26 november 2017

Mer fransk än många fransmän

Rikard Wolff - den mest franska svenska artist jag vet. Hans sätt att sjunga des chansons francais är så fantastiskt engagerande och berörande så världen stannar upp en liten stund. 
Han var verksam inom olika områden med en otrolig bredd. Allt från skådespelare, utbildad på Skara Skolscen, med många roller på Dramaten och Stadsteatern och i många olika filmer under nästan 40 år. Sångföreställningar och konserter med både egen skriven musik men kanske mest känd för sina tolkningar av Edith Piaf och Jacques Brel. Nu i december kan vi se honom i adventskalendern. Nu har han lämnat scenen för gott och alldeles för tidigt. 

När jag lyssnar på litet franska sånger med honom så trillar jag över en härligt klipp på YouTube från 2013. Det är härligt för Rikard Wolff blir så hyllad av den franske ambassadören - men också för att den franske ambassadören pratar så himla mysig svenska. Titta och njut och minns!



22 november 2017

Övergiven - men inte bortglömd

Trädgården i Skåne är hyfsat stor, cirka 1000 kvm. När vi är bortresta finns det en liten robot som klipper gräset och en massa meter nedgrävda slangar. De vattnar både köksland och rabatter med hjälp av timers inställda på olika tider. Det fungerar bra även när vi är bortresta mitt i sommaren. Strular något så har vi bästa grannarna! 
Nu har vi ju varit borta nästan 10 veckor och visst - trädgården sköter sig själv inför vintervilan. Men vi har båda saknat vår trädgård och längtat till den, undrat hur den tagit sig igenom veckorna utan vår omsorg. Litet vemodig blir man när man är på avstånd. Det absolut första vi gör när vi kommer hem, ja innan vi ens låser upp ytterdörren, är ett gå ett varv runt i trädgården för att spana in vad som har hänt - 10 veckor är lång tid. 

Björnbären är plockade av grannens barnbarn och till nästa år kommer det fina nya skott. 
Fikonträdet har burit massor av frukt, jag hoppas sonen har plockat dem när han har passerat. Nu finns inga blad kvar, bara några enstaka småfikon som jag brukar binda in i kransen som ska hänga på dörren till advent.

I min skottkärra i carporten börjar julrosorna att knoppas, ljungen har torkat och cyklamen är nyinköpt för att piffa upp det hela i avvaktan på ljusslingan och litet hyacinter
Nyponrosorna är bussiga, bjuder på litet färg så här på senhösten. Några av de engelska buskrosorna blommar om med ett fåtal små vita respektive ljusgula blommor. Man får vara tacksam!
Lilla kökslandet - tja vad ska man säga. Solrosor och luktärt åts upp av de tre rådjuren som håller till i närheten. Rabarber, smultron, bönor, potatis och sallad åt vi upp själva innan vi for söderöver. Kvar är de nakna vinbärsbuskarna och min absoluta odlingsfavorit - svartkål! Den står under ett nättält (mot kålfjärilens larver) men det gör att den får vara ifred för rådjuren.
Visst trädgårdsarbete finns kvar innan kylan kommer. Fikonet ska få på vinterkläderna, citron och oliv ska flytta in i uterummet liksom rosmarin och citronverbena. Själva tänder vi en brasa och funderar litet på vårens trädgårdsarbete. 




18 november 2017

Norr om syd och öster om väst

När man varit ute på vägarna och bott på hotell och ätit på restauranger i mer än en vecka så är det faktiskt ganska skönt att vara på väg hemåt.
Efter våra veckor i Frankrike och nu en vecka i Toscana så tuffar vi därför rätt glatt norröver. Vädergudarna är med oss och det är rent gudomliga syner som möter oss med en klarblå himmel, solen i ryggen och snöpudrade bergstoppar. 
Innan vi når Österrike och den lätta vägen genom Alperna via Brennerpasset så stannar vi till i Terlano i Sydtyrolen litet norr om Bolzano. Vi har blivit tipsade om vita viner från Cantina Terlan och vi blir inte besvikna. Här i det lilla DOC-området Trento Adige växer druvorna på mellan 300 och 900 meters höjd över havet. Vinlotterna är små och otroligt branta. Här måste allt arbete i vingården ske manuellt men vilken utsikt bonden har - hela dagarna!
Detta är litet högre upp i bergen, vi blir litet förvånade över att snön ändå ligger så långt ner, men det är ju i slutet av oktober. 

Vi betar av Österrike i en jämn marschtakt. En hel del långtradare men inte så många andra bilar. Vi når vårt mål, hotel Kindl med restaurang och slakteri, på sena eftermiddagen. Det visar sig att kossorna bor i princip under samma tak som hotellgästerna. Pittoreskt och kanske praktiskt. Vi hinner med den obligatoriska promenaden före middagen och fascineras av de prydliga trädgårdarna, de målade husen och den otroligt lugna tillvaron. Det visar sig att den docksöta byn Oberaudorf, som ligger 1 km in i Tyskland från österrikiska gränsen, har massor av hotell och både utförsåkning, längdspår och såklart vandringsleder. Hit kan man återvända och stanna för vandring några dagar.



Annorlunda häck av buxbom.
Sista resdagen - nu ska vi prova en för oss ny väg. Förbi München, Leipzig och Berlin till Rostock - alltså till stora delar genom gamla Östtyskland. Vi har hört av andra svenskar, som bilar till Frankrike som vi, att här är betydligt mindre trafik, färre långtradare och inga vägbyggen. Man byggde ju nya motorvägar här för att ge forna öst samma status som väst. Visst stämmer detta, vi susar fram, kan räkna långtradare per timme på handens fingrar och i princip känns det som att vi är ensamma på vägen. Det verkar finnas färre rastplatser och bensinmackar men det kan man ju planera för. Sedan väljer vi bort Rostockfärjan eftersom vi kom fram mycket tidigare än planerat (!) så vi susar vidare på tomma motorvägar från Rostock till Puttgarden och kör iland i Danmark innan Rostockfärjan ens har startat.
Att köra omvänt, Danmark, Berlin, Leipzig och sedan snedda över södra Tyskland till Frankrike är enligt Google Maps 17 mil längre än den kortaste vägen genom Tyskland och Luxemburg som vi brukar köra. Det är 1,5 timme och i gengäld får man en mycket behagligare resa. Detta ska hädanefter bli vår melodi! 




15 november 2017

Toscanska höjder och ändå inte

Nu lämnar vi de historiska orterna och kör på små vägar genom ett omväxlande landskap. I de södra delarna av Toscana är det uppodlat men i norr är  landskapet överraskande skogigt, visserligen mest löv- och blandskog - men ändå överraskande. Vi åker från Volterra och San Gimignano mot Montepulciano och Greve in Chianti - fina vinbyar med mycket gott renommé i vinvärlden.                                                   
Vi tycker att det vackraste i hela Toscana är Colli di Sinese. Det är ett böljande kulligt uppodlat landskap, man ser långt och linjerna av de släta kullarna avbryts av rader av cypresser och vackra aprikosfärgade tegelhus. Senast vi bilade här blommade vallmon så långt ögat nådde - otroligt vackert! Nu är det skördat och plöjt överallt men de sandfärgade kullarna är lika vackra.


Första natten bor vi på ett agriturismo. Detta är ett italiensk fenomen som började för 40-50 år sedan. Lantbruk, som tidigare varit personalkrävande och där maskiner till stor del har tagit över jobbet, fick bidrag av italienska staten för att bygga om sina numera tomma lantarbetarbostäder till lägenheter och rum för turister. Vår gård, Villa Nottola, odlar i huvudsak vin men också olivolja - en ganska vanlig kombination. Gården har 19 rum och b&b sköts av ett förtjusande äldre par som pratar bra engelska och serverar en god frukost. På gården finns också en välrenommerad restaurang som inte drivs av gårdsägarna. Det är visserligen lördag kväll men det är absolut fullsatt på den ganska stora restaurangen. Närmaste ort är Montepulciano 6 km bort, vilket är typiskt för denna del av Italien - vill man äta gott så är man beredd att köra ut på landet. 


Antipasti i form av crostini och salumi - trevlig italiensk förrätt!

Det är inte bara spannmål och andra grödor som skördas. Nu är det mitt i olivskörden! Stora gröna nät läggs ut på marken och så går man med en lång stång som vibrerar upp i kronan mot grenarna och alla oliver som är mogna - faller ner i näten och samlas ihop.


Här i vinodlartrakterna ser kullarna litet annorlunda ut. Här odlas vin och oliver i en skön förening och mellan sköna utsikter kan man köra ganska långa sträckor genom tät skog.


Huvudorten för Chianti heter Greve in Chianti. Detta är en fin liten stad med ett ovalt torg där alla affärer och restauranger ligger i arkaderna runt torget. 


Symbolen för Chianti är en svart tupp, gallo nero, och den såklart pryder sin plats på torget. Det finns en medeltida legend som förklarar varför den svarta tuppen får representera vindistriktet och som bottnar i den eviga osämjan mellan Firenze och Siena. Frågan är om den är en sann historia eller en skröna... l
Vi bor ett par nätter på Podere Campriano strax utanför byn. Podere betyder lantgård och här odlar man vin och oliver samt driver ett b&b. Gården ligger högt ovanför staden, det tar 5 minuter att gå ner till torget, men 20 att gå hem.... Vår lilla lägenhet är i två plan med fantastisk utsikt över orten och naturen. 
I trädgården ser vi för första gången ett smultronträd som både blommar och bär frukt med olika mognadsgrad - samtidigt! Vi har ju gott om smultronträd i lilla byn i Languedoc och så här års är det ett vackert inslag när mycket annan växtlighet är på väg ner i vintervila.
Så var det detta med italiensk frukost... signora  bjuder på rostat surdegsbröd, hemlagade marmelader, juice och - chokladkladdkaka med ett tjockt täcke av florsocker på. Brrrr... Frukost andra dagen vankas det en otroligt vacker hög sockerkaka, säkert 12 cm hög, fluffig och jättegod, men... med massor av florsocker på. På ett hotell kan man smita undan sötsakerna till frukost, men på ett b&b är det ju framdukat bara för oss. Så av artighet delar vi på ena kakan och tar en kopp kaffe till.
I frukostrummet har vi sällskap av ett ungt amerikanskt par samt en massa dammiga gamla vinflaskor, Det vin som tillverkas på gården och som säljs är gott men inte riktigt prisvärt.

En kväll i Italien ska vi äta pizza, det har vi bestämt. På denna pizzeria i Greve ställer man inte fram de vanliga grissinipinnarna före maten utan en brödkorg - precis som i Frankrike. Brödkorgen är fullt av hårt tunnbröd.... dvs gräddade pizzabottnar utan fyllning. Pizza kan vara jättegott men himlans så mätt man blir, nästan så det känns ohälsosamt. Det är skönt att vi har uppförsbacke hela vägen hem så vi fick gå ner all brödmat.

Vi gör en liten inköpsrunda sista eftermiddagen, vi vill gärna ha med oss några italienska delikatesser hem. Här i Greve finns ett välkänt hemcharkuteri som heter L'Antica Macelleria Falorni och här flockas både turister och inhemska kunder. Man märker att de lokala kunderna småpratar både med varandra och med personalen - här finns det tid. Utbudet är otroligt, det är inte lätt att välja vad som ska få följa med hem. Till slut har vi inhandlat vacuumförpackad prosciutto och breasola, små rökta korvar med olika smaker och två sorters Peccorinoost i charkbutiken. Grappa, Vino Santo och mandelskorpor att doppa i det söta vinet köpte vi på enotecha på andra sidan torget. 
Visserligen känns det sedan några dagar som om vi aldrig någonsin behöver äta något mer, men den känslan brukar ju gå över... Faktum är att den italienska maten är mer stabbig än den franska, de äter mycket mer mjölmat och färre grönsaker och serverar onödigt stora portioner. Och så var det den söta frukosten... 

Efter sex dagar i Toscana är vi rätt nöjda och vänder näsan norrut. Det är härligt att vara tillbaka och åter uppleva området. Man kan konstatera att trots att vi har valt våra matställen med omsorg har maten dragit ner upplevelsen av våra italienska dagar... och vägarna - men det är en helt annan historia.

Kvar på näthinnan finns många härliga bilder av den underbara toscanska naturen!








08 november 2017

Tre gamla italienare

Toscana är fantastiskt! Under min uppväxt var jag här nästan varje sommar tillsammans med mina Italientokiga föräldrar. Tillsammans med mannen i mitt liv har jag varit här fyra  gånger, bilat runt, bott en vecka här och en vecka där och besökt många av Toscanas sevärdheter. Men nu är det 13 år sedan vårt senaste Toscanabesök. Frankrike har tagit en stor del av vår tid sedan vi skaffade lilla huset i C. Därför känns det roligt att nu både få återuppleva vissa favoritställen igen och kanske besöka nya platser.

En ort som faktiskt är ny för oss är Lucca. Senast vi skulle besöka Lucca var mitt i turistsäsongen och vi hittade ingen parkeringsplats! Det låter inte klokt, men vi försökte verkligen och vi hade bestämt att vi skulle äta lunch i staden. Allt eftersom tiden gick blev vi hungrigare och hungrigare och humöret sämre och sämre - och till slut sa vi "det ligger kvar" och så for vi vidare....

Så här i oktober tror vi inte att det ska vara svårt att hitta en parkeringsplats, men vi tar det säkra före det osäkra och bokar ett hotell med egen parkeringsplats - precis utanför ringmuren. 

Lucca är ursprungligen en romersk bosättning, under århundraden har Luccas styrande varit ligurier, langobarder, markgrevar, feodalherrar, påvetrogna och deras fiender de kejsartrogna, småkungar, grenar av det spanska kungahuset samt fransmän i Napoleons närhet - en himla blandning precis som i hela Italien innan landet blev enat. Detta har så klart satt sina spår i olika byggnadsstilar. 
Muren går runt hela staden och den är annorlunda jämfört med andra stadsmurar vi har sett. Uppe på muren är det nämligen planterat träd, gångstråken är breda och man får en fin utsikt över staden. 
På avstånd ses här Torre dei Guinigi, ett av stadens landmärken - även på tornets taket är träd planterade....

Kyrkan San Frediano med sina fantastiska mosaiker från 1200-talet och campanilen, klocktornet.

Här det vackra ellipsformade torget - Piazza dell' Anfiteatro. Ursprungligen fanns här en amfiteater men den fick förfalla och arenan blev med åren bara en öppen plats med olika byggnader runt omkring.
Att sitta här på en uteservering i den sena eftermiddagen är såklart väldigt turistiskt - men ett glas vin i en vacker miljö kan aldrig vara fel. Dessutom är vi ju faktiskt turister!

De som bor runt torget anstränger sig för att bibehålla torget vackert. Har man massor av blommor men ingen balkong så är väl detta en typiskt italiensk lösning! 


Har man ingen fågel så....målar man en fågel.
Under eftermiddagspromenaden så passerar vi Osteria Baralla, en resturang som enligt hotellportieren har stadens bästa kött, vi går in för att titta. Mannen i mitt liv blir allt litet förvånad när det hoppar en massa italienska ord ur min mun och jag beställer ett bord för två kl 20.00 - på italienska alltså.... Jag har ju en gång i mitt yngre liv pratat italienska ganska hyfsat, absolut ingen skolitalienska, men inlärd på ort och ställe och tydligen sitter något kvar i någon hjärnvindling. 

Nästa dag är det förflyttning till Volterra - etruskernas huvudort. Här har vi tidigare betat av många av sevärdheterna, museet för de etruskiska utgrävningarna, grekisk teater m.m . Detta är tur för denna dag däckade min förkylning mig och jag intog hotellsängen efter incheckningen. Så mannen i mitt liv gjorde en egen guidad tur och jag sov mig något piggare. På sin tur såg han ett konstverk utanför katedralen.... en jordglob på vilken det står ett olivträd i brons med blad i ärgad koppar och stammen är en kvinnokropp och en manskropp sammanvuxna med varandra och deras armar bildar början till en trädkrona. Den är säkert 2 meter hög och otroligt vacker! Läckert när modern konst får blandas med medeltida byggnadskonst!

Hotellet Antica Badia ser inte mycket ut för världen men det var riktigt bra. Fin balkong, jättebra dusch och sköna sängar (fast med filt) och en pool (som vi inte nyttjade) och en hyfsad italiensk frukost med god skinka. 
För er som inte ätit hotellfrukost i Italien kan jag berätta att det är något i hästväg. Allt (!) är sött och det som inte är sött av naturen har fått ett täcke av florsocker eller sockerlag. En ganska vanlig frukost består av flera sorters sockerkaka, äppelpaj, sockrade kex, sylt och marmelad, fruktpuréer, yoghurt (ingen naturell) ja till och med croissanterna har doppats i sockerlag med vaniljsmak. Oftast ingen skinka, ost eller ägg...
Även om italienarna inte klarar en hälsoriktig frukost så är de himla bra på det som kallas slow food. Det är numera en internationell rörelse med 100.000 medlemmar i 150 länder, startades för 30 år sedan av en italienare i staden Bra. Ledorden för slow food är Gott - Rent - Rättvist och ska erbjuda regionalt producerade råvaror tillagade med traditionella metoder. Så vår glädje är stor när vi hittar en slow food-restaurang och dessutom med utomhusservering! På deras meny står det hur lång tid det kan ta innan de olika slow food-rätterna serveras, vilket gör väntan betydligt enklare! Kvällen är ljum, förkylningen är något bättre, maten är god, personalen är supertrevlig och språkkunnig och vi varvar italienskan (!) med både franska och engelska. En kväll att minnas!  

San Gimignano - ett mysigt återseende! H
är hyrde vi en lägenhet en vecka 1996. Men inte kan man väl bo i en sådan typisk turistfälla kanske ni undrar. Jo då, på dagarna när turisterna kom hit hade vi lämnat staden för att se andra ställen och när vi kom tillbaka hade busslasterna åkt vidare. Denna gång vill vi dock bara driva omkring ett tag och känna igen oss,äta lunch och sedan fara vidare mot nya mål. 
     
Staden är känd för sina medeltida torn, nu 13 stycken, ursprungligen var de 72 (!). Idag vet man att tornen inte fyllde någon direkt funktion. I staden bodde både de påvetrogna och kejsarens anhängare och som de rivaler de var ville de konkurrera ut varandra med att bygga högre och högre torn, det högsta är 70 meter. 
Plötsligt i en av gränderna ser vi något vi känner igen - ett fantastiskt olivträd i brons! Jovisst, här har konstnären Andrea Roggi en utställning och visar allt från ganska små träd som är 3-4 dm höga till detta jätteträd som är nästan lika stort som det vi såg i Volterra.  
På Via del Castello hittar vi ingången till det hus eller egentligen det palats där vi hyrde en lägenhet 1996. Det ser precis likadant ut nu som då. Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom Palazzo Moronti Ciotta redan då hade varit i samma släkts ägo sedan 1000-talet! Men mer om det en annan gång...