28 februari 2019

Nu slutar jag vänta på våren

Normalt sett så här års brukar det se ut så här där jag bor, vitt efter snöfall men ändå är det inte någon riktig snö. Fast jag gillar varken riktig snö eller detta mesigt vita. 
Men man ska inte klaga. Förra året hade vi ganska djup tjäle i Skåne till i mitten av april! Det är nog rekord på de 30-40 år som vi har bott här. 
I år har vi inte haft någon tjäle alls. Knappt någon snö, ja litet som ovan, mesigt vitt i ett par timmar eller en natt och sedan är allt borta. Krokus och vintergäck blommar där solen lyser - det är fint. Men det är ganska kallt de gråa dagarna och vinden är alltid på plats så här vid havet. Jag drar fortfarande på mig täckbyxor om jag ska promenera eller vara i trädgården. Men eftersom jag är en utpräglad sommarmänniska så fattas värmen mig.
Det är ju därför som jag och mannen i mitt liv brukar lämna landet så här års. Detta året har vi av olika anledningar varit litet veliga om när vi ska resa söderöver. Men nu har vi bestämt oss, vi drar om ett par dagar för att möte värme, mandelträd i blom och luddig mimosa.

Det är väl inte konstigt att man längtar efter detta underbara...
Längtar efter de härliga promenaderna utmed vingårdarna, till floden, förbi körsbärsdalen. Att leta efter vårtecken, höra fåglar och grodor, se myror och spindlar - allt det som tillhör min franska vår.  

Vi kommer att njuta även på vägen  söderöver. Nya orter, nya hotell - vem vet, kanske kan det bli en vårspaning även i Tyskland....



25 februari 2019

En nationell angelägenhet

När vi i maj 2018 var på Marstrand så träffade vi arkitekten Gert Wingårdh på hans vernissage, läs om det här. Han visade då upp sina ritningar från 8 byggda eller ännu inte byggda verk. Ett av "verken" var renoveringen av Nationalmuseum i Stockholm. En av de saker som kändes läckrast då, förutom att ritningarna var så vackra, var det vackra glastaket som nu ligger över en innergård.
Under hösten har man visat på SvT ett program om renoveringen av Nationalmuseum. Det som fick stor plats i mitt hjärta då var hur man löser tekniska behov i en gammal miljö. Som hur man får in moderna sprinklers i den fantastiska takstuckaturen och hur man låter annan teknik som tar mer plats härbärgeras på de två våningsplan där det inte finns några salar och som dessutom är väl dolda för allmänheten.
Nu när vi äntligen kunde besöka museet i verkligheten så fascineras jag mest av färgerna på väggarna. Här samsas regnbågens alla nyanser på ett trevligt sätt tillsamman med konsten. Precis som det var en gång var på Skagens Konstmuseum för 30 år sedan och som gav ett sådant djup till målningarna. Idag är de flesta väggarna där vita vilket inte alls framhäver de impressionistiska bilderna. På Glyptoteket i Köpenhamn finns en del väggar med klara och markerade färger, i alla fall i de salar som innehåller skulpturer. Det gillar vi alltså. Likaså att man öppnat upp Nationalmuseums fönster och släppt in ljus i rummen. Men tydligen är det inte helt lyckat för bevarandet av de gamla målningarna. Nu sitter det en sorts nät (som myggnät) för fönstren och då kommer det in dämpat ljus och man kan ändå se ut över Stockholms vackra vatten, även det som en tavla!
Man kan ha synpunkter på vad renoveringen har kostat och också hur man ska ha råd med gratis entré med tanke på renoveringskostnaderna - men framför allt ska man gå hit och njuta av svensk konst och konsthantverk och design när den är som bäst!
  
 Glastaket som lyftes på plats från en pråm på strömmen

 Guldsprinklers i taket

 Exempel på väggfärg

 Inte bara tavlor utan också möbler och porslin

 Tavla av Alexander Roslin, världsberömd för 
sitt sätt att måla siden och sammet


Utsikt mot Gamla Sta'n





22 februari 2019

Gascogne är lika med Armagnac, musketörer och god mat

(inlägget är flyttat hit från resebloggen)

Athos, Portos och Aramis - är de bekanta? De tre musketörerna från Gascogne? Omskrivna av den franska författaren Alexander Dumas. Även om det mesta i boken är påhittat så är inte allt fantasi. De tre musketörerna och d'Artagnan har funnits i verkligheten och alla kom de från Gasogne.
Musketörerna var Solkungen Ludvig XIV:s elitsoldater. Där var d'Artagnan näst högste befälhavare och blev känd för sitt stora mod under Solkungens fälttåg i Europa. Musketörstyrkans valspråk var En för alla, alla för en! Un pour tous, tous pour un!

Gascogne är en historisk provins i sydvästra Frankrike och namnet kommer från romarnas namn för Baskien. I departementet Le Gers, känt för sin vackra natur med den böljande terrängen och det fina ljuset finns den gamla biskopstaden Condom-en-Armagnac (ja, den heter faktiskt så). Utanför den stora gotiska katedralen Saint-Pierre står musketörerna och d'Artagnan staty.
Vårt huvudsakliga mål med denna franska utflykt är att uppleva drycken Armagnac, tillverkningen och provsmakningen. Armagnac är precis som Cognac en brandy gjord på druvor (jmf Calvados som är en brandy gjord på äpplen). Armagnac destilleras en gång men Cognac destilleras två gånger. Armagnac får som högst en alkoholhalt på 55 % medan Cognac kan landa på 72%. Vi vet inte mycket mer än detta om Armagnac och inte heller vilken tillverkare vi ska besöka. Men på turistbyrån finns en förteckning över vilka odlare som tar emot besök och då hittar vi Domaine du Péto litet nordväst om Condom. Vi knackar på och hustrun går glatt och hämtar mannen som lotsar oss till sin cave. Här, precis som i Cognac, är väggarna och taken svarta av den svamp som växer i den fuktiga och mörka miljö där man lagrar Armagnac.


Men i provningslokalen är det vitkalkade väggar dekorerade med olika diplom och vinster. Vi får prova 4 olika sorter, dvs Armagnac med fyra olika åldrar och det är helt klart ganska stor skillnad. Det finns ett klassificeringssystem som är baserat på ålder, Hors d'Age minst 10 år, Napoléon minst 6 år, VSOP minst 4 år och Blanche VS minst 1 år. Hos M Péto finns Armagnac lagrat i 25, 28 eller 30 år - imponerande och förhållandevis inte alls så dyrt som det eventuellt låter. En flaska av den äldsta årgången kostar runt 400 svenska pengar.
Paret Péto
Vi lämnar M och Madame Péto med litet olika flaskor i bagaget. Det var mycket trevliga som tog sig tid både med en guidning i caven, information om tillverkningen och de var väldigt aktiva vid provningen. Man känner verkligen att detta är något de verkligen brinner för. Vi fyra är väldigt nöjda och drar 7 km söderöver till den fortifierade lilla staden Larressingle. Där har vi bokat rum på ett auberge strax nedanför den gamla borgen.

Men först ska vi besöka den lilla byn. Den är helt omgiven av nästan helt intakta murar från 1200-talet, ursprungligen var detta en hemvist för biskoparna av Condom. Idag är det en av de mest besökta platserna i trakten. Det finns en port in genom muren, över en liten bro byggd över en nu torrlagd vallgrav.
Detta är den minsta befästningsstaden i Frankrike. Här finns en liten kyrka i romersk stil, ett litet slott och olika byggnader, nästan alla ligger med "ryggen" mot den kringgärdande muren. Slottet/borgen är mest i ruiner men kvar finns flera eldstäder och en donjon dvs det hösta tornet i byn. Här finns småbutiker och ett café men som bara är öppet under högsäsong. Vi är här i mitten av september, vilket passar oss bra. Man slipper horder av människor och får gå i sin egen takt. Denna by ligger på en av vägarna som leder till Santiago della Compostela så här kan nog vara rätt mycket folk periodvis.
Straxt nedanför byn finns ett område som är fyllt med medeltida vapen. Det ser ut som fienden belägrat sig här och planerar ett anfall. Nu för tiden tror jag att här leker besökande skolklasser, kanske att en och annan svensexa roar sig, kanske arbetsgrupper tränar sig i tillit och andra grupparbeten.

Kvällsutsikt mot borgen från vårt natthärbärge.
Auberge de Larressingle, 88 euro för ett dubbelrum med fransk frukost. Logis de France 
med två grytor och 3 spisar. Fantastisk gulligt utifrån, helt modernistiskt inuti och 
ganska ocharmigt... men allt runt omkring ger oss en känsla av att vilja komma tillbaka.


Fin utsikt från rumslängan

Matsalen ser otroligt spartansk ut, men på kvällen fylldes 
stället av folk och levande ljus och maten var riktigt god!

Dagen därpå far vi ytterligare en mil västerut till den söta lilla staden Montreal-de-Gers, en av alla dessa städer som har fått epitetet "en av Frankrikes vackraste". Som många andra små franska städer har denna en mäktig kyrka, mer som en katedral, ett fantastiskt torg och fina omgivningar. Även här passerar en av vägarna till Santiago di Compostella.
Kyrkan Sainte-Marie är från 1200-talet
 Rådhuset har, som alla andra hus runt torget, och fina arkader där man kan flanera i alla väder.
På vår väg hem mot lilla huset i C ska vi fira ett födelsedagsbarn med en god lunch. Stannar därför i Madiran och går in på Maison du Vin och provar några viner och sedan går vi in till restaurangen vägg i vägg och äter en formidabel lunch.




En av tjusningarna med vårt franska hus är att man kan göra en utflykt som denna. Vi lämnade ett grått och regnigt Languedoc en morgon och kom på förmiddagen till Condom. Vi turistade från lunch till kl 19.00 och njöt av en god middag på kvällen. Dagen därpå bilade vi i 1 h till Madiran, drack vin, åt lunch rätt länge och klämde sedan knappt 4 h på autoroute och var hemma 19.00 dag två. Totalt sett körde vi ungefär 30 mil, vi fick ett helt annat väder, vi såg nya miljöer och gjorde nya upplevelser!


19 februari 2019

Gammalt eller nytt?

Gammalt eller nytt - vad då? Kan man undra...

Är i Stockholm, ska beundra renoveringen av vårt mest nationella konstmuseum (både gammalt och nytt) men också förundras över vårsalongen (bara nytt) på Liljevalchs.

Först är det dags för vårsalongen och den nya konsten. Det är säkert 20 år sedan jag var där senast. Mycket har förändrats. Jag är gammaldags men innebörden av uttrycket Kejsarens nya kläder slår mig ofta när jag tittar på nutida konst.

Vem bestämmer egentligen vad som är konst?

Jag tycker att juryn som väljer vad som ska ingå i vårsalongen verkligen bör tillhöra den skara som vet vad som är konst. När man ser vilka storheter som ingår i juryn (Helene Billgren, Susanne Vollmer och Lasse Åberg) så inser man att de uppfyller kriteriet... Men ändå - här finns verk som inte ser ut att ha tagit mer än 10 minuter att göra, här visas verk som verkar saknar engagemang och här visas verk som ser påbörjade ut men inte avslutade. Jag ser flera "konstverk" som mina förskolebarnbarn skulle ha ratat efter en sejour med sina vattenfärger. Många färger ovanpå varandra så allt bara blir en brun röra eller till hälften klara figurer skapade med en ganska bred pensel så man får gissa om det ska föreställa något eller bara figurer utan sammanhang. Ett verk ser ut att vara målat på insidan av en kökslucka med borrhål och allt. Dörren är upphängd i sin helhet men motivet är målat bara på den nedre delen av dörren. Jag förstår att jag är gammaldags och inte heller tillräckligt insatt eftersom jag inte alls förstår storheten eller ser budskapet i just dessa saker.  Kanske att man lättare förstår om man får höra hur konstnären har tänkt.
Skönt är det då att det också finns en hel del fina, väl arbetade verk där jag förstår och känner att konstnären har lagt ner sin själ i motiv och utförande. Jag blir allra mest förtjust i konsthantverken, de broderade, drejade och ihopknåpade verken som ofta har ett mer lättillgängligt budskap, om så bara att få betraktaren att le.

Apa äter tillsammans med kycklingar.
Kvinnokampen
Böcker i bokhylla, sorterade i bokstavsordning efter 
författarens namn, men med ryggarna inåt. Statement?

  
 Collage - eller inte.....
   
De aderton - de flesta stolarna är tomma....
  
                                            
Kvinnlig konstnär 93 år ung, ofta förekommande på Vårsalongen,

      
  Fantastiska resultat av "förspilld kvinnokraft" genom åren Klänningen är sydd av olika broderade dukar och mattan är ett "lapptäcke" av korsstygnsbroderier. Båda ovanligt snygga!

Kinesisk kruka - nej svensk med ett härligt mönster och glasyr.
Europas gränser genom århundraden - broderat med tunn tråd.
  
 Huvudet av en galen struts och ett stillsamt träd av tyglappar

 Här finns 17000 olika små "figurer". Alla är olika och representerar de 
afghanska ungdomar som inte får uppehållstillstånd i Sverige. Mäktigt och tungt.

Liljevalchs bjöd på så mycket att jag sparar det stora nationella konstmuseet till ett annat inlägg.....





08 februari 2019

Har ni hört talas om Jakriborg?

Jakriborg, en hansastad litet söder om Lund. Har ni inte varit där? Jag bara säger - åk!
Detta foto har jag lånat från Jakriborgs hemsida och visar husområdet sett från Lundahållet. Häftig vy eller hur?
Vi är där en dag i snöglopp och blåst, Lundaslätten gör skäl för sitt namn, det är otroligt platt just här. Vinden viner och det är en grå skånsk vinterdag. Alla är inomhus utom jag och mannen i mitt liv. Vi har ett ärende till Malmö denna dag och har bestämt oss för att besöka detta fascinerande område. Man måste veta vart man ska, det finns inga särskilda vägskyltar och vägen går i för oss okända kringelikrokar.

Fast mina bilder ljuger, det här är inte en hansastad, husen är inte ens 30 år gamla. Detta är ett bostadsområde som ligger i Staffantorps kommun i tätorten Hjärup. Husen är uppförda på 1990-talet av fastighetsbolaget Jakri AB och ligger 6 km från Lund och 10 km från Malmö. Arkitekternas förebild är helt klart inspirerad av hansatiden.

Området kännetecknas av gränder och smågator, hus med spetsiga tak i knalliga färger som ger en tydlig känsla av Danmark och Tyskland och liknar inget vi tidigare sett på våra breddgrader. Gatunätet påminner om det medeltida röran av smågator som fortfarande finns i en del gamla skånska stadskärnor.
Inga bilar där man bor och leker.
                                                   

Här finns också en stadsmur (så klart!) Den går inte runt bebyggelsen utan som en rak mur mellan hus och järnvägsspår som ett bullerskydd. 
Här ett hål i "stadsmuren" ut mot pendeltågets station.
Stadsmuren har några torn precis som sina tidigare förebilder.

Debatten om området handlar bland annat om vad Jakriborg ska jämföras med. Ska detta bli en liten stad med affärer och verkstäder som de historiska förebilderna eller är detta ett förortsområde med andra estetiska förebilder än de traditionella förorternas byggnader? 

Mycket av dagens nytänk är oprövade lösningar som kan få oplanerade konsekvenser. Om man följer tidigare generationers byggnationer är kanske misstagen redan avklarade...  Jakriborg byggs dessutom avsiktligt långsamt, bland annat av ekonomiska skäl men också för att om man upptäcker ett misstag så ska det inte hunnit upprepas alltför många gånger utan kunna rättas till relativt tidigt.

Jag är väldigt förtjust i Jakriborg. Här finns små affärer, gator och gränder i ett sammelsurium, bilfritt utom på genomfartsgatan, små torg och uteplatser runt hörnet. Jag skulle mycket hellre bo här än i ett höghusområde där alla hus ser likadana ut och där det är långt till marken. Placeringen mitt på slätten är kanske inte min favorit, men man ser mycket himmel och här i Skåne är det alltid korta avstånd till både hav och skog.