27 mars 2014

Jag klagar inte på vården

Häromdagen blev min gamla mamma sjuk.... hon ringer mig på eftermiddagen och har ont mitt i bröstet och litet andnöd. Mamma - det är nu du ska använda larmet halvskriker jag i telefonen och sedan ut i trädgården för att hämta in mannen i mitt liv. Vi kör på en gång och när vi kommer fram så har personalen från kommunen gått några minuter tidigare. "När din dotter kommer så kan hon ta dig till akuten, du har säkert haft en infarkt" säger de... och går därifrån (!) istället för att ringa efter en ambulans. Jag orkar inte just nu bli förbannad på deras agerande. Ingen som tror att någon har en infarkt ska väl lämna vederbörande ensam, undrar vad de har för instruktioner...
Mamma är i alla fall rätt lugn och har inte längre ont så vi åker den korta sträckan i vår egen bil. 
Där blev vi insläppta med blixtens hastighet, hon får ett eget rum där man tar EKG och blodprover, lugnt och systematiskt, alla tar tid på sig att prata och klappa om och är vänliga trots den höga aktiviteten utanför vårt rum. Det är fullt på alla rummen, en dam ligger i korridoren och det är enkelt att förstå att flertalet av personalen har arbetsuppgifter upp över öronen. Efter flera timmar som innehåller lungröntgen och kompletterande blodprover, fortfarande med samma vänliga bemötande av personalen, så får vi besked att mamma ska läggas in för ett dygns observation - dock på grannstadens sjukhus. Lugnt och tryggt att de inte skickar hem henne, men litet oväntat för henne att hon nu ska åka ambulansen hon inte behövde åka tidigare på dagen. Detta är dock nödvändigt då hon är kopplad till en övervakningsmaskin.
På förmiddagen nästa dag så konstateras att hon inte haft någon infarkt utan hon har ett helt och friskt hjärta. Däremot kan blodtrycksmedicinen ge biverkningar som bröstsmärtor med samma symptom som en infarkt. Så hon blir utskriven med ny medicin och livet går vidare ett tag till.
Med tanke på att media ofta klankar ner på svensk sjukvård och att äldre och sjuka inte hanteras väl på våra sjukhus - så tycker jag att vården på akuten och personalens agerande denna gång är exemplariskt. Innan vi får beskedet att hon ska få stanna över natten så går jag och funderar på hur arg jag ska behöva bli för att de ska behålla henne och så överraskad jag blir när detta tydligen är självklart i mammas fall - som den sympatiske läkaren uttrycker det. Trots den höga arbetsbelastningen på akuten är personalen oerhört vänlig, de är artiga (vilket särskilt uppskattas av mamma) och tar sig tid till att klappa om och lugna. Att förflyttas genom ett sjukhus för röntgen och provtagningar liggandes till sängs till "allmänt beskådande" - blir faktiskt litet lättare när personalen  tar sig tid att prata och skoja med dig. Omaket att det inte finns plats på sjukhuset på hemmaorten är verkligen av underordnad betydelse en gång som denna. Så här väl vill man bli behandlad!




14 mars 2014

Trädgårdsnördens tankar

Det skånska vårbruket kan man börja med så snart snön/tjälen har försvunnit. I år har vi inte haft någon tjäle och inte heller någon snö - det vill säga, den snö som föll i Skåne föll när vi var i lilla byn i Frankrike...
När man är sen vinter och/eller tidig vår i södra Frankrike lockas man lätt att tro att det är ungefär samma väder i Sverige. I alla fall detta året, när stora delar av Sverige inte fick någon snö  alls i januari/februari och svenska tv-vädret lät ungefär som det franska - bara litet svalare. 


När vi i vår franska "krukträdgård" har klippt ner alla pelargoner och de stora begoniorna samt ansat oliven och citronverbenan - ja då vill jag hem för att fortsätta med trädgårdsfixandet i Sverige. Gissa om vi är laddade när vi kommer hem och Skånevädret dessutom tillåter oss att vara ute stor del av dagen utan att frysa ihjäl eller blåsa bort. I år är vi nästan två månader tidigare jämfört med förra året. Nu är fjolårsgräset på skogsslänten bortkrafsat, lilla bokträdet uppklippt och eken utanför sovrummet ordentligt beskuren liksom fruktträden och bärbuskarna. De flesta rabatterna är vårstädade och de börjar bli färggranna tack vare blommande krokus och scilla. Häcken är minskad på höjden med minst 40 cm tack vare grannsamverkan och proffshjälp..
Nästa projekt är kökslandet; plattorna runt om högtryckstvättas och pallkragarnas växelbruk planeras. Förra året blev både grön-och svartkål svårt åtgånget av någon illasinnad varelse - har nu läst att de ska täckas med fiberduk, alltså måste ställning därtill fixas. Potatisen ligger på groning och när den är i jorden kan vi inte göra mer i landet förrän några olika bönsorter ska petas ner liksom förgrodda kronärtskockor. Förra årets skockaplantor åts upp av sniglarna, i år ska de få en egen låda - plantorna alltså, inte sniglarna... vilket annars kanske vore en idé så de låter mina odlingar vara ifred...?! Salladen ska ner i sina lådor liksom luktärtorna och så ska fler smultron sättas som kantväxt vid bärbuskarna. Men allt det får vänta till in i maj tror jag.
En del av perennrabatten grävdes upp i höstas på jakt efter kirskål och då fick de perenner som hade rotogräset kring sina egna fötter slängas. Nu har vi ett trevligt planerings- och planteringsjobb framför oss, men inte heller den planteringen kan göras förrän i maj.
De flesta av mina chillisar verkar ha överlevt vintern och de har börjat visa små ljusgröna blad. Jag behåller 6 olika sorter och skänker resten till sönerna.   


Jag vill helst inte att växterna blir 1,5 meter som förra året och därför håller jag dem än så länge ganska svalt och hoppas att det ska hämma viss längdtillväxt men att de ändå ska blomma i tid så frukterna hinner mogna. Jag är mest ängslig över min supergoda Amarillo, den har ännu inte visat sina första blad men ändå verkar leva.

På planeringsstadiet är också en ny rabatt mot en av grannarna på en del av gräsmattan som aldrig används. Hit ska vi flytta havtornsbuskar som står på fel ställe liksom blåbärsbuskarna som inte heller är på rätt plats. Aronia verkar vara på modet och ger nyttiga och goda bär. Småtrollen gillar ju att plocka bär direkt in i munnen... Vi får se vad vi hinner och orkar, att gräva är slitsamt :(
Trädgården är ju inte bara växter, flera av utemöbler är på plats, dock inte solsängarna - det verkar litet tidigt... Men det finns annat att pyssla med; stolarna i metall med träribbor (Grythyttekopior) som har stått på vinden i ett antal år måste slipas och målas och jag ska sy en dyna till min nyinköpta soffa. Vårens senaste projekt är att jag vill gjuta trampplattor att lägga på de gräsytor där vi går mest. Jag har köpt fina formar på Sofieros Trädgårdsmässa och det kliar i fingrarna, men det måste vara litet varmare utomhustemperatur innan man börjar. Då hoppas jag få sällskap av vännen I som planerar att gjuta ett helt bord till sitt växthus, jag kan nog lära litet av henne.


13 mars 2014

Öar, akvareller och sillar

När man i vuxen ålder hittar nya vänner så ska man känna sig båda glad och tacksam. Glad för att det är roligt att göra nya bekantskaper och tacksam för att det finns andra därute som tycker likadant. 
I vår lilla by i Languedoc bor det cirka 600 personer. Här ägs just nu 7 hus av svenskar och ingen av oss har lockat dit någon av de andra. Vi har vi lärt känna S och E litet mer och numera umgås vi en del utanför Frankrike - vilket betyder att vi träffas även när vi är i Sverige.
I helgen var det dags för en utflykt tillsammans till Nordiska Akvarellmuseet på Tjörn och sedan lunch på ett trevligt ställe på Klädesholmen och med det passande namnet Salt och Sill. 
Visst är Sverige fantastiskt! Och Bohuslän i synnerhet! Det tycker i alla fall både jag och mannen i mitt liv, vi som båda har tillbringat vår barndoms somrar på västkusten och njutit av de släta hällarna och det fantastiska vattnet.

Akvarellmuseet är en ny bekantskap liksom den 
retrospektiva utställningen med Olli Lyytikäinen. En i mina ögon ganska spretig produktion med allt från telefonklotter i blyerts via humoristiska Kalle Ankabilder och ganska murriga pasteller till en och annan fin akvarell. Jag tycker att det är roligt och berikande att se nytt och sådant man inte förstår - inte bara se det kända och begripliga. Vi köper ett årskort för hit vill vi fler gånger - till sommaren är det Lars Lerin som visar sina verk.
             Detalj från "Flyende Hamlet"
Även Klädesholmen är obruten mark för oss. Att här finns sillindustri, det vet vi men inte så mycket mer... Tack för turistinformationen som berättar att här har man bott sedan urminnes tider men från slutet av 1500-talet är ön välkänd som ett fiskeläge. Den stora sillperioden under andra halvan av 1700-talet var öns storhetstid. Här bodde då ungefär 1000 personer och man fångade runt 250 000 ton sill per år vilket är lika mycket som hela svenska fiskeflottan fiskade på 1960-talet. I början av förra seklet började man krydda sill och ansjovis och på 50-talet fanns det, förutom öns 150 yrkesfiskare, inte mindre än 25 konservfabriker på ön. Man gjorde inte bara sillinläggningar utan också sardiner, makrill, räkor, kaviar och fiskbullar. Idag har de tre kvarvarande konservfabrikerna gått samman och mer än hälften av all matjessill kommer idag från Klädesholmen. 
Vi ser några förfallna byggnader som har tillhört de nedlagda konservfabrikerna och man undrar verkligen hur det såg ut för 50 år sedan med alla dessa fiskebåtar och 25 fiskindustrier, undrar hur det luktade? Igen skulle jag vilja använda en tidsmaskin och förflytta mig bakåt i tiden....
Fransk stavning på en av båtarna - ganska tjusigt!
Här på Klädesholmen ligger husen tätt, de tidigaste bebyggda områdena kännetecknas av "variation, oregelbundenhet och trängsel". Hus från senare tid är välhållna i vitmålat trä med vitmålad snickarglädje och vitmålade staket. Jag funderar litet på färgkvaliteter och hur ofta man målar om sitt hus och vilken sorts färg som står emot dessa saltvattensbemängda havsvindar.
   

      Fiskebodarna är inte vita...
Här är båten skyddad och är samtidigt alltid redo för en tur.
 


   


       
                                                                                       

03 mars 2014

Vårens olika ansikten

För sex veckor sedan kom vi till lilla huset i C för att uppleva ljuset och våren. Och languedocvåren var vänlig och visade upp sitt bästa ansikte under merparten av veckorna vi var där. Första dagen vi var tillbaka i Skåne så blev vi emottagna av detta fantastiska väder - det är inte ofta som havet är spegelblankt i den rätta bemärkelsen....
Vårmånaden mars första dag så levererade havet detta gråmulna utseende, nästan vindstilla men vattnet krusas på sina ställen. Även detta kan vara helt fantastiskt, men visst mår man bättre av att se solen.
Någon av vinterstormarna, jag tror det var Sven, lämnade detta skelett efter sig. Det är alltså byns badbrygga, en stolthet för det lilla samhället och som många har varit med om att sponsra - i utbyte mot att få sitt namn inbränt på en av bryggans plankor. Tidigare års bryggor (som var av klenare konstruktion) brukade tas av isen.... men denna skulle stå emot, Jojo, is har det inte varit problemet denna vinter - men vind och vågor kan förstöra minst lika mycket. Hoppas att "byalaget" får sitt önskade bidrag från kommunen för att bygga upp den tjusiga bryggan igen och så får vi som vill bada kanske skramla fram en peng till....
Mandelträden hann faktiskt inte slå ut innan vi lämnade Languedoc, så ett par knoppiga kvistar fick följa med hem till Sverige. Kan man se något vackrare är dessa blommor som skiftar från knoppens blekrosa till den utslagna blommans vita skirhet?
 
Härliga Skåne som tillåter oss att börja tidigt med vårbruket! Snart är alla fjolårslöv bortkrattade, rabatterna städade, alla gamla perenner nedklippta och bärbuskar och andra buskar gallrade. Till tack visar sig lökväxterna; scilla, vårlök och krokus i en härlig blandning.
Snödroppar har vi haft sedan nyår, liksom julrosorna som blommar i min gamla skottkärra (den används som planteringslåda) tillsammans med julhyacinterna och (faktiskt) nysatta pärlhyacinter.