Cinque Terre och två sidor av turistlivet i Rom

Eftersom vi inte reser nuförtiden så lever vi litet på fina och inte alltid lika fina (men ändå roliga) resminnen. Jag skrev senast om en resa med bil till Amalfihalvön, läs mer här. Men innan den veckan var vi i området som kallas för Cinque Terre samt några dagar i Rom.

Cinque Terre, (de fem jordarna) är fem medeltidsbyar längs en 12 km lång strandremsa vid Liguriska havet, strax söder om Genua och en bit norr om Pisa. 

Området var länge svårtillgängligt och de fem byarna ligger så isolerat att ända till för 100 år sedan var enda sättet att nå dem antingen med båt eller längs åsnestigarna i området. Idag finns såklart bilvägar till byarna, men det är inte lätt att hitta någonstans att ställa en bil. Vi hade bokat ett hotell i en by, inte lika pittoresk som de välkända orterna längs strandlinjen men fortfarande i själva området, och som hade garage under hotellbyggnaden - vilket var mycket praktiskt.

Sedan varvade vi våra dagar med häftiga vandringar högt uppe bland citronodlingarna och besök i de små byarna med sina färgglada hus vid havet. Vi var där i andra halvan av september och med tanke på antalet turister då, så kan man tänka med fasa på hur det är där under semestermånaderna. Åk dit tidig vår eller sen höst, då är det dessutom skönare klimat om man vill vandra. 

Här går den upptrampade stigen precis hitom det luftiga staketet som inte ger intryck av att hålla emot om man snavar...

Man får inte ha anlag för svindel....

Som så ofta i Italien så finns inte skyddsräcken och liknande på det sätt som vi svenskar är vana vid...

Fin sandstrand, den enda i Cinque Terre, finns i Monterosso

Ett typiskt italiensk hus i Monterosso, det är nött med rester av tidigare utsmyckningar, fönsterluckor som inte ser ut som i andra länder, klädstreck med tvätt och en liten nisch i muren med en staty av Maria och Jesusbarnet.

Om man inte vill vandra så går här ett lokaltåg flera gånger varje timme och man kan åka mellan byarna och bara njuta av allt pittoreskt, äta lunch i en by, ta en drink i en annan och middag i en tredje. 

Efter några dagar är vi nöjda och tar oss till Rom. Där har vi hyrt en lägenhet av ett äldre par som har köpt på sig 2-3 lägenheter i huset där de själva bor. Mannen är pensionerad läkare och frun sköter ruljangsen. Huset ligger i ett mycket bra kvarter strax bakom Vatikanstaten, ett välskött område, det finns bra bussförbindelser till alla delar av staden - om man inte vill promenera, och alla foton på hemsidan ser riktigt bra ut. Priset var litet i mitten av de olika alternativen och kändes helt ok.

Det var mycket som inte alls var helt ok kan jag berätta....Vi hade hyrt en lägenhet med två sovrum med dubbelsängar, ett badrum och pyttelitet pentry och en enorm möblerad takterrass - vilket kändes lyxigt. Där på terrassen skulle vi  både inta vår frukost och på tidig kväll ta en drink innan vi gick till någon av kvarterskrogarna för kvällens middag. 

Men allt, ALLT, på denna terrass var så skitigt, så dammigt, så läbbigt att vi la tidningar på stolarna under oss och inte ville man ställa något på borden, inte ens ett glas. När vi klagade sade signoran att det var väl ingen som ville sitta där uppe i solen (!), det var väl bättre att gå på en bar.... Sängarna var bäddade med icke matchande lakan och örngott, det var till och med olika lakan i dubbelsängarna. Mitt överlakan var förvillande likt en indisk duk... Men det var i alla fall rent. 

Den utlovade frukosten som (ingick i priset) serverades i köket och bestod av en påse med te eller snabbkaffe, var sin portionsförpackning med marmelad och en plastinbakad giffel som höll 30 dagar framåt och en naturell yoghurt. OK, jag vet att italienarens frukost är spartansk och tack och lov för att vi varit ute förr. Vi fixade vår egen frukost med att handla på den lilla affären tvärs över gatan, skinka, ost, smör, nybakat bröd och gott kaffe. 

Det värsta med lägenheten uppenbarade sig morgonen efter natt två när det visade sig att det var några som hade varit i vårt badrum på natten. Grannlägenhetens gästarbetare hade nämligen fått lov (av signoran) att använda vårt badrum eftersom deras lägenhet inte hade något badrum. Jag har nog aldrig varit så arg på italienska tidigare. Inte något annat språk heller för den delen. Jag ville häva vårt avtal och kräva tillbaka pengarna, men mitt ressällskap tyckte inte att det var värre än att vi kunde stanna sista natten också. Fast då låste vi våra sovrumsdörrar... Vi fick en återbetalning, inte för den skitiga terrassen eller den magra frukosten, utan för "delat" badrum. Litet senare kan man ju bara skratta åt eländet, men just då var det tungt. Det kan vara svårt att hyra av privatpersoner, vi har vid andra hyrtillfällen bland annat fått lov att köpa nya huvudkuddar, nya och hela (!) vinglas och plockat bort ägarnas tandborstar från badrummet. Alla gångerna har dessutom varit i Italien.... 

Nu i Rom så var ägarnas egen lägenhet klassisk och välmöblerad, hon hade ett parant utseende och gav ett intryck av flera generationers anor, skolor och how to behave. Men ändå var hon en icke tillförlitlig person som lurade godtrogna turister. 

Tack och lov för allt annat trevligt Rom kunde erbjuda! Det första vi brukar göra i en ny storstad är att ta en sightseeingbuss. Jag hade varit många gånger i Rom som ung, men för mannen i mitt liv och bästa vännerna var det första gången. Så vi kliver på en buss typ "hop on hop off" för att få en bra bild av de stora sevärdheterna.

Här ett mycket litet smakprov...

Colosseum

Petersplatsen med en helgonstaty på varje kolonn, design som så ofta i Rom av Bernini. Obelisken fanns när platsen anlades och är en kvarleva från Caligulas och Neros Cirkus från år 40.

Schweizergardet, på 1500-talet ursprungligen schweiziska legosoldater. Idag är de tillsammans med Vatikanstatens gendarmeri de 240 personer som utgör Vatikanstatens militära styrkor.

Trajanus Saluhallar, byggdes runt år 100 på uppdrag av kejsar Trajanus, ett affärscentrum med 150 olika affärer och kontor. Kanske en förlaga till våra köpcentrum? Här i ruinerna finns fortfarande synliga väggmålningar och mosaikgolv. 

Forum Romanum - det romerska torget. 

Till synes mest en massa omkullvälta stenar men så mycket rolig historia som finns här!

På fotot ovanför ses tre korintiska kolonner, en kvarleva från Castors och Pollux tempel som byggdes 484 f.kr för att fira ett vunnet slag där tvillingarna Castor och Pollux deltog.

Konstantins triumfbåge

En triumfbåge är ett romerskt monument som restes till segerrika kejsares ära och som utsmyckades med reliefer som visade kejsarens fälttåg.

Utsikt från Villa Borghese över Peterskyrkan och Vatikanstaten

Inte ofta man ser lastbilar forsla statydelar som ett huvud eller en torso 

Min favoritstaty, av Bernini, en liten elefant med en egyptisk obelisk på ryggen, kan ses på Piazza della Minerva. Obelisken är troligen från 580 f. Kr forslad från Egypten till den egyptiska gudinnan Isis tempel och hennes grav. Hittades under utgrävningar på 1600-talet varefter Bernini fick i uppdrag att göra denna lilla staty. Fotot visar tyvärr inte obelisken men jag lånar ett fritt foto från Wikipedia som visa hela statyn.

Ett litet stenkast från elefantstatyn ligger min absoluta favoritbyggnad i Rom - Pantheon! En byggnad vars exteriör är omöjlig att återge med kamera, om man inte flyger... Ett antikt tempel som uppfördes runt år 100 och som har haft en kontinuerlig funktion ända sedan det byggdes, som gudarnas helgedom, som minnestempel över stora italienska män och som kyrka.

När man går in i Pantheon passerar man 16 korintiska kolonner, 12 meter höga och 1,5 meter i diameter. De importerades från Egypten, transporterades på  flottar i 10 mil på Nilen, sedan över Medelhavet och via Tibern till Rom. De vägde 60 ton styck, kan man förstå hur det ens fungerade? 

Texten på tympanon vittnar om resterna av det ursprungliga templet år 27 f. Kr. "Marcus Agrippa byggde detta". Dagens byggnad blev klar år 120, och det gjordes i betong! Något som romarna kunde men som sedan föll i glömska fram till 1800-talet och vi vet ju hur vi använder detta i våra dagar! Byggnaden är Roms bäst bevarade monument från antiken - kan det bero på betongen?

Kupolen är 43 meter i diameter med ett hål mot himlen på 8 meter. Kupolen är exakt lika hög som bred och fick vara modell för kupolen på Peterskyrkan när Michelangelo gjorde sina ritningar. Jag har inte ett enda vettigt foto av insidan och lutar mig än en gång mot två av Wikis fria foton för att visa interiören.

Ja den eviga staden levererar alltid, hur många gånger man än är där. Stort som smått, gammalt som gatan och modern design. Det finns alltid nya och osedda saker att upptäcka!

Ett reseminne - Amalfihalvön

Nu när pandemin sätter käppar i hjulen och vi inte kan resa som vi vill, så får vi njuta av våra gamla reseminnen. Ett av mina favoritländer, förutom Frankrike, är Italien. Det blev en mycket lyckad resa den höst för några år sedan när vi bilade ner till Neapel, ja egentligen var vi ytterligare litet längre söderut nämligen i Paestum.

Jag och mannen i mitt liv bilade från Skåne och hämtade upp bästa vännerna, som flugit från Stockholm till Milano, och så fortsatte vi gemensamt ner genom Italien. Vi bodde på hotell tre dygn i Cinque Terre och hyrde lägenhet tre dygn i Rom - mer om det kanske kommer i bloggen någon annan gång. Detta inlägg ska handla om våra fem dygn i Marina di Praia på sydsidan av Sorrentohalvön, på den sydligaste udden av halvön. Så här såg det ut på informationstavlan. I den "breda" viken till höger låg (och ligger fortfarande) vårt hotell Alfonso di Mare.    

                        

Så här ser det ut i verkligheten. Vägen längs med halvön går i skarpa svängar och genom tunnlar - inget för den höjdrädde. På fotot till vänster ser man biltunnelns mynning strax under och vänster om det vita fyrkantiga huset. Från genomfartsvägen går det en smal och mycket brant liten bygata ner till viken.

 

Nere i viken finns det ett förvånansvärt stort antal hus, bostäder men också flera restauranger och så hotellet vi bodde på. Massor av båtar, både de av fiskekaraktär liksom de för turisterna, får plats mellan hus och restauranger.  

Hotellet var rätt ok, fantastisk kakel på golv och i badrum och glaserad kakel på balkongterrassen! 

    

 

Vi hade inte beställt halvpension som hotellet föreslog och det var vi glada för. Vid sidan av hotellet låg flera olika restauranger där italienare från trakten samlades. På sena kvällen när alla ätit togs det upp olika allsånger och vi fick bidra litet med svenska visor. De tyckte det var kul att vi också kunde O Sole Mio och liknande italienska schlager - Sverige var ju rätt exotiskt för dessa sydlänningar. Efter allsången blev det allmän dans mellan borden till en liten orkester! Personal och gäster dansade med varandra. Otroligt häftigt och för oss fina minnen av något som vi uppfattade som urtypisk italienskt.

Jag kommer också ihåg att ägaren till den lilla baren längst nere vid havet, Bar Trattoria da Armandino berättade att hans son skulle gifta sig med en svensk tjej samma vecka som vi var där nere. När jag kom hem så skickade jag bröllopsfotot som fanns i vår svenska tidning.

En kväll satt en italiensk man och sjöng operaarior så det ekade mellan klipporna. Jag tänkte direkt att han var en operasångare från La Scala i Milano och här på semester. Efter en försynt fråga till servitrisen fick jag ett stort skratt som svar och att mannen var fiskare och hade bott i grannbyn hela sitt liv - imponerande!   

 

Vi var här sista veckan i september, när högsäsongen övergår till lågsäsong, så solstolar och flytbryggor höll på att monteras ner och bort. Men vi njöt av fina bad i ett varmt hav och alla restauranger var fortfarande öppna. Vi skulle ju besöka en del i omgivningarna och var inte här bara för strandtid. 

Överst på min lista stod Capri. Jag har varit i denna del av Italien flera gånger i min ungdom, men ville gärna återse Capri där jag bodde sommaren efter studenten för att lära mig italienska. 

Vi skulle åka till Capri med båten från Positano och för att komma till båten fick vi ta en lokalbuss från vår lilla by. Det är nog det läskigaste jag har gjort på landbacken i hela mitt liv. Vi hade läst i turistinformationen att chaufförerna som regelbundet kör lokalbussarna längs Sorrentohalvön är de skickligaste i hela Europa. Vägar som är för smala att mötas på, hårnålskurvor med ett par hundra meters stup ytterst, tunnlar utan belysning - de bemästrar allt. Det läbbigaste gjorde vår busschaufför, högst upp i byn Praiano skulle han vända bussen på en plats som var max 8 meter i fyrkant och han blev tvungen att backa så att bakre delen av bussen hängde utanför stupet fast hjulen var på marken förstås. Då lutade sig alla framåt som för att förhindra att bussen blev baktung... och chauffören bara skrattade!

Vissa återseenden ska man uppenbarligen låta bli... även "min" del av ön, Anacapri, hade blivit så otroligt förändrad på dessa nästan 40 år. Ja, visst är det en lång tid, mycket kan hända vilket jag borde ha förstått. Trots att det i princip var lågsäsong var här myriader av turister och man gick i tjocka led av människor genom gatorna. Jag lyckades inte ens hitta det hus jag bodde i på 70-talet fast jag trodde att jag skulle kunna gå raka vägen dit. Men väl hemma igen så hittade jag ett foto på nätet. Det föreställer verkligen Villa Filomena där jag bodde, taget från entrégrinden, till höger är det stora huset och till vänster den fina trädgården. Nu disponerar tydligen Anacapris kommunfullmäktige delar av huset. Ok, jag vill dit en gång till, nu är det lokaliserat på kartan, huset finns kvar, jag kanske måste åka dit i november eller februari för att slippa turisterna....

         

Däremot var det en upplevelse att igen återse Villa San Michele, Axel Munthes fantastiska skapelse!

   

 

Tillbaka från Capri med I Faraglioni i fonden. Arrivederci!

          

En annan utflykt gick till Amalfi, men då körde vi själva. Underbart vacker by, etablerad redan på 800-talet. Katedralen var enorm och olik alla andra med sin färgglada fasad. 

                

Överallt såldes keramik och sålde man inte keramik så såldes det citroner eller kakor med citroner eller Limoncello eller annat med citronsmak! Byn klättrar från havet och brant uppåt och på flera ställen såg man åsnor som tog sig fram där inte de pyttesmå skåpbilarna kom fram.

Nästa utflykt gick till Paestum. Det ligger 6-7 mil söder om Salerno som ligger där södra kanten av Sorrentohalvön fäster i fastlandet. Paestum grundades 600 f Kr av greker och kvar från 500 f Kr finns tre doriska tempel. Staden låg vackert vid havet och var känt för sin sundhet och sina återblommande rosor. Det största templet är mer än 60 meter långt. Sedermera blev området sumpmark och malarian spreds bland befolkningen vilket gjorde att staden övergavs och invånarna flyttade upp i bergen. Här känner man verkligen historiens vingslag och som man ser på bilderna så var vi nästan ensamma vilket gav en fantastisk känsla.

Från Sorrentohalvöns högsta punkt har man denna utsikt över Vesuvius. Vi var otroligt fascinerade eller egentligen mer förskräckta över att man har tillåtit bebyggelse så nära vulkanen. För att ytterligare belysa detta visas här ett foto på Google maps. Det runda gröna typ mitt i all bebyggelse är Vesuvius. Hur ska man hinna evakuera alla dessa människor i tid kan man undra...

Pompei ligger litet sydost om kraterhålet. Hur det gick vet vi ju. Pompei var också ett av våra mål med denna resa men det får jag skriva om en annan gång. Kan dock redan nu bjuda på ett foto av ett smart övergångsställe daterat cirka 300 f Kr.