31 augusti 2018

Staden vid vattnet

Några få dagar hos sonen och hans familj. Kameran fylls av foton på barnbarnen men också bevis på att vi ofta är nära saltsjön.
Inför en tur i stadens centrum tog vi alltså inte bussen utan båten. Skärgårdsbåtarna stannar på flera hållplatser längs Stockholms inlopp med slutstation antingen vid Skeppsbron eller Nybroviken. Vi, som bara har 2 km till en av dessa hållplatser - där det dessutom alltid finns parkeringsplatser, föredrar detta sätt att ta sig in till staden. Salongen inomhus är i mässing, trä och röda soffor vilket ger en klassisk skärgårdsbåtskänsla. Ombord finns alla typer av resenärer, allt från de japanska turisterna till damgänget från Norrland som varit på Spa och nu ska hem igen. Där finns den pappalediga killen med det otåliga barnet som han bär i sele på magen samtidigt som han försöker prata med jobbet i sin telefon och där finns den åldriga väderbitna damen, som med sina vind- och regntåliga kläder ger oss känslan av att hon är bofast i yttersta havsbandet men nu ska ett ärende i storstaden. Inget hindrar oss från att spåna om vilka vi möter... 
På vägen möts vi av en ovanlig syn. Ett ganska litet segelfartyg, med alla segel hissade. Tyvärr kan vi inte se vad hon heter eller varifrån hon kommer. Men visst är detta en mycket trevligare syn än de mastodontartade containerliknande Finlandsbåtarna som man oftast ser i dessa vatten?
Väl framme vid Skeppsbron blir vi än mer överraskade! Här ligger Georg Stage, ett danskt skolfartyg. Det är världens äldsta civila segelfartyg. Det byggdes av skeppsredaren Fredrik Stage för att utbilda fler sjömän till handelsflottan. Idag seglar man runt i Europa och man tar emot 50 ungdomar som får lära sig sjövett och kamratskap.




Här lagar man de tåg som man står på när man ska hissa seglen. Man får inte vara höjdrädd, fast såklart har de sele om olyckan skulle vara framme berättar en av matroserna som står vid landgången och har vakten. Han har också koll på vilka som tjänstgör och var de olika befälen är någonstans. Till sin hjälp har han denna vackra träpjäs som ligger på ett bord bredvid landgången. Fartyget skulle ha öppet hus två timmar på eftermiddagen men då kunde vi inte vara med. 
Är det någon av er läsare som vet vad denna manuella och vackra närvarolista kallas?

20 augusti 2018

Rive Gauche i augusti

(inlägget är flyttat hit från resebloggen)
Att åka till en storstad mitt i värsta semesterperioden verkar kanske inte så genomtänkt. Men av olika anledningar gjorde vi det för några år sedan. Vi hade ett speciellt ärende och ibland kan man inte bestämma själv. 
Vi har varit i Paris många gånger under 30 år och alltid bott någonstans på Rive Droite. Så denna gång skulle vi minsann bo och turista mest på Rive Gauche. Jag har en förutfattad mening att här bor studenterna, bohemerna, de intellektuella och konstnärerna. Men jag tror faktiskt att denna del av Paris representerar en mer öppen och tolerant levnadsstil där man företrädesvis diskuterar politik, vetenskap och kultur. Om Eiffeltornet är kännetecken för Paris i allmänhet och kyrkan Sacré-Coeur  är landmärket för Rive Droite - så är Tour Montparnasse  landmärket för Rive Gauche.

När det är semestertiden så är ju en hel del av Paris stängt, så även ett och annat hotell. Men utbudet är ju enormt så det var inte alls svårt att hitta ett trevligt hotell i vår smak. Av någon outgrundlig anledning fastnade vi för Hotell de Suède, Saint Germain..... Ett ganska knasigt namn för oss som svenskar, varför heter det så? Finns det någon svensk koppling, vi kommer väl inte få limpsmörgåsar till frukost?

Nej, vi behöver inte vara oroliga. Vi lyckas faktiskt inte få fram om det finns någon koppling till Sverige, personalen vet inte, men det vackra blågula frukostporslinet ser ut som om det kommer från ambassaden. Vilket det säkert inte gör.... Men visst ser den krönta vapenskölden ganska svensk ut?
Här finns vackra salonger som ger känslan av att vara hemma hos någon.
Detta är hotellets innergård. Här äter vi frukost och vår rum har egen ingång till vänster.
Tre dagar i Paris - vad gör man? Ja vi gör som vi brukar, vi promenerar. Vi börjar med ett för oss helt nytt ställe, men i princip granne med hotellet - allt i 7:e arr. Vi går till Musée Rodin. En vacker park, såklart full med statyer och ett vackert hus fullt med statyer. Vi hyr en audioguide - helt perfekt eftersom man kan stanna hur länge man vill framför varje konstverk. 




August Rodin, 1840-1917, var inte helt accepterad av sin samtid, som många andra stora konstnärer... Vill du läsa mer om August - klicka här.


Jag blir djupt imponerad! Visst - en av världens mest berömda skulptörer, men att jag blir så berörd överraskar mig. 
Samma sak hände mig faktiskt i Rom på Galleria Borghese. Det är också ett skulpturmuseum -  men med helt andra typer av skulpturer och flera hundra år äldre. Kanske är jag fascinerad av att det hårda kalla materialet                                                                kan ge en sådan levande känsla.

Fortfarande i 7:e promenerar vi vidare till det museum vi ALLTID besöker när vi är i Paris och det är Musée d'Orsay. På vägen passerar vi Invaliddomen - här med nytt guldtak. Förebild till den vackra kupolen är Peterskyrkan i Rom. Detta tak känns väldigt guldigt, avgaser och tidens tand kanske mattar ner det superblanka ...
Mellan Pont Alma och Musée d'Orsay finns ett nytt promenadstråk. Här finns flytande trädgårdar placerade på pråmar, här finns lekplatser, utställningar, idrottsplatser och caféer. Området kallas Promenad de Berges de la Seine.
Under juli och augusti så har man stängt av gatorna vid Seine, mitt för Ile de la Cité, och här skapat Paris Plages. Här kan man göra allt som på en plage vid havet. Man kan till och med bada i en pråmpool som ligger förtöjd vid kajkanten. 
Musée d'Orsay, en gammal järnvägsstation ombyggd till ett otroligt konstmuseum. Här finns ett helt våningsplan med verk av alla kända impressionister och det är den största samlingen i världen med konstnärer som Monet, Manet, Degas, Renoir, Cèzanne, Sisley, Gaugin,, van Gogh och många flera. Så ni förstår att hit kan man komma flera gånger, låta sig bedåras och få nya upplevelser varje gång. Klockan inne i det gamla "stationshuset" är minst lika fin som den på utsidan. 
Ingenting i Paris är så enkelt som att hitta någonstans att äta lunch. Vår favoritmat är antingen en baguette med skinka och ost eller en getostsallad och ett glas vin till detta. Vi spar oss till middagen som vi lägger både mer tid och mer pengar på. Men lunchen ska gå fort så vi hinner uppleva mer... Här är ett trevlig ställe nära universitetet Sorbonne. 
Den gröna lungan på Rive Gauche är såklart Jardin du Luxembourg. En park på 25 hektar med planteringar, dammar, terrasser, statyer av franska drottningar genom åren, kaféer, lekplatser, tennis- och boulebanor, scen för musikframföranden och numera också en biodlarskola. Dessutom finns här mängder av stolar. Alla till besökares förfogande - man tar en stol och sätter sig någonstans. Här är det tillåtet att beträda gräsmattorna! Man tittar på folklivet eller fikar eller försjunker ner i en bok - eller allt på en gång. Det är ganska vanligt att det visas fotoutställningar på utsidan av parkens höga järnstaket.
Jardin du Luxembourg på kartan över Paris



Här i dammen kan man hyra segelbåtar, roar faktiskt både barn och vuxna!


Efter en lång dag med fina promenader så har vi betat av några av sevärdheterna på Rive Gauche. Här finns ju oändligt mycket mer. I morgon ska vi leta reda på moskén och snurra runt litet mer i Quartier Latin och kanske också besöka Panthéon.



Nedräkning eller "varför flänger ni hit och dit istället för att vara hemma?"

Tänk - nu har vi varit hemma i Skåne i exakt tre veckor! Och vi drar söderöver till Occitanie och lilla huset i C om exakt tre veckor...
Ofta ser vår sommar ut så här; vi väljer att vara hemma i Sverige augusti - mest för att det är alldeles för varmt och alldeles för mycket folk på våra franska breddgrader. Men också för att vår skånska trädgård behöver någon sorts omvårdnad. Liksom barnbarnen och min gamla mamma. Vår augustimånad brukar vara otroligt inbokad, inte bara med ovanstående utan oftast också med en tripp till de två barnbarnen i Stockholm och med vänner som konstaterar att "ni inte är hemma på hela sommaren" och "nu måste vi träffas innan ni åker igen". Vilket vi jättegärna gör - men det blir litet tight och ibland måste vi prioritera...
Vi har också en och annan vän som tycker att vi är konstiga. De kan säga "trivs ni inte i Sverige, hur kan ni åka ifrån ett så fantastiskt land?" eller "vad gör ni hela dagarna där nere i Frankrike?".
Om jag varit på humör, eller kanske jag ska säga inte varit på humör (!) - då skulle det kunna bli en litania om hur nyttigt det är att vidga sina vyer eller att Sverige inte alls är så fantastiskt som man kan tro om man aldrig har sett något annat eller att bara sitta vid sitt köksbord och ha åsikter är ganska inskränkt.
Men eftersom jag är en vänlig själ så är mina argument att man mår bra av att se andra kulturer, om än bara västerländska, att jag är en utpräglad sommarmänniska som älskar solljus och värme och som har svårt både för mörker och kyla och att nu när man är pensionär så är det så himla lyxigt att få lov att välja till - inte välja bort.
Nåväl, vi har börjat vår nedräkning. Till vår glädje så har vår nya bil levererats, ungefär två månader tidigare än beräknat.
Eftersom bilen är vårt tredje hem är detta en ganska viktig händelse. Jag räknade ut för ett tag sedan hur mycket tid vi tillbringade i vårt skånska hus, i vårt franska hus, hos yngste sonen i Stockholm där vi bor veckovis när vi väl kommer dit och slutligen hur många dagar per år vi sitter i vår bil. Etta och tvåa är såklart våra hem i Skåne och i Occitanie. Men sedan trodde jag att sonens hem kom trea men alls icke - det blev bilen, visserligen med en knapp marginal men ändå.... Det låter varken särskilt kul eller miljövänligt - men det är ett faktum,. Vi bilar till Frankrike 3-4 gånger per år och gör resan till en upplevelse på 3-4 dagar varje gång. Ofta gör vi en extra sväng någonstans på ytterligare en vecka och så bilar vi ju till Stockholm 4-5 gånger per år och åker skidor eller hälsar på kompisar - ja och då blir vår tid i bilen minst en månad om året. Det är tur vi gillar att köra bil!

I begreppet nedräkning ligger också hur kommer hösten i lilla huset i C se ut. Kommer det några vänner som vill stanna ett tag? Jo så brukar det vara, särskilt på hösten. Vad vi ska hitta på med dem är en fråga som är lätt att besvara - här finns hur mycket som helst att se och besöka. Behöver något i huset renoveras? På den frågan brukar svaret alltid vara JA. Har man ett hus som är flera hundra år gammalt så är det alltid något som ha slutat fungera eller behöver göras nytt.

Men i begreppet nedräkning ligger mest vår längtan efter att få fler böcker lästa och fler vandringskilometer i benen. Det ska jag svara nästa person som frågar vad vi gör hela dagarna.... vi vandrar och vi läser, både kropp och själ blir tillgodosedda. Vad kan man mer begära?




10 augusti 2018

Du har inte varit på Marstrand om du inte har besökt Berghs konditori....

(inlägget är flyttat hit från resebloggen)

Oj oj vad det är svårt att hinna med att blogga om resor när man själv är ute och reser.... Men här kommer en liten betraktelse om ett svenskt paradis som vi hann besöka innan vi for till Frankrike.
Man kör från fastlandet via ett antal mindre öar ut till Marstrandsön. Det är rätt enkelt att hitta en parkeringsplats, stora väl tilltagna långtidsparkeringar underlättar. Man måste parkera bilen, färjan tar bara 1-2 bilar, gissar att det bara är de bofasta som får köra över. Färjan går ofta och tar 5-10 minuter från fastlandet och bebyggelsen där heter Marstrand. Vips så är man ute på den ö som för de flesta är Marstrand. Fast den kallas Marstrandsön men heter egentligen Koholmen. Litet begreppsförvirring.....

En vacker helg i juni far vi tillsammans med goda vänner för ett par dagar på Marstrand. Vårt mål var att bo bra, äta gott, bada salt och låta ögat njuta av den västkustska skärgårdens mjuka klippor. Vi fick allt vi ville. Inte heller var det särskilt stor turistträngsel, vilket man annars kan befara under sommaren.
Vi går i land och tar oss till vårt lilla hotell, Nautic Hotel Marstrand. Eller det är mer som ett Bed & Breakfast för här serveras inga middagar. Men vilket ställe! Ägarinnan är mycket trevlig och väldigt samarbetsvillig. Vi vill nämligen ha litet skaldjursfrossa, köpa de rosaröda djuren i hamnen som vi läst att vi kan göra, och mumsa på dem i den vackra trädgården som hör till boendet. Det är inga som helst problem, stora kylar härbärgerar djuren från dagens inköpsrunda liksom de svala drycker vi släpat med i kylväska. Varma bröd från bageriet, jordgubbar till efterrätt och en chokladbit till kaffet gör middagen komplett.
Våra rum delar denna fina veranda och rummen är ganska stora, smakfullt inredda och dekorerade och sängarna är riktigt sköna.
Dagen därpå, efter en riktig hotellfrukost i den soliga trädgården, är det dags för en runda på ön. Det finns jättefina promenadleder kors och tvärs över ön. Men vi börjar med att kolla in byn, kyrkan, några affärer och den ganska stora hamnen. När det är avklarat är vi alla rätt fikasugna. Jag säger bara "Berghs konditori". Missa inte detta! Matbröd av typ 100 olika sorter och lika mycket söta bakverk och riktigt kaffe, vilket för mig är en espresso. Uteservering så här en solig och varmt dag, ja det kan inte bli bättre! Det finns inget foto på vad vi trycker i oss, men det är ju nästan lunchdags så det slank dessutom ner några räkmackor i våra magar.... 

Nu är vi fit for fight igen och tar oss an Marstrands fästning eller Carlstens fästning - som är det korrekta namnet på denna . 

Vi får en kunnig och bra guide som går iväg med oss efter litet köande. Ingen av oss har varit där tidigare, men alla är historiskt intresserade så vi tar till oss all info med stort intresse. Fästningen började byggas på 1600-talet då delar av den svenska flottan var förlagd hit. Här var redan då ett fängelse för grova brottslingar, politiska fångar och krigsfångar. Vi får veta mycket av guiden, om alla hemskheter som de stackars fångarna utsattes för och extra mycket om Lasse-Maja, en av våra största förbrytare historiskt sett. Han for runt på stöldturnéer och kunde klä sig och leva som både man och kvinna och arbetade som bonde, kammarjungfru och hushållerska.... Men efter att han stulit kyrksilvret i Järfälla dömdes han till livstids fängelse och placerades på Carlstens fästning där de värsta förbrytarna hölls fångna. 

Men Lasse-Maja blev en privilegierad fånge, han såg bland annat till att det infördes turistresor till fästningen för göteborgarna. Fångarna blev nämligen tvungna att själva betala sin mat i fängelset och om man inte orkade arbeta så fick man gå hungrig. Men när det kom "turister" till ön så kunde fångarna berätta historier och sälja tillverkade föremål och få in en slant som de sedan kunde köpa mat för. Lasse-Majas arbetade stora delar av sin strafftid som kock och tydligen var han ganska bra. 
Han blev nämligen benådad av Karl IVX Johan för att kungen, fransman som han var, blev imponerad av hans matlagningskonst. Då hade Lasse-Maja suttit fängslad i 26 år. Efter frigivningen for han land och rike runt för att berätta om sitt liv och berätta sina historier och levde 6 år i frihet innan han dog av sjukdom vid 59 års ålder. 

Lasse-Maja hann skriva sin självbiografi och det är en av de få svenska texter som före 1900-talet beskriver hur det var att leva som både man och kvinna. Boken är kontinuerligt utgiven ända in i våra dagar.
Efter 45 minuter med rysliga berättelser och besök i fångarnas celler och efter att både tortyrredskap och galgbacken visats upp känner vi nu, trots allt intressant vi hört, för sol och dagsljus och trevligare upplevelser i nutid.

Så vi går till Strandverkets Konsthall och njuter av modern konst och arkitektur. Byggnaden vi var i var fantastisk liksom en utställning av Gert Wingård.
Modellen på fotot nedanför ska bli Helsingborgs nya vattentorn, ritat av Gert Wingårdh.

Vi går en promenad, men inte runt hela ön. Det är mycket som ska hinnas med så här på 1,5 dygn. Vi håller oss i den östra delen av ön, alla leder verkar väl markerade och man kommer fort upp och bort från bebyggelsen till den vackra bohuslänska naturen. På vägen tillbaka på södra delen av ön hittar vi en arrangerad badplats med trampolin.



Bada kan man annars göra överallt. Morgondoppen tar vi på bryggan tre minuters promenad från vårt boende. Härligt fint klart salt vatten - det är verkligen det bästa sättet att börja en dag på! Vi är så klart inte ensamma, det kommer fler i morgonrockar, både till fots och cyklandes. Mysig tradition! Vid kvällsdoppet är det inte lika många intresserade, men det är lika skönt - fast på ett annat sätt.

Bebyggelsen är ett kapitel för sig. Alla hus är väl bevarade, fint målade med "snickarglädje", små trädgårdar och blommor syns överallt i prång och bakom plank. Det är svårt att fotografera, man känner sig som om man kommer alltför nära den privata sfären. Visst, jag vet att när man bor i en pittoresk idyll så vänjer man sig - eller kanske det handlar om att man måste vänja sig.

Här är i alla fall ett välskött hus som alla vill fotografera, Societetshuset. Det byggdes i slutet av 1800-talet som ett ställe att roa sig på för de kungliga och societeten. När det blev förlegat så förföll huset och först runt 2000 började man renovera byggnaden. Idag är det en välbesökt festlokal.

Vistelsen avslutas med en kväll på restaurang, Johans Krog. Mycket är bra, inte minst den franska touchen, men nog fattas det en del för att man ska bli imponerad och vilja återvända. Men vi har en trevlig kväll och alla är nöjda med vår korthelg på Marstrand..
Man kan konstatera att vi har tur med vädret. På vår avresemorgon är det gråmulet och litet svalt. Vi ser flera båtar av samma sort ge sig ut på havet, ganska väl påpälsade... Kan det va' kappsegling?

Sol och snö i Pyrenéerna

På vår sommarutflykt till de svalare höjder i Pyrenéerna kan vi konstatera att här finns mängder med skidbackar och liftsystem. Det vet vi egentligen - tack vare flera vänner som hellre far hit än till Alperna. Här allting i litet mindre skala och jag inbillar mig att det också innebär mer familjära boenden och färre liftköer. Kanske också ett litet annat uteliv på kvällarna. Vad vet jag... kanske jag måste ta reda på det? Det finns många skidområden i Frankrike och i Andorra. På spanska sidan finns det också fina vinterorter.
I alla fall så besöker vi Font-Romeu-Odeillo-Via (egentligen tre mindre byar som vuxit samman) vars huvudgata slingrar sig upp längs berget. Byn ligger på 1800 m.ö.h och är en riktig vinterort inte långt från skidsystemet Pyrénées 2000 och Les Angles. Här finns dessutom en massa längdspår och är gissningsvis, som jag skrev i förra inlägget, också snösäkert eftersom Frankrikes mest framgångsrike skidskytt Martin Fourcade numera är bosatt här.
Så här mitt i sommaren så är faktiskt nästan alla affärer öppna, vinterort till trots. De butiker som på vintern säljer snönära produkter har nu på sommaren en vandrarinriktning istället. Restauranger och snabbmatställen, franska sådana som crêperier och baguettebarer, finns det gott om. Tvärs över dalen (på fotot nedanför) och längs alla sluttningar ser man olika långa skidbackar och de är inte ens utmärkta på kartan.

Men skidbackar på sommaren ser allt litet ynkliga ut, här en dallift i Les Angles där lupinerna har tagit över, reclaim the green, och blommar för fullt.

På ämnet snö finns här något annorlunda. Snökäppar året om! Dessutom är de, som dessa på fotot, av stålrör eller av trä och målade i vitt och rött. Alla käppar är fastcementerade i marken längs med alla vägar vi körde. Långt från de i orange plast, som vi har i Sverige, som sätts ut och om de fortfarande står kvar frampå våren plockas de bort.

Nu får det vara nog om snö, jag är faktiskt ingen vintermänniska! Nä, jag gillar sol och värme ...
Här i bergsdalarna La Cerdagne litet öster om Andorra finns flera solugnar. Solugn - vad är det kanske ni undrar? Ja vi visste inte heller exakt innan vi kom hit....
Denna i Odeillo är världens näst största, 54 m hög och 48 m bred. Den byggdes 1970 av Felix Thrombe och består av 10 000 speglar, De är monterade på sluttningen mellan mig och det vi ser som ett hus med spegelvägg. Husväggen är konkav och speglarna på grässluttningen kastar solstrålarna till husets spegel som är 2000 kvm. I och med att den är konkav fokuseras allt solljus till ett område i mitten som är lika stort (eller kanske litet...) som en kokplatta på spisen.... I och med detta produceras därmed temperaturer på över 3 500 grader Celsius - vilket är helt unikt i världen. Man har valt att bygga denna solugn här för den fina luften som inte har några föroreningar och dessutom håller låg luftfuktighet men också för att här är det cirka 300 soldagar per år.
Vad använder man då detta till, vem har nytta av dessa extremt höga temperaturer? Förutom forskning i termiska studier och beteende hos olika material vid höga temperaturer så undersöker man potentiell och faktisk användning av solenergi för hushåll men man vill också ta fram alternativa energikällor.
Félix Thrombe startade med att bygga världens första solugn 1949 i Mont-Louis. Den lilla byn ligger bara en stenkast österut från Font-Romeu och är idag ett världsarv enligt UNESCO (men av helt andra anledningar som du kan läsa om sist i detta inlägg). Där använde man bara 1420 speglar, men utvecklingen går ju framåt. Idag ägs den solugnen av ett företag som förutom att de ägnar sig åt vetenskaplig forskning också använder solugnen för industriellt bruk och bränning av keramik, brons och aluminiumprodukter.
I grannbyn Targassonne, några km väster om Font-Romeu, ligger Themis som är ett solkraftverk med inriktning på forskning och utveckling. Under en period ägdes anläggningen av CERN med fokus på astrofysik. Idag används anläggningen för olika forskningsprojekt inom solenergin.


Det är rätt häftigt att det alltså finns tre olika typer av solugnar inom bara några kilometer.
Inte nog med det... När vi vandrar i bergen söder om dalen så stöter vi på en annan anläggning som är under uppbyggnad. På en jättestor markyta ligger det något som ser ut som solfångare. Detta är inte alls ovanligt och vi har sett det på många ställen i både Frankrike och Tyskland. Fast detta verkar annorlunda, ovanför markplattorna bygger man ställningar som kanske är 10 meter höga och förbundna med varandra både i sidled och framåt-bakåt med något som ser ut som rör.... Vi blir inte alls klokare och inte någonstans finns informationsskyltar eller en företagslogga eller någonting så vi kan ta reda på mer.
Väl tillbaka till civilisationen kan jag googla och hittar följande; detta är ett solkraftverk som ska drivas uteslutande med solstrålar på speglar (igen!) som värmer vatten i turbiner. Ett termodynamiskt kraftverk som med 95 000 speglar som ligger på 18 hektar mark och för 600 miljoner svenska kronor ska kunna ge 9 MWe eller årsförbrukningen för 6000 hushåll uppe i bergen.  Företaget SUNCNIMs målsättning är att leverera grön el men med nollutsläpp och nollavfall. Speglarna rengörs av en robot, vattnet återanvänds och växtligheten hålls undan av får som betar. Man kommer att ta detta experimentella kraftverk i drift nu under 2018 och räknar också med att kunna exportera principen med soluppvärmd ånga.

Så var det världsarvet i Mont-Louis. Det är en av Frankrikes 10 minsta städer, muromgärdad och vägg i vägg med ett citadell från mitten av 1600-talet. Den ursprungliga civila bebyggelsen bestod av köpmän och hantverkare som skulle förse citadellets invånare med förnödenheter. Citadellet och murens konstruktion gjorde staden ointaglig. Idag används citadellet bland annat för utbildning av fallskärmsjägare också utbildning i fysisk och psykisk stress i krigssituationer, t ex för krigskorrespondenter. Det är stängt för allmänheten förutom vid guidade besök. Här hade jag gärna velat lägga in en flygbild på citadellet men inga bilder jag hittat var tillåtna att låna. Men jag tänker att om ni klickar här - så kan ni se hur det såg ut uppifrån.