Lilla huset i C - för sista gången

Jag startade denna blogg när jag insåg hur mycket roligt det fanns att berätta när man, som vi gjorde entré i ett nytt land med annorlunda natur, kultur och med nya bekantskaper.

Nu börjar det bli dags av avsluta denna blogg. Vi har under de två månader jag har varit inaktiv på min blogg hunnit sälja vårt lilla paradis. Inte alls ett så förhastat beslut som det kan verka, redan sommaren 2019 funderade vi på om vi skulle sälja eller bara hyra ut det till vänner och bekanta. Vi känner oss mogna för att resa till andra hörn av både Frankrike och resten av Europa. Har man rest varje ledig stund till ett och samma ställe under 20 år så blir man till slut mätt på just det resmålet även om igenkänningsfaktorn är både hög och fantastiskt trevlig. 

Efter att vi satte ner fötterna och bestämde oss för säljalternativet så kontaktade vi en mäklare. Swish - så gick allt i svindlande fart! Huset visades för tre intressenter och nr tre var en seriös köpare. Vi for hem till Skåne och försökte planera de närmaste veckorna. Så skrevs kontrakt på nätet - bara det en spännande och fascinerande process! 

Efter att ha varit hemma i Sverige i knappt tre veckor så är vi nu i lilla huset i C igen. Nu för att packa ihop vårt franska liv i flyttkartonger. Nåja, det är inte så mycket som ska hem, men förutom det vi tar i vår egen bil så behövs en liten lastbil. Vi tar hem de saker som har extra känslomässigt värde och sådana saker vi inte vill avvara. Det blir till att gallra ut saker i Skåne till förmån för några franska favoriter. Massor skänker vi till vänner och bekanta i omgivningen och några saker ville nya ägaren ta över. Härligt när fungerande saker kommer till användning! 

De finaste av höstdagarna har bjudit oss på strålande varm sol och ett kallt klart ljus, nästan som i februari-mars. Det är bara vinfälten som skvallrar om höst. Det är så vackert med dessa fält i alla tänkbara färger från fortfarande ljusgrönt, till blekgult, via orange och brunrött till skarpt vinrött. Vi hörde häromdagen att det är druvan Viognier som får de lilaröda bladen på hösten. På håll ser det ut som blommande cyklamen!

Dagarna varvas med turer runt byn och upp i bergen med turer till återvinningsgården. Vid dagens besök på återvinningen kastade jag ett gammalt golfparaply med min arbetsgivares logga på. Inget fel på paraplyet men loggan byttes ut för många år sedan och jag har ett nyare golfparaply i Skåne. Tro det eller ej men en av gubbarna på återvinningen fiskade upp paraplyet ur containern, fällde upp det och konstaterade att det var felfritt och stoppade sedan in det i sin bil! Det kommer alltså fortsätta att komma till användning vilket känns bra.

I vårt nästa liv - läs utan fast bostad i Frankrike - ska vi uppleva andra miljöer, bo på hotell eller b&b, hyra andras små paradis eller våldgästa släkt och vänner. Trots allt ska det bli skönt att inte äga två hus, varav ett har många hundra år på nacken. Det är också litet opraktiskt att äga två hus och att ett av dem ligger alltid 200 mil bort.

Glädjande nog så vet vi att vi alltid kommer att kunna återvända till byn och träffa våra vänner som bor här och i byarna runt omkring. Det gör att avskedet inte blir så definitivt...

Glädjande har det också varit med alla trevliga bloggkontakter jag fått genom åren. Tack för att ni har följt mig och tack för att ni delat med er till oss som läser era bloggar! Ni vet vilka ni är!

Jag tror att jag kommer att starta en ny blogg. Den ska inte handla om hur det är att äga ett litet hus i Frankrike och ändå vara turist. Den ska nog vara mer inriktatd på resor och nya upplevelser - både i Sverige och utanför. Vi syns!

   

Återseenden...

Lilla huset i C står kvar! Blommorna lever, om än knappt. Det är städat inomhus och alla fönster rena! En riktigt fröjd att komma fram till efter flera dagar i bilen.

Ännu roligare blir det när de bästa grannarna dyker upp, dock inget kramkalas med andra än hunden Lola. Men oj så kärt att ses efter nästan två år. Deras svarta cocker Lola vet var vi bor och när vi är på plats - men öppna grind kan hon inte. Då får hon vänta till dess någon öppnar....

Vi blir omedelbart inbjudna på middag nästa dag, vi blir utlovade en middag på terrassen i en ljummen och svart septemberkväll - verkligheten dyker dock upp och bjuder oss på regn och blåst istället. Så det blir middag inomhus, men lika roligt att ses och vi har mycket att ta igen och prata om. 

I det huset går man ofta därifrån med en bok! Egentligen inte konstigt när han är bokförläggare och hon författare - men vilken bok det blev denna gång! En tre kilo tung bok med bilder och recept från förebilden till Downton Abbey.

Fler återseenden... 

Mannen som säljer oliver på marknaden. Är ni här nu, välkomna! Hur länge sedan är det? Ojojoj...

Svenska vänner i grannbyn och som omedelbart också bjuder på middag. Tyvärr kan vi inte gå eftersom vi har gäster. Men middagen finns kvar nästa gång vi kommer lovar de!

Kära släktingar som är bofasta i detta land och som vi inte heller sett på nästan två år. Lunch tillsammans och mycket att uppdatera.

Sedan börjat pensionatsverksamehten! Ett kärt inslag i vår franska vardag. Tre olika vänpar under nästan tre veckor. Många utflykter, både korta och med övernattning, vingårdsbesök, franska luncher (brukar hålla på 3 h), sena nätter, litet spelhåla och mycket snack! 

Livet på en fransk pinne med andra ord. Kommer kanske fler inlägg om hur det är!

Bilresa till Frankrike

Tidigt en lördagsmorgon startar vi resan söderöver. Lämnar en trädgård som fortfarande behöver tillsyn, tack och lov för bra grannar och en son i närheten. Äpplena, Aroma, är nedplockade och tas med till Frankrike, knasigt - ja litet. Men det är goda och det finns plats i bilen och gräsklipparroboten kör fast om det finns fallfrukt.

Den annars mycket överbelastade E6 är relativt tom och vi åker över bron för första gången på snart två år. Känslan är faktiskt litet konstig, vi hoppas allt kommer att fungera. Danmark verkar sova, få bilar är ute, vilket förstärker känslan av att det vi gör inte är riktigt tillåtet. Ombord på färjan Rödby-Puttgarden är det inte heller så befolkat. Vi tänker äta frukostbuffe och vid ingången till matsalen skannas våra nedladdade covidpass. Skönt att alla i matsalen alltså är vaccinerade. Men i shoppen är det trångt och merparten utan munskydd. Jag håller andan (!) och gör ett par snabba utfall mot duscholjan från L'Occitanie och en Cliniquekräm. En flaska sherry hinner jag också, sedan tar andan slut.

Väl i Tyskland förstår vi var alla bilar är...tvärstopp på autobahn redan före Lübeck - vi kastar oss av motorvägen och kör småvägar ända till Lauenburg, ett av de få ställen man kommer över Elbe förutom på autobahn. Sedan Luneburg, Oetzen och Celle till Hildesheim där vi ska bo över. De gånger vi såg Autobahn eller hörde på radion var det stillastående köer. 

Hotellet är en restaurang med 6 dubbelrum, helt ok. Man fick skriva in sig med fullständig adress och telefonnummer - allt om utifall att man behöver göra en smittspårning. Kändes ok. Vi får inte middag i matsalen där det sitter ett större sällskap utan i lobbyn - även det ok. Vårt rum har balkong med det vräkregnar så man kan inte ens öppna dörren.

Dag två vidare mot Frankrike och Alsace. Nu har vi bokat i St Hippolyte, vi har bott där förr och det är ett trevligt hotell med bra restaurang i en liten håla. Matsalen är full av folk (!) och även här får vi ange kontaktuppgifter OCH visa covidpasset.

Dag tre tillbringas på fransk autoroute, lagom med trafik och trevligt att kunna lyssna på fransk radio.  Inte för att man förstår allt, men en hel del har tydligen fastnat genom åren. Vi betar också av 5-6 sommarpratare under dessa bildagar, kul att kunna lyssna ordentligt.

Nu bor vi utanför Clermant Ferrand i en kurort. Vi har glömt bort att vi inte ska bo i kurorter, det passar inte oss. Vet inte riktigt varför, kanske att medelåldern är så himla hög (!). Hotellets exteriör ser otroligt tråkig ut (därfär finns inget foto). Inomhuspoolen skickar klordoft varje gång man går genom  lobbyn, men tjejen som driver stället kompenserar många gånger om! Skulle kunna återvända bara för henne!

Dag fyra vill vi bara komma fram. Vi har 30 mil på fina vägar i 30 graders värme. Vi vill komma fram relativt tidigt till lilla huset i C. Det finns litet att göra, städning har vi beställt men det finns ingen mat, kyl och frys är avstängda - förstår att det är litet att pyssla med innan vi kan i lugn och ro sätta oss på takterrassen, njuta av middag i solnedgången, svalor i skyn och 26 varma grader.

Undrens tid är inte förbi

Vi har gjort planer och ändrat, bokat om och bokat av....i ungefär 1,5 år. Men - nu ska det tydligen bli av!

Vi startar i morgon på vår resa ner till lilla huset i C. Det är litet kluvet att åka, situationen i omvärlden förtar litet av glädjen. Men ett hus som har stått tomt och obebott i snart två år behöver tillsyn och vi behöver kolla läget. 

Vi har bollat olika alternativ mellan oss - när är det egentligen bäst att åka? Vi har flyttat fram vårt avresedatum ett antal gånger sedan februari 2020. Ska vi flytta fram avresedatum ytterligare så har kanske pandemimonstret dykt upp med extra stor kraft någonstans och en gräns blir stängd igen. 

Nu har vi satt ner foten och bestämt. Hur länge vi blir kvar beror till stor del på hur det är att leva därnere med rätt strama restriktioner. Munskydd på i butiker och munskydd utomhus i vår lilla by... där man så här års oftast inte möter någon alls när man går ut. Baren/restaurangen är nog stängd just nu - annars brukar det ofta sitta folk på deras terrass. Vi kommer njuta av att sitta på vår egen terrass! Frukost och middag - med kyrkans vackra klang och tornseglare som sällskap.

Vi bilar som vanligt, men undviker översvämningsdrabbade delar av Tyskland och kör via Hannover och Kassel istället. Det är något längre men det var också länge sedan vi tog den vägen. Ruttplanerarna avråder faktiskt från vägarna runt Köln.

På vår agenda står att vi ska träffa både släktingar och vänner som är fast boende i Languedoc, vi ska umgås med våra brittiska grannar som precis kommit ner, plocka fikon och göra marmelad, vi ska bada i ljummet Medelhav, träffa en del vinodlare och få besök i ett par omgångar av några svenska vänner. Vi ska också måla väggarna i vår gästvåning och piffa upp krukträdgården som kanske behöver förnyas helt. 

Det kommer nog ett och annat inlägg från resan. Vi gillar att göra själva resan till något mer än bara förflyttning från a till b. Med andra ord en ganska normal resa i en annars rätt onormal värld. 

Kreatöserna till sjöss

Vi tre Kreatöser ska fira den jämna födelsedagen och vi drar till grannlandet som vanligt. Tänk att vara utomlands för första gången sedan december 2020! 

Danmark bjuder på mycket och denna gång ska vi till  Sjöfartsmuséet i Helsingör. Det är ett ganska nytt museum - en fantastisk byggnad nedsänkt i en gammal torrdocka. Det finns massor att se och göra, både för barn och vuxna. Men nu ska vi dit för utställningen Oceanista - fashion and the sea, dvs mode på sjön. Ja, eller sailormode på land kanske passar bättre.... Massor av kända modeskapare är representerade, Jean Paul Gauthier, Dior och Balmain var de mest namnkunniga men många fler har sina alster där.

Klassiskt marint - fräscht och somrigt

Lånad bild från hemsida - litet Audrey Hepburnstil

Lånad bild från hemsidan - raffigt med verkar svårburet 

Detta var vackert - tusentals blåsta glasbubblor

Möbelsnoddar en masse - det är något för oss Kreatöser 

Detta är, tro det eller ej, en sorts flip-flop 

Bakgrunden - som tång som vajar sakta, mycket läckert

Popuniform

Kul men det är svårt att gå i platåskor

Snyggt - kvinnligt och lättare att gå i än platåskor

Jean Paul Gaulthiers tröjor

Lånad bild från hemsidan - denna tröja kan man
sticka själv om man laddar ner beskrivningen. Restgarner har man ju....

I vikingarnas värld

Vi har gjort en tidsresa, i alla fall för några timmar. Barnbarnet som fyllde 11 i mars fick förra året en utflykt i födelsedagspresent. Våra skånska barnbarn brukar få välja att göra en utflykt över dagen bara med oss, farmor och farfar, utan sina syskon och föräldrar. Det är kul för oss att få rå om ett barn i taget och dessutom roligt att se nya ställen. Vi föreslår olika tänkbara utflyktsmål, denna gång var det  Zoo i Köpenhamn, olika akvarier i Danmark, en hajk på åsen eller en tripp till Fotevikens Vikingaby. Han valde vikingarna - inte visste vi då att det skulle gå mer än ett år innan vi kunde realisera födelsedagspresenten. 

Nåväl, vi far ner mot Skanör-Falsterbo men strax innan, vid Höllviken blir det en böj på landet och i den långa smala viken strax norr om gjorde man på 1980-talet fina fynd av vikingaskepp. Det var marinarkeologer som hittade ett 40-tal skepp och 10 år senare fick de tillgång till mark vid Foteviken. Här byggde man en vikingaby för att levande göra vår historia, slaget vid Foteviken och samtidigt forska mer inom arkeologin.

bilden är lånad från Fotevikens Museums hemsida

Foteviken är ett cirka 300 meter lång vik i nord-sydlig riktning. Här i vattnet finns rester av Foteviksspärren, som består av tusentals stenar, ingen sten större än att en man kunde bära den. Här finns också rester av nedkörda träpålar samt rester av fyra vikingaskepp, allt från Harald Blåtands tid, 980-talet, vilket konstaterats genom årsringsanalys av stolparna. Spärren har i mitten en fri inseglingsränna, förmodligen endast känd av de som bodde där. 

Försvarstornet, här förvarades stadens vapen och skattkista och härifrån har man utsikt både över hav och över land. Viktigt för att dels kunna försvara sig och dels ta in skatter och tullar av köpmän och andra som kom till staden.

Här är fiskaregården, litet hus men med allt som behövs - inklusive en båt utanför dörren.

Pilegården, här torkas och bereds lin och här färgar man textilier.

Lagmansgården, två rum inredda med väggfasta bänkar och riktig säng med gavel. På väggen en bonad som likt Bayeuxtapeten beskriver ett krig, denna visar slaget vid Foteviken år 1134.

Tinghöll - hör till lagmansgården och är den stora gilleshallen. På väggarna hänger sköldar och för att komma till loftet finns en stolpstege.

I bagaregården, granne med kokhuset, eftersom man samlade öppna eldar i utkanten av byn. Här får vi smaka på bröd "från tiden". Bakat på plats och det var likt mjukt tunnbröd.

Åter till nutiden! Barnbarnet provar på en stupstock. Han höll med om att positionen kändes väldigt utsatt.

  

På vår rundvandring stötte vi på några från byalaget. Denna man från Syrien vill gärna visa upp sin vackra klädsel med tillhörande vargskinn och dolk bak på ryggen. Byalaget har sina kolonilotter i utkanten av vikingastaden och när man kommer dit så försöker man leva som en viking.

Enligt reglerna så ska man vara klädd i tidsenlig vikingaklädsel, man ska inte ha solglasögon, moderna smycken eller klockor, man ska vara utan smink, man får inte ha färgglada skor eller gymnastikskor, inte bära plastpåsar eller läskburkar, inte använda mobiltelefonen och inte röka. Allt för att vi som besökare ska få en känsla av att vara förflyttade bakåt i tiden.

Det är säkert inte lätt för dagens barn, men säkert roligt att prova på och lärorikt att återgå till sina rötter. Man kan ju närsomhelst återvända till nuet!

            

Hemester del 2

Sverigeresan fortsätter. Från Mora rundar vi först Siljan innan vi styr sydvästut mot Sunne. Flera av de namnkunniga orterna går rätt spårlöst förbi, men Tällberg ser ut som inkarnationen av allt som Dalarna står för. Rödtimrade hus, majstänger, gärdsgårdar och utsikt över sjön. Vi var här på ett bröllop för 25 år sedan och inser att inget har förändrats!

Sedan skog och åter skog, men ganska vacker skog och i princip inga andra bilar. Vi lyssnar på nedladdade sommarprogram och betar av både Anna Kinberg Batra och Amelia Adamo. Två starka och duktiga kvinnor, var och en på sitt område.

Väl i Sunne checkar vi in på det som tidigare hette Länsmansgården. Här skrev Selma Gösta Berlings saga. Den första person vi träffar är en dotter till en av mina första arbetskamrater som vi fortfarande umgås med - världen är liten! Fryken bjuder på bad, men bryggan är granne med kossorna så vi avstår. Men vackert är det! Så även den herrgårdsliknande inredningen i matsalen. Trevligt ställe och god mat. Men hovmästaren får allt träna på sitt franska uttal när han ska presentera middagens viner!

Har man ingen plats för bokhyllor så varför kan inte bardisken erbjuda lektyr till gästerna...

Ner till nästa sjö! 

Inser att vi på denna resa har bott vid Sirsjön, Rogensjöarna, Siljan, Fryken och nu Vänern! Precis så är det, vi gillar vatten! 

Vi gör en paus i Kristinehamn, mest för att tanka. Far förbi en skylt som visar vägen till en Picassostaty - vi har inte jättebråttom utan vi följer skylten. Vi hamnar längre och längre ut i Vänern på den halvö som heter Hjälmarsnäs. Vilket litet paradis, sommarstugor varvas med villor, badplatser, småbåtshamnar och slutligen syns statyn som föreställer Picassos fru. Den är resultatet av ett samarbete mellan en norsk skulptör och Bengt Olson, som båda lärde känna Picasso i Paris. 

En ganska udda företeelse och roligt att ha sett. En kunskap som skulle kunna vara med i "På Spåret".

Sista etappmålet på vår resa är Victoriahuset. Det är Naturum Vänerskärgården som också innehåller hotell och restaurang Hvita Hjorten. Huset ligger granne med Läckö Slott och allt tillhör stiftelsen Läckö Slott. Vi har varit här förut och kommer åka hit igen! Alla grönsaker m.m kommer från slottets ekologiska köksträdgård som sköts av Simon Irving, menyn är liten men naggande god och man får provsmaka  några olika viner så man får något man själv gillar! Personalen är fantastisk! Morgonbad eller kvällsdito från bryggan - utan kor och med sandbotten! 

Fotot hämtat på Hvita Hjortens facebooksida. Trähuset längst ner på fotot är Victoriahuset.