Un tour de Corbières

En trevlig tradition vi har så här på den franska vårkanten är att göra en utflykt tillsammans med ett kompispar från grannbyn. Vi turas om att hitta ett nytt område (inte så svårt i dessa trakter) och vilka vinodlare som ska besökas (kan vara riktigt svårt i dessa trakter - med tanke på hur många odlare det finns). Vi är alla fyra lika intresserade av att uppleva nya saker, både i byar vi passerar och i naturen. Ofta stannar vi för att examinera en okänd växt eller läsa på en informationsskylt eller bara gå ett varv i en "ny" by.

Denna gång är det dags att åka till Corbières, ett stort vinområde söder om floden Aude. Området ligger mellan Narbonne i norr och Fitou i söder samt från Medelhavet in till Carcassonne. Det är ett ganska obefolkat område, många fantastiska naturupplevelser, små vägar som klättrar och slingrar med nya vyer runt varje kurva. 

Här finns såklart massor av vinodlare, en speciell kanske känns igen då hans viner serverats på Nobelfesten - Gerard Bertrand. Förr var han Frankrikes mest kända rugbyspelare, nu är han en världsberömd vinodlare - som inte vanligt folk kan besöka.Men det finns många andra....

Vårt första planerade stopp är på Cave Coopèrative i Castelmaure, en tripp på knappt två timmar. Eftersom vi startar ganska tidigt är förmiddagsfikat viktigt. I gassande vårsol blir en mur vid vägkanten ett perfekt ställe för kaffestunden. Passerande bybor hälsar vänligt, som man gör på landet i det här landet, och man hälsar även på helt okända människor som man möter.

Väl framme i Castelmaure faller delar av sällskapet i trans över den fantastiska gamla franska lastbilen som tydligen fortfarande kan köras eftersom maskinen på flaket skulle iväg någonstans.

Jag och mannen i mitt liv besökte detta Cooperative för 4 år sedan och då blev vi väldigt väl emottagna. Coopérativet är ett av de minsta i  området men får ofta fina omdömen om sina viner.
I år är entrédörren låst trots att det ska vara öppet och efter ett tag lyckas vi hitta en ung man från cavens innersta som öppnar för oss. Men han blir uppenbart nervös av att vi inte pratar obehindrad franska och när vi försöker blanda in litet engelska, så blir resultatet - att han tystnar helt. Jättejobbigt, vi får dra ur honom det vi vill veta och efter en bra stund så tinar han upp litet men han är fortfarande otroligt ointresserad av att prata vin med oss.
Då uppstår ett konstigt fenomen som jag har råkat ut för tidigare, nämligen det att vinet smakar som det mottagande man får. Egentligen är vinerna rätt goda, särskilt de yngre som fortfarande har fin frukt. Men här och nu - i en lokal som inte städats på många månader och med vin i glas som inte heller diskats på lika länge -  tappar jag lusten både att köpa vin och att fotografera. Vi köper trots allt några flaskor av deras billigare sorter. Förra gången vi var där var det rent och prydligt både på disken och på golvet och de hade ett gäng designstolar uppställda för besökare. Då var killen bakom disken en vinpraktikant med stort intresse av både viner och att få nöjda kunder. Jag tror att det dröjer ett tag innan vi besöker detta ställe igen.
Men ingenting kan påverka den otroliga utsikten från gårdsplanen bakom caven - mandelträden är helt otroliga i år!

Lunchen är inplanerad i Lagrasse. En vacker by med 600 innevånare och ett kloster från medeltiden men kanske med en mångtusenårig historia från Tautavelmänniskans tid. Vi har alla ätit här tidigare och det finns trevliga ställen att välja på. Alla är inte öppna så här års och det är fortfarande för svalt att sitta utomhus men en inglasad terrass känns nästan som ute. Snart är det fullsatt och vi äter som vanligt både gott och prisvärt. Efter lunchen går vi in i de medeltida kvarteren, här hittar vi bland annat en traditionell marknadsplats...

en vacker dörr....

och en utsikt över floden mot klostret Abbaye Lagrasse.

Turen fortsätter till Boutenac, en by som numera är en egen AOP. Här besöker vi Chateau Voulte Gasparets, en välrenommerad odlare sedan 6 generationer tillbaka. 
Vi får ett fantastiskt mottagande och känner oss som hans viktigaste kunder den dagen (kanske att var vi de enda...) och så viktigt detta är! Vi får höra om slottets historia, får de historiska redskapen förklarade för oss och så klart också smaka på vinerna. Monsieur pratar en ganska långsam franska och inflikar med engelska ord när vi ser ut som fågelholkar. Vinerna är mycket goda och vi handlar några lådor var. En del får stanna i den franska caven men några tar vi med till Sverige.

Nu är det ganska sen eftermiddag och eftersom vi vill köra småvägar hem har vi att göra ett par timmar. Fantastiska vyer med alla dessa mandelträd och flera söta byar som börjar vakna upp efter vinterdvalan. Helt plötslig kommer vi på att bara hälften av oss har sett väggmålningen i Capestang och vi gör ett oplanerat stopp i byn. Målningen är hur kul som helst, trots att vi står nära så är det svårt att se att husväggen den är målad på är helt rak.

Kanske att vi fyra gör en ny tur redan till hösten - här finns ju obegränsat med saker att se, besöka och uppleva!

Vårt franska vardagsliv

När vi köpte lilla huset i C så arbetade jag och mannen i mitt liv alldeles för mycket. Vi behövde ett ställa att koppla av på utan en massa vardagsmåsten. Då var lilla huset i C ett semesterhus. Vi hade ofta gäster, de flesta hitresta och så kom sönerna och de hade med sig sina vänner och flickvänner. 

Sedan vi gått i pension så är vårt semesterhus även vårt andra hem, med allt vad den franska vardagen erbjuder. Vi är här oftast 4-5 veckor i taget och vi har fortfarande ganska mycket gäster, men numera består de lika mycket av hitresta vänner och släktingar som av nya svenska vänner som flyttat hit ner eller gör som vi, delar sitt liv mellan Sverige och Frankrike. 

Vi är ofta och gärna ute i naturen! Här är det lätt att hitta fina promenadvägar och vill man bara gå rakt ut i naturen, bland vildsvin och örnar, så är det lika enkelt. När vi kommer i februari/mars som i år så letar vi febrilt efter vårtecken och blir snabbt glada. Även om vädret i år har varit kallt och regnigt så erbjuder naturen på så mycket fint och så mycket tidigare än i Sverige. Blommande mandelträd och små vilda påskliljor, bara 10 cm höga samt det som också finns i Sverige, svalört i alla diken och slånbärsbuskar nästan överallt.

Otrolig blom på mandelträden i år.

Myrstack med flera ingångar...

Detta trodde vi absolut var en fänkål, vilket det finns gott om i markerna, men denna var helt utan lakritsdoft så vi låter den stå kvar.

Denne fransman brukar sälja salladsplantor för utplantering, 15 stycken för 2 euro, Tidigare år har det inte passat oss - men i år köper vi ett gäng för att ta hem och plantera. 

Varje måndag morgon studerar vi franska i grannbyn. Läraren Nelly är utbildad just för utländska elever och håller många olika typer av kurser. Vi går på en konversationskurs på relativt låg nivå. Det som är bra är att vi talar om för läraren när vi är på väg och vilka veckor vi stannar och så tussar hon ihop oss med andra som också är på plats just då. Man betalar med ett smart system med klippkort, vilket passar oss superbra eftersom vi inte kan gå varje vecka. Vi har jättetrevligt varje gång och lär oss nya saker samtidigt som vi träffar trevliga likasinnade.

Vi har några släktingar här nere, ett par är bofasta, ett par delar sitt liv mellan Sverige, England och Frankrike och ett par hoppar fram och tillbaka som vi. I söndags gjorde vi som fransmännen brukar göra, man går på restaurang med familjen och äter gott och länge. Nu var vi med svägerska och svåger på en trevlig familjeägd restaurang vid havet, L'Harmonie i Serignan. Vi hade så mycket att prata om så vi glömde fotografera maten, men dessa aptitretande målningar får representera alla godsaker vi fick i oss.

Vi gör ett och annat stadsbesök också, Beziers är vår närmaste större stad. Dit åker vi ibland för att få litet stadsluft och göra en del shopping. Det är inte ovanligt med cyklande poliser där och vi har också sett poliser på Segway.
Överhuvudtaget syns verkligen polis/militär i detta landet nu för tiden. Samma dag i Beziers såg vi säkert 10 militärer i kamoflageuniformer med skottsäkra västar och automatvapen färdiga att skjuta med. De patrullerade genom staden med 20 meters avstånd från varandra.
På väg från stranden  såg vi i Marseillan hur fyra poliser hjälpte varandra att spänna på skottsäkra västar. Läste sedan i tidningen att de tagit tre terrorister den dagen, varav en bodde i Marseillan.
Vet inte om jag ska gilla det eller inte.... det är ju bra att de finns och också syns - kanske avskräcker de någon.

Medelhavet ligger inte långt bort och vi är gärna vid havet även vid denna årstid. Folktomt och minst lika vackert som på sommaren. Det finns en asfalterad promenad- och cykelväg precis innanför klitterna och den är säkert tre mil. Bra när man tröttnat på att få sand i skorna...

Annars gillar vi mer naturen som är en bit in från havet. Böljande kullar och vinodlingar så långt ögat når. Så här i februari/mars är många av vinfälten täckta av vita skyar av vild ruccola. Bladen är minismå och inte värda att plocka till lunchsalladen men vackert för ögat är det!

Nu går våra franska dagar mot sitt slut för denna gång. Vi ska bila långsamt norröver och hoppas få se fler vårtecken är när vi for ner för 5 veckor sedan.

Beziers Angels

Häromveckan kom det bekanta på besök från hemstaden. De skulle bland annat hälsa på en syster och hennes dotter tillika en superkändis i volleybollvärlden, Isabelle H som spelar i "Beziers Angels". Det enda gav det andra och efter en middag hemma hos oss så bestämmer vi att försöka trumma ihop fler svenskar (faktiskt inte så svårt i dessa trakter) för att gå på en hemmamatch och heja på den svenska stjärnan och hennes lag.

Vi blir totalt 12 stycken på "svenskläktaren". Alla kan inte reglerna men man lär sig snabbt. Det som är svårast att hinna se är om någon kommer åt nätet för då går poängen direkt till det andra laget. Spelet är snabbt och hårt och tjejerna är inte bara långa utan superspänstiga och de hoppar så otroligt högt.

Det är riktigt häftigt när hela hallen vibrerar av den medryckande musiken som spelas nästan hela tiden. Otroligt att inte spelarna störs. Hejaramsor och handklappningar tar vid de få stunder musikerna är tysta. I högtalarna annonseras namnet på den som ska serva eller vem som gjorde den avgörande poängen. En kort paus mellan andra och tredje set, lagom för att köpa något drickbart och så på det igen.

Tjejerna i Beziers Angels möter ett lag, som kanske är mer på hugget - men efter fem set så har "vårt" hemmalag med Isabelle i spetsen vunnit och jublet tog aldrig slut. Bänken jag sitter på vibrerar så att fotot på resultattavlan också blir "skakigt".

Laget är duktigt men duktigast av alla är Isabelle som är poängledande i Europa. Det ska bli spännande att följa hennes fortsatta karriär.

En utflykt till AIx

Om man har ett par tomma dagar i kalendern så kan man åka iväg någonstans.... Varför inte till en ort som man aldrig tagit sig tid att besöka på riktigt. Så var det för oss häromveckan när vi bestämde oss för att fara till Aix-en-Provence.. Extra roligt att vi kunde göra denna lilla tur tillsammans med två av våra franskboende släktingar.
Aix-en-Provence är en universitetsstad och här finns många utländska studenter. Det är en gammal stad och man kan kanske jämföra den med med Lund, fast Aix är större. Det är en av Frankrikes mest förmögna städer och har ett framgångsrikt näringsliv. De centrala delarna av staden är från romartiden och det är lätt att gå vilse i de vindlande gränderna. På varje öppen plats finns en fontän och de gamla husen är vackert restaurerade - man förstår att detta är viktigt.I de centrala delarna finns små elbussar för pensionärerna och gatorna vattenspolas varje natt av en särskild städpatrull. Allt är väldigt välskött och genomtänkt.

Här en stor fontän på Cours Mirabeau. Där finns också denna trevliga och anrika restaurang Les Deux Frères (med anor från slutet av 1700-talet) och här åter vi lunch, riktigt god mat men inte helt billigt....

Viktigt i allmänhet i Frankrike och för oss när vi besöker nya ställen är att få ta del av kulturen. Ett av de roligaste sätten (tycker vi) är att gå på konstmuseum. Det finns ofta ett par lokala konstnärer "världsberömda" i hela trakten vars tavlor finns att se, men har man litet tur så finns det verk även av riktigt kända konstnärer. Så är det också i Aix. Konstmuseet är uppkallat efter den lokale målaren F.M Granet, verksam som målare och även indentent på Louvren under tidigt 1800-tal. En av hans små målningar är denna som verkar vara ett skolexempel på perspektivmålning.

För övrigt finns här en hel del modern konst, fina verk av Pierre Jacob, alias Tal Coat och Giacometti.

Nästan granne med konstmuseet ligger en kyrka numera ombyggd till en konsthall. Sedan 2010 visas här Foundation Planque som innehåller det schweiziska konsthandlarparet Planques samlingar.

Här finns den stora konsten, impressionisterna Cézanne, Monet, van Gogh och Dégas samt konstnärer som representerar 1900-talet som Bonnet, Picasso, och Léger. Roligt att se men också litet märkligt i denna ommålade kyrka. Här en något annorlunda och vilsam Picasso.

Efter konsten så är det dags för litet shopping. Mest fönsterdito men vi köper också en specialité från Aix, Calissons som är  något mittemellan en godisbit och kaka av fin mandelmassa och glasyr. Här finns ursprungsfabriken.

Middagen intas på Cote Cour, en restaurang uppbyggd på en innergård vid Cour Mirabeau. Här har man byggt upp ett glashus på halva utrymmet och har uteplatser på resten. En ful grannvägg är pyntad med massor av små julbelysningar - väldigt dekorativt. Maten är fantastiskt god och personalen på rätt ställe!

Dagen därpå är det marknad längs hela Cour Mirabeau, förutom alla matförsäljare så finns kläder, väskor och skor i många av stånden. Här finns också textilier i provencalska tyger och vackra sängöverkast. Jämfört med många andra marknader jag har besökt tycker jag att här har många av försäljarna riktiga kvalitetsvaror.