italienska och studera konsthistoria. Vi bodde på Anacapri, i Villa Filomena på Via Caprile, ett stort gammalt hus med en maffig trädgård/park som gav fin skugga. På denna tid var Anacapri en liten italiensk by där alla kände alla och vi svenska tjejer som bodde där blev ganska snabbt väl emottagna i gemenskapen. På dagtid var turisttillströmningen stor (redan då...) men när sista båten hade återvänt till fastlandet var vår studiedag också slut och det blev dags för det italienska vardagslivet. Vår lärarinna och värdinna Britt och hennes man Carl hade bott länge på Anacapri och de var både välkända och omtyckta av byborna. Det var inte bara vår lilla grupp av svenskor som studerade där. Observatoriet i Saltsjöbaden hade en filial på Capri där man forskade på solastronomi och dit åkte svenska forskarstudenter på stipendier.

För cirka 10 år sedan återvände jag till Capri, som en av alla de turister som lämnade ön på kvällen. Jag önskar jag inte hade gjort den dagsutflykten. Så mycket var förändrat till det sämre, allt inrättat för turismen - snacka om turistfälla! Kanske jag återvänder hit under lågsäsong, kanske att jag då får möta det genuina Capri. Det enda som jag fortfarande upplevde som ganska orört var Villa San Michele, Axel Munthes livsverk och sagolika bostad. Här var det stilla och kontemplativt. Man förstår de svenska studenterna, konstnärerna, forskarna, journalisterna med flera - som tack vare stipendier genom åren kunnat njuta av denna fantastiska miljö och här kunnat samla inspiration med inriktning på Italien och klassisk kultur. Och nu ska det stängas .....
Utsikten över Marina Grande från Villa San Michele. Superklart  vatten, också uppifrån Villa San Micheles trädgård.

                                  Marina Grande, här landstiger alla, även turisterna....
På hemvägen - en tillbakablick på I Faraglioniklippformationerna sydväst om Capri

Svenska Institutet i Rom 

Svenska Institutet i Aten 

Svenska Institutet i Istanbul 

Stiftelsen Villa San Michele 

Namninsamling mot regeringens beslut att lägga ner medelhavsinstituten







04 november 2014

Tillbaka i den skånska myllan

Efter en tappad vecka (se Planeringsfreakens fasa) så börjar nu den svenska delen av mitt liv återgå till normalfart. Tur är det, att få ihop en pressad  kalender är inte alltid lätt. Nu kommer också bloggen få litet egentid.... liksom trädgården, mina franskläxor och småtrollen.

Alla kappsäckar är uppackade, sommarkläder och sandaler är undanplockade och vinterkläder är  framtagna. Men än så länge har de inte börjat att användas. Hösten är fin just nu i Skåne, mild och och bara litet grå. Det gäller att njuta innan kölden och det vita börjar falla. Fast man vet ju inte hur vintern  tänker bli ... snöstormar och en massa minusgrader eller en gråmild blöt vinter som bara mördarsniglar och bladlusägg gillar?

Meteorologen satt i TV-soffan häromdagen och pratade om klimatförändringarna. Budskapet var att vi framöver får förbereda oss på skyfall och extrem värme, ungefär som vi har haft det hittills detta år. Men han sa inget om vintern... Vissa förståsigpåare hävdar att detta är ett år då el Niño påverkar världens väder extra mycket och för oss i Europa skulle det innebära en ovanligt mild vinter.  Jo, det vore skönt att slippa skotta snö men helst vill man ju ha ett normalt väder med ett i alla avseende friskt klimat.

Höst som sagt... hittills ovanligt fint, en hel del sol och runt 12-15 grader. Vi försöker vara i trädgården så mycket som möjligt. Vi har nämligen ett projekt där....  I stora perennrabatten (c:a 50 kvm) framför huset så frodas kirskål (även kallad kers eller på skånska skvallerkål).  Vi började tidigt i våras med att gräva upp rabatten i omgångar. Vi har pillat bort kirskålsrötter från perennrötter och rensat all jord ner till 40 cm djup. Egentligen kan man inte göra så här med kirskål - den kommer alltid igen. Finns det minimibitar av rottrådar så sprider sig den glatt. Vi vet för vi har gjort denna resa en gång tidigare, i samma rabatt för 10-15 år sedan och - kirskålen kommer tillbaka. Men det dröjer och vi har lyckats med att hålla undan tillväxten ganska bra med att dra upp allt som visar sig. Men det året som mannen i mitt liv hade ryggproblem och blev opererad så blev det inte lika fint rensat som andra år...  och då passade kirskålen på att bre ut sig. Alternativet som rekommenderas av fackfolk är att täcka hela rabatten med markduk i ett par år. Men det fungerar inte så bra hos oss då vi har några stora buskar i rabatten.  Osnyggt är det också under tiden...

Många var de växter som inte mått bra av kirskålens utbredning under jord, så vi bestämde tidigt i våras att nu passar vi på och gör om rabattens utseende. Det är ett roligt jobb, stora papper med färgpennor och blomböcker och så klart internet med all information som finns där. Eftersom rabatten är stor och ska ses från alla håll och vara vacker under hela växtsäsongen så är det en del att tänka på. Nu är det dock slutspurt i rabatten, växter som ska ersätta de kasserade är hämtade på plantskolan och nu ska dessa ner i jorden tillsammans med en hel del nyinköpta lökar. Vi har ställt ut det inhandlade, men man kan se att här behöver kompletteras med fler exemplar av anisört, silverax, astilbe och dvärgmalört. Från annat håll i trädgården skall hämtas flox, rosenstav och vinterkyndel.
 Det ska bli spännande att till våren se hur våra idéer och tankar blivit omsatta i verkligheten....











29 oktober 2014

Carcassonne - en turistfälla?

Många är de gamla städer som vi har besökt, och många har haft ringmur eller stadsmur, något som faktiskt har funnits runt de flesta städer/byar från antiken fram till medeltid. Flera av de medeltida orterna i Languedoc, inklusive den vi själva bor i, är byggda enligt en cirkulär princip och kallas också för des Circulades. I mitten av cirkeln finns/fanns slottet/borgen/kyrkan väl skyddade mot fienden av att bostäderna är byggda i cirklar inifrån och ut. Husen har sina fönster inåt byn och vänder ryggen utåt. Denna byggnadsstil tror jag inte finns utanför Languedoc.

Vanligare är då en ringmur, eller varför inte två (!) som runt La Cité de Carcassonne med sin medeltidsbebyggelse. Denna stad ger en bra bild av hur man byggde från 500-talet till 1300-talet. På 500-talet var staden ett romerskt oppidum (en befäst småstad) som hette Carsac och som blev en viktig handelsplats för regionen. Man byggde murarna i zigzag mellan de tätt placerade tornen och muren blev starkare än en traditionell lång och rak mur. I dag finns tre av dessa torn bevarade. Romarna lämnade sedermera staden till visigoterna som i sin tur förlorade staden till muslimska saracener från Barcelona och staden byter nu namn till Carchachouna. Kung Pippin den lille lyckades på 700-talet att fördriva saracenerna från större delen av Sydfrankrike, men inte från den starka staden Carcassonne. Den finns en legend som berättar om Dame Carcas (änka efter en saracen) vars krigslist lurade frankerna. Staden var belägrad under lång tid och förr eller senare tar matförråden slut. För att visa hur välförsedd staden trots allt var så lät hon kasta en välgödd gris över ringmuren. Då gav belägrarna upp och för att meddela stadens invånare den goda nyheten lät hon ringa (på franska sonner) i stadsklockorna - Carcas sonne - därav namnet på staden.  
Under medeltiden uppfördes flera nya byggnader. Grundstenarna till katedralen välsignades av påven och nu började även slottet att byggas. 
Under 1200-talet hade Carcassonne runt 4000 invånare och staden var både rik och välmående. Greven gav katarerna i området religionsfrihet och beskydd. Katolska kyrkan gillade inte denna utveckling och påven skickade ut sändebud för att missionera mot kätteriet som sågs som en förbrytelse. En av påvens utsända blev mördad av en katar och påven beordrade därför ett heligt krig eller korståg mot katarerna som han ansåg även vara satanister. År 1209 intogs Béziers  och dess 20.000 invånare mördades, därefter gick man mot Carcassonne. Efter två veckors belägring fick staden ge upp. Carcassonne var efter detta länge en gränsstad mellan Frankrike och Aragonien (idag en del av Spanien).  
Ett uppror mot kronan i slutet av 1200-talet ledde till att en del av befolkningen blev utdrivna ur staden. De bosatte sig på ett område utanför staden och detta kallades Ville medan området innanför stadsmuren kallades Cité. Det fanns stora motsättningar mellan stadsdelarna. 
I mitten av 1500-talet spred sig protestantismen i södra Frankrike och invånarna i Ville konverterade medan de i Cité förblev katoliker, vilket ökade på motsättningarna. Den ekonomiska makten och välståndet fanns i Ville och kyrkan och kungens anhängare fanns i Cité
På 1600-talet blev Roussillon franskt och nu minskade stadens militära betydelse - detta var början till slutet för Cité. Man övergav fästningen, invånarna använde stenen för att bygga nya bostadshus - murar och torn förföll. 
I mitten av 1800-talet beslöt den franska regeringen att hela Cité skulle rivas (!). Detta beslut satte igång en kampanj som ledde till en räddningsaktion av stora mått. Staden blev så småningom klassad som ett historiskt monument och det startades ett omfattande reparationsarbete som faktiskt inte var helt avslutat förrän på 1960-talet.
Idag, på avstånd, ser Cité idag ut som en kuliss till en Disneyfilm... När man närmar sig staden till fots möts man av en livs levande riddare som förmodligen fotograferas av samtliga besökare.....
Slottet ser vi bara utifrån, tiden medger inget besök denna gång. I vallgraven finns inget vatten utan istället un potager, en köksträdgård, säkerligen uppbyggd enligt gamla principer.
Katedralen är vackert medeltida med fina glasfönster och vårt besök blir väldigt stämningsfullt tack vare en rysk kör som framträder a cappella.
Gränderna är vindlande och många är de vackra husen. Tyvärr syns de knappt för alla butiker som säljer souvenir av allehanda slag. I stort sett har alla småbutikerna likadant sortiment, medeltida dräkter för barn, svärd och sköldar och mängder av andra saker med medeltidsanknytning. Några få butiker är hantverksinriktade med keramik och det finns några gallerier med tavlor. Man kan undra hur de kan bära sig....
Det finns gott om restauranger och caféer och vår trerätters lunch är överraskande god till ett hyfsat pris. Personalstaben, som verkligen är på rätt ställe, är intresserade och serviceinriktade - otippat i slutet av säsongen....På en öppen plats hörs plötsligt medeltidsmusik och det är en grupp musikanter som gör reklam för kvällens föreställning. 
Det är i slutet av september och det borde varit färre turister än på sommaren - men ändå går man som i ett långsamt tåg av folk. Stannar någon framför mig så stannar även jag - det är svårt att passera förbi. 
Visst funderar jag en hel del på turistens påverkan på så sevärda platser som Carcassonne. Måste det finnas så många tingeltangelbutiker? Kan man begränsa antalet? Kan man styra upp vad som ska säljas i de olika butikerna så inte alla har samma utbud? Borde vi som besökare inte få chansen att litet lättare fästa ögonen på det historiska utbudet istället. Jo visst, det finns några vägvisare som visar till de äldsta tornen och de dubbla murarna och på slottet finns kanske ännu mer information. Man tog en entréavgift till slottet - det kanske borgade för en annan upplevelse än geschäftet i gränderna....
Men förmodligen var Carcassonne en sorts turistfälla även på medeltiden. Man kan gott tänka sig att folk, både de på bygden och de mer avlägset boende, vallfärdade hit för att både köpa och sälja sina varor. Det myllrade säkert av allehanda folk i gränderna - precis som i dagens Cité.




04 oktober 2014

Planeringsfreakens fasa

Jag har tidigare konstaterat att jag gillar att planera, tycker om att bestämma och särskilt när jag ska göra saker, gillar en ganska full kalender och jobbar bäst under tidspress. Det kan vara väldigt nyttigt för sådana som undertecknad att upptäcka att vissa saker kan man verkligen inte styra över. 
Nu pratar jag inte om sjukdomar, krig och annat elände som ingen styr över, utan bara den vanliga vardagen.... Som en så enkel sak som vårt vanligaste transportmedel - bilen. Bilar ska ju bara fungera, det är inte så noga med märke och så - men de ska fungera när man vill använda dem.
Häromveckan i södra Frankrike är vi på väg med goda vänner på en utflykt och vi ska köra upp på det ganska höga berget Montagne Noir. Då talar en varningslampa om för oss att kylarvätskenivån var för låg. Hm, kylarvätska är bra att det finns när man klättrar uppför branta vägar, tur vi har en massa vatten med oss.... Nähä - moderna bilar kyls inte med vatten enligt instruktionsboken utan med en särskild blandning, som var hemlig (också enligt instruktionsboken). Kontakta snarast en auktoriserad verkstad stod det i boken. Hm, bara att vända, rulla nedför utan att anstränga systemet för mycket. Vi håller koll på temperaturmätaren och den håller sig stadigt inom tillåtna värden. 
In på verkstaden i Carcassonne där jag på min bästa franska beställer kylarvätska men den gode säljaren sa "jag vill kolla litet innan vi häller i detta": OK varsågod, han tittar i motorn, smackarmissbelåtet, lägger sig på marken och känner med handen, blir blöt och säger "detta får ni inte köra med, det måste repareras". 
VA?? 
Fredag eftermiddag kl 15.00.. tredagars utflykt inplanerad sedan rätt länge med vänner som rest från Sverige för detta ... hotell och restauranger är inbokade... vingårdsbesök är inbokade och ganska många vinlådor ska inhandlas. 
"Men hallå, kan ni göra detta idag kanske"? Verkstäderna i detta landet har, till skillnad från svenska dito, öppet till 19.00 även en fredag.
"Nej absolut inte, vi har inte den reservdelen".
Nähä, de har inte reservdelen, vad händer nu då? Jo M Merlin (som förhoppningsvis skulle kunna vara en riktig trollkarl) ringer försäkringsbolaget och en biluthyrningsfirma och efter ytterligare en timme så har vi en halvstor Renault Scenic till vårt förfogande. Jaha, in med bagaget, skaka hand med M Merlin och vad var det nu han sa...? "Reservdelen kommer på måndag och ni kan hämta bilen på tisdag, jag ringer när bilen är klar". Jaha detta verkar rimligt, ingen jobbar över helgen. Vi kommer fortfarande att hinna med biltåget som ska ta oss norröver på torsdagen.
Så blir det måndag och ingen ringer. Vi packar och packar och förbereder oss, vi ska ju snart få bilen och då drar vi mot Sverige.
Så blev det tisdag och ingen ringer. Ingen alls.... jo jag ringer till slut verkstaden och får höra att det är fyra samtal före och fler kan inte vänta. Efter en timme ringer jag igen - då är det upptaget i växeln. Nä, så här kan vi inte ha det, vi ska ju bara hämta vår bil, M Merlin har så mycket att göra att han inte har hunnit ringa oss.... Så vi åker dit, till verkstaden i Carcassonne. Där sitter M Merlin och när han får syn på oss så ruskar han på huvudet och säger "bilen är inte klar".
VA?? Inte klar?? 
De har ju haft nästan två arbetsdagar på sig att få dit den där lilla prylen... M Merlin ruskar på huvudet och förklarar att den lilla delen finns inte att uppbringa varken i Frankrike eller i bilens hemland Tyskland. Han kan inte heller säga om det tar två dagar eller två veckor innan det kan levereras en dylik grej. Undertecknad börjar storgråta (en svaghet jag har som dyker upp när jag blir riktigt arg...) receptionisten kommer ilande på skyhöga klackar "mår jag bra, vill jag ha litet vatten"? Tur min franska inte räcker till för då hade mitt svar inte blivit så artigt som det ska vara i detta landet. Jag bara ruskar på huvudet.
Trollkarlen gör ett tappert försök att blidka mig och säger att vi kanske kan montera bort denna pryl från en av våra nya bilar och in i er bil...om den passar...och det vet vi i morgon, ring oss då!! I morgon är det onsdag och på torsdag kommer vi fortfarande hinna ta oss till biltåget i Lörrach. OK vi avvaktar morgondagen....ingen ringer...ingen utom jag som kommer direkt fram till icketrollkarlen som säger att det tyvärr inte fungerade med hans fiffiga plan. 
VA?? 
Nähä, och nu då? "Jag hoppas reservdelen kommer på måndag och så kan ni hämta bilen på tisdag. Jag ringer...." 
Hm han hoppas... snart är det måndag.... 

Tågbiljetten missas, Autozug betalar aldrig tillbaka något, stort tack till vår egen bilfirma hemmavid som är schyssta och tar alla våra kostnader som inte nybilsgarantin kan klara av. 
Hemma väntar sedan en månad en nyfödd lilltrollflicka som ska pussas på och doftas på och hennes storebror som vi bara skypat med senaste veckorna och deras föräldrar. Där väntar alla de andra småtrollen som ska passas när föräldrarna renoverar nyköpt hus, där finns missade franskalektioner, missade bridgekurser, ett trädgårdsprojekt som måste göras innan frosten kommer, frissa, tandläkare... ja ni förstår va?? Sådan är min kalender och den spricker när oväntade saker inträffar. Vad gör man då? 

Det är tufft för en som jag - men tack och lov har den sydfranska vädret visat sig från sin bästa sida så vi har kunnat njuta av några riktigt fina stranddagar i ett otroligt vackert kristallklart hav. Litet socialt umgänge med några vänner blev det också. Men ändå nyttigt att fundera över de oförutsedda som ibland sätter en käpp i alla fall i något av hjulen.

Men snart är det måndag... Här ska M Merlin inte längre HOPPAS, han ska veta och ge oss ett riktigt riktigt bra besked på måndag. Undrar om han kommer att ringa.......




30 september 2014

Saluhall à la Paul Bocuse

Franska matmarknader är ett populärt utflyktsmål och många fotografier tas på mat i alla vinklar. Många hamnar i bloggar och på facebook. Så även med mig som avsändare. Men denna matmarknad tog verkligen priset.....
Den gamla saluhallen revs 1971 och då hade den nya redan byggts upp på ett annat ställe för att "ta över". Rykten säger att detta inte alls var någon succé och efter drygt 30 år renoverades hallen, fick ett modernt yttre skal samt ett matnyttigt namn Les Halles de Lyon - Paul Bocuse.
Nu var succén ett faktum. Paul Bocuse, idag 87 år, har verkligen satt Lyon på matkartan. Han driver en trestjärnig restaurang och startade kock-VM i slutet på 1980-talet. I "hans" saluhall trängs inte bara kött-, fisk- och grönsakssäljare utan också många väldigt namnkunniga kockar och leverantörer av den finaste Frankrike kan uppvisa.

Här är massor av små amuse bouche - aptitretare av olika slag
Grönsaker är ju vardagsmat i en saluhall men att bland champinjonerna hitta svart trumpetsvamp känns rätt lyxigt.
Ännu mer goda förrätter, det är inte ofta färdiglagad mat till  försäljning ser så här aptitlig ut.
Helt rätt, franska kycklingar ska komma från Bresse!
Lamm som vuxit upp på saltängarna runt Mont Saint Michel, innebär detta att de skuttar runt där när det är ebb och att vallhundarna hämtar dem innan floden kommer? Nja det finns kanske inte så mycket gräs att beta där, kanske är ängarna mer inåt land....
Mums, massor av olika former, kryddor och inbakningar av anklever. Värt att notera att  ingenstans såldes gåslever, allt var anklever. Tydligen är ankan mer populär i sammanhanget, eller i alla fall mer prisvärd.
Bildbevis på det vi lärde oss under resan i Savoie. Osten från Beaufort kallas d'Alpage om kossorna betat på mer än 1500 möh.


Läckra tårtor!

Chokladtillverkaren blev sur när jag tog detta foto. Jag förklarade att jag inte var en konkurrent men han var litet tjurig i alla fall. Vi köpte ingen choklad av honom.
Vi köpte faktiskt bara en sak och det var en fläta med färska chilifrukter av sorten Espelette som är den som odlas i franska Baskien. Vi fick också provsmaka små munsbitar av färska fikon fyllda med konjakssmaksatt anklever.... det var vansinnigt gott! Och dyrt - 310 euro/kg! Priset gjorde att vi bestämde oss för att försöka göra något liknande hemma istället. Så är det när man är på resor - nya intryck ger en fina idéer att ta med sig hem.