31 oktober 2013

Vicken Stockholmsvecka

Vicken vecka - eller så här blir det oftast när vi lämnar Skåne för att hälsa på släkt och vänner....

Allt började med att jag skulle vara en planerad farmor. Inte så svårt när man redan i juni blir tillfrågad om att vara barnvakt i slutet av oktober. Föremålet för passningen är minsta lilltrollet A som nu har hunnit bli sex månader och vars föräldrar ska gå på bröllop. Lilltrollets moster ska gifta sig och hela stockholmssläkten är såklart bjuden. 

Eftersom vi inte har träffat lilltrollet sedan i augusti, så behöver vi träffas några dagar innan så att barnvakteriet ska gå utan missöden. Lilltrollet måste ju få vänja sig vid sin farmor och farfar och förstå att det är helt ok att låta dem byta blöja, mata och natta. Nu har de kloka föräldrarna sett till att vi inte är långt från festlokalen och att vi även bor på samma hotell som många av bröllopsgästerna inklusive föräldrarna till lilltrollet. Så om lille A skulle få för sig att sakna mamma eller pappa något alldeles kolossalt - så kan de vara hos honom på några minuter. Känns tryggt inte bara för dem (!) utan även för barnvakterna. Själva lärakännaprocessen sker hemma hos S och H där föräldrarna för tillfället bor inneboende i avvaktan på att deras husbygge ska bli klart.... Låter det rörigt? Det var det inte alls! Vi tillbringade 1,5 dag  under trevliga former i ett höstvackert Uppland...
...tillsammans med flera av lilltrollets andra släktingar. Därefter ansågs vi vara färdigutbildade på vad lilltrollet ville äta och när och hur han skulle nattas...  Så vi lämnade den delen av släkten tillfälligtvis och tillsammans med E så njöt vi av en rolig kväll med de gamla vännerna L och G. Sängarna även denna natt stod hos E. Att bo här - det är nästan som att bo hemma!

Barnpassardagen startade med att lilltrollet hälsade på sin fars farmor M på hemmet - vilket verkligen uppskattades av gammelfarmor. Sedan njöt vi av en promenad i storstaden tillsammans med många andra stockholmare i ett underbart sensommarväder, + 16 grader. 

Ni som kommer ihåg hur det var med en sexmånaders aktiv bebis - ja ni förstår att resten av de närmaste 12 timmarna fortskred med en blandning av lek och skoj, matande (gröt överallt!) och nattande. Tidig morgon återbördades lilltrollet till sina föräldrar (som säkert sovit tre timmar!) och sedan sov farföräldrarna mycket gott fram till en ganska sen hotellfrukost.

Litet kultur är aldrig fel och denna gång hann jag med ett besök på Stadsteatern för att se musikalen  "Blodsbröder". En riktigt bra föreställning, rolig med fräck scenografi och bra sång. Kan verkligen rekommenderas!

Söndagsmiddagen var vi bjudna till M och J och det blev en del prat om vin och Frankrike! Det är aldrig fel ...

På måndag lämnade vi storstaden, rätt hastigt eftersom vi ville klara av den skogiga sista biten innan stormen Simone kom till Östergötland. Målet var att hälsa på I och G, även de en ingift del av släkten. Simone kom och hälsade på framåt natten, dock bara med några timmars strömavbrott som följd... 
Som sig bör så här års i dessa trakter hittade vi dagen därpå trattkantareller! Tillsammans hittade vi säkert 8-10 liter. Nu är höstens grytor räddade!
Hemma igen efter sju dagars kuskande på vägarna så har vi med oss goda minnen - från möten med alla trevliga släktingar och vänner, alla tandlösa leenden från lilltrollet, ett mycket vackert och lyckligt brudpar och ett fantastiskt Sverige i höstfärger!



20 oktober 2013

Vissa frågor får man aldrig svar på....

  ... utan får undra över i hela sitt liv....

Som till exempel det ganska surrealistiska som inträffar på medelhavsstranden en eftermiddag i september. Vi kommer sent ner till stranden, ja sent och sent - sent för att vara oss i alla fall. Fransmännen är alltid sena till stranden - de kommer runt 16-tiden och då brukar vi vilja gå hem. Nåja, denna eftermiddag kommer vi runt tresnåret, enkom i syfte att ta ett dopp och soltorka litet efteråt. Det är nästan folktomt på stranden, förutom en barnfamilj som ligger en bit bortanför oss. För övrigt är det ett par hundra meter till nästa soldyrkare. Plötsligt krusas vattnet ganska långt in på det grunda och ur böljan kliver en dykare. Eller grodman som min pappa, röjdykaren, skulle ha sagt.




Nej, det visar sig vara två! Fullt utrustade grodmän.... Sakta och nästan majestätiskt reser de sig ur havet, bara ett tiotal meter från oss. Kommer upp på stranden, går tungt, utan att titta på oss, utan att hälsa, det som fransmän är så noga med. Simfenorna bär de nonchalant längs med insidan på ena armen och snorkeln har de i handen. Luftmunstycket har de bara spottat ut och det hänger kvar runt halsen. 


De passerar mellan oss och barnfamiljens badlakan med tunga och långsamma steg bort mot vägen som går till parkeringen. Strandgrannens lillflicka följer dem i fotspåren tvärs över hela stranden och jag vet inte om de inte ser henne eller om de inte pratar franska - i vilket fall som helst så tar de ingen notis alls om att de är förföljda....inte heller tittade de någon annanstans än rakt ner i sanden - mystiskt!

Och nu undrar jag 
var ifrån kom de egentligen, det fanns ingen båt inom synhåll som de kunde simmat från...
varför hade de egentligen dykt, ingen fångstkasse kunde ses...
hur långt hade de simmat?
var de fransmän eller inkräktare?
hade de vit smoking under dykardräkten?

Nej, jag har läst för mycket deckare och har för livlig fantasi - men det var ett annorlunda inslag i strandlivet och skapade en och annan obesvarad fråga...



16 oktober 2013

Uppåt väggarna

För en vecka sedan lämnade vi ett underbart sensommarlikt Frankrike och här i Skåne är det en fin höst - men dock höst. Drömmer mig tillbaka till en varmare sol när jag försöker få någon ordning på de flera hundra foton jag har tagit de senaste månaderna. 
Inser att jag faktiskt höjer blicken emellanåt. Ofta upp mot husväggar och ibland rent av ännu högre mot husens tak. På husen i Frankrike så finns det en hel del på väggarna som kan berätta om dess historia. 
Detta pilgrimsmusselskal sitter ovanför en dörr och berättar att huset - som ligger i St Guilhem le Désert på en av pilgrimslederna till Santiago de Compostela - erbjuder natthärbärge om man kommer som vandrare.

I Mirepoix, Midi-Pyrénées, en fantastisk liten stad från 1400-talet med mer än 150 korsvirkeshus och vackra arkader i trä (!) finns denna snidade träskylt med information om vilka handlare som hade sin butik på denna gata. 

 I samma stad, på en annan gata finns denna skylt som berättar vilka hantverkare som arbetade här.

Nära lilla byn finns en annan litet större by, som här gör reklam för bykooperativets vin. Skylten som är målad direkt på en husvägg, har några år på nacken och idag har butiken öppet alla dagar i veckan.

Här har man inte öppet längre, stängt för gott verkar det! Jag undrar hur det var att här i Olargues sitta på terrassen med en pastis eller en espresso... Var det liv och rörelse... löste man världsproblem eller det var den egna skörden som var viktigast... var det här man fick reda på det senaste skvallret i byn... var det här man gjorde upp affärerna... var det här man mötte första kärleken...?
Nästan alltid när jag kommer till miljöer som har förändrats mycket sedan den ursprungliga tiden så vill jag ta fram min tidsmaskin och göra en snabb förflyttning. Bara för några minuter vill jag kolla läget, lyssna på ljuden, få chans att förstå något som varit oklart, få en bild av dåtiden just här.... 

Här ser det verkligen ut som förr! Det är ganska lätt att se några eleganta innevånare i Uzès sitta här i den djupa skuggan och dricka ett glas vin när eftermiddagsvinden fläktar svalt genom linnedraperierna.  


I denna skuggiga bakgränd i Beziers finns inga tjusiga gardinomhängda terrasser, här är det odling som gäller! Inget verkar vid första blicken vara direkt matnyttigt utan detta är nog bara för själva odlandets skull. Charmigt - och ganska tidlöst... utom målarburkarna i plast förstås....

Här i valvstaket i lilla byn bor ett par klippsvalor. Här går vi många gånger varje dag och svalorna sitter oftast kvar på sin pinne som de betraktar som sitt bo. Men när jag tar fram kameran för att fotografera dem och alltså stannar upp någon sekund - då kastar de sig ut ur valvet, missar mitt huvud med några centimeter - jag kan känna vinddraget - för att sätta sig i säkerhet. Valvet har funnits i tusen år eller så och jag funderar på om det alltid har bott klippsvalor i detta valv och om de var lika skygga då...

Här sitter också en pinne in i stenväggen och den har också något årtusende på nacken. Pinnen sitter på kyrkväggen i Saint-Geniès-de-Fontedit och är ett solur i miniformat. Pinnen är inte mer än 15-20 cm lång. Solurets markeringar talade om för kyrkans folk när man skulle be sina böner. En liten och anspråkslös tidspåminnelse, betydligt mer behaglig än alla nutidens ringtoner.

Detta motiv är en katt bland hermelinerna, det är inte Frankrike utan La Morra, Piemonte, Italien. Det kan finnas rätt mycket uppåt de italienska väggarna också. Här bara dreglar jag över skorstenarna, ja målningarna på väggen också, men skorstenarna... vill ha, vill ha! 
Tyvärr vill inte mannen i mitt liv ha dylik tingest på taket (jag vill ha båda!) och han fick medhåll av en annan man, han som förhoppningsvis just nu installerar vår nya skorsten. Så det kan jag bara glömma - men titta på bilder och drömma är inte dumt det heller!









08 oktober 2013

Årstid: höst

Våra kvarvarande franska dagar är räknade.... på ena handens fingrar...
Frankrikevistelsen denna höst är snart slut, hem till svensk höst med dito väder. Sitter nu i eftermiddagssolen på terrassen, 24 grader och inte ett moln på himlen på hela dagen. Vad då höst? Hur vet man? Med svenska mått mätt är detta en fantastiskt sommardag.... i alla fall på vår terrass. 
Ute i naturen förstår vi lättare att det nog är höst även på dessa breddgrader.

Vårt kära fikonträd – visar oss med sina gula blad att de snart ska falla av och trädet ska stå utan vare sig fikon eller blad.
Liksom i vingården. Många blad har blivit knallröda, snart trillar de också av.

Andra visar upp druvklaseskeletten efter plockningsmaskinernas framfart.
De druvor som eventuellt är kvar kanske man kan göra något sött ”vendange tardive” på...

Morgondaggen gör oss blöta om fötterna, sandaler är inte längre bra att morgonpromenera i. Fröställningar, fortfarande daggiga blir snyggare i motljuset.
Mannen i mitt liv som alltid har svampögonen med sig hittar flera champinjoner i vingårdens utkant. Svamp = höst.
Runt byn finns inte bara vinfält utan också olivlundar. Dessa svarta skördas i november, men flera ser redan ganska klara ut...
Chilisar, både hos mig och vännen S, är mogna för att skörda. Höst?



        

03 oktober 2013

Gästspel i Provence

Efter ett antal septemberveckor i lilla byn bestämde jag och mannen i mitt liv oss för att ta en liten tripp till Provence. Vi brukar göra någon utflykt varje höst och nu bestämde vi oss för en tur till en favoritby bortanför Toulon men hitom Le Lavandou, nämligen Bormes-les-Mimosas. Senast vi var där hyrde vi suterrängvåningenen vecka i ett svenskägt byhus.
 Vi bodde i studion under balkongen
Vi kom ihåg en fantastisk liten badvik och det var faktiskt huvudanledningen till årets utflykt - vi har inte riktigt kunnat bada tillräckligt många salta bad nu i september...

Stranden mellan Marseillan och Sète
Vädret har varit varmt (runt de 25 hela tiden) men första tiden blåste det rejält från land och då vet de som varit här att det inte är strandläge och faktiskt inte heller badläge för det händer något med vattentemperaturen... brrrr. I många dagar var det precis lika varmt i luften men helmulet – ja då är det inte heller riktigt strandläge utan mer läge att sitta på terrassen och läsa medhavda böcker!

Så nu vi var litet sugna på fina salta bad. Jag har alltid hävdat att salta bad gör något gott för både kropp och knopp. Jag har också en egenhet att alltid behöva veta vilket bad som är säsongens sista... litet udda - men det är för att jag vill bära med mig den känslan under vintern. Då vid säsongens sista bad - när jag ligger där och guppar i de salta vågorna, så programmeras känslan, doften, smaken, skvalpet och synintrycken in i minnet och tas fram vid behov de gråa eller blötsnöiga dagarna under den skånska vintern. En höst tog jag med mig en stor plastflaska medelhavsvatten och en liten flaska marseillanstrandssand hem till Sverige för jag kände ett extra stort behov av att få återuppleva ett salt bad med sand mellan tårna. Mannen i mitt liv blev då absolut övertygad om det han ibland har misstänkt - att jag verkligen är rätt knasig. Och denna gång är jag litet beredd att hålla med honom. Jag glömde bort dunken med medelhavsvattnet, hittade den i trädgårdsboden året därpå och vill inte tänka på hur vattenkvaliteten var.... Men marseillanstrandssanden blev jättefin i det årets julkrubba!

Den lilla viken var sig precis lik, parkering (8 euro/dag) under stora pinjeträd och en hästskoformad strand - rena idyllien - bortsett från att hela stranden var knökfull av folk! Men vi klämde oss ner och njöt av det varma vattnet  och att vattnet är grönare än vad vi ser hemma i Languedoc. Antagligen beror den gröna färgen på vattnet på alla pinjer som växer runt viken. 
Vårt hotell med det passande namnet La Cigalou ligger högst upp i den ursprungliga byn. Bormes är en tredelad by som växer nedåt berget, från den äldsta delen med gränder, prång och stora nivåskillnader och med den modernare delen närmast havet. Lågsäsong gjorde det snygga hotellet mycket överkomligt i pris så vi fick en terrass med utsikt. Här var fortfarande ganska många turister, i alla fall med våra mått mätt. Restaurangerna var fyllda och man behövde absolut beställa bord. Jag undrar hur trångt det är här under semesterperioderna..? Men nu var tydligen säsongen på upphällningen, en dam i affär vi var inne i berättade att hon skulle stänga nästa vecka och vi såg några som redan hade bommat igen, en som sålde badkläder och en glassbar.

Marknaden mitt i veckan började byggas upp under våra fönster redan kl 6.00 och det var ett litet skådespel. Förmodligen var detta en minimarknad jämfört med högsäsongens...

men här kunde man köpa riktigt trevlig keramik (vilket man inte gjorde)

beställa ett läderskärp som gjordes medan man väntade (vilket vi gjorde) ...

hitta lavendel i lösvikt så nu blir beställarna hemmavid glada!

Jag inhandlade också två mycket snygga Pachminasjalar, babyrosa och mörkt turkos. Jag är ju sjalfreak men har inga i dessa färger ;). Vi kunde konstatera att det är en ganska stor skillnad på vad som säljs på en veckomarknad i Provence jämfört med en veckomarknad i Languedoc. Vi hittade ett (!) stånd som sålde grönsaker/ frukt så man förstår att detta verkligen är en marknad mer anpassad för turister än för den inhemska befolkningen. Nu var ju vi turister så denna gång passade det oss....
Bormes-les-Mimosa är en "Ville Fleurie-by" med fyra stjärnor och detta med all rätt. Vilka fantastiska blomsteranläggningar här finns, både "kommunala" och privata! Palmer av alla tänkbara sorter, bougainvillea på massor av husväggar och alla mimosaträd ska vi bara inte prata om. Fascinerande att så många växter fortfarande var så pass vackra så här sent på säsongen.




 Jag har flera Paradisträd i mitt köksfönster i Skåne, de trivs men.....litet skillnad är det allt!

 En av alla palmer, denna skymde vår "havsutsikt"....
Efter marknaden var det dags för stranden igen. Där blev vi verkligen både överraskade och imponerade av  Sapeurs Forestiers som med tre gula kompakta flygplan tränade på att gå ner och skopa in vatten. Detta gjorde de mitt framför näsan på oss, i princip i viken som vi badade i. Tyvärr så fällde de sedan vattnet utanför vårt synfält. 



De på segelbåten fick uppleva allt från första parkett!

Väl hemma igen kan vi konstatera att vi fortfarande tycker det är ganska stor skillnad på Provence och Languedoc och till fördel för Languedoc. När vi köpte lilla huset i C så ville vi bo genuint, nära naturen och utan alltför mycket turister. Vi tyckte också att i många av de byarna vi besökt i Provence så saknade vi monsieur och madame Dubois (om nu medelsvensson fortfarande heter som de gjorde i mina skolböcker). 
Här i Languedoc så finns inte alla de vackra "villes fleuries" eller det gröna havsvattnet eller vykortsbyarna som på ett pärlband. Våra marknader är för folket som inhandlar alla sina dagligvaror och här finns gott om plats på badstränderna och parkeringsplatserna, våra gröna kullar är obebyggda och de enda som springer där är vildsvinen. 

Men det bästa av allt är att vi bor där vi trivs och kan ta oss till de andra delarna av södra Frankrike för en utflykt några dagar!