Vi njuter fortfarande av värmen och solen och framför allt av de ljumma kvällarna då vi så länge det är ljust kan beundra tornseglare
en masse och
flera familjer av släktet tornfalk.
När vi skaffade lilla huset i C så njöt vi av sällskapet av vad vi trodde var en tornuggla. Liten och nästan helt vit. Sedemera blev vi rättade av fågelskådare och amatörornitologer, det uggleljudet vi hade spelat in tillhör en dvärguv. Så det så! Men vi kände oss inte säkra. Den lilla vita ugglan som efter ett par år hade blivit fler små vita ugglor som fortfarande bodde i kyrktornet. De var så enkla att artbestämma efter boken - det kunde bara inte vara en uv. Hoandet eller skriet bortsåg vi från. Idag vet vi att vi felaktigt kopplat ihop vår lilla vita uggla med dvärguvens skri i natten.... Två helt olika fåglar med andra ord.
Ett år när vi kom fanns varken Hedvig eller Dag Vag, vårt söta vita ugglepar. Istället hade det flyttat in en skränfock till fågel som levde rövare med de andra småfåglarna, fast på dagtid. Goda vännen E konsulterades och han sa tornfalk. Ok, rätt ok det med som extra husdjur. Efter ett par år visade det sig att det bodde minst två häckande par i tornet, Förra året när vi kom berättade våra engelska grannar att det flyttat in ytterligare ett häckande par. Men nu i vår lilla gränd, bara 3 meter ovanför dörren till vår gästvåning. Jaha, det var ju kul - falkungar pep och skrek efter sina föräldrar och mat. Men de växer och skiter och växer och skiter rakt ner i gränden där vi har cyklar och ett bord med stolar. Nu behöver där städas alltför ofta. I år kunde vi konstatera att det måste vara 4-5 ungar i boet och gränden är i princip oanvändbar så länge de bor rakt ovanför gränden.
En dag i förra veckan när svärdottern gick ner från terrassen till köket så kom hon upp fortare än kvickt och sa "det sitter en stor fågel på diskbänken". Alla (nästan alla, jag stannade kvar på terrassen) sprang ner för att se. Jojomensan en tornfalksunge hade krånglat sig igenom det töjbara myggnätet som täcker köksfönstren och nu satt han där bland kryddor och oljeflaskor och såg väldigt uppstoppad ut. Man kan se att han kände sig väldigt malplacerad.
Vad gör man, falken har ganska kraftiga och vassa klor och näbben är inte heller att leka med. Men den rådiga sonen hade slitit med sig ett badlakan på väg från terrassen och gick nu med det som en stor sköld och motade falken mot den öppnade dörren. Motvilligt flaxade fågeln iväg, vingligt och tungt och vi kände att att inte alls behärskade flygningens konster. Jaha, det var bara till att sanera alla släta ytor och allt som hade med ätbara saker att göra. Falken hade bara släppt ett litet visitkort efter sig, vilket jag var tacksam över.
Nästa dag till frukost när jag ska duka så helt plötsligt sitter den hopplösa fågelungen igen i vårt fönster. Nu hade vi spikat fast myggnätet litet tightare och han hade ingen chans att komma in. Men jag undrar om vi inte hade kunnat få en tam falk med att bjuda den på köttbullar och andra godsaker. Hans flygförmåga verkade klart nedsatt och han kommer nog inte att klara sig där ute i den hårda världen.
Vi har sett att mamman har flyttat sina ungar till insidan av kyrktornet, de sitter där och skriker efter mat. Vår lilla kompis kanske har strukit under eller har vuxit till sig och lärt sig flyga. Naturens villkor är hårda.
När mörkret faller och vi sitter på takterrassen så är det stjärnhimlen som gäller. Ännu bättre blir det när kyrkans fasadbelysning släckts - då ser man verkligen himlavalvets djup. På mobilen har jag numera två appar, en som heter SkyView och en som heter SkyMap. När man riktar mobilkameran mot himlen så står det på displayen vilken stjärna, stjärnbild eller planet det är. Igår fascinerades vi av den extra röda Mars. Det finns en hel del man kan filosofera över däruppe i mörkret....
