27 maj 2018

Vad heter du och vem är du?

Martin, Rossi, Müller, Garcia eller Smith... Det skulle kunna vara namnen på fotbollsspelare, i nästan vilket land som helst. Fast det är faktiskt det vanligaste efternamnet i respektive land - Frankrike, Italien, Tyskland, Spanien och Storbritannien.
Det är litet roligt att namn från olika länder ibland kan visa på olika saker. Namnuppgifterna är hämtade från statistik - men slutledningarna är uteslutande mina egna! 
I Sverige började vi på medeltiden att använda patronymikon (fadersnamn) för de som saknade släktnamn. Lars son fick heta Larsson, Nils son fick heta Nilsson etc. Länge kunde man ta sig vilket namn man ville - om man tyckte det lät snyggt. I Sverige fick vi vår första namnlag  så sent som 1901. Dessförinnan kunde man nog göra litet som man ville, så länge man inte tog ett adligt namn. Det fanns en lag som skyddade dessa ätter. På slutet av 1600-talet började de indelta soldaterna kalla sig egenskaper som ansågs vara bra att ha för en soldat; Stark, Rask, Frisk eller namn med militär anknytning som Dolk, Lantz, Sköld, eller med naturanknytning som Björk, Ask, Berg.
Nu för tiden är inte dessa namn så vanliga. Idag är Andersson det vanligaste namnet. Först på 21 plats kommer ett namn som har ett annat ursprung än patronymikon nämligen Lindberg. Det kan ha ett ursprung i vår natur eller kanske i ett soldatnamn. Kombinerade naturnamn är mycket vanliga i Sverige; Lundström, Ekberg, Åström, Ahlberg. De finns till viss del i Frankrike; Dubois, och i Storbritannien; Hill, Wood, men inte alls i samma utsträckning som i Sverige. Vi svenskar verkar ha ett starkt intresse av och en nära koppling till vår fina natur.

I Frankrike finns många förnamn som efternamn; Martin, François, Bernhard, Thomas. Yrken är vanligt; Boulanger, Mercier, Chevalier och hur man ser ut; Legrand, Petit, Roux. Jag är möjligen litet förundrad över att här inte finns fler namn som är matrelaterade...

I Italien har man haft efternamn sedan 1600-talet. Det är vanligt att heta varifrån man kommer; Romano, Colombo, Greco. Yrken är ganska vanligt Ferrari, Barbieri, men ännu vanligare är namn som relaterar till hur man ser ut RossoGentile, Vitale, Ricci, Longhi. Klart att det finns många efternamn i Italien som relaterar till utseende, här är ytan viktig.

I Storbritannien är sonefternamnet konstruerat via ett genetiv-s, Edwards, Davies, Evans. Man kan heta färger, Black, White, Green och man kan heta yrken Smith, Taylor, Cooper, King. Många av de vanligaste efternamnen är ganska korta och okomplicerade.

I Tyskland har de allra flesta vanligaste efternamnen en yrkesinriktning; Müller, Schmidt, Schneider, Ficher, Weber. Det har jag alltid sagt, tyskarna är ett arbetsamt och flitigt folk.

De senaste månaderna har jag på olika sätt stött på reklam för DNA-test för att få reda på litet mer om varifrån man kommer. De som släktforskar får förhoppningsvis reda på fler, ej tidigare kända, släktingar på det viset. Tidigare har man huvudsakligen använt DNA-kunskapen till biologisk och medicinsk forskning, kriminalteknik och när man ska fastställa faderskap.
En av mina söner har gjort ett sådant här DNA-test. Så långt tillbaka som vi vet och som våra familjer har släktforskat så är vi svenskar med viss avlägsen inblandning av ryska gener och kanske något norskt. Jodå, huvudsakligen skandinaviskt stod det på papperet som kom hem. Även sydosteuropeiskt visade det sig. Samtidigt började det plinga till i sonens inbox, alla som gjort detta test och som visat sig vara släkt får direkt namn och adress till sina släktingar. Inte var det många vi hade hört talas om av bara namnet att döma, vilket väl bara visar att de är rätt avlägsna. Men det kan ju visa sig vara din granne.... 
Ju fler som gör detta test, desto fler släktingar dyker det upp. I sonens fall visade det sig finnas en kvinna som bor i Norrland och av hennes efternamn att döma bör hennes mamma och min svärfar ha varit kusiner - så hon är med andra ord syssling med mannen i mitt liv.

Undrar om jag inte också ska skicka efter ett test....



23 maj 2018

Alsace - en bra fransk-tysk mix


(inlägget är flyttat hit från resebloggen)
                                 
Om man frågar folk vad de tänker på när de hör Alsace så svarar många - vin. Andra svarar pittoreska byar, några svarar storkar och någon kontrar med en fråga om det inte heter Elsass. 
Precis så omväxlande är, den numera, franska regionen Alsace. Här finns nästan allt. Men mest av allt finns det vin och eftersom det är ett av våra stora intressen så handlar detta inlägg mest om - vin! Vinet är såklart ett eget kapitel. Vita, fruktiga och torra i snygga flaskor, vad mer kan man begära? Jo kanske något gott rött vin eller varför inte ett champagneliknande vin med bubblor? Inga problem - vinområdet Alsace har allt och litet till.

Vinodlarna är så många att de omöjligt låter sig omtalas i en blogg av mitt format. Jag tänker bara berätta om de odlare som vi själva har besökt och handlat hos. Samma sak gäller här i Alsace som överallt annars när vi provar vin - vi väljer helst oberoende odlare, gärna de som varit vinodlare i generationer. 

När vi började fara till Alsace var Eguisheim vår favoritby (alla kategorier) och där handlade vi alltid hos familjen Baur. Familjärt ställe med trevliga viner till bra priser.
För några år sedan var vi i Alsace med vårt vingäng och då besökte vi  tre rätt speciella odlare var och en på sitt sätt. En av dem, Domaine Weinbach - Collet Faller et ses filles (ålderstigen mamma med två vuxna döttrar) är en av topproducenterna i Alsace. De bor och verkar i ett gammalt kapucinerkloster från 1600-talet strax utanför Kaysersberg. Här måste man boka tid för en provning om man vill vara säker på att få träffa någon av "flickorna". Vi blev väldigt väl mottagna under en timme och visades in i det allra heligaste, provningsrummet med mahognymöbler, träboaserade väggar, familjefoton på skrivbordet och en läcker soffa med modernt tyg från Tricia Guild. Ja alla textilier kom faktiskt därifrån, till och med mattan. Mycket snyggt (ja, jag är ju en tygfreak!)



Här äldsta dottern Catherine, en mycket charmerande och entusiasmerande vinproducent.
 
Vinerna här är i mitt tycke fantastiskt goda med mycket koncentrerad frukt - men de är inte billiga. Några av de vällagrade från Grand Cru-lägen är till och med riktigt dyra. Deras billigaste ligger ungefär på 200 kr. Men ett par flaskor med hem för att ha till någon bemärkelsedag eller annat värt att fira är trevligt. 

Vi var också på Domaine Marcel Diess i Bergheim. Vinerna här är också mycket koncentrerade i en ganska fruktig stil med en del restsötma. Han har en helt egen filosofi nämligen att göra sina olika vinerna på blandningar av olika druvor och döpa vinet efter vingården där de olika sorterna har vuxit. Han anser alltså att le terroir  är den viktigaste faktorn som påverkar vinet i flaskan. Fascinerande eftersom så många vinmakare idag "gör" sina viner i caven och på olika sätt där kan styra hur det slutliga vinet ska bli. I Alsace så är det oftast de enklare vinerna som blandas och de dyrare som är endruveviner - även här går Deiss emot traditionerna. Hans viner finns på bolaget från 200 kr och uppåt.

Hos Michel Fonné är det helt annorlunda. Enkelt fixat med provningsbänk i caven, handtextad skylt om druvorna - men ett fint mottagande med en bra genomgång av alla hans tolv (!) viner. Puh! Hans viner ligger i en lägre prisklass, från drygt 120 på bolaget.





                                     

Michel Fonné gör självklart också Crémant d'Alsace, dvs ett mousserande vin som är tillverkat på samma sätt som champagne. Ovanför syns hans ställning som används vid remuage, dvs när man snurrar flaskan litet i taget för att få ner jästfällningen mot korken.


För några år sedan återvände vi till Eguisheim men nu till Domaine Bruno Sorg. Ett mycket trevligt ställe och med en underbart vacker innergård där man gärna sitter ner en stund. Vinproducenten representerar ytterligare en vinfilosofi - när druvan skördas ska den vara så perfekt den bara kan och då blir vinet också på topp. Hög kvalitet till rätt låga priser.    
                                      

 De senaste tre åren åker vi nu till Riquewihr, en av de klassiska turistorterna, tyvärr med alldeles för mycket människor - men här finns Frédéric Engel et fils - just nu vår favorit. Vi har blivit tipsade av goda vänner om denna litet anonyma odlare som håller till på en sidogata högt upp i Riquewihr i ganska oansenliga lokaler dit musten forslas för att bli ett färdigt vin i källaren. Det är två bröder som driver gården tillsammans och de marknadsför sig inte alls. Merparten av vinerna säljs till trogna och återkommande kunder. Det är roligt att komma tillbaka, man blir mycket personligt bemött och vinerna är mycket bra till låga priser. 

För mig är Alsace också inte bara vackert målade hus utan också roliga skyltar som gör reklam för vinmakaren, skomakaren eller restaurangen. Här kommer ett knippe ...  




 En caveau, med flaska och glas, en paj och en stork...?

Husen ja, de är ett kapitel för sig. Särskilt om man kommer i påsktider som vi ofta har gjort. Då är varenda blomlåda fylld, inte med blommor, utan med leksaksharar, plastblommor, färgglada ägg och en massa plastpynt - inte alltid snyggt men litet kul i väntan på att de riktiga blommorna ska växa ut.
 




 


Storkarna hör numera till stadsbilden i många av de gamla byarna. Det fanns en tid när bara kvarnhjulen låg på taken och av fåglar syntes inte ett spår. Men ett antal år sedan startades ett projekt där forskare satsade tid och pengar på att föda upp storkungar som skulle stanna i Alsace. Vi har sett storkar, flera varje dag, de senaste åren så man får nog säga att projektet verkar ha lyckats. Det är faktiskt en upplevelse att se en hel liten storkfamilj så här högt uppe på ett kyrktak.


En annan sak man inte får missa i Riquewihr är att besöka Käthe Wohlfart. En butik som finns i åtta orter i Tyskland samt i York, Brügge och USA.  Vi besökte butiken i Rothenburg ob der Tauber vid Romantische Strasse för många år sedan och har nu förstått att alla butiker ser likadana ut. Det finns ett tema och det är JUL. Allt som säljs har julanknytning och det är fascinerade att komma in i denna, på utsidan, pyttelilla butik som inuti har vuxit så det finns en stort "utomhustorg" med en gran à la NK i Stockholm och massor av små bodar runt omkring den upplysta granen à la tysk julmarknad.


(bilden är lånad från Käthe Wohlfarts hemsida)
En bod har bara röda julgranskulor men med massor av olika mönster och former, en annan bod har bara blåa grandekorationer etc etc. Här finns allt du behöver för att fira en anständig jul. Jag har besökt dessa butiker 3-4 gånger (jag gillar julen - faktiskt litet även mitt i sommaren) men har bara inhandlat 3-4 glaskulor till vår gran. Det finns helt enkelt alldeles för mycket att välja mellan. Det är extra allt i kubik. Kul att ha sett men det är faktiskt litet för mycket ...

För ett par år sedan i Alsace bodde vi på detta "Hotel les Portes de la Vallée" i Türkheim. Hotellet ingår i kedjan Logis de France och det består av alla de färgglada husen. Hotellen som är anslutna till Logis de France ligger oftast på landet och det finns alltid en restaurang i anslutning till hotellet och både hotell och restaurang klassas. Tre cheminées respektive tre pots är maxbetyg. Då vet man att både rummen och maten är av högsta klass. Detta hotell bestod av flera små hus som är sammanbyggda runt en pool, kostar runt 1000-lappen för ett dubbelrum med frukost. Prisvärt!
 


Maten är ett kapitel för sig i Alsace. Här märks det tyska inflytandet tydligt. Man serverar, i mitt tycke, alldeles för stora portioner och många av de traditionella rätterna är tunga och utan finess. Paradrätten heter Choucroute garni à l'Alsacienne, surkål och potatis med kassler, skinka och korvar. När vi var med vingänget här bestämde vi oss för att vi skulle prova på "nationalrätten". sista lunchen innan vi åkte hem.  Alla visste var det var men få hade egentligen ätit det. Vi fick in två fat stora som ugnsplåtar med mat i råge. vi var sju som tog för oss ungefär lika mycket som jag har på min tallrik, se fotot. När alla hade fått mat så såg uppläggningsfaten ut som om ingen hade tagit någon mat alls...
 

Vad som däremot är mycket trevligt att äta är den italienskinspirerade franska pizza som kallas tarte flambée. Supertunn pizzadeg med ost, lök och skinka eller svamp. Ingen tomatsås utan creme fraiche och det är väldigt gott med ett glas Alsacevin till.

Så var denna högst personliga skildring av Alsace snart avslutad. Som på så många andra ställen i världen finns här oändligt mycket att se och besöka. Trots att jag har varit här minst 15 gånger så finns det fortfarande mycket ännu inte sett eller upplevt.

Om ni undrar avför min Alsace-reseskildring avslutas med en kopia av Frihetsgudinnan så vill jag bara berätta att hon står i en rondell i norra infarten till Colmar. Skulptören och skaparen av Frihetsgudinnan, Frédéric Auguste Bartholdi är nämligen född här.





17 maj 2018

Ett träd i ett franskt dike

På våra morgonpromenader passerar vi en magnifikt fikonträd. Det växer i ett dike och är ett träd med mörklila fikon, vilket är den bästa sorten. Det finns också grönbruna, men de smakar inte lika mycket.
Ingen verkar äga detta träd Ofta ligger det fallfrukt under trädet och det är ett tecknen på att ingen ägare plockar frukten. Men det finns andra liksom vi som passerar och stoppar i munnen direkt eller tar hem till osten - kanske till och med gör litet marmelad.
Så det har vi också börjat göra. Ett år mognade fikonen så sent att alla semesterfirare hade åkt hem och det var bara vi som plockade. Jag tror att vi fick mer än 15 kg frukt under ett par veckor. Marmelad i långa banor, inköp av fler glasburkar och mer sucre de canne och  köket liknade en syltfabrik. Andra år har det bara blivit några kilo vilket faktiskt räcker länge.
I år när vi kom så stod trädet där alldeles naket men med antydan till bladknoppar. Nu bara håller vi tummarna att det blir ett år med många fikon, marmeladen börjar ta slut.
v 1

v 2

v 3


10 maj 2018

En fransk gåramålare

Vi har kommit i kontakt med en engelsk kille som ursprungligen arbetar med grafisk design. Här i Frankrike spelar han in musikalbum, passar folks hus och målar tavlor. Han verkar vara en mångsysslare och han fungerar också som "gåramålare". Man kanske måste vara skåning för att veta vad det innebär...? Gåramålningar tillhör en mycket speciell genre. Syftet ska vara att visa upp en detaljerad bild av ens gård och gärna flera av tillhörande byggnader. Stilen påminner om naivism, målarna var oftast självlärda och det var inte så noga med perspektivet. Dessa tavlor hamnar aldrig på något konstmuseum utan ska hänga på en vägg i gården som de föreställer.

Nu tror jag inte att denna engelska kille målar naivistiskt utan han gör nog mer en bild av verkligheten. Det blir inte heller i olja utan en blyerts/tuschteckning. Vi har ju redan en olja av lilla huset i C - min pappa målade mycket i olja på sin fritid. Notera att takterrassen inte syns från marken, varken i verkligheten eller på tavlan.... Precis som det ska bara när Le Maire  bestämmer. Detta är en riktig gåramålning - men den hänger i Sverige.



Nu är det dags för en tavla som ska hänga här i lilla huset i C. Så här fin blev den! Jag tror att den ska få en ganska bred passepartout och en svart ram.















04 maj 2018

Vårt favorithotell i norra Tyskland


(inlägget är flyttat hit från resebloggen)


På våra bilresor genom Europa så stannar vi såklart minst en natt i Tyskland. Ibland tycker jag att Tyskland ligger i vägen på vår väg söderöver. Men nästan varje gång blir jag glatt och positivt överraskad över att Tyskland har så mycket att erbjuda oss bilturister som dessutom hjälpligt hankar oss fram på tyskan. Överallt finns det ju sevärdheter, i varenda liten by vid sidan av autobahn finns det ett gasthaus med restaurang och var man än stannar finns det något att se. Numera så talar ju flertalet av de som arbetar inom turistnäringen dessutom en riktigt bra engelska. 

Vi har såklart våra favoritstopp. De är favoriter av olika anledningar. Som Hotel Hoheluft i Oldenburg in Holstein. Vi hittade detta hotell för mååånga år sedan,  med bra priser för ett dubbelrum med frukost. För oss är det dessutom ganska viktigt att man kan äta i restaurangen på kvällen. 

En morgon, när vi hade bott på Hotel Hoheluft ett par gånger och alltid talat engelska, så hör vi ägaren prata svenska (!) med ett par som checkar ut. Va? Jo - ägaren såg så lurig ut när han förstod att vi hade hört dem och så berättade han att han tagit lektioner av en svensk dam som bodde i byn. Han hade aldrig varit i Sverige, men prata svenska kunde han! Inte nog med det... flera år senare vid frukosten tyckte jag att han bytte kläder väldigt snabbt, från en vit skjorta när han satt i receptionen till en röd skjorta i matsalen och sedan vit skjorta igen i receptionen. Döm om vår totala förvirring när det gick upp för oss att ägaren var två personer, ett brödrapar, lika som bär och med samma hästsvansfrisyr. Som båda pratade svenska. Vi hade genom åren så klart träffat båda två - dock aldrig samtidigt tidigare....


Hotel Hoheluft är ett klassiskt tyskt ställe. Rummen är stora och ganska enkla men med sköna sängar och alltid välstädat och rent. Ett dubbelrum kostar idag 77 euro. Det finns en Bierstube och restaurangen har vällagad tysk mat, god öl så klart och också gott vin  och en fin frukostbuffé.

Restaurangen är stängd söndagar och måndagar men då tar man en promenad längs stora gatan in i byn, cirka 10 minuter, och kommer till ett fantastiskt grekiskt ställe med mycket folk, god grekisk mat med stora portioner (ja, detta är ju i Tyskland!) men de tar bara cash. Första gången vi var där satt jag kvar som gisslan, men det finns en bankomat på torget så det var inga problem. 

Vill man ta en promenad eller jogga efter en hel dag i bilen finns en fin park, typ ett stort rekreationsområde strax bakom hotellet. 

Vi återvänder till Oldenburg gärna och ganska ofta. Vi har bott här med vänner och med barn och barnbarn och vi har alltid varit mycket nöjda!


03 maj 2018

Franska renoveringar - om borgmästaren vill...

Att äga ett gammalt franskt hus är inte som att äga en gammalt svenskt hus. Det regnar sällan in i svenska hus och gör det det så är det totalkris och ens försäkringsbolag blir inblandat. Om det regnar in i ett gammalt franskt hus så rycker man på axlarna och säger "det torkar". Flera husägare vi känner härnere ställer ut hinkar och byttor men eftersom husen sällan har isolering som kan mögla, så händer inget annat än att sten och fog och en eller annan bjälke blir blöt - men de torkar.
Efter 16 år i ett medeltida hus har vi har ännu inte lyckats bli riktigt så franska att vi nonchalerar när regnet kommer in. Det har faktiskt regnat in i vårt sovrum vid ett par olika tillfällen, och när det händer så blir man litet bestört och vill absolut förhindra att det upprepas. Särskilt när man har gjort om terrassgolvet ovanför sovrummet med fem olika vattentäta lager och säkrat terrassväggarna så de inte ska släppa igenom någon väta. Vilket inte verkar ha hjälpt. Eller, det har det ju visst det. Just där! Men det kan dyka upp vatten på nya ställen.... Måste dock tillägga att vi har det största förtroendet för vår byggare François. Han tänker som en svensk (!) när det gäller kvalitet. Men vatten hittar sina egna vägar.

Vid det senaste regnovädret som var här i Languedoc i början av april så kom det alltså in vatten i ett av våra sovrum, det rann längs med den nymålade väggen (!) och blötte ner sänggaveln. Just det här regnet kom från ett ovanligt håll och nu tror François att det kan vara fasaden eller gränsen mellan tak och vägg som på något ställe släpper in vatten. Så hans nästa projekt blir att resa en byggställning så han kommer upp till fjärde våningen och kan gå igenom och säkra eventuella sprickor. 

Resultatet kan vi tidigast få i augusti, om nu borgmästaren ger tillstånd till byggnadsställning på kyrktorget under semestermånaden augusti. Kanske att han tycker att det är störande när alla turister ska komma och beundra den gamla kyrkan... 

Borgmästaren har stor makt och ska nämligen tillfrågas om det mesta som liknar bygglov. Små saker bestämmer han på stående fot, större saker ska dras i "byggnadsnämnden" som till exempel om man vill öppna upp en terrass. Numera får man nästan aldrig tillstånd till detta om man bor i den äldsta delen av byn. Vi tackar förrförre ägaren till lilla huset i C, som för mer än 35 år sedan byggde om vinden till en takterrass. Idag skulle vi aldrig få bygglov till en terrass eftersom vi är hopbyggda med kyrkan och alltså bor mitt i byn. Man är ytterst restriktiv med dessa tillstånd; det bara hus i de yttre delarna som får lov till takterrass och det får inte heller lov att synas från marken och det får inte heller förändra husets karaktär. 

Le Maire, borgmästaren, har i vårt fall också tillfrågats om bygglov för nya takpannor (vilket innebar att ersätta fula och ohälsosamma eternitplattor med genuina gamla vackra tegelpannor). Han gav också sitt tillstånd till en ny fasad (vilket innebar ny och hel fog runt alla stenar och egentligen bara ett återställande av den ursprungliga fasaden). Han har godkänt färgen på fönsterluckorna, han har godkänt höjden på grinden till vår lilla gränd och godkänt vår skorstensmodell. Han måste också tillfrågas om man får resa en byggställning - även om man inte ska göra något arbete som kräver tillstånd. Alla bygglov eller motsvarande "spikas upp" på borgmästeriets anslagstavla så att alla intresserade kan se vad som beslutats i kommunen. 

Där såg vi så sent som i veckan att ett hus i vår närhet (men  så klart inte i den i den innersta cirkeln) har fått lov till Terrasse Tropezienne. Undrar ni vad det är? Det är så nästan alla takterrasser ser ut i dessa gamla byar. Man tar bort taket på halva vinden och sätter upp en vägg mot resten av taket och får ett litet rum på insidan med hyfsad ståhöjd och där taket är borta har man en terrass med utsikt. Ungefär såhär....

Vi roar vi oss med att laga en liten stenmur längs med entrétrappan. Där har vi haft massor med krukor och efter tio år så har både puts och färg försvunnit. Så vi har lagat hål och skrapat bort gamla färgrester och ska nu måla och sätta klinker på ovandelen.
Så här i början så ser muren mest ut att ha fläcksjuka.... men det kommer att bli bättre! Vårt problem just nu är vädret... Det småskurar litet mest varje dag och vi har sparat (!) en del av jobbet till dess det blir finväder.
Så här ser den ut nu när den är klar, målad och med klinker på toppen och nya blommor. De gamla blommorna frös faktiskt ihjäl i vintras när det var flera minusgrader i flera dagar - vilket är mycket ovanligt här nere. Nu när vi har fixat till denna lilla utomhusvrå av vårt hus så hoppas vi att det ska hålla sådär 10 år till.....