Varför börjar så många ortnamn på P?

Languedoc i all ära, men nästan varje hörn av Frankrike är väl värt en egen resa. För några år sedan gjorde vi en omväg och betade av landets mest västra hörn det vill säga Bretagne. Dock inte hela halvön, den är runt 30 mil från väst till öst och 15 mil från norr till söder på det bredaste stället. Det låter ju inte så långt när man förflyttar sig med bil, men här finns så mycket att se och göra att våra tre dagar i området enbart ägnades till den nordliga halvan, från St Malo till Roscoff och sedan diagonalt ner till Loire och Tours.
När man planerar att vara några dagar i ett område så vill man ju dels besöka flera orter, se annorlunda natur, prova på lokal mat och dryck och ta del av historia och kultur. Vi som planerar våra resor noga och alltid börjar med att titta på kartor fick en tuff start på vår planering. Majoriteten av ortsnamnen här är både svåra att lära sig och att uttala - de ser ut som vore de franska, men såvitt jag förstår så uttalas många av ortsnamnen mer som keltiska - bara en sådan sak. Dessutom så börjar merparten av orterna i detta område på bokstaven P och de är dessutom närmast oräkneliga....
Alla har sin början från St Malo och västerut; Pleurtuit, Plévenon. Pléneuf-val-André, Planguenoual, Plérin, Plouha, Plouézec, Ploubazlanec, Paimpol, Plougrescant, Pleubian, Penvénan, Perros-Guirec, Ploumanach, Pleurmeur-Bodou, Pleubezre, Plouaret, Plestin, Plougasnou, Ponunevit-Jaudy, Ploëzal, Plougasnou, Plouescat... osv i all oändlighet.
Vi börjar också i St Malo som är en av mina favoritplatser längs kusten. Egentligen vet jag inte riktigt varför - bebyggelsen är mestadels grå, här är egentligen för många turister och vädret är också ofta grått. Jag har hittat både vykort och roliga skyltar med texten "I St Malo regnar det bara två gånger i veckan - första gången tre dagar och andra gången fyra dagar". Men jag tror att det är närheten till havet som har en stark dragningskraft och så detta fantastiska fenomen med de stora skillnaderna mellan flod och ebb.
Nu senast bor vi centralt i byn och gör många promenader på de uppbyggda murarna som skyddar som havets föränderlighet. En rolig sak är havsvattenbassängen som bjuder på ett dopp även vid ebb.

Ett av våra mål är den spektakulära rosa granitkusten, La Côte de Granit Rose och därför väljer vi att bo ett par nätter i Perros-Guirec. Det är en känd kurbadort med fiskehamn, historiska byggnader och en kyrka från 1100-talet. Detta är också startpunkten för de brittiska pilgrimsvandrarna som ska till Santiago de Compostela.  

Vi bor på ett mycket bra hotell med havsutsikt men det är också allt. Efter första middagen på hotellet bestämmer vi oss för att inte äta fler gånger på hotellrestaurangen utan istället leta reda på andra matställen. Vi har nog inte råkat ut för detta varken förr eller senare. Kanske finns det en anledning till både trist och dyr mat liksom otroligt ointresserad restaurangpersonal, vad vet jag. Numera kan jag konstatera att detta hotell bara serverar frukost. Klokt! 

Här finns flera fina sandstränder men trots att det är i mitten av juli är vädret blåsigt och litet svalt och inbjuder inte till något badande. Vi tar oss istället till den rosa granitkusten och vandrar på dessa märkliga klippor, så mjukt formade och som på håll ser ut som sammet. Fina vandringsvägar och man kan gå precis som man vill, ut på klippor och ner till havet.

Nere i viken hittar jag en ganska stor kristall, 6x8 cm ungefär. Jag har trott att det är en bergskristall men den ska tydligen vara ofärgad så min sten är något annat kristall-likt. Kul i alla fall!

 

Tidvattnet skapar fantastiska och för oss ovana miljöer, som vid ebb till exempel. 

Redan flera år tidigare, på Ile d'Olerón, lärde vi oss vad torrfiske innebär. Det är att vid ebb gå ut på den fuktiga sanden bland stenar och klippor och plocka musslor och andra godsaker i sin hink. Kräver en viss vana, det är som att plocka svamp ungefär.  Man ska veta vad man plockar och var man hittar det.

Numera finns många nyttiga saker gjorda på alger - bara fantasin sätter gränser. Men när man ser hjullastare och lastbilar som dessa som skyfflar upp algerna vid ebb - ja då undrar man litet...

En annan ort som intresserar oss är Roscoff, en gammal sjörövarhamn, eller som turistbroschyren litet tråkigare uttryckte det "en tidigare pirathamn". Här finns välbevarad bebyggelse från 1500-talet, en skyddad hamn, fiskindustri och badstränder. Orten har 14 km kust och härifrån går färjor till både Spanien, Storbritannien och Irland. 

                              

Här åt vi gott, precis sådan mat man vill ha när man är nära havet.

Kyrkan är gotisk men med ett annorlunda kyrktorn. Liksom flera av de kyrkor vi besökte i denna del av Bretagne så dignar även denna av guld, guld och åter guld i altarskåp, på pelare och andra utsmyckningar. Litet märkligt när man vet att befolkningen mest bestod av fattiga fiskare.  

Det finns ytterligare en sak som kännetecknar dessa kyrkor, nämligen att de flesta verkar ha ett ossuaire, ett benhus i anslutning till kyrkan, ofta går man förbi det på väg in i kyrkan. Vi beslutar att inte besöka något, det känns rätt makabert och ingen av oss är intresserade av katakomber och liknande. Jag har varken sett eller hört talas om liknande benhus någon annanstans. 

Nu är det dags att snedda tillbaka över halvön för att så småningom komma till Angers och Tours. På vägen dit blir vi riktigt överraskade av att det karga och klippiga landskap som finns längs kusten förändras helt bara någon kilometer in på halvön. Här är ett platt landskap, plattare än söder om landsvägen, och det består av nästan enbart odlingsmark. Det som här växer i kilometer efter kilometer är kronärtskockor - så långt ögat ser. Otroligt häftigt!