28 december 2013

Mina favoriter bland de nya orden

Här är mina favoriter ur nyordslistan 2013. Förmodligen kommer några av dem att försvinna nästan lika snabbt som de har uppstått, men en del är ganska smarta och användbara. Särskilt de som står för helt nya fenomen i vårt samhälle som betalskugga, klicktivism eller nätvandra. 
Vissa ord önskar man att det inte alls fanns ord för över huvud taget - som funktionell dumhet och fäbodifiering. Jag är inte heller förtjust i ord som låter svengelska så de har gått bort från listan.

betalskugga
avsaknad av mobiltäckning som gör att det inte längre går att använda kort i betalterminaler
bjudkaffe
kaffe som serveras kostnadsfritt till någon som inte har råd, en kund betalat för två koppar men bara druckit en kopp
budgetstup
när statsbudgeten inte tillåter mer utgifter och staten därför tvingas lägga ner viss offentlig verksamhet
carpa
att passa på att njuta medan man kan
dygnis
en förskola öppen dygnet runt
funktionell dumhet
okritiskt förhållningssätt, att inte reflektera över om arbetet som utförs är samhällsnyttigt 
2 att godta flummigt visionsprat och ta det på allvar
fäbodifiering
masstillverkade produkter marknadsförs som småskaliga, närproducerade och autentiska
hypa
bete sig överenergiskt och smågalet
klicktivism
att klicka ”gilla” på t.ex. Facebook eller att skriva under upprop på webbplatser
nagelprotest
att måla naglarna i symboliska färger
nätvandra
söka upp unga på nätet för att kunna ge stöd
rutkod
maskinellt läsbar kod med tecken i form av rutmönster, jmfr steckkod
satsig
ambitiös
tvåhandsbeslut
beslut i två led som skydd mot oegentligheter, på mitt tidigare arbete kallas detta farfarsprincipen 
utsmarta
överlista  

Egna familjepåkomna ord är "innebakom" som är precis vad det låter och kan handla om att man gömt eller glömt något i en bokhylla eller skåp. Ett annat eget ord är "viffla", vilket är det som sker med ett redskap bakom en traktor och som lyfter, luftar och virvlar om det slagna höet.
  

27 december 2013

Nu är glada julen slut, slut, slut

Så är då julhelgen slut. Härliga juldagar, fyra generationer, fyra småtroll och nästan alla boendes under samma tak i fem dagar! Lyxigt - att alla vill och anstränger sig för att vi ska träffas! Att ena sonfamiljen tar sig tid att resa många biltimmar med ett lilltroll på 8 månader och att andra sonfamiljen lagar mat, bakar, städar, pyntar och fixar (mestadels på nätterna) - för att ta emot oss andra! Tack, tack - nu har vi alla fina minnen som ska bevaras!

Trots allt tecknat som numera finns så lättillgängligt så uppskattar småtrollen Kalle på  julaftonen!
Roligt:
När femåriga lilltrollet F tog på sig en vuxenroll och ville presentera alla närvarande för tomten "det här är min bror J och min bror Ph och här är min farmor L och min mamma Ch och ..." Tomten, som faktiskt mycket väl visste vilka alla vi andra var (!) höll såklart god min.
 
Tomten har svidat om i förrådet och är redo....
Oväntat:
När minsta lilltrollet A inte vill somna om efter kvällsmålet på sena julaftonskvällen och får vara uppe under de vuxnas julklappsutdelning. Tagen av stundens allvar (och kanske också av att han egentligen är litet trött) sitter han länge mycket nöjd i sin farbrors famn. Har han, liksom mina söner, ärvt mina nattugglegener?

Årets barnjulklappar:
Musik vinner stort över snöleksaker. Trummor, ukelele, barnmikrofon med förstärkare, barnxylofon och synth slår snowracer och pulka. Kanske någon ska köpa hörselkåpor till föräldrarna?

Årets vuxenjulklappar:
Husgeråd och böcker.

Irriterande:
Vem har gjort frågorna till det senaste Trivial Pursuit? Sju vuxna som på fråga efter fråga antingen kan konstatera rena sakfel eller bara så konstigt ställda frågor att det känns meningslöst att ens försöka svara. 

Tråkigt:
Att vi inte bor närmare varandra och alltså inte kan ses så ofta som vi vill. 



15 december 2013

Nu står jul för snöig port

Nåja, inte precis särskilt snöig.... här i Skåne har vi fortfarande ett grönt landskap och det har absolut sin charm. Jag börjar komma ifatt med mina advents- och julförberedelser. Härom veckan var vi traditionsenligt några flitiga tjejer i vårt orangeri. Vi var omgivna av en massa mossa, kottar, granris och tallris och en sorts lummer (odlad och alltså tillåten...) ståltråd, floratejp, verktyg, vackra band och en massa idéer. Glögg i början av den tidiga kvällen och middag efter ett par timmar och sedan tillbaka till "verkstaden" för att göra klart. Vi har gjort detta ett antal år nu och det är trevligt att ha sällskap, få idéer av varandra, umgås och samtidigt tillverka något.

Här är några av mina alster, en krans till ytterdörren, en ljuskrans till soffbordet samt lummerhjärtan till ett fönster och till öppna spisen. 



Andra decembersysslor är en tripp till den danska huvudstaden, bland annat för att se julbord dukade av andra. Vi i Kreatöserna har gjort detta tillsammans i många år - så det är verkligen en tradition.
Flera av borden inbjuder inte att sitta vid, än mindre äta något vid medan andra (som detta) är riktigt snyggt dukade och det är också möjligt att låna en eller annan idé till sitt eget bord...mossa finns ju överallt.

Denna dörröppning är fejk, men inte desto mindre häftig. Man har monterat dörrarna och överstycke på en slät vägg och "i dörrhålet" placerat en rökfärgad spegel som alltså speglar vad som finns snett bakom fotografen. 
Djupa fönsterbänkar inbjuder till att pynta. Notera att allt på detta ställe är grått i olika nyanser. Snyggt, harmoniskt och samtidigt vilsamt för ögat när det som här finns ett överdåd av prylar.
  Som såpbubblor är dessa glaskulor....
Dessa känner vi igen från Frankrike, de torkade är lika eländigt stickigt taggiga som de färska kan jag meddela. Ytterligare en idé man kan låna om man vill.
Detta var det enda röda man kunde se i år hos Royal Copenhagen, då kombinerat med blått i olika nyanser och mönster. Det blev snyggare på fotot än vad det var i verkligheten.
  Här en favorit för oss "stoltillverkare", små stolar i silver men egentligen servetthållare.
 Ett sorts bord var dukat för våra vänner djuren.
Här har tomten hängt sina kläder på tork - på en bakgård i centrala staden. Jag som trodde han bodde i norra Finland. Han kanske bara har mellanlandat....

Man blir både hungrig och törstig en dag som denna. På förmiddagen fikade vi på ett av de mera anrika kaféerna i staden, La Glace. Deras konditoriverksamhet är vida känd och skyltningen vittnar om överflöd och ymnighet.

Längre fram på dagen blev det dags för några smörrebröd med därtill hörande dryck på ett klassiskt danskt matställe. "Den lille en" är ett halvt glas, medan denna, som gör glaset omöjligt att lyfta från bordet, kallas "en för välbefinnandet".
                                          På väg hem ser vi att tomten har lånat ut sin luva.
På hemmaplan är julskåpet nästan färdigt. Kvar återstår att fylla några burkar och skålar med godis, men det får vänta till juldagarna.



04 december 2013

Vart tankarna går...

Det är litet mycket nu... men lilla huset i C trycker emellanåt undan julförberedelser och andra måsten. Fick häromdagen det här fotot ...


.... från Franska Hus , de tittar till lilla huset regelbundet. Ett foto av trappan och där blommar fortfarande mina begonior och chilifrukterna lyser röda och mogna - i mitten av november!! Visserligen har vi haft en otroligt fin senhöst här i Skåne, oktober och november månad har varit soliga och milda med undantag för en eller två frostnätter. Men här blommar ju inget i krukor längre och mina chillis har varit döda om de stått ute.
Många olika tankar läggs på lilla huset och lilla byn och våra vänner där nere. Är just i dagarna sååå nyfiken på hur det går för Outi och Magnus och deras nya "chambre et table d'hôtes". De delar gärna med sig på facebook av sina äventyr (läs mer på Chez Amis B&B) och det är verkligen roligt att få följa dem när de nu bygger upp sitt livs dröm. Förutom att de två är ett mycket bra värdpar och alltid ser till gästernas bästa - så är det supertrevligt för oss som bor där nere att det kommer att finnas möjlighet att äta riktigt god mat inte så långt från vår lilla by. Det har vi inte varit bortskämda med tidigare.

En och annan tanke ägnas också till när vi ska åka ner nästa gång. Har hört att dagsljuset i januari väcker alla livsandar och det kan man nog behöva då. Här i Skåne lär det ju bli korpsvart när vi släckt alla ljusstakar och utebelysningar och stjärnor. Tredje helgen i januari är det en stor tryffelfestival i Uzes, som ligger en bra bit ifrån oss - men där finns även trevliga släktingar att hälsa på - så då kan det bli två flugor smällda. Den andra helgen i februari är det mimosafestival i Roquebrun som är en by väääldigt nära oss och mimosa är en klar favoritväxt. Men i februari är det ju också vinter-OS och det är verkligen en av årets höjdpunkter för oss båda.... Inte kan man se Johan Olsson ta guldmedalj utan Jacob och Anders som kommenterar?? Så det finns litet olika intressen som drar åt litet olika håll - egentligen ett underbart problem :)


29 november 2013

Annorlunda advent

Snart är det första advent och jag är inte alls koncentrerad på att "jula" till min tillvaro. En av anledningarna är att vädret är så annorlunda jul och advent. Vi har 8-9 plus på dagarna med en fantastisk sol och det känns emellanåt som första halvan av oktober. 
Men den största anledningen till att första advent kommer bara passera som en ovanligt upplyst lördag-söndag utan skyltning och Christmas Carols och allt annat - är att vi ska till Stockholm för minsta lilltrollet A ska döpas. Och det är en stor händelse som kommer att sammanfalla med att stora släkten och en massa kompisar för första gången kommer att få se det nybyggda huset som lilltrollet och hans föräldrar flyttade in i först går..... För att underlätta för de jäktade föräldrarna så har vi förberett litet mat och annat som vi ska ta med, liksom mormorssläkten i Stockholm som också har fått litet olika matlagaruppdrag. 

Nu har man ju fler småtroll.... och det går inte att glömma de traditioner som är viktiga för dem. Som till exempel deras adventskalendrar som ska fyllas med 24 små paket. 
Denna gjorde min svärmor till P 1977 och nu har största lilltrollet J "ärvt" den efter sin pappa

Denna gjorde jag för två år sedan till mellanlilltrollet F

Denna blev klar 1 timme innan den skulle överlämnas häromdagen, nu till näst minsta lilltrollet Ph.
Yngsta sonen S fick en av sin mormor 1980 och nu kommer den väl att gå i arv till hans son A - det minsta lilltrollet. Det är faktiskt roligt att leta små inte så dyra prylar att stoppa i paketen. Men det största lilltrollet får i år inte längre pryttlar utan en quiz som - rätt besvarad - belönas med ett legopaket.
Vi har faktiskt också lyst upp trädgården, här ses flaggstången in virat ljus. Den syns på ganska långt håll och sticker faktiskt ut en aning :)
På baksidan mot skogen har i år en ekstam blivit så här upplyst. Det är mycket snyggare i verkligheten, måste lära mig hur man tar bra foton med så här ljusstarka motiv.
Så här pyntades ett fönster i en blomsterbutik jag passerade. Back to basic, snå, vita björkstammar, granar och hyacinter i ofärgat glas. Befriande enkelt och vilsamt - får nog låna en och annan idé. när vi kommer hem från storstaden. 
DÅ kommer jag kunna tänka på julen med gran och tomte och paket, laga mat och baka och göra kanske ett pepparkakshus. För att inte tala om att jag vill göra i ordning mitt adventsskåp som tyvärr på grund av tidsbrist fortfarande står med stängda dörrar....


28 november 2013

Reseminnen 3 eller "alla vägar bär till lilla huset i C"

Efter att ha klarat av vägtunnel under Col de Tende var det raka vägen (nåja - rakt finns inte på Côte d'Azur om vi pratar vägar...) till den charmiga lilla orten Lorgues som ligger längs autorouten mellan Nice och Aix en Provence. Lorgues är en gammal ort med stadsmur och många medeltida hus är bevarade liksom stadsbilden med trånga smågator med trappor litet här och där. Det är en underbart söt liten ort med många trevliga butiker, restauranger och caféer - som gjort för ett par dagars turistande. Här har jag hittat ett Maison d'hôtes vi kan ha som bas för en utflykt inåt Provence - denna gång skulle vi helt skippa kuststräckan. Den har vi bättre i vår del av Languedoc. Maison d'hôtes är alltså det franska utrycket för B&B, egentligen värd- eller gästhus.
Denna skylt sitter på ett trevånings gatuhus av vacker grårosa sten på en hopplöst smal och liten gata i centrala delarna. Stannar man bilen för att checka in och ta ut sitt bagage så blockerar man all trafik - men vad ska en stackars turist göra som äntligen hittat rätt tack vare sin gps och nu inte alls vill villa bort sig bland de trånga och ofta enkelriktade medeltidsgatorna. Ibland kan just insikten att "jag kan inte stanna här, jag stoppar upp trafiken så jag kör en bit till" göra att man helt tappar bort sig, inte hittar tillbaka och det börjar kännas som om man är med i "Att angöra en brygga". Fast vi vet ju att stanna så här mitt i trafiken - ja det gör fransmannen när han behöver och det går hur bra som helst. Att parkera bilen för en längre tid i denna by kräver däremot antingen en mycket mindre bil än vi har eller en stor portion tur (vilket vi hade) eller en promenad genom halva byn. 
Väl innanför dörrarna till Villa de Lorgues välkomnas vi av Madame Claudie i denna vackra  hall. Vi får höra att "alla gäster behandlas som om vi är vänner till Madame och när man är hos vänner så låser man inte sin sovrumsdörr - alltså finns det inga nycklar till de 5 gästrummen". 

OK, vi fattar och så visar hon oss till rummet "La Favorite". Kanske är det hennes favoritrum - i alla fall så blir det mitt. Ett enormt stort rum med utsikt över trädgården, ett stort dressingroom med helspegel och antik stol förutom hyllor och galgar. Ett par trappsteg ner finns ett jättestort badrum med stort badkar och handfatet är inmonterat i en stor gammal skänk, flera stora speglar och en gammal stol att sitta på finns här också. Allt ser ut som vore det taget ur en fransk inredningstidning. Lakanen är av mjukt fint linne liksom förhängena, möbler och de gamla radiatorerna är charmigt avskavda, det finns böcker att låna på franska och engelska, parfymflaskor på en hylla - bara att prova sig fram, tjocka vita morgonrockar och handdukar och hela upplägget är som en dröm i milda grå, vita, beige och blekt gröna nyanser.
"När ni har installerat er är ni välkomna ner i köket där jag är" säger Madame och lämnar en behaglig doft av parfym efter sig när hon går. Mannen i mitt liv tycker att vårt rum är fint, men han faller kanske inte i trance som jag gör - ja det ska vara över Madames uppenbarelse då förstås...
Vi hittar Madame i köket, hon håller på att laga mat till kvällen - det ska komma vänner på besök. Det doftar gott ut grytorna, hon verkar något stressad men är fortfarande vänligheten själv. När vi installerar oss i trädgårdens svala skugga med varsitt glas vitt vin från husets kyl så kommer hon och undrar om hon kan få be mannen i mitt liv om hjälp. Det ska komma så många middagsgäster att det vanliga matbordet räcker inte till och Monsieur är mycket försenad (!) så kan han kanske hjälpa henne att flytta några bord och stolar till en inglasad ateljé som vätter mot trädgården. Jo men visst!
Trädgården - ja där finns något jag tror många tycker är det mest typiska för en provencalsk trädgård - den bäddade järnsängen - här i glada sommarfärger. För övrigt är inte växtligheten i trädgården lika imponerande som allt annat i detta hus. Det verkar som om mycket har fått växa litet som det vill, även ogräset... Skönt att det finns något som Madame inte hinner eller vill hinna med.
För övrigt är trädgården dominerad av några enorma fikonträd med grenar som behöver stöttas men som ger välbehövlig skugga. Det mest framträdande med denna trädgård är lugnet och stillheten. Inga störande trafikljud, inga högröstade grannar - bara fågelkvitter och humlesurr och detta mitt i byn...  Otroligt avkopplande!
Våra utflykter koncentreras till området norr om sjön Lac de Sainte-Croix. Sevärda Gorges du Verdun ligger ju också "i närheten" men där har vi varit tidigare och nu ska ny mark brytas. Både Madame och Monsieur är mycket behjälpliga med tips och färdvägar, vilket är trevligt men kanske inte helt nödvändigt. Vårt utflyktsmål är ju ganska nära och det finns inte så många olika vägar att välja på. Vi är också ganska pålästa och vana bilturister. En av vägarna de tycker att man "måste" åka är den som går runt sjön på den sydvästra delen. Vattnets gröna färg är fascinerande och det finns flera ställen för bad och andra vattenaktiviteter.
På fälten på Plateau Valensole växer inget annat än lavendel. Det är svårt att föreställa sig att det odlas lavendel på så stora ytor att man ser lila så långt ögat når. Och att det är fält efter fält efter fält... 
Vi svänger in till en gård där de skyltar med nyskördad lavendel och vid ett stort arbetsbord i skuggan under några träd sitter en dam och binder buketter. Jag får köpa en famn långa fina färska lavendel för en spottstyver och i lilla "butiken" som finns i ett skjul så säljs lavendelhonung och litet andra produkter. Väl tillbaka i Villa de Lorgues så blir lavendeln till fyra ganska stora buketter. Jag binder dem ganska hårt  i en spiral så de kan stå för sig själva när man skurit stjälkarna raka nertill. Roligt jobb, men doftsinnet försvinner under de timmarna jag håller på och då sitter jag ändå utomhus i trädgården. Tänk de som jobbar många timmar om dagen med dessa dofter....
Utanför byn Riez överraskas vi av dessa imposanta kolonner - mitt på en gräsäng. Det är delar av ett tempel från romartiden. Forskare antar att detta var ett tempel tillägnat Apollo, bland annat på grund den höga kvaliteten på dessa sex meter höga korintiska kolonnerna med kapitäl av marmor. Här har man gjort arkeologiska fynd som tyder på att det finns en välmående stad från tidig romartid. Tyvärr är bara en bråkdel av den tidigare staden utgrävd och spännande nog tror man att under detta ängsgräs kan finnas en amfiteater. Tänk så mycket mer det kan finnas under oss .... tänk om det fanns pengar att ta fram mer av den tidigare historien....

Våra frukostar är ett kapitel för sig! I trädgården, i skuggan under ett fikonträd får både ögat och gommen minnen för livet. Alla gästerna äter gemensam frukost, en blandning av fransk frukost men med tillägg av flera sorters ost, skinka, färska frukter och juice. Vad ska man ha fikonblad till om inte som underlägg till osten...? Och alla dessa blommor som dekoration - ja det känns verkligen att vi är mycket väl omhändertagna.



När det är dags för avfärd så är vi båda helt överens om att denna pärla till stad och fantastiska Maison d'Hôtes måste besökas fler gånger - snart!!!


21 november 2013

Reseminnen 2 eller "alla vägar bär till lilla huset i C"

Vissa vägar kan bli rätt enformiga och tråkiga att köra. Om man kör dem ofta - som till exempel autorouten genom Rhônedalen, som vi kör...ofta.

Då är det klokt att köra en liten omväg - eller varför inte en längre omväg. Som vi gjorde häromåret då vi på väg till Languedoc höll mer till vänster än vanligt och hamnade i - Italien!

På den vänstra vägen passerade vi några schweiziska kossor. Dock inte de vanligaste kossorna, de som kan stå rakt på en sluttande alpäng utan att välta - tack vare två långa och två korta ben. 

Nej, dessa tillhörde Cow Parade och var målade på uppdrag av några företag från trakten. Jag gillar idén och gillar när konstnärerna har haft litet humor med i sitt tänk. Dessa kossor som fanns vid ett autoroute-stopp var kanske inte de allra bästa eller så missade jag den lokala anknytningen. Annars gillar jag gillar kossan som ser ut som en stol av Mondrian eller Spindelkvinnan eller hon som ser ut som en dalahäst....eller hon som har vingar som om hon kunde flyga....


Jag har en egen kossa från Cow Parade, hon är mycket mindre än de på gräset men hon är ganska stor för att vara en inomhusko. Hon är ett mycket litet skrivbord med lampa och pall - måste visa henne här för det går ju inte att beskriva henne så det blir begripligt....
Apropå kossor som kan flyga så är Mamma Mu är en stor favorit. Titta här - är det inte fantastiskt när ingenting är omöjligt i tanken? DET gillar jag. Fast nu ska detta inte handla om kossor utan om vår omväg till Languedoc via Piemonte. 

Vi bestämde oss för att besöka Piemonte eftersom det kunde bli en lagom omväg på väg till lilla huset i C och för att vi ville lära oss litet mer om druvan Nebbiolo. Piemonte ligger "vid bergets fot" det vill säga längst till öster i norra Italien, gränsar till Frankrike och Aostadalen alltså också Schweiz. Druvan har fått sitt namn av det italienska ordet för dimma "nebbia" vilket skvallrar om att det finns gott av den varan här... Det finns olika sorters viner i detta område och jag tänker inte krångla mig in i de rankorna, utan håller mig till Barolovinet som anses vara det bästa vinet från Piemonte. Det har sitt ursprung i 11 byar/kommuner varav en av dem heter Barolo och alltså har fått ge namn till vinet. Vi bodde i grannbyn La Morra, en fantastisk gammal bergsby med massor av vinodlare, restauranger och mysiga hus och piazzor. 
Detta är en av utsikterna från La Morra - vinodlingar så långt ögat når....
Detta är byn Barolo, zoomat in från samma plats jag stod på i kortet ovanför.
Vi bodde på ett mycket trevligt B&B som heter Fior di Farine, ursprungligen en gammal kvarn för mjöl och bageri. De hade fem rum och en trevlig frukostmatsal med en bra frukostbuffé, inte bara de söta bullarna som man oftast får i det här landet. Huset mittemot vårt B&B hade de charmiga och unika (vill ha-) skorstenarna som jag skrivit om tidigare.
Här är det mycket välförsedda och trevliga Cantina Comunale di la Morra som är som en vinbutik med traktens vinodlares vin till försäljning.
Att prova vin på förmiddagen ger viss hunger - denna tallrik med antipasti för två är för mig så typiskt italiensk och dessutom en supergod lunch - kallt kött med aioli, skinka med hyvlad Pecorino och basilika, grillade auberginer, en tonfisksallad i tomatsås, ansjovis med kapris och gott bröd. Man behöver inte mer...
Man kan hitta trompe l'oeil på många ställen i Italien. Här en som ska föreställa stuckatur  och som alltså är målad direkt på den gula fasaden runt de blekta blå luckorna av trä.
Det kan vara väldigt olika hur man blir emottagen när man knackar på hos en vinodlare för att få provsmaka deras viner. I Venetien och Toscana på vissa ställen så kan man få betala antingen en entré eller per glas man provar. Något vi som är vana vid fransk generositet  tycker känns ganska konstigt. 

Först besökte vi Enzoboglietti som låg runt hörnet från vårt B&B. Där var det en dam som kom från grannhuset för att öppna för oss. Hon tog fram två glas, spottkopp och en tjusig broschyr, placerade oss på kanten av ett stort bord, där någon annan före oss glömt litet papper, cigaretter och en tändare, slog upp i glasen, pekade i broschyren och gick. Efter tre minuter var hon tillbaka och proceduren upprepades. Hon pratade bara italienska... och ja - viss språkförbistring uppstod men damen var vänlig, om än inte så charmig, och vi handlade en del viner.
                 









På nästa ställe, Erbaluna - Vini biologica, rekommenderat av I och B som bott på denna vingårds B&B Agriturismo Erbaluna, var mottagandet helt annorlunda. Vi blev inbjudna i det allra heligaste (kändes det som), handslag och leenden, vinglas och vatten, bröd och ost som tilltugg på ett fat. Mittemot oss satte sig ägarinnan som samtidigt som hon pratade om sina viner, fyllde våra glas, pratade i den ringande telefonen, ville hon veta vilka vi var och varifrån vi kom. Diplom och utmärkelser översvämmade rummet liksom allsköns prylar med vinanknytning. Denna provning som tog långt mer än en timme (!) avslutades med att vi fick prova deras söta "julvin" och vi handlade självklart fler buteljer på detta ställe.
När man är i en bergsby kan det vara svårt att komma så högt att man kan se ovanför taken. Men här fanns en vinkel där dåtid samsas med nutid - det ljusa kyrktornet, den teglade basilikan, ett annat runt torn med oklar funktion, några skorstenar och så en fotografs gissel, TV-antenner av olika sorter....
Våra tre italienska dagar avlutades med att vi via Cuneo skulle bila in i Frankrike och vid gränsen köra Col de Tende. Eftersom vi gillar utsikter (och jag ibland ogillar tunnlar) så skulle vi undvika den ganska gamla och långa tunneln och köra över passet. På kartan fanns en bilväg och vädret var fantastiskt så vi började klättringen uppåt. Vägen blev smalare och smalare och det visade sig att vägen var avsedd för underhåll av liftsystemen. Varje högerkurva gick in under en mycket hög liftstolpe.

När vi stannade halvvägs för att njuta av alpluften, blomsterängarna och utsikten bakåt så höll vi på att skrämma ihjäl ett par murmeldjur, de hade nog inte sett en människa på mycket länge. Tyvärr var jag för långsam för att hinna få dem på ett foto. Väl uppe på toppen delade sig vår emellanåt asfalterade väg i två grusvägar. Den ena vägen var det förbjudet att köra in på med en bom tvärs över. Den andra gick förbi en stängd toppstuga och där satt ett, visade det sig, tyskt par med vandrarutrustning och åt sin matsäck. När vi frågade om den öppna vägen fortsatte ner på andra sidan berget mot Frankrike så bara ruskade mannen på huvudet och menade att "det där är minsann ingen väg, den skulle jag absolut inte köra". 
Nähä, skulle vi våga köra eller behöva vända och ta den gamla dubbelriktade tunneln i 3,2 km mot Frankrike.... efter litet funderande kom vi fram till att vi visste ju inte om vi skulle behöva vända ännu en gång till längre fram - så vi vände nu när det gick och for tillbaka mot tunneln.
Så här i efterhand, när jag har googlat på Col de Tende, så vet jag att den avstängda vägen gick till nedlagda gränsfort, numera mestadels i ruiner och allt ser ut som gamla fängelsehålor. Vad beträffar "ickevägen" till Frankrike så är jag ohyggligt glad att vi vände. 
Jag har lånat ett par bilder från en annan blogg och som visar hur vägarna såg ut.

Detta är vägen vi körde uppför från Italien, ganska snäll, det är brant men utan läskiga stup. 
Bilden nedanför visar början av vägen mot Frankrike. På skylten varnas för risk för ras ... i 9 km! Kvaliteten på vägen visar att det inte alls hade varit lämpligt att där framföra en bred tysk bil och vad hade man gjort vid ett eventuellt möte? Jag tycker det ser ut som en stig för vandrare och kreatur och kan inte ens tänka mig att cykla där. Jag har sett andra bilder på nätet som visar att denna vägs hårnålskurvor ligger så tätt i en otroligt brant terräng att det ovanifrån ser ut som ett vattenfall.... 
Väl nere på 1300 meter igen så var det bara att svänga höger för att ta tunneln. Det visade sig att man numera släppte fram trafiken växelvis med hjälp av trafikljus, så det fungerade ju bra. Tunneln invigdes 1882 (!) och var med sina 3.2 km alpernas längsta tunnel fram till 1964. När den invigdes var det världens längsta tunnel - det visste vi inte när vi åkte genom den - tänk vad man kan lära sig tack vare bloggeri och googlande!
Nu var vi i Frankrike men ännu inte hemma i lilla huset i C. Vi gjorde ett par dagars stopp i Provence och snart ska jag skriva fler reseminnen om det provencalska B&B vi då bodde på och som för alltid kommer vara det bästa jag någonsin besökt.