Sonens hund och andra djur...

Mitt liv förra och denna vecka kan stavas HUND. Sonen och tillika hundägaren har dragit till en ö i Medelhavet tillsammans med sin familj. Utan hunden Milou, hon får inte följa med, nej - det skulle inte ha blivit någons favoritsemester. 

Favoritsemestern tror jag Milou har i vår trädgård. Den som som befolkas av allehanda djur, några rara och andra inte lika gosiga. 

Grannens katt brukar ligga under någon buske och sova middag. Alla blir jätteskraja (jag med) när katten och hunden upptäcker varandra. Katten lufsar långsamt hemåt, jamar  förebrående. Hunden ser ut som om hon är snuvad på något riktigt roligt och ylar ståendes på bakbenen för att kunna följa kattens rätt långsamma gång och jag försöker lugna både hunden och mitt skenande hjärta!  

Det finns många sorters fåglar som denna hund skulle vilja jaga. Skator och kråkor retas med henne, men hon vet av erfarenhet att det inte är någon idé att springa efter. Duvorna däremot är ju tröga i starten och Milou försöker gärna sig på ett utfall men det lyckas inte. Efter att jag lägger nät över alla våra bärbuskar så är antalet duvor att jaga betydligt färre.

Trollsländan är fascinerande och jag fasar för att Milou ska få in denna levande propeller i munnen. Den ser vass ut. Bin och humlor har vi gott om men de verkar varken goda eller roliga att leka med för en vovve.

Häromdagen hittar vi ett nytt vilt djur i trädgården, egentligen på biluppfarten och väldigt nära huset. En snok, cirka 50 cm lång, kolsvart med gula fläckar på huvudet. Hm, ormar är de enda djur jag verkligen inte gillar! Kanske för att de är så snabba och att man sällan vet var de tar vägen. 

Så även denna gång... svisch och så är ormen under bilen. "Jag flyttar bilen" sa mannen i mitt liv fast "tänk om jag kör över den"... Jojo tänker jag, är det straffbart att köra över ett fridlyst djur?!? Men inte fasen kör han över den och inte fasen är den under cyklarna eller bland allt annat bråte som står i carporten...

Nähä, vad gör vi nu. Undrar om ormens närvaro kan förklara varför Milou är så motvillig till att gå på den yttre delen av vår gräsmatta de senaste dagarna. Kanske att gräsmattan luktar konstigt...

En av grannarna kommer förbi där vi står och försöker se något slingrande. När hon hör oss prata om orm fryser hon till litet och vill försäkra sig om att det verkligen är en snok. Fram med mobiler och jo visst - helt säkert. Som om den hör oss, eller kanske för att vi alla står helt stilla i ett par minuter så byter den gömställe från en rabatt till en annan. Tvärs över plattorna! Huuu, ingen hinner med att se om den fortsätter på andra sidan rabatten eller inte. 

Ok, det är helt uppenbart bara en snok, nätet säger att den är helt ofarlig för både människor och djur. MEN jag blir glad om den hittar en annan trädgård att bosätta sig i.

Mumin - en investering?

Vissa läser serier hela sitt liv, andra aldrig och några bara som barn. Jag tillhör den första gruppen, fast jag läser bara en serie. Annars läser jag allt möjligt, bara jag har tid. Men tid har jag alltid för Mumin och hans vänner! Min dagstidning har haft Mumintrollet som en av sina serier så lång tillbaka jag kan minnas och den följer jag  med stor behållning. 

Jag gladdes stort åt att jag var i Stockholm när Millesgården hade en utställning 2016 med Tove Janssons verk och mycket om Muminfamiljen. 

Det är litet osäkert vad som fångar mig med dessa vita mulliga troll. Kanske att de är vänliga och godtrogna, trygga med sin familj och rätt oförargliga, på gränsen till litet tråkiga. Men många gånger är deras repliker precis på pricken och som påminner om någon man känner. Deras vänner i Mumindalen är allt från satmaror till kelgrisar och de går bara inte att motstå.

För många år sedan läste jag att det fanns muggar med Muminmotiv. Hurra! Jag önskade mig en i julklapp och så har det rullat på genom åren. Det kommer ett nytt motiv varje sommar och varje vinter och så några andra under året. Jag har egentligen inte alls haft någon koll. Ibland har jag önskat mig en mugg och ibland har jag glömt bort dem eller tyckt att det räckte med de fyra jag hade just då. Det är Arabia som tillverkar dem, god kvalitet och goda att dricka ur och kontrollen på ursprunget är stenhård. 

Sedan skrev en dagstidning att en Muminmugg tillhörde de saker som hade ökat mest i värde! Va - det lät ju inte riktigt klokt. Men när en mugg har slutat att tillverkas, så stiger de i pris kanske 10-20 gånger det ursprungliga priset. När samlare är inblandade så vet man aldrig vad som kan hända. Det finns snart 100 olika motiv och många sajter på nätet som beskriver dem.

Själv väljer jag mina muggar efter vilken figur jag tycker om och om de är detaljerade. Min favoritmugg heter Midsommar, med både Snorkfröken och Filifjonkan som plockar vilda blommor. Den kostade väl knappt 200 när den kom för fyra år sedan, samma utgivningspris som alla andra muggar. 

 

Men häromdagen när jag drack förmiddagsfika utomhus lyckades jag tyvärr med konststycket att tappa min midsommarkopp på terrassen. Såklart höll den inte...

Ååh, den var så fin, men raskt tänkte jag "jag köper en ny"! Men nu kostade den nästan 2000 kr. Puh, jag tröstade mig med en annan sommarlik mugg för 200 istället.

Jag såg på nätet att denna mugg, Simhopp med snäckskal, tillverkats i en liten upplaga som gavs i present till personalen på Arabias fabrik. Idag har muggen ett uppskattat värde på runt 90.000! Om man kan tänka sig muggen utan de vita snäckskalen i mönstret kostar den bara strax under 2.000. 

 

Om man inte tycker att köksskåpet är fullt av muggar eller om man vill skaffa ett nytt vitrinskåp - så finns det många olika muggar man kan investera i.... Så här ser årets sommarmugg ut:

 

Valborg - förr och nu

Äntligen hade vi ett skönt vårväder och dessutom över Valborgskvällen... Då händer det emellanåt att man upplever vårens sämsta väder och att vinterkläderna kommer fram igen. Men inte i år - detta år som även vädermässigt skiljer sig. 

Det officiella valborgsfirandet nära oss brukar, väldigt traditionsenligt, bestå av en enorm rishög som eldas. En rishög där både närboende och kommun dumpar eldbart material på en udde vid havet. Då hålls också ett vårtal av någon lokal och helst känd profil och den lokala kören sjunger vårvisor. Elden tänds av scouterna som kommer vandrande genom byn med fanborg och facklor och därefter grillar korv till alla hugade. De brukar vara många! Inte alls enbart släktingar till kören och scouterna utan stora delar av det lilla samhället brukar samlas nere vid havet. Det har absolut varit ett trevligt sätt att mötas och en fin start på våren (eller slutet på vintern).

Men det var förr... när firandet är, som nu, inställt två år i rad så får man ordna alternativ. För vår del blev det litet rosé på den terrass som har kvällssol. Elden tände vi i vårt stora eldfat, fast eftersom det blåste en hel del så brassade vi inte så mycket och hade vattenslangen nära till hands. 

Den lokala kören bestod av oss två som gnolade tillsammans med Lunds studentsångare och Region Skåne som har lagt upp detta på nätet. Klicka på bilden och njut av skön sång och rolig text!

Deras traditionella vårkonsert från 1 maj 2018 kan man se här, det verkar regna men det låter bra. Det är en väldigt speciell känsla att stå här i Lundagård bland magnolia och andra blommande träd tillsammans med många andra och lyssna!

Nya former av vinprovningar

Som intresserade vinprovare har mannen i mitt liv och jag både vidareutbildat oss och njutit av arrangerade vinprovningar i Munskänkarnas regi.

Men ni vet ju hur det har varit det senaste året. Många tillfällen till provningar, både privata och de med Munskänkarna, har ställts in. Vi håller oss isolerade och olika typer av arrangörer arrangerar inte något längre. Jodå, det fanns de som tidigt i höstas passade på att samla ett litet antal för liveprovningar men vi tyckte inte att det kändes ok. Men fler och fler gör provningar online numera.

Så var det med en fransk vinodlare som vi träffat flera gånger och också handlat av tidigare in real life. Hon är god vän med ett svenskt par som driver ett läckert B&B i området och de tillsammans ordnade en provning via Instagram. Svenskarnas instagramföljare fick förfrågan om vi var intresserade och då kunde vi samtidigt beställa de flaskor från vingården som skulle provas. Tre dagar senare kom vinet hem till dörren tillsammans med några recept om man vill laga någon passande maträtt eller kanske tapas. 

Vi nöjde oss med några olika ostar och bänkade oss framför husets största skärm med vinglas och tilltugg.

Provningen visades via instagram och det fungerade riktigt bra. Hade man frågor så skrev man dem och fick svar muntligt från vinodlaren direkt på skärmen. Det var i princip som om hon suttit i samma rum som vi. Väldigt trevligt!

Härom helgen anordnade vår lokala munskänksförening en vinprovning via zoom. Vi var ett 20-tal provare som köpt de italienska provningsvinerna på bolaget och provningen leddes av en från föreningens styrelse. Han visade bilder, kartor och annan info och så provade vi vinerna efteråt och alla kunde kommentera och tycka. Det var också riktigt trevligt och vi hoppas på fler liknande arrangemang i avvaktan på vaccinering för alla.

Vårt privata vingäng har varken provat vin i verkligheten eller online de senaste 12 månaderna. Vi sparar oss till dess vi åtta som brukar träffas är vaccinerade!

Självklart är det alltid roligare att träffas i verkligheten, en stor del av det trevliga med vinprovningar är ju att umgås med likasinnade. Men det kommer...

Nytt utflyktsställe - på hemmaplan

När våren är i antågande så vill man ju bara ut! Ut och njuta av fågelsång, allt som börjar växa och förundras över hur fint vi har det med våra årstider. För inte skulle väl denna kalla vår skänka oss lika stor glädje om vi inte haft vinter innan?

Våra vandringar brukar gå nordväst ut längs kusten men denna dag är vi på spaning efter flyttfåglar och drar oss söderöver till ett flackt och långgrunt landskap. Här vet vi att våra fågelskådarkompisar håller till på våren och nu vill vi också reka om det är ett ställe som våra barn och barnbarn skulle kunna gilla för någon coronautomhusutflykt ...

Sagt och gjort, vi utrustar oss med den lokala cykelkartan och såklart google maps på mobilen, sätter oss i bilen med siktet inställt på de små byarna Utvälinge och Farhult som ligger i kustområdet, mellan Ängelholm och Jonstorp, som heter Häljaröd. Som vanligt när man kommer i bil så funderar man på om man alls kan bli av med bilen. Tack och lov är inte detta Italien och Lucca - där vi redan för 10 år sedan inte kunde besöka sevärdheterna eftersom vi inte hittade ett enda ställe inom 5 km att bli av med fyrhjulingen. 

Väl framme vid kusten finns inte enda bil inom synhåll. Förmodligen inte heller någon fågel att glo på inser vi, men vandra kan man ju i alla fall. Vi följer kusten ut mot Kullen och passerar villor med de vackraste vyer man kan tänka sig - havsutsikt! I en trädgård slår vi oss i slang med ägaren som trädgårdsarbetar och frågar var alla bilar parkerar när det är fågelskådardags. Han bara garvar och säger "de parkerar överallt, men det får de inte". Ett år var det en skådare som hade hittat norra Europas mest sällsynta pippi precis utanför hans tomt och inom 30 minuter fanns här 50 bilar. Han gillade inte flyttfågelsäsongen kunde man förstå.

Vi fortsätter över stättor, fälader och kohagar. Hela tiden med sällskap av havet. Trots närheten till havet och faktiskt norrläge med tanke på solen, så har viss växlighet kommit längre här än hemma. Slånbären är nästan utslagna och det finns några marktäckande tuvor som blommar i lila. Resten av marken är i många olika nyanser av gråbrunt - men ändå vackert.

Vi kommer rätt snart fram till en liten båthamn, Häljaröds båthamn. Den byggdes på 1940-talet och yrkesfisket upphörde här 1970. Numera bor här både sommargäster och bofasta, bebyggelsen är rätt blandad, själva byn ligger vid genomfartsvägen men byns samlingsplats är nere vid hamnen. Namnet kommer från danskan Hellyrödh, Helges röjning, 1490 men man har gjort fynd från sten- och bronsåldern. Ja, här var klimatet nog gynnsamt redan då.

Hamninloppet ser rätt trångt ut, hit kommer numera nog bara mindre fritidsbåtar.

Miljövänligt påskris i form av trasremsor är enda färgklicken så här års.

Som Muminfantast blir jag glad av hus som ser ut som om det bor små vita troll där!

Kusten bort mot Kullen.

Hur var det nu då med flyttfåglarna? Ja vi såg strandskator med sina röda ben och vi såg tofsvipor och bägge arterna flyttar men kan också stanna om det är milt. Hemmavid har vi sett bägge sorterna liksom tranor i sträck och en massa starar. Det är faktiskt svårt att veta vilka som precis kommit eller varit här hela vintern. 

Men vi fick en fin promenad och vi tror att de naturintresserade barnbarn gärna hänger med nästa gång. Annars får vi locka med gopicknick!

Ännu en annorlunda påsk....

 ... men absolut inte en tråkig påsk. Den var bara inte som den brukar vara, när vi har släktmiddagar och åker på konstrundor.

Vädret har ju varit under all kritik, alldeles för kallt - men vad hjälper det att blir sur på vädret? I går annandag påsk började det med glesa snöflingor som övergick till hagelskurar, ökad vind och sedan regelrätt snöstorm.

Våra fönster såg ut som gamla tiders kött- och fiskbutiker.

Världen utanför blev vit och sedan låg snön kvar långt in på kvällen ovanpå blommande krokus och blåstjärnor. Otroligt onödigt, men typisk aprilväder. 

Vi gladdes åt att vi fick vara inomhus och inte hade bjudit in några till någon utomhusfika. 

Det hade vi nämligen gjort på påskafton. Då hade vi bjudit in ett par vänner på påskaftonsmellis; laxtoast med vitt vin och kaffe och påsktårta. I lä, i hörnet mellan huset och orangeriet, där också eftermiddagssolen värmde oss. Det var ju bara några plusgrader och med hård vind så kan det bli kallt. Men vi umgicks på avstånd i ett par timmar och det var trevligt!

På långfredagen träffade vi sonen med familj, utomhus i deras trädgård. Litet blåsigt men med SOL. Påskägg bytte ägare och vi njöt av kaffe och tårta. Kanske inte rätt dag, men i dessa tider med utomhusmöten så får man anpassa sig efter vädret och eventuellt andra planerade saker. Både de och vi hade annat engagemang på påskaftonen.

I dag är påsken över; snön borta, påskäggen uppätna, tupparna nedpackade i sin låda men det haglar för tredje gången idag...

Sportlov och hundvecka

Vi har det bra som ett par gånger om året får möjlighet att vara hundägare en vecka eller två.... Det är himla trevligt! Det påminner litet som att ha bebisbarnbarn hos sig - när de blir kinkiga så rycker någon förälder ut. Med vovve är det ibland litet enklare och ibland litet svårare! 

I början när Milou var liten valp så kunde hon vara riktigt jobbig emellanåt. Tanke och handling var ett - precis som med ett litet barn. Springa bort kunde hon och gjorde. Bitas kunde hon och gjorde. Gnaga på stolsben, skor och annat på golv/markhöjd kunde hon och gjorde. Det var uppfostringsläge nästan alla hennes vakna timmar. Trevligt att man numera belönar och leker in hunduppfostran. 

Men det är litet jobbigt med en valp, det kan man inte komma ifrån. Ett litet barn som somnat fortsätter oftast att sova och jag som vuxen kan göra något annat så länge jag har koll på barnet. En hund som har somnat kan inte alls fortsätta att sova när jag lämnar rummet. Nä, sömndrucken raglar den efter människan för att försäkra sig om att den osynliga kontaktlinan inte sträckts ut för långt. 

Likheten med barn kvarstår något år eller så. Efter valptiden så har hunden fått lära sig att lyda, den kan en massa saker och är trevlig. Då inträder tonårsperioden - allt har glömts bort eller blivit oviktigt. Va - har jag lärt mig detta? Gå i koppel, gå fot, inte gömma strumpor, inte äta upp tofflor? Nä, det struntar jag i - jag gör som jag vill. Man kan le litet åt det, men det är nästan lika jobbigt som valpperioden fast under en mer begränsad tid.

Under det senaste året har vi inte umgåtts så mycket med Milou, av förklarliga skäl. Vi har valt att hålla oss isolerade och hundfamiljen har inte rest iväg och behövt hundpassning så vi har bara haft henne hos oss strödagar. Men under sportlovet så hyrde de ett hus i fjällen och eftersom Milou inte åker skidor så fick hon flytta in hos oss i nio dagar!

Nu, när hon är två år, är hon nästan en helt annorlunda individ än tonåringen förra året. Mysig, lugn, lydig och trevlig hela tiden - ett riktigt fint sällskap! Det är fortfarande inte jätteintressant att gå fot på ett nytt ställe med en massa spännande dofter av både rådjur, ekorrar och katter. Men efter en stund saktar hon in och blir kontaktbar och medveten om vad hon har lärt sig. 

Vi har också tränat mycket på att inte vara intresserade av vilka vi möter på våra promenader. Barn som cyklar, leker med klubbor och bollar, vuxna med käppar och stavar, för att inte tala om alla dessa andra hundar! Milou får kommandot "stanna" och "sitt" och hon får bara titta på vad som nu passerar förbi. Efteråt belönas hon alltid med hundgodis. De mest högljudda är dessa ankellåga hundar som skäller ut oss med bjäbbiga skall när de passerar och en stund efteråt också. Det känns som om vi gör henne en tjänst - hon slipper hälsa och behöver inte ta ställning till hur hon ska umgås med dessa minityper. Nä, hon är mer intresserad av stora doggar, men många av de stora är väluppfostrade och bara går förbi oss och tittar.  Man undrar vad som rör sig i deras huvuden, kan alla vara hundgodisdrogade?

Efter långa promenader behöver hon sova. Bästa stället är vår vita tv-soffa. När man nu är van att bo med en aktiv fempersonersfamilj och sedan blir bortlämnad hos ett pensionärspar i isolering så kan man få trösta sig litet. Som att ligga på dunplymåer och bli klappad. 

Det sägs ju att en hund anpassar sig till sin flock. Imponerande nog så tog det bara en dag denna gång innan hon hade koll på våra rutiner. Frukost och lunch - då är hon under ett bord, middag - under ett annat bord, öppnar jag en skåpdörr i tvättstugan så är det dags för tuggben och hon sitter extrafint, klär vi på oss mer kläder o/e skor så ska vi gå ut, kort koppel bara ut, långa skogskopplet då är det bilen som gäller, när lamporna släcks så vill hon in i vårt sovrum där hon vaktar oss hela natten på en av sängmattorna. Väcker oss gör hon med små gnyn vid sängkanten och när man slänger benen över sängkanten är lyckan total - en ny rolig dag har börjat!

 

Använd din fantasi rätt

Våren 2020 hoppades vi på sommaren, när sommaren kom så sa vi "till hösten". När hösten kom var det värre än någonsin, i alla fall här i Skåne. Kring jul började vi säga "efter vaccinet". Nu läser man att det finns en risk att man inte kommer att hinna vaccinera alla skåningar före sommaren... Dessutom finns olika mutationer som gör att vaccinet kanske inte hjälper, kanske måste fyllas på, kanske måste göras om, kanske något vi ännu inte vet...

Någonstans i början av hösten valde jag bort att tänka på hur det skulle bli sedan... efter... när.... Jag blev alldeles för fokuserad på allt jag inte kunde planera. Inte ens coronatillåtna aktiviteter kändes ok och jag åkte för mycket bergochdalbana för att jag skulle känna mig helt bekväm. Skulle jag någonsin kunna planera in någonting? När skulle jag kunna gulla med barnbarnen? Åka till Frankrike eller kanske bara till Stockholm eller inte någonstans alls? Bli bortbjuden inomhus? Ha sitt 70-årskalas? Många var frågorna - få var svaren. Ingen vet någonting om framtiden, inte ens experterna.

Det enda jag kan förhålla mig till är min egen vardag. Mina egna rutiner. Djupa och långsamma yogaandningar gör att jag sover bättre, framför allt så somnar jag snabbare. Jag gillar också att fylla dagens vakna timmar med aktiviteter utanför måstena. Jag gillar att lägga pussel, lyssna på en bok, sticka och brodera onyttigheter, den dagliga promenaden, se en tv-serie, att surfa på nätet och läsa andras bloggar - ja allt det där som jag förr inte hann så mycket som jag ville. 

I höstas utökade jag mina aktiviteter. Den roligaste är en målarkurs, Annette Morris Art, på nätet. Den leds av en engelsk kvinna som bor i "mitt" område i Frankrike och som normalt sett ordnar dagkurser i sketching, då man träffas in real life och målar tillsammans. Nu har hon anpassat sin verksamhet till verkligheten. Hon lägger ut motiv, tips till nybörjare och instruktionsfilmer på sin hemsida och jag och hennes andra elever sitter i våra hem och försöker göra vårt bästa. Här är en av mina bilder som jag tycker är tillräckligt ok för att visa upp (de flesta andra bilderna är inte riktigt där ännu) Nästa steg, när jag har gått klart hennes kurser, blir att hitta egna motiv och skapa helt själv!

Den andra aktiviteten har jag redan nämnt, yogan. Förr så gick jag på kundaliniyoga varje vecka och har gjort det i flera år. Nu har jag hittat en tjej från Stockholm, Helen som lägger ut merparten av sina kurser på nätet. Här handlar det ju om att trycka bort alla sina tankar med hjälp av mantran och monotona rörelser. Oavsett hur jag känner mig när jag börjar ett pass så är jag både piggare och gladare efteråt.

Det bästa av allt är att jag kan spara yogakurserna och måleriövningarna på min egen dator och jag kan ta fram dem när jag vill. Eller hoppa över ett par veckor om jag känner för det.

En av de personer som gett mig något som lärt mig hantera mig själv är psykiatrikern Åsa Nilsonne. Hon är en kvinna i min egen ålder, professor och författare, en person som jag bara har sett på TV och läst några böcker av. Men hon har verkligen gett mig något att förhålla mig till. En av hennes böcker om mindfulness, medveten närvaro, heter "Vem är det som bestämmer i ditt liv". Otroligt förenklat, och som jag kommer ihåg det, så är det väsentliga vilken typ av teater man "spelar upp" på scenen i hjärnan. Du har ett verkligt problem eller du oroar dig för ett eventuellt problem eller du oroar dig för ett helt fiktivt problem. Hur tänker du då? Spelar din hjärna upp ett drama, en tragedi eller ett lustspel när du funderar på problemet. Hur försöker du lösa problemet? Blir det en tragedi eller komedi? Man kan lära sig att styra skådespelarna på hjärnans scen - ge dem olika typer av repliker, agera regissör och bestämma slutet på pjäsen. Absolut inte alltid enkelt, men varje gång jag lyckas välja bort drama och tragedi ur mina vardagstankar så har jag också vunnit något.

Det är oftast roligt och kreativt att ha en stor portion fantasi men fantasin kan ställa till det för en. Jag har berättat ibland om min tankar som kan dyka upp i vargtimmen och fått frågan från en av våra manliga vänner "men hur ser det ut i din hjärna egentligen". Det ni - det kan man undra....

 

Det gäller att passa på!

Nu är det minus 8 och marken är helt täckt av snö. Inga trädgårdsarbeten kan göras och det är för tidigt att börja så de frön som ska gro inomhus. 

Vi promenerar inte lika mycket i dessa vinterdagar, många stigar är ishala och vissa promenadvägar är så smalt skottade att det inte alls går att hålla det avstånd man vill till mötande. Så vi varvar utepromenaderna med att cykla på motionscykel och inomhuspromenader på ett gåband. Inte lika kul men med mindre risk.

De roliga vintersportsändningarna på tv är bara på helgerna.

Så vi hittar på litet olika saker att göra. Det kommer kännas skönt när man sedan kan vara ute hela dagarna att veta att vi tog tillvara på tiden inomhus och att det är städat och röjt inomhus.

En av oss storstädar rum efter rum och det börjas med köket. Jag bestämmer mig för att röja och måla om i mitt arbets/hobbyrum. Man kan också säga döstäda. När det blir dags så har jag bett mina barn att ställa en container utanför fönstret och bara hiva ut allt!

Men innan dess så vill jag få litet mer ordning. Alla år av stickande, klädsömnad, dockskåpstillverkning och inte minst målning och omklädnad av möbler sätter sina spår. Tygrester, garnrester, olika verktyg - dessutom många saker som "kan vara bra att ha". Är man dessutom som jag litet av en ekorre så blir det ibland för mycket... 

Ekorrtendenserna kom fram när jag gjorde dockskåp/tittskåp. Ni anar inte så många olika saker som kommer in i ett hem och som sedan kastas - som kan bli urbra i skala 1:12... Eller vardagliga saker som vi ser, men aldrig tänker på som en alternativ användning i dockskåp. Vi badade en gång på en strand i Ligurien där "sanden" var små platta svarta stenar, ungefär 1 x 1 cm. Utmärkta golv i kök, vinkällare och liknande. Jag hade med mig hem något kilo svart småsten - lycka! 

Så nu går jag igenom mina lådor. Spara, skänka, sälja eller kasta? Ibland får jag litet ångest, ofta blir jag nostalgisk. Jag SKA minska antalet lådor med saker, kanske att en och annan låda i stället kommer att vara sprängfull. Men jag har inte slutat att sy, sticka eller klä om möbler och jag kommer fortfarande att behöva vissa saker. Men eftersom antalet hyllor ska minskas så gäller det indirekt antal lådor också. 

Här en ögonblicksbild från igår. Det har varit väggfasta hyllor på den tomma väggen. Nya väggfärgen är provad. Ser att den ser rosa ut på fotot, den är mer beige i verkligheten. 

Det blir knepigt att tömma hela rummet för jag vill att funktionerna ska finnas kvar så länge som möjligt. I det här rummet finns våra linneskåp, mitt skrivbord med dator och skrivare, alla mina viktiga papper etc. Jag kommer att tömma så mycket jag kan för att sedan bara ha urblåst en helg eller så.

Så nu har jag inte längre tid att "leka framför datorn". Det kommer väl ett foto på det färdiga resultatet i en blogg nära dig...

Vinter i Skåne

Detta nya år börjar helt annorlunda än förra året, i alla fall om man tänker väderleksmässigt. 

Förra vintern hade vi ingen vinter i Skåne, inte metereologiskt med dygnsmedeltemperatur under 0 grader i 5 dagar eller längre, vi hade ingen snö, ingen tjäle och gräset växte.

Idag är det andra dagen med snö och nu verkar den ligga kvar. Det snöar typ lovikkavantar! Vet inte var det uttrycket egentligen kommer ifrån, jag har sagt det sedan jag var barn (är född i Stockholm med mamma från Norrland och pappa från Göteborg). Finns det lovikkor idag? Vet mina barnbarn vad det är? Vackra och vintriga men ganska opraktiska. I kälkbacken blev de  ganska fort tunga, täckta av snö i klumpar. Kanske var de bäst när man tog sparken i något ärende... nänä, spark har jag faktiskt bara åkt hos mormor i Norrland.

Snön faller i stora flingor och täcker allt. Buskar och träd blir vackra och det blir märkligt tyst utomhus. 

Dessutom har meteorologerna har varnat för en massa minusgrader i helgen, mellan -9 ner till -13, både på natten och dagen. Så i går (bra, för idag hade det varit litet svårare) flyttade vi vår höstsådda sallad och spenat från pallkragarna till krukor i orangeriet. Ungefär 10 av varje sort kom inomhus och jag hoppas att de, liksom min pak choi och bindsallad, kommer att gilla odlingsförutsättningarna.

  

Det är litet trångt i orangeriet så här års... vi får knappt plats själva. Här finns två stora hängpelargonior, ett litet fikonträd, en hibiskus, tre chilisar, två Dr Westerlund (hur tar man kål på dem?), tre drakbegonia, en rosmarinbuske, en passionsfruktsblomma, ett stooort paradisträd, ett bergamotträd och ett olivträd. Här finns också en hyresgäst - ett ganska stort citronträd som vi härbärgerar till vänner. 

Dessutom finns här två experiment - jag tog 20 sticklingar från en kärleksört i oktober och har idag 20 stycken fina ganska stora plantor att sätta ut i vår. Det är svårt att hitta likadana när man vill utöka området med samma sort. Det andra försöket är att få en kruka med jätteverbena att övervintra - men kommer inte få svar förrän framemot senvåren.

Andra Advent

Nu vet vi ju att det inte alls är som det brukar detta år. Här i Skåne är det just nu värre än någonsin. Man orkar faktiskt inte riktigt tänka på det, bara hålla sig på sin kant. På vår gata är det flera som är sjuka, ungdomar och deras föräldrar. 

Men på något konstigt sätt så blir det advent i alla fall....

Vi är ganska traditionsbundna och gillar särskilt adventstraditionerna, ljus, glögg, saffransbröd och blommor! Helgen började med att vi faktiskt blev bortbjudna! Vi har tackat nej till tidigare inbjudningar, när arrangemangen har känts alltför osäkra, men denna gång tackade vi ja. Det var nära vänner till oss som bjöd till glögg med tillbehör utomhus och det tredje paret är också mycket restriktivt och har inte träffat andra överhuvudtaget. Alltså coronaglest dukat, vi satt två och två kring tre bord, alla fick sin mat på egen bricka och vi var bara sex personer på den stora uteplatsen.  Vi var ordentligt klädda med varma kläder och kunde sitta ute i nästan 5 timmar, från sen eftermiddag till tidig kväll. Vi har alla stor utomhusvana, men detta funkar faktiskt för de flesta - bara man klär sig rätt. Fötterna är mest utsatta, yllesockar och tjocka sulor är bra. Fotona är litet suddiga, det blir så när man väljer bort blixten. Det blir dock mer stämningsfullt!

Dagen efter var det dags för en adventspromenad. Vi har ett relativt nytt husområde i närheten, villor, radhus och låga bostadsrättshus blandat huller om buller. Där händer nya saker hela tiden, vilket gör att det är kul att promenera där.

Eftersom jag har lovat en utlandsboende bloggkompis att visa litet hur det kan se ut i Sverige nuförtiden kommer här några (också suddiga) bilder på svenskens senaste hit - utomhusbelysningar! Det är faktiskt så att man blir bländad när man passerar vissa installationer...

Enklast är att lägga belysningen på marken...

Dessa tre är från vårt hus. Runt entrén, stjärna i köksfönstret, ljusbågar i orangeriet. Men det finns ljusstakar i fler fönster och ett par till på baksidan av huset - vad gör man inte för att betvinga mörkret!

Milou, snart en vuxen hund

Jag har vuxit upp med hund och fick min första när jag var 7 år. Jag var enda barnet och behövde en kompis hemma. Nästa vovve kom in i familjen när jag var 16 år och hon hängde med ända till dess jag fick mitt första barn. Men en obotlig ögonsjukdom och det faktum att matten fått något nytt att kela med ställde till det i hennes huvud och vi fick lov att skicka henne till de sälla jaktmarkerna.

Det har aldrig rent praktiskt passat in i mitt vuxna liv att ha hund. Men jag har alltid saknat hund och jag har kastat mig över alla vännernas vovvar med längtan i hjärtat. 

Sedan mer än ett år så har äldste sonens familj skaffat hund och i och med det blir jag nästan hundägare på deltid. I alla fall inbillar jag mig att jag är den som betyder mest för henne utanför hennes kärnfamilj.

Hon kom till sin familj våren 2019. Under tre veckor i juli bodde hon hos mannen i mitt liv och undertecknad. Husse, matte och alla barnen var på bilresa i Europa och det hade inte passat en valp att följa med. Istället fick hon fina och lagom varma dagar i en skånsk trädgård. Läs mer om det här 

Numera är hon hos oss av och till några gånger i månaden. Ofta sover hon över och då har hon första tjing på den ljusa tv-soffan. Vi ger oss alltid ut i skogen med henne, hon gillar nya dofter och mycket skutt över stock och sten. Numera använder vi en superlång koppellina som tillåter henne att springa rätt fritt - men dock inte bort! Vi vågar inte släppa henne, även om vi vet att hon kommer när man kallar. Men det är skillnad med en egen hund och andras. Jag skulle vilja lära henne söka svamp men det lär vara svårt.

Efter att vi har gått några kilometer tror jag att hon har avverkat minst det dubbla och då sover hon som klubbad!

I somras försökte vi få henne att bada. Hon älskar inte vatten, går ut för att hämta pinnar men hon vill inte simma. Då står hon istället och väntar på att vågorna ska föra pinnen närmare. Vi vet att hon kan simma för matte har testat. Men av någon anledning väljer hon bort det momentet i vatten.

Att bada hos oss innebär bad från sandstrand, gissa hur hon såg ut efter det? Så hon fick göra som vi människor gör efter ett bad på stranden, ta en snabb dusch! Inte helt kul, men hon är foglig...

Nu är hon 20 månader och färdigvuxen. Nästa stora steg i hennes liv är en egen valpkull, vi får se vad kenneln anser om hennes avelsgener framåt våren.