Byns centrala torg byter utseende

I alla dessa byar som finns i Frankrike så verkar ibland tiden ha stått still under långa perioder.
Så även i vår lilla by. Här bor ungefär 1000 bofasta och ett, för mig, okänt antal som precis som vi bor här i perioder av året. Husen i de äldsta delarna har stått där i många hundra år och alla nybyggen sker utanför byn där man kan bygga sitt eget hus på en egen tomt. Många av husen i de äldsta delarna får tyvärr till viss del förfalla. Här bor många äldre som kanske inte har möjlighet till upprustning och flera hus verkar stå tomma. En del hus är till och med utan ägare. Gatorna i de nybyggda delarna är nya med trottoarer, gatorna i de gamla delarna är genom åren lappade och här går man med ögonen ner i backen för att undvika hålor och liknande....
Överstebestämmaren i byn är borgmästaren med sin stab. Dessa beslutar bland annat om bygglov, om vilka kommunala byggnader som ska underhållas, vattenförsörjning och underhåll av mark och har såklart många andra ärenden på sin agenda.
Fram till för snart 2 år sedan hade byn en egen borgmästare. Ja, det har vi så klart fortfarande. Men i januari 2017 gjordes en sammanslagning i hela Frankrike av många mindre kommuner till större enheter administrativt sett. Så nu ingår vi i en gemenskap som kallas Les Avants-Monts  (de framför bergen) som består av 25 tidigare olika stora kommuner och med Magalas som huvudort. Vår borgmästare har, precis som alla de andra 24, kvar sitt ämbete men nu har varje kommun sitt eget ansvarsområde i storkommunen. En är personalansvarig, en annan är IT-ansvarig, här finns ansvariga för kommunikationer, stadsplanering, utbildning/skolor, markförändringar, ekonomi, miljö, kultur - ja ni förstår.
Sedan ett par veckor tillbaka så görs nu ett jättestort markarbete i vår by - den del som är central och dessutom genomfartsled. Istället leder man trafiken i en stor omväg runt byn genom flera olika småhusområden.
Jag har funderat på hur det är när man gör större markförändringar som denna och har letat i protokollen för storkommunen utan att hitta något beslut. Därför gissar jag att denna typ av markarbete, trots omfattningen, fortfarande är borgmästarens eget ansvar. Konstigt nog finns inte heller någon bra information på borgmästarens anslagstavla. Rykten säger att det är olika typer av rörläggning på G samt att man nu passar på och gör en massa andra saker samtidigt, förbereder för fiber (det gillar vi!) gör nya trottoarer (finns inga sedan tidigare) utökar barens terrass (vilket behövs). Ja, kanske ännu fler saker  som inte syns för en oinsatt. Vi som bor 100 m in i den äldsta delen av byn hör på dagtid hur vägmaskinerna arbetar, men när vi gör vår inspektionstur på tidig kväll är det svårt att förstå vad som har gjorts.... Detta arbete ska hålla på till i slutet av december så det ska bli spännande att komma tillbaka och inspektera allt nytt nästa år!

I det långsamma tempot

Att vara konvalescent har vissa fördelar.

I stället för att kasta oss hem till den svenska kalla och gråa hösten så bestämmer vi oss för att stanna en liten vecka och njuta av medelhavsklimatet. Efter 4 veckor inomhus så känns det bra för hälsan att kunna leva mer utomhus, precis som vi brukar göra när vi är här. Vädret är helt otroligt, klarblå himmel med strålande sol. Luncherna äts på takterrassen, i solen! Så här på senhösten är den riktigt skön och lagom varm.

Promenaderna har varit långsamma, jag orkar verkligen inte särskilt mycket även om viljan finns. När man går mycket långsammare än vanligt eller stannar och pustar - så hinner man se helt andra saker och man hinner också fotografera det man ser...

Som detta olivträd där de tidigare gröna oliverna fläckvis håller på att svartna.

Denna klätter/klängbuske hamnar i gruppen torn, dvs inte havtorn mer som eldtorn. Eldtorn ser man ofta längs vägarna. Fast bara så här på senhösten då de oranga bären lyser som stoppljus. På sommaren är de som vilken grön buske som helst... Eldtornsbusken är visserligen mer upprättväxande än den på fotot, men jag tror av bärens intensiva färg att döma att de i alla fall är släkt. 

Järnbanden på muren är faktiskt för att hålla ihop muren. Trycket inifrån trädgården och på jordmassorna när det kommer stora regnmängder kan absolut spränga sänder muren, faktiskt något som grannen till denna mur har råkat ut för.

Här har sol och skugga spelat mig ett spratt. Busken är inte alls blå i toppen och de gula träden bakom är inte riktigt så gula. Det mest fascinerande är att denna formklippta buske är ungefär minst 4 meter hög och man kan gissa att stegen inte längre räcker till. Nästa gång får trädgårdsägaren hyra en sky lift...

På vägen hem passar vi flera köksträdgårdar. Här under resterna av tomatodlingen har man sått huvudsallad. Häftigt för en svensk att man i detta klimat hinner med flera omgångar sådd under en säsong. 

Grannen har inte sallad, han har satsat på en mix av pumpor. På ett område 3 x 3 meter växer det 5 olika sorter... Butternutpumpan är i normalstorlek men de andra är säkert en halvmeter stora vilket inte alls syns på bilderna..

                               

Sist men inte minst - en av mina favoriter som man kan hitta ute i naturen. De finns vilt växande i kanten av andra odlingar längs vägarna, precis som fikonen vi plockar. Oh dessa granatäpplen - hur läckra som helst! Dessa växer i en trädgård, annars hade frukterna nog inte funnits kvar.

Sådana här träd finns på flera olika ställen i byn, inte vilda utan planterade i folks trädgårdar. Nu har vi bestämt oss för att det är ett kakiträd. Det heter kaki på franska, på ICA heter det oftare sharon eller persimon. Sharon och persimon är bara olika sorter av kakifrukter. De ser ut som stora tomater fast mer organge än röda och med ett stort platt bladfäste. Äts som det är, urgott till ost om man inte vill ha den söta sylten. Verkar vara mogna nu så här sent på säsongen.

Snart är det dags att börja packa och stänga lilla huset i C för vintern. Det är alltid litet vemodigt, det kommer dröja några månader innan vi ses igen.....

Allt blir inte som man tänkt sig....

Det har varit tyst från bloggaren den senaste månaden.... Hon har visserligen varit i sitt favoritland, i sitt andra hem, men vistelsen blev liksom inte som hon planerat. Första och andra veckan flöt på som de skulle med fix och också roligt besök av Stockholmsvänner. Men sedan fick undertecknad ganska hög feber och frossa och efter 2-3 dagar blev det dags för ett läkarbesök.

En eloge till den franska primärvården, jag har sagt det tidigare och kommer säga det flera gånger. Man ringer närmaste läkare och säger att man har feber och blir inbokad 2 timmar senare. Läkaren lyssnar på lungorna, säger mon dieu och ordinerar antibiotikainjektioner morgon och kväll mot min omfattande lunginflammation. Injektionerna ges av distriktssköterskan, en av två i vår pyttelilla by. Hon kommer hem till en och samtidigt som hon sticker så kollar hon hur man mår. Det gör även läkaren. Hon sa till mig vid första besöket att hon bor i vår by och "på lördag när jag har slutat arbeta så kommer jag förbi och ser hur ni mår!" Vilket hon gjorde och det kändes väldigt omhändertagande.

På fjärde dagen känner jag mig dock sämre. Både distriktssköterskan och läkaren (som ville kolla upp mig igen) landar i princip samtidigt hos oss och bägge är överens om att det är bara akuten som gäller. Akuten är inget man vill besöka, varken i Sverige eller någon annanstans. Men jag är rätt omtöcknad och finner mig i alla konstiga dropp, nålar i armar och handleder, syrgas i näsan, ekg och övervakning - allt på franska! Samtidigt är mannen i mitt liv hänvisad till ett väntrum för anhöriga. Så småningom läggs jag in på avdelningen för lungsjukdomar, får näringsdropp, antibiotikadropp och en himla massa tabletter. Väldigt oklart vad jag sväljer. Känns sådär..... Jag har fortfarande rätt hög feber och är ganska omtöcknad. Mannen i mitt liv får lämna kl 20.00 och jag är ensam och ganska sjuk.

Efter två dagar är jag dock feberfri och tycker mig hyfsat anpassad till sjukhusrutinerna. Fast hela tiden tror jag att jag ska få åka hem imorgon och blir såklart besviken varje morgonrond som passerar utan att någon säger detta till mig. Det finns en (1) läkare som kommunicerar på engelska men hon arbetar bara varannan dag. Hon lyckas få mig förstå att lunginflammationen har varit allvarlig och att det inte blir någon hemgång förrän tidigast efter en hel vecka på sjukhuset. OK, äntligen någon som berättar och vars besked jag faktiskt kan förhålla mig till. Mina sista tre dagar på sjukhuset blir ganska ok, jag får lämna avdelningen på eftermiddagarna (med en syrgastub i släptåg) för en fika på kaféet och det gör att man känner sig nästan som frisk.

Ja, och nu har jag varit hemma i lilla huset i C i 5 dagar och blir långsamt starkare. Innan ambulansen kör hem mig så har ett företag varit hemma hos mannen och installerat syrgas på två av våra tre plan. En halvstor maskin som omvandlas vanlig luft till syrgas och en litet kärra à la dramaten om utifall att jag skulle vilja gå ut på en promenad. Distriktssköterskan kommer också förbi, hon ska ta några blodprover i nästa vecka och ville försäkra sig om vad hon ska göra. Hon berättar att hon hade kontaktat akuten samma kväll som jag åkte in för att höra hur jag mådde... Snacka om att känna ansvar!

Jag tycker att jag, trots vissa språksvårigheter, har blivit fantastiskt väl omhändertagen. Jag har visserligen fått en rejäl faktura att betala, men detta kan man inte säga något om. Primärvården fungerar bitvis bättre än i Sverige, sjukhusvården kan jag inte alls klaga på. La suedoise, som en läkare kallade mig, var kanske litet svår att samtala med - men personalen försökte alltid säga det jag inte förstod på ett enklare sätt och jag kände aldrig att de inte förstod mig.

Innan vi kan lämna landet ska jag på återbesök på sjukhuset. Röntgen, blodprov och koll av syresättning. Håll tummarna för att allt är som det ska!