Luktärtsdrömmar

En av mina absoluta favoritblommor är luktärter. Jag minns min mammas sommarodlingar både i Bohuslän och i Roslagen. Vi plockade ganska stora buketter som fyllde rummet med fin doft. Som vuxen har jag sått frön många gånger, men sällan har min önskan om stora maffiga skördar i olika pastellfärger gått i uppfyllelse. Nä, oftast har det bara varit enstaka blommor. Det har varit oklart varför, ibland har jag säkert gjort misstag och ibland har naturen inte ställt upp med den viktiga solen eller regnet.
Förra året blev jag otroligt övertriumfad av äldste sonen. Jag förodlade hans luktärtor inomhus, säkert 50 plantor som han satte ut i sin trädgård. Sedan kunde han under augusti-september och en bra bit in i oktober plocka flera stooora buketter varje dag! Så pass att han till slut var han ganska trött på sina ärtor.

En dags skörd från buskaget nedan...

Själv fick jag ihop ett par taniga buketter, kanske mer älskade än sonens... men varför lyckas jag inte få lika fina och många blommor som han?
Nu vet jag litet mer. Jag fick en bok i julklapp av mannen i mitt liv - Cecilia Wingårds bok om luktärtor. Cecilia har ägnat sitt vuxna liv till luktärtor och sedan hon gick i pension så lever hon på och för sina odlingar. Härom helgen besöker vi Norrvikens Trädgårdar för att lyssna på ett fantastiskt föredrag av Cecilia.

Hennes knep är många och väl beprövade och jag märker att det hon säger - det gäller. Man ska inte lägga fröna i blöt ett dygn innan - de ruttnar. Man kan sätta ut dem tidigt, de tål mycket mer kyla än man tror och blir då kraftigare och stadigare. De är egentligen inte alls så förtjusta i gassande sol och värme. De har inte alls känsliga rötter, utan tål mer än man tror.
Cecilia sätter 20 frön i en kruka med vanlig planteringsjord, vattnar igenom krukan och stoppar den sedan i en platspåse som får vara öppen upptill. När stjälkarna är 10-15 cm tar hon dem ur krukan, delar upp dem och planterar ut i jorden. Eller så bara ställer hon ut kruka och plastpåse och planterar dem på rätt ställe efter ytterligare några veckor. Man verkar kunna göra vad man vill. Man behöver inte heller byta jord varje år, vilket det ofta står i råden för hur man ska plantera ärtväxter. Nej - det enda man behöver tänka på är gödning, gödning och gödning! Så nu tar jag nya tag, köper några påsar med kompletterande fröer av Cecilia och gör som hon förespråkar.

Om man odlar luktärtor och vill resa iväg under säsongen, då finns det ETT tillfälle man kan lämna hemmet. Det är när man precis har stoppat ner fröna i krukorna. Då kan man resa iväg 2-3 veckor - den enda perioden luktärtan klarar sig helt utan mänsklig hand. Resten av säsongen behövs man för bevattning och spaljering. Och det viktigaste av allt - plockning av blommorna! Det ska man göra varje morgon, ju mer man plockar - desto mer får man plocka! Så fort blommar övergått till en ärtskida så slutar den sätta nya blommor och koncentrerar sig på att göra fina frön. Nu återstår att se om mina ansträngningar ger fina resultat eller inte. Hoppas få återkomma med bildbevis. Buketten på fotot är sonens, en av alla från förra året...

Languedoc på besök i Stockholm

Inom loppet av en vecka får vi två inbjudningar till samma vinprovning av Languedocviner i Stockholm!
Första inbjudan kommer från Maison Hansby, de bor i grannbyn och skickar väl utvalda viner till de i Sverige som vill ha en fransk vinlåda på posten. De ska till Stockholm med en av sina leverantörer som vill marknadsföra sig i Sverige.
Den andra inbjudan kommer från en av de vinodlare vi på vinst och förlust besöker en dag när vi är på en vinprovarrunda i närområdet. Cecile på Clos Centeilles i Minervois La Livinière berättar att hon saknar svenska återförsäljare och att hon ska till Stockholm med sina viner. Vill vi komma?

Evenemanget ordnas av Syd de France som på detta sätt marknadsför sydfranska viner. På dagen besöks mässan av inköpare och de som arbetar professionellt med viner och på kvällen är vi andra välkomna. Väl på plats möter vi dessutom en vinodlare som vi har träffat flera gånger tidigare, nämligen Bernhard som driver Domaine Lanye-Barrac, en vingård som ligger ett stenkast från vår by. Här gör han ekologiska viner och har dessutom gått ett steg längre och kallar sin vingård för en viti-farm, dvs en mix av vinodling och lantbruk. Detta innebär att han på vintern tar hjälp av sina grisar, kossor, åsnor, får, ankor och höns som får gå fritt i den inhägnade vingården och äta ogräs och gödsla.

Kvällens koncept känns som en vinmarknad i södra Frankrike. Man får sitt vinglas, papper och penna och så går man från bord till bord och försöker skaffa sig en uppfattning om de olika vinerna. Det är klokt att spotta, annars blir det väldigt svårt att känna skillnad efter 4-5 glas. Särskilt för oss som är amatörer och inte så vana vid att prova flera viner på relativt kort tid. 

När vi går runt i lokalen noterar vi leende det vi överhör flera gånger under kvällen, "vi har ett hus i Languedoc", "vi hälsar ofta på goda vänner i Languedoc", "mina föräldrar har ett hus i Languedoc". Självklart är de svenskar med anknytning till Languedoc överrepresenterade en kväll som denna. Men det är många svenskar som på olika sätt och av olika anledningar söker sig till dessa trakter.

Vi själva har nu haft vårt lilla franska hus i 18 år och vi förstår verkligen varför fler och fler svenskar söker sig till de olika byarna i Languedoc.

Från en vår till en annan

Efter 4 veckor i södra Frankrike, med en strålande sol utan ett moln på himlen men med svala nätter och en emellanåt hård vind, vänder vi näsan norrut. Vi tar med oss solen genom Frankrike, genom Tyskland och faktiskt hela vägen hem. France Meteo visar att det kom flera regniga dagar efter att vi åkt till Sverige.

I Frankrike hinner dock vinstockarna öppna sina första ljusgröna blad precis innan vi far. Nästa gång vi ser dem kommer de bära ett tätt mörkgrönt bladverk och tunga druvklasar av olika mogenhetsgrad kommer att hänga ner mot marken.

Ett par dagar innan vi far köper jag med mig salladspluggplantor för utplantering i Skåne. Då ser vi att trädgårdsmästaren säljer ekskott för 30 euro krukan. Det kändes som ett kraftigt överpris ända till dess vi pillar fram etiketten och läser ordentligt, jajamänsan - här kan man få med sig starten till sin egen tryffelodling. Undrar om eken måste bli stor som sparbankseken innan tryffeln kommer. Den finns någon mig närstående som jag tror kommer att köpa en kruka nästa gång han kommer hit ner...

Eftersom vi inte gillar att hasta iväg, när vi ska lämna och stänga huset för flera månader, så kommer vi inte heller så långt vår första resdag. Vi väljer att åka A75 över den hissnande Millaubron, förbi Clemont-Ferrand till Lapalisse. Som vanligt på våren ser vi stora flockar av örnar från de högsta punkterna längs vägen. Snön ligger kvar här och där i skugglägen men vi ser också stora horder av får som mumsar i sig fin bergsgrönska så att de sedan kan producera mjölk till några goda ostar. 

Väl nere på låglandet igen passerar vi Vichy och kommer sedan till den lilla staden Lapalisse. Utanför orten och med floden Besbre som närmaste granne ligger Auberge du Moulin Marin. Vi får ett rum med uteplats under en knoppig magnolia och den stora kvarnbyggnaden ses i fonden. Där ligger också den trevliga restaurangen, fullsatt så här en fredag i mars. Dock är vi bara ett fåtal som bor över, trots detta så är frukostbuffén välfylld. Vi har mer och mer börjat leta efter hotell anslutna till Logis de France, de har ofta en bra restaurang och finns på franska landsbygden. Hit kommer vi säkert att komma fler gånger!

Våren har inte kommit lika långt i norra Frankrike och södra Tyskland som i Languedoc.. När vi lunchpausar hittar vi dock några nästan utslagna träd och i gräset växer tusenskönor och maskros. Inget man plockar - men oj vad de vita och gula blommorna ger hopp om varmare tider!

Efter ett lagom antal timmar på hjul så stannar vi till i Igel, en liten by utanför Trier vid Mosel. Här har äldste sonen bott en gång och vi blir lika nöjda som de var. Särskilt när det på menyn finns färsk vit sparris! Det är tyskarna riktigt duktiga på, serverad med hemmaslagen hollandaise och färskpotatis. Hotellet, Igeler Säule ,är placerat mitt emellan två kyrkor, parkeringsplats utanför dörren, prydliga rum och välbesökt restaurang med terrass där vi smakar ett glas lokalt vitt svalt moselvin före maten. Även detta hotell kommer numera att ingå i vår hotellbank.

Autobahn är ju som den är... fast inte på söndagar. Då är det nämligen förbjudet för långtradare. Så här års blir autobahn då en ganska behaglig fåra där man glider med bra fart tillsammans med andra personbilar. MYCKET mer behagligt än att konstant ligga i ytterfilen för att i kilometer efter kilometer  köra om 50-tonnare.
Men visst tar det ändå tid, ingen kropp i vår ålder mår bra av att sitta still mer än 1-2 h och därför stannar vi, rör på oss, fikar och noterar än en gång att de tyska toaletterna på bensinstationerna skiljer sig oerhört från resten av Europas vägtoaletter. Man betalar sina 70 cent, kommer till en alltid nystädad toa och visar sedan upp kvittot och får sitt kaffe med rabatterat med 50 cent. Win win.
Efter dagens 60 mil landar vi, som många gånger tidigare, i Oldenburg på Hotel Hoheluft. Deras restaurang är stängd på söndagar men då promenerar vi in till centrum och besöker Akropolis, en grekisk restaurang på torget. Här är alltid fullsatt, man får alltid en välkomstdrink i form av en liten ouzo och sedan kommer en tysk sallad med mjölksyrade grönsaker och därefter det grekiska lammet. Stora (tyska) portioner, man vet vad man får och det är vällagat! Promenaden hem kunde varit längre men nu är det minusgrader, brrr.  Undrar litet hur min sallad och chiliplantorna ska klara sig i bilen.... Ingen frukost på hotellet, denna äter vi ombord på färjan till Rödby. En ganska fräsch buffé i dansk anda håller oss mätta långt inpå dagen.

Hemkomsten är alltid litet spännande, vad har hänt i trädgården? Egentligen inte så mycket denna gång, våra scillor är fortfarande fina och påskliljorna har börjat blomma.

Morgonpromenaden dagen därpå - det fina vädret i vår närhet består. Skälderviken bjuder på en blank spegelyta i gassande sol.

Måste bara visa upp min importerade lilla kryddväxt, medtagen från la douce France. Detta är en restaurangväxt, en sorts krasse som smakar intensivt av lakrits. Det räcker med ett par blad på glassen eller moussen - mycket gott! Vi träffade på denna krasse första gången på en restaurang i Castres, utan att förstå vad vi åt. Kocken på den underbara restaurangen la Maison i Tourbes kunde svara på mina frågor och dessutom skänkte han mig sitt exemplar med en förhoppning om att jag kunde ta hand om den pyttelilla växten och förädla den och nästa gång (tiddelipom) skänka ett större exemplar tillbaka till honom. Så här såg krassen ut för någon vecka sedan. Kanske jag kan hålla liv i någon kruka till nästa Frankrikebesök...