Vad kan en sågbil?

Vi är numera extra mycket i vår trädgård. Ja, ni vet... i dessa tider. 

Det finns tre ganska höga björkar i trädgården, en vanlig björk, en Ornäsbjörk och en hängbjörk. De två sista blev litet misshandlade av förre ägaren för typ 42 år sedan. Då tog ett av deras barn studenten och fadern i familjen sågade helt enkel av en lagom bit av björkarna för att pynta med. Han berättade det själv för oss i samband med att vi köpte huset. Nåväl, björkarna gillade inte behandlingen och svarade med att växa upp med två toppar. 

Som syns på bilden så lutar hängbjörkens ena stam till vänster (över vårt uterum, gaveln som syns är grannens) och den fäller grenar av och till, ganska okontrollerat. Dessutom så skuggar den vårt köksland (och mina luktärter).

Efter litet googlande och en rekommendation kontaktar vi ett företag som heter Sågbilen. Han verkar lösa det mesta i trädfällarväg, men visst känns det litet oroligt... skulle kranen nå fram till trädet från gatan? Det är i alla fall mer än 20 meter.

Jo han kom och trots att han behövde ta hela gatan i anspråk och fällde ut stödben på 4 meter (syns som något svart hitom den vita bilen) så skulle han nå fram.

Kranen jobbar sig fram mot målet. Trädet är uppskattningsvis 18-20 meter högt så gripklon med sågen måste ju också uppåt och då förlorar man litet i avstånd på längden.

Men första toppen lyckas bra och sedan är det bara att arbeta sig nedåt längs med stammen.

Vi ber honom forsla bort allt ris men stammen vill vi själva ta hand om. Han skalar av alla grenar, kapar stammen i (för oss) hanterliga bitar och far sin väg efter 45 minuters arbete. Rena trolleriet!

Så här ser det ut efteråt... Det är den närmaste björken som numera bara har en topp kvar.

Men - är det redan midsommar?

Man kan kanske förstå att det är midsommardags - trots allt. Rosorna blommar för fullt, pioner likaså och faktiskt en och annan luktärt, salladen har varit fin i flera veckor, snart är den slut. Hinner så en omgång till. Potatisen kommer vara fin i morgon - men ännu inte så många. Men hallå - vart tog våren vägen? Jag känner mig som min 95-åriga mamma när hon säger "ja dagarna är så lika varandra och då går tiden fort". Det är skönt i dessa tider att sill och nypotatis och jordgubbstårta då kan hjälpa till att skilja vardag från helg.

Annars kan fågellivet berätta om tiden som går ... ungarna är utflugna, föräldrarna skriker inte hysteriska varningsrop i buskarna när vi rör oss i trädgården och vi väcks inte 04.00 av en massiv fågelkör. Jag älskar att bli väckt av detta regnskogskvitter, men om en vecka kommer det vara alldeles för tyst. En och annan optimistisk koltrast brukar hålla låda, det är allt.

För att stanna kvar i sommaren gläds jag åt alla våra rosor, de etablerade har börjat blomma och de senaste tillskotten visar med sina knoppar att de trivs. Men innan dess kommer alla pionerna! En absolut favorit...

Sedan är det dags för de traditionella perennerna, floxen, verbenan, sköldpaddsörten, vitlysingen, höstanemonerna, violrutorna, lavendeln, stjärnflockorna och solhattarna och så alla deras kompisar. 

Här ett axplock på de rosor som just nu fyller snåren med himmelsk doft.

   

                                

Att vara i trädgården som vi har varit denna vår har såklart inneburit en massa jobb. Måååånga säckar jord har fyllt både pallkragar, krukor och nya rabatter, plattor är beställda till en ny gång till baksidan av huset liksom storgatsten som ska kanta ett par rabatter. I veckan kommer en sågbil som ska ta bort några höga grenar på en björk och mot slutet av sommaren ska gräsmattan bli dressad och få mer frön. 

Men vet ni vad - efter midsommar då ska vi sitta still 1,5 timme om dagen. Då ska vi lyssna på sommarprogrammen. Det ska bli så roligt! Tidigare somrar har vi streamat alla program och lyssnat under våra bilresor, nu blir det andra rutiner. Varje dag ska vi sitta still och samtidigt njuta av blomdoft och blomsterprakt!

Varför börjar så många ortnamn på P?

Languedoc i all ära, men nästan varje hörn av Frankrike är väl värt en egen resa. För några år sedan gjorde vi en omväg och betade av landets mest västra hörn det vill säga Bretagne. Dock inte hela halvön, den är runt 30 mil från väst till öst och 15 mil från norr till söder på det bredaste stället. Det låter ju inte så långt när man förflyttar sig med bil, men här finns så mycket att se och göra att våra tre dagar i området enbart ägnades till den nordliga halvan, från St Malo till Roscoff och sedan diagonalt ner till Loire och Tours.
När man planerar att vara några dagar i ett område så vill man ju dels besöka flera orter, se annorlunda natur, prova på lokal mat och dryck och ta del av historia och kultur. Vi som planerar våra resor noga och alltid börjar med att titta på kartor fick en tuff start på vår planering. Majoriteten av ortsnamnen här är både svåra att lära sig och att uttala - de ser ut som vore de franska, men såvitt jag förstår så uttalas många av ortsnamnen mer som keltiska - bara en sådan sak. Dessutom så börjar merparten av orterna i detta område på bokstaven P och de är dessutom närmast oräkneliga....
Alla har sin början från St Malo och västerut; Pleurtuit, Plévenon. Pléneuf-val-André, Planguenoual, Plérin, Plouha, Plouézec, Ploubazlanec, Paimpol, Plougrescant, Pleubian, Penvénan, Perros-Guirec, Ploumanach, Pleurmeur-Bodou, Pleubezre, Plouaret, Plestin, Plougasnou, Ponunevit-Jaudy, Ploëzal, Plougasnou, Plouescat... osv i all oändlighet.
Vi börjar också i St Malo som är en av mina favoritplatser längs kusten. Egentligen vet jag inte riktigt varför - bebyggelsen är mestadels grå, här är egentligen för många turister och vädret är också ofta grått. Jag har hittat både vykort och roliga skyltar med texten "I St Malo regnar det bara två gånger i veckan - första gången tre dagar och andra gången fyra dagar". Men jag tror att det är närheten till havet som har en stark dragningskraft och så detta fantastiska fenomen med de stora skillnaderna mellan flod och ebb.
Nu senast bor vi centralt i byn och gör många promenader på de uppbyggda murarna som skyddar som havets föränderlighet. En rolig sak är havsvattenbassängen som bjuder på ett dopp även vid ebb.

Ett av våra mål är den spektakulära rosa granitkusten, La Côte de Granit Rose och därför väljer vi att bo ett par nätter i Perros-Guirec. Det är en känd kurbadort med fiskehamn, historiska byggnader och en kyrka från 1100-talet. Detta är också startpunkten för de brittiska pilgrimsvandrarna som ska till Santiago de Compostela.  

Vi bor på ett mycket bra hotell med havsutsikt men det är också allt. Efter första middagen på hotellet bestämmer vi oss för att inte äta fler gånger på hotellrestaurangen utan istället leta reda på andra matställen. Vi har nog inte råkat ut för detta varken förr eller senare. Kanske finns det en anledning till både trist och dyr mat liksom otroligt ointresserad restaurangpersonal, vad vet jag. Numera kan jag konstatera att detta hotell bara serverar frukost. Klokt! 

Här finns flera fina sandstränder men trots att det är i mitten av juli är vädret blåsigt och litet svalt och inbjuder inte till något badande. Vi tar oss istället till den rosa granitkusten och vandrar på dessa märkliga klippor, så mjukt formade och som på håll ser ut som sammet. Fina vandringsvägar och man kan gå precis som man vill, ut på klippor och ner till havet.

Nere i viken hittar jag en ganska stor kristall, 6x8 cm ungefär. Jag har trott att det är en bergskristall men den ska tydligen vara ofärgad så min sten är något annat kristall-likt. Kul i alla fall!

 

Tidvattnet skapar fantastiska och för oss ovana miljöer, som vid ebb till exempel. 

Redan flera år tidigare, på Ile d'Olerón, lärde vi oss vad torrfiske innebär. Det är att vid ebb gå ut på den fuktiga sanden bland stenar och klippor och plocka musslor och andra godsaker i sin hink. Kräver en viss vana, det är som att plocka svamp ungefär.  Man ska veta vad man plockar och var man hittar det.

Numera finns många nyttiga saker gjorda på alger - bara fantasin sätter gränser. Men när man ser hjullastare och lastbilar som dessa som skyfflar upp algerna vid ebb - ja då undrar man litet...

En annan ort som intresserar oss är Roscoff, en gammal sjörövarhamn, eller som turistbroschyren litet tråkigare uttryckte det "en tidigare pirathamn". Här finns välbevarad bebyggelse från 1500-talet, en skyddad hamn, fiskindustri och badstränder. Orten har 14 km kust och härifrån går färjor till både Spanien, Storbritannien och Irland. 

                              

Här åt vi gott, precis sådan mat man vill ha när man är nära havet.

Kyrkan är gotisk men med ett annorlunda kyrktorn. Liksom flera av de kyrkor vi besökte i denna del av Bretagne så dignar även denna av guld, guld och åter guld i altarskåp, på pelare och andra utsmyckningar. Litet märkligt när man vet att befolkningen mest bestod av fattiga fiskare.  

Det finns ytterligare en sak som kännetecknar dessa kyrkor, nämligen att de flesta verkar ha ett ossuaire, ett benhus i anslutning till kyrkan, ofta går man förbi det på väg in i kyrkan. Vi beslutar att inte besöka något, det känns rätt makabert och ingen av oss är intresserade av katakomber och liknande. Jag har varken sett eller hört talas om liknande benhus någon annanstans. 

Nu är det dags att snedda tillbaka över halvön för att så småningom komma till Angers och Tours. På vägen dit blir vi riktigt överraskade av att det karga och klippiga landskap som finns längs kusten förändras helt bara någon kilometer in på halvön. Här är ett platt landskap, plattare än söder om landsvägen, och det består av nästan enbart odlingsmark. Det som här växer i kilometer efter kilometer är kronärtskockor - så långt ögat ser. Otroligt häftigt!