Franskt hus med Franska Hus, del 6 - mer om en fransk hantverkare

Året därpå var det dags att göra gästrum, badrum och tvättstuga i markplanet. När vi köpte huset fanns där stampat jordgolv och ett mycket skruttigt välvt tak som hyste både spindlar "en masse" och fladdermöss i de flertaliga hålor som uppstått där murbruket inte längre fanns kvar.

Muraren kontaktades och denna gång tänkte vi ha litet bättre koll på honom. Han fick i uppdrag att klä tak och väggar med bruk samt att bygga ett förråd och lägga klinker på golvet. Ritningar gjordes och instruktioner till muraren skrevs. François på Franska Hus kontaktades för att därefter färdigställa badrum och tvättstuga med hjälp av rörmokare och elektriker.

Det var ett ganska stort jobb som muraren skulle göra och i halvtid for mannen i mitt liv ner för att inspektera murarens arbete. Jo, trots våra ritningar och alla våra instruktioner så var det mycket som fortfarande var ogjort, en del som var felaktigt eller alltför slarvigt gjort och något som bara inte blivit som vi tänkt oss...

... som till exempel förrådet (husets enda) vars mått var tydligt angivna på ritningen och som skulle bli stort nog för att rymma golfbagar, extrasängar, resväskor mm,  hade minskats till hälften av den tänkta ytan. Muraren berättade efteråt, att han tyckte förrådet var alldeles för stort och det vore bättre för oss med ett litet större gästrum!

... som tIll exempel att han inte hade tvättat klinkern helt ren efter fogningen, så att klinkerplattorna som hade svagt reliefmönster nu var flammigt gråa istället för vita.

... som till exempel att han hade använt vår helt nya dammsugare för att ta städa murbruksrester så första gången vi satte igång den så lät som ett tröskverk och brann upp.

... som till exempel att vi fick ringa till SAUR för att de skulle slamsuga vårt avlopp och det visade sig innehålla murbruks- och fogrester.

... som till exempel att vår tvättmaskin blev stulen när muraren hade ställt den utanför huset i avvaktan på att han skulle få golvet klart. 

Vi kan ju konstatera att vår murare inte var rätt man för det jobb han skulle göra, han tog egna beslut som ej förankrats av oss och han hade en slarvig inställning till hur jobbet skulle utföras. Tyvärr ställdes vi inför fait accompli och bestämde oss för att gilla läget. Allt annat i gästvåningen hade blivit så bra och det kändes inte roligt att börja riva och göra om. Muraren fick dock ersätta oss med en splinkans ny tvättmaskin istället för den som blev stulen. En något dyrköpt läxa var att man bara ska anlita hantverkare som har rekommendationer. Det räckte inte, som vi trodde, med att han som granne och bybo borde vara rädd om sitt rykte. Och idag fungerar förrådet - man samlar inte på sig en massa onödiga saker med ett mindre förråd (!) och golvet har trots allt blivit rätt ok.

Nu hade vi ju etablerat kontakt med Ewa och François på Franska Hus. Vilken lyckträff med François, en hantverkare som vet vad han gör och som tar reda på vad kunden vill och som dessutom gör ett fantastiskt fint och noggrant jobb. Gästvåningens tvättstuga och badrum är mycket fint gjorda och det överskuggar missarna som muraren gjorde.

Under hösten flyttade muraren från byn ... tur var väl det. Ett år efter terrassläckan, se Franskt Hus del 5, när vi kom till huset på försommaren så hade putsen på den blöta köksväggen kollapsat och trillat in i köket, över den nya diskbänken, köksbänken och spisen. Kvar av väggen var dyngsura gråstenar ... men det är en senare historia.

Franskt hus, del 5 - vatten och en fransk hantverkare

Vårt lilla hus i C - tänk att vi faktiskt hade köpt ett hus till... i Frankrike! Att vi vågade... vi som inte är särskilt äventyrliga av oss, vi som gärna både planerar saker långt i förväg och vill ha full kontroll. 

Men detta husköp bara kändes helt rätt och inte alls som något man måste fundera länge på eller våndas över efteråt. Det är väl som när man har träffat sin kärlek i livet - då är det inte mycket man behöver fundera på - utan bara följa sin känsla.

Flera av våra vänner har sagt att vi är modiga - ja kanske det. Men igen, när något känns helt självklart så sveps både tvivel och farhågor iväg med västanvinden. Tur var det väl att vi snabbt fick en stark relation till lilla huset, för vid ett par tillfällen genom åren så har vårt tålamod som franska husägare satts hårt på prov.

Terrassen skulle läggas om första året och vi ville absolut ha en lokal hantverkare som vi hoppades skulle känna litet mer för detta jobb - bybor emellan och så... Det visade det sig att det fanns en murare i byn och han anlitades för att göra jobbet under hösten.

När vi kom ner i mars så hade vi en fin terrass men hade fått två problem... inomhus var alla ytor täckta av vetemjöl (!) nåja, det såg ut som det men visade sig vara murbruk och cementdamm. Vad värre var att det hade runnit vatten på vägg och golv i ett av sovrummen på plan 2 samt i köket på plan 1. Vatten inomhus - vad i hela friden berodde detta på? Vi torkade och städade hela huset - i avvaktan på en rendez-vous med muraren. Han förklarade "vetemjölet" med att han burit sina cementsäckar fram och tillbaka 4 trappor upp genom huset. Jo och förmodligen hade han haft  korsdrag genom huset eftersom "mjölet" fanns absolut överallt. Det var det mindre problemet - varför hade vi vatten inomhus?

Muraren svor sig oskyldig, terrassgolvet var lagt som det skulle. Felet lokaliserades i alla fall till den nylagda terrassen.  När den lades om så gjordes ett fall ner mot utkastaren till hängränna och stuprör, precis som det ska vara. Tidigare hade det inte funnits något fall, vilket bl a var anledningen till att terrassgolvet skulle läggas om. Nu hade hela höstens  och vinterns regnvattnen från terrassgolvet runnit mot detta utkast genom  terrassmuren. MEN, i muren på vattnets väg till hängrännan visade det sig finnas ett hål på 5 cm i diameter - rakt ner in i husets vägg. OK, under 5-6 månader hade det förmodligen runnit ner en och annan liter vatten som sedan pressats sig genom putsen. När det regnar 10 mm regn på vår terrass så blir det 150 liter vatten som ska rinna ut, ut, ut - och inte in, in, in ....

Muraren beklagade händelsen, svor sig oskyldig igen och hävdade att det hålet nog hade funnits hela tiden. Tidigare hade det inte slussats så mycket vatten genom det hålet som nu när han hade gjort om terrassen och gjort fallet åt rätt håll. Tyvärr gick det inte att bevisa något annat.... Det var bara att bita i det sura äpplet och hoppas att vattnet inte hade förstört något på sin väg genom huset. Muraren fixade till hålet och allt var frid och fröjd.

Terrassen var verkligen snygg och den blev snabbt vårt favoritplats! Där äter vi frukost och beundrar svalornas och tornseglarnas halsbrytande seglatser. Där äter vi ibland lunch under segeltaket med sällskap av tornfalken som dödsföraktande kastar sig med högsta fart in i sin håla i kyrktornet eller den färggranna härfågeln som är hyresgäst i vår egen husfasad. Där äter vi sena middagar och njuter av svarta sammetsnätter i skenet av kyrkans fasadbelysning med sällskap av tornugglans hoanden i jakten på föda. 

En av alla dessa märkliga solnedgångar sedd från terrassen. Hade man målat detta på en tavla hade det kallats hötorgskonst.

Franskt hus, del 4 - nyblivna husägare

...franska husägare... ägare till hus i Frankrike... maison sécondaire... propriétaire...

Hur man än sa det eller skrev det - så var det nu ett faktum och det mest orealistiska faktum jag har upplevt.

Dagen efter fick vi möjlighet att själva besöka huset några timmar. Vi tog många foton i byn och på huset, på längden och tvären, utifrån och inifrån.  Vi hade en speciell anteckningsbok med oss. Där skrev vi upp allt som vi kanske ville veta och komma ihåg när vi sedan var på 200 mils avstånd. Vi gjorde ritningar av rummen, placerade in fönster och dörrar, mätte takhöjd och fönsterbredd. Med jämna mellanrum fick vi nypa oss i armen "är det verkligen vi som gör detta nu?" Många gånger gick vi ut på terrassen som badade i den skarpa marssolen och njöt av de gamla tegeltaken, berget med sina vinodlingar och kyrkans dingelidong.

Men ännu var inte affären i hamn. Flera saker skulle klaras av innan. Den franska banken skulle få placera några av sina euro i vårt hus och i gengäld vill de ha en förskräcklig massa papper. Alltifrån de två senaste deklarationerna och kontoutdrag från vår svenska bank till lönebesked och hälsointyg... och ALLT skulle vara översatt till franska och därefter stämplas av den svenska notarien... sa franska banken.

Va? Svensk notarie? Finns det? OK, det gick tydligen lika bra med Notarius Publicus... och han skulle ha 500 svenska pengar för varje papper han satte sin namnstämpel på - hm! Men innan dess skulle allt översättas till franska och det gjorde inte Notarius Publicus. Det visade sig att det på den tiden fanns det i Sverige 15 licensierade översättare till franska. Jag ringde alla..... De 14 första tackade nej under förevändning att de inte hade tid. Vilket även den 15:e översättaren sa, en kvinna som dock förbarmade sig när jag halvt hysterisk, halvt uppgiven sa att då går vår franska dröm i kras.... Jag ska vara henne evigt tacksam för att hon åtog sig detta och dessutom på rekordtid! Sedan blev det dags för Notarius Publicus att sätta sina namnstämplar på varje översatt dokument. Alltså - hans namnteckning fanns som stämpel, han behövde inte ens en penna utan bara dånk, dånk, dånk på våra papper. Det tog inte 5 minuter men kostade - ja skjortan helt enkelt.

Nu blev banken glad, säljarna var glada och vi var glada! Affär gjordes upp knappt 2 månader senare hos den franske notarien. Det var en högtidlig och mycket korrekt man och det kändes tryggt att det enligt fransk lag finns krav på att utländska köpare måste ha en tolk vid dylika affärer. Tack till E på Franska Hus som var en utmärkt sådan....

Tidigare hade vi kommit överens med säljarna om att vi skulle överta några mindre möbler samt kaminen i köket mot en billig peng. Vi hade också prutat på priset med motsvarande summa som den behövliga terrassrenoveringen skulle kosta. Vi var riktigt stolta över att vi var så affärsmässiga och inte alls var den mjäkiga typen som säger ja till allting.....

Vi fick nycklarna och nu var lilla huset verkligen vårt!! Fast när vi kom till lilla huset i C så bodde det redan några där... överst på vår yttertrappa, precis utanför dörren, hade grannens dräktiga katt installerat sig för att föda sina ungar på någon gammal kartongbit och sedan valt att se detta som sin bostad. Det var verkligen inte lätt att be henne flytta och i många år därefter så tillät katterna oss att emellanåt använda deras trappa ...

Efter ytterligare en natt på hotell hämtade vi yngste sonen S på flyget i Montpellier. Med en lånad täckt släpvagn (tack L och B) for vi mot det stora möbelvaruhuset i Toulouse , på den tiden det närmaste. På varuhuset fascinerades vi av att alla varorna hade samma svenska namn som i Sverige och att de franska säljarna faktiskt fixade uttalet, att de franska besökarna gärna åt den svenska lunchen men valde brunsåsen till julskinkan istället för till köttbullarna och sist men inte minst av att vi faktiskt kom ut ur varuhuset med precis allt som stått på listan och att vi fortfarande var sams :-)

Framme vid lilla huset rätt sent på kvällen började vi tömma släpet. Där rymdes 6 sängar med madrasser, täcken och kuddar, 5 garderober, 4 nattygsbord, ett jättestort matbord, 10 matstolar, några mindre bord, 4 fåtöljer, ett par bokhyllor och ett antal köksskåp med luckor och ett ganska stort antal mindre prylar till kök och badrum. Allt i platta paket, men ändå... 

Middagen serverades i köket på flyttlådor (vi hade minsann haft litet saker med oss från Sverige också) och vi åt pasta och ett  glas rött vid midnatt - det är grejer det! Enda missödet var att vi hade inte noterat att duntäcken även kunde fås i kingsizestorlek, jaja jag vet att man sover så i Frankrike, men visste inte att stora varuhuset tillhandahöll dessa konstiga mått. Så vi hade köpt 6 dubbeltäcken ... till 3 dubbelsängar. Vilket hade passat bra i våra svenska polartrakter men inte vid Medelhavet där vi sällan har täcke alls under det varma halvåret. 

Men, vad gjorde det? Vi sov sött och behövde inte längre drömma vår dröm om vårt lilla franska hus, drömmen hade blivit sann!

Franskt Hus med Franska Hus del 3 - ett stort beslut

Från tidigare inlägg: "När vi klättrat uppför de gamla, höga och ojämna trapporna upp till takterrassen var vi helt övertygade - detta var verkligen vårt hus."

Vår lilla terrass syns faktiskt inte alls när man står på torget utanför huset. Många borgmästare i dessa små byar ger inte längre bygglov för att öppna upp taket för att bygga en terrass, särskilt inte när man som vi bor absolut mitt i byn och när huset är ihopbyggt med kyrkan. En del byar ger tillstånd om man bor i periferin av byn och andra inte alls. Vår lycka var att förrförre ägaren, en holländsk konstnär, lyckades få tillstånd att bygga denna terrass för mer än 20 år sedan. Terrassen är verkligen till stor glädje men har även gett oss bekymmer och några fler gråa hår....

Åter till vårt första besök hos lilla huset i C. Om ni har sett de engelska tv-programmen på TV8, "Ett hus i solen" m fl, så lämnar programledaren husspekulanterna för att de ska få prata sig samman. Precis så gjordes även när vi tittade på huset, vi kunde efter första titten gå runt själva och prata ostört.

Exteriört hade huset en hög mysfaktor, ganska slitet, urgammal fasad med luckor efter en del stenar och på några ställen andra inmurade saker som flaskbottnar och tegelpannor. Men om nu huset har stått så i flera hundra år, så kanske det skulle hålla även vår tid tillsammans. Husets fönster var enkla och med vackra blåsor i glaset. Behövde kittas om.... någon gång. Inte så stort jobb. Fönsterluckorna var vackert blåblekta men ganska gistna och torra, kanske att de måste bytas. Dörrarna och grinden vid trappan behövde lasyr eller olja.... inte heller det ett stort jobb. Terrassen läckte något, fick vi veta, och säljarna hade tagit in en offert från en firma i Montpellier för att lägga om terrassgolvet. Montpellier, det verkade onödigt långt att köra från för att göra ett standardjobb som att lägga nya klinker. Kunde man lita på säljarens intresse för detta jobb och låta dem ombesörja allt - eller skulle vi pruta på huspriset med motsvarande ganska höga summa och själva ta ansvaret för att detta arbete blev gjort på bästa sätt..?

Inomhus var det mycket som var helt ok, sovrummen behövde målas om, inga problem.... den typen av arbete gillar vi. Badrummets väggar var flaggblå pärlspont. Trä i ett våtutrymme - för en svensk reser sig nackhåren, detta fick nog göras om, först skulle i alla fall det flaggblå ersättas av en något ljusare färg, kanske vitt. Det kunde vi fixa själva. Golven på sovrumsplanet var urgamla, enfärgat mörkt brunröda, gropiga och nötta och skavda - härligt att man hade sparat en del "ursprungliga" detaljer! De bägge trapporna inomhus hade klara spår av ålder, bland annat olika höga trappsteg. Lilla vardagsrummet innanför terrassen behövde målas om och golvet av träplank var torrt och i behov av olja. Alla innerdörrar var handgjorda med infattade glasrutor som släppte in vackert ljus i de utrymmen som inte hade fönster. Både fönster och dörrar var gjorda av bysnickaren på den holländska konstnärens tid. På markplanet fanns ett trist litet utrymme där det stod en tvättmaskin och resten (c:a 30 kvm) var en "cave" med välvt tak och stampat jordgolv. Vad kunde vi göra med detta utrymme? När vi tittade på vår kravlista som den gode L hade tipsat oss om (se tidigare avsnitt) så saknades ett sovrum nr 3 och ett badrum nr 2. Kunde detta kanske få plats här på markplanet och skulle vi då kunna få en gästvåning? 

Vågade vi verkligen ta till oss vad vi kände inför detta möte med huset? Kunde vi verkligen göra de förändringar vi kände var väsentliga för oss? Räckte vår franska till? Tänk om det bara blev som i Peter Mayles böcker, franska hantverkare hade man ju läst om....  

Den gode L på Franska Hus blev ett utmärkt bollplank, han hade ju verkligen sett marknaden och förstod prissättning och efterfrågan och även ett kommande värde. Många hårda faktorer att ta hänsyn till mitt i vårat känslorus. Han kunde också försäkra oss om att de flesta franska hantverkare är mycket duktiga, punktliga, hederliga och yrkesstolta.

Beslutet kändes stort och viss rädsla infann sig därför. Vi beslöt att åka tillbaka nästa dag för att försäkra oss om att våra sinnen och vårt omdöme spelade samma säkra melodi.

Kvällen tillbringades med hotellägarna B och L. Vi åkte till Pezenas och åt en mycket trevlig middag tillsammans. Ytterligare ett enastående tillfälle att få ställa våra 1000 frågor och få kloka svar av de bofasta svenskarna.

Nästa dag stod vi inför ett av vårt livs större beslut och vi undrade om vårt första intryck skulle bestå? Det var en lika fin vårdag som dagen innan, klart lysande sol och friskt i luften. Den första person vi såg när vi klev ur bilen var en äldre man som satt på en mur vid torget. I Sverige hade han platsat i A-laget... Han undrade vilka vi var, varifrån vi kom och varför vi var i byn. När han förstod att vi skulle titta på ett hus som var till salu i byn så hälsade han oss chevalereskt välkomna och hoppades att vi skulle trivas! Tänk, han skulle veta hur glada vi blev och hur hemma vi kände oss!

Huset var faktiskt lika fantastiskt även denna dag! Vi bestämde oss för att vara modiga och klarsynta och följa våra hjärtan och vi meddelade gode L att detta hus skulle bli vårt! Mäklaren blev kontaktad, köpekontrakt kunde upprättas trots att det var lördag och huxflux satt vi i hotellets matsal och skrev på papper efter papper. Så fort detta var avklarat kom kära B och L med champagne för här skulle det firas!! Jag har något svagt minne av att vi ringde våra söner P och S och berättade att vi var franska husägare och allting kändes som i en drömlik film fast med ganska välbekanta skådespelare.

Säljarna var ett engelskt par som hade köpt ett betydligt större hus i byn. Detta kändes som en extra garanti, att de efter att haft ett "maison secondaire" i 16 år väljer att bo kvar i byn resten av livet - det kan bara inte bli fel....

Ett fel gjorde vi dock, vi prutade på huspriset och tackade nej till offerten på terrassrenoveringen. Vi ville själva hitta en lokal förmåga till detta jobb - vilket vi gjorde, men det blir en senare historia.

Franskt hus med Franska Hus del 2 - här kan jag bo

"Jag tror att jag har hittat ert hus".....

Med hjärtat i halsgropen detaljstuderade vi mailet vi hade fått från L. Det innehöll 8 foton och en husbeskrivning. Takterrass med fin utsikt över berg och vackra tak. Ett litet rum innanför, två sovrum, stort kök, ett badrum, en cave med något outnyttjat utrymme, ja  fyra våningar och allt i ett beboeligt skick och i princip bara att flytta in.

Den gode L hade tipsat oss om att tidigt i vår köpprocess göra en lista med 5 absoluta krav med detta semesterhus och 5 saker som vore bra men som inte var livsviktigt. Om man hittar ett hus som uppfyller 7 av ens 10 önskemål så ska man slå till, man kommer nämligen aldrig hitta ett hus som har allt. Med detta hus kunde vi klicka i 7 av våra önskemål - jaha ska man bestämma sig då? Men var i hela friden låg detta hus....? Byns namn syntes bara på detaljerade kartor och vi kunde konstatera att vi på våra rekognoseringsresor nog hade varit i grannbyn - men hur såg det ut där då?

Mannen i mitt liv kunde inte resa till Frankrike förrän tidigast i början av mars på grund av sitt jobb och när vi meddelade L detta så tyckte han att kanske fick vi ha is i magen och hoppas att huset skulle finnas kvar när vi kunde komma ner. Märkligt nog spelade ödet oss i händerna och säljaren drog tillbaka sin försäljning av privata skäl. Nu blev jag faktiskt riktigt upprörd, här fanns ju antagligen vårt drömhus, vi hade bollen och skulle bara boka resa - och så finns helt plötsligt inte huset....

Nähä, vi skulle ju ändå inte köpa hus nu...fast jag tyckte att detta hade känts så rätt för oss. Så vardagen tog över, vi var litet tilltufsade och försökte låta bli att tänka på franska husköp. 

I slutet av februari kommer ett nytt mail från L - nu är huset ute till försäljning igen!! Tjohoo!

Biljetter bokades, semester beviljades och så var vi på väg!

Hyrbilen gick först hem till L som skulle visa oss huset och sedan till ett svenskägt hotell, Maison Trigon i Roujan, som ägdes av kompisar till L och J. Där vi hade bokat in oss några dagar och på väg till huset checkade vi in och pratade litet om trakten. Sedan bar det av, denna gång körde L. Spänningen i bilen var ytterst påtaglig, jag kommer ihåg att L pratade mycket om allt vi for förbi, men jag kunde bara se de fantastiska blånande berg som låg framför oss och där någonstans fanns detta lilla hus till salu. Solen sken skarpt från en vårblå himmel och man behövde inte ha några ytterkläder denna fina fredag i början av mars.

Lilla huset låg på Place d l'Eglise, vägg i vägg med kyrkan. Torget såg ut som en operettscen, tre husfasader och en kyrkfasad, rosettfönster, slitna fönsterluckor, alla hus med stenfasader, "vårt" hus hade massor av murgröna klängandes längs trappräcket. En raggig katt satt på kyrktrappan och tvättade sig i solgasset. Den orkade inte ens titta efter svalorna som flög  i allt det vårblåa ... 

Tiden existerade inte längre, precis så här hade det sett ut i några hundra år...kanske ännu längre...   

Mäklarens bild på lilla huset i C

Lugnet och friden lade sig över oss och när vi klev in i det ljusa och stora köket sa mannen i mitt liv "här kan jag bo...". När vi klättrat uppför de gamla, höga och ojämna trapporna upp till takterrassen var vi helt övertygade - detta var verkligen vårt hus.

Fortsättning följer.....

Franskt hus med Franska Hus, del 1 - jag har hittat ert hus!

I dagarna har vi haft vårt lilla hus i C i 11 år.... helt obegripligt lång tid - särskilt när man tänker på hur jag fortfarande hackar mig fram på detta vackra språk. Men det är en annan historia.

Att bli husägare på franska hade aldrig varit möjligt utan Franska Hus, på den tiden inte drivet av Ewa utan av käre L, men likaväl med samma fina hemsida, utomordentligt goda råd och erbjudandet att hållaihandenvidbehov. Tack vare detta vågade vi göra slag i saken och uppfylla vår dröm om ett semesterhus i Frankrikes absolut mysigaste del.

Egentligen skulle vi vänta med att köpa hus, vänta till dess vi blev pensionärer 10-12 år senare. Idag undrar jag varför... Kanske att vi trodde att vi skulle bli tvungna att sälja vårt hus i Sverige, kanske skulle bli tvungna att flytta ut och lämna Sverige, kanske att vi inte förstod att man faktiskt kunde ha två hus. 

Men jag dagdrömde, eller rättare sagt kvällsdrömde, över många vackra hus som var till salu i tidningar och på nätet. Så hittade jag Franska Hus och helt plötsligt upptäckte jag att drömmen om ett eget franskt hus kunde bli verklighet redan nu. Det var inte så dyrt och man kunde numera, tack vare EU, ta ett lån i Frankrike med säkerhet i det franska huset. 

När jag våren 2001 hade skickat otaliga mail till L på Franska Hus och ställt frågor om hus efter hus så föreslog han att vi skulle träffas. Var det inte så att vi skulle semestra i trakten? Jo, det skulle vi ju, precis som tidigare år. Så en sommardag 2001 kördes vi runt av L och kära J och tittade på 5-6 hus som var till salu just då. Alla inblandade visste ju att vi inte skulle köpa något hus nu, vi skulle bara bilda oss en uppfattning om vad man faktiskt fick för pengarna och hur husen kunde se ut.  

Under en trevlig lunch i Roujan så upptäckte vi dessutom att vi hade gemensamma bekanta i Skåne och detta kändes extra tryggt och bra. Innan vi skildes för kvällen så ville L veta litet mer om vad vi egentligen ville ha, antal rum, läge, pris mm och så skulle han höra av sig om det dök upp något som passade. Jaja, vi skulle ju fortfarande vänta till dess vi blev pensionärer ... trodde vi i alla fall.

Hela hösten gick och L hörde faktiskt inte av sig... jag fortsatte att ställa mina mailfrågor och fick varje gång till svar; nej detta ligger som i en gryta, nej detta har ingen utsikt, nej detta är inget för er. Ok, vi skulle ju inte köpa nu så vi bidade vår tid. 

Helt plötsligt i januari 2002 får vi ett mail från Franska Hus och som inleddes "Jag tror att jag har hittat ert hus...."   

(fortsättning följer)