torsdag 21 november 2013

Reseminnen 2 eller "alla vägar bär till lilla huset i C"

Vissa vägar kan bli rätt enformiga och tråkiga att köra. Om man kör dem ofta - som till exempel autorouten genom Rhônedalen, som vi kör...ofta.

Då är det klokt att köra en liten omväg - eller varför inte en längre omväg. Som vi gjorde häromåret då vi på väg till Languedoc höll mer till vänster än vanligt och hamnade i - Italien!

På den vänstra vägen passerade vi några schweiziska kossor. Dock inte de vanligaste kossorna, de som kan stå rakt på en sluttande alpäng utan att välta - tack vare två långa och två korta ben. 

Nej, dessa tillhörde Cow Parade och var målade på uppdrag av några företag från trakten. Jag gillar idén och gillar när konstnärerna har haft litet humor med i sitt tänk. Dessa kossor som fanns vid ett autoroute-stopp var kanske inte de allra bästa eller så missade jag den lokala anknytningen. Annars gillar jag gillar kossan som ser ut som en stol av Mondrian eller Spindelkvinnan eller hon som ser ut som en dalahäst....eller hon som har vingar som om hon kunde flyga....


Jag har en egen kossa från Cow Parade, hon är mycket mindre än de på gräset men hon är ganska stor för att vara en inomhusko. Hon är ett mycket litet skrivbord med lampa och pall - måste visa henne här för det går ju inte att beskriva henne så det blir begripligt....
Apropå kossor som kan flyga så är Mamma Mu är en stor favorit. Titta här - är det inte fantastiskt när ingenting är omöjligt i tanken? DET gillar jag. Fast nu ska detta inte handla om kossor utan om vår omväg till Languedoc via Piemonte. 

Vi bestämde oss för att besöka Piemonte eftersom det kunde bli en lagom omväg på väg till lilla huset i C och för att vi ville lära oss litet mer om druvan Nebbiolo. Piemonte ligger "vid bergets fot" det vill säga längst till öster i norra Italien, gränsar till Frankrike och Aostadalen alltså också Schweiz. Druvan har fått sitt namn av det italienska ordet för dimma "nebbia" vilket skvallrar om att det finns gott av den varan här... Det finns olika sorters viner i detta område och jag tänker inte krångla mig in i de rankorna, utan håller mig till Barolovinet som anses vara det bästa vinet från Piemonte. Det har sitt ursprung i 11 byar/kommuner varav en av dem heter Barolo och alltså har fått ge namn till vinet. Vi bodde i grannbyn La Morra, en fantastisk gammal bergsby med massor av vinodlare, restauranger och mysiga hus och piazzor. 
Detta är en av utsikterna från La Morra - vinodlingar så långt ögat når....
Detta är byn Barolo, zoomat in från samma plats jag stod på i kortet ovanför.
Vi bodde på ett mycket trevligt B&B som heter Fior di Farine, ursprungligen en gammal kvarn för mjöl och bageri. De hade fem rum och en trevlig frukostmatsal med en bra frukostbuffé, inte bara de söta bullarna som man oftast får i det här landet. Huset mittemot vårt B&B hade de charmiga och unika (vill ha-) skorstenarna som jag skrivit om tidigare.
Här är det mycket välförsedda och trevliga Cantina Comunale di la Morra som är som en vinbutik med traktens vinodlares vin till försäljning.
Att prova vin på förmiddagen ger viss hunger - denna tallrik med antipasti för två är för mig så typiskt italiensk och dessutom en supergod lunch - kallt kött med aioli, skinka med hyvlad Pecorino och basilika, grillade auberginer, en tonfisksallad i tomatsås, ansjovis med kapris och gott bröd. Man behöver inte mer...
Man kan hitta trompe l'oeil på många ställen i Italien. Här en som ska föreställa stuckatur  och som alltså är målad direkt på den gula fasaden runt de blekta blå luckorna av trä.
Det kan vara väldigt olika hur man blir emottagen när man knackar på hos en vinodlare för att få provsmaka deras viner. I Venetien och Toscana på vissa ställen så kan man få betala antingen en entré eller per glas man provar. Något vi som är vana vid fransk generositet  tycker känns ganska konstigt. 

Först besökte vi Enzoboglietti som låg runt hörnet från vårt B&B. Där var det en dam som kom från grannhuset för att öppna för oss. Hon tog fram två glas, spottkopp och en tjusig broschyr, placerade oss på kanten av ett stort bord, där någon annan före oss glömt litet papper, cigaretter och en tändare, slog upp i glasen, pekade i broschyren och gick. Efter tre minuter var hon tillbaka och proceduren upprepades. Hon pratade bara italienska... och ja - viss språkförbistring uppstod men damen var vänlig, om än inte så charmig, och vi handlade en del viner.
                 









På nästa ställe, Erbaluna - Vini biologica, rekommenderat av I och B som bott på denna vingårds B&B Agriturismo Erbaluna, var mottagandet helt annorlunda. Vi blev inbjudna i det allra heligaste (kändes det som), handslag och leenden, vinglas och vatten, bröd och ost som tilltugg på ett fat. Mittemot oss satte sig ägarinnan som samtidigt som hon pratade om sina viner, fyllde våra glas, pratade i den ringande telefonen, ville hon veta vilka vi var och varifrån vi kom. Diplom och utmärkelser översvämmade rummet liksom allsköns prylar med vinanknytning. Denna provning som tog långt mer än en timme (!) avslutades med att vi fick prova deras söta "julvin" och vi handlade självklart fler buteljer på detta ställe.
När man är i en bergsby kan det vara svårt att komma så högt att man kan se ovanför taken. Men här fanns en vinkel där dåtid samsas med nutid - det ljusa kyrktornet, den teglade basilikan, ett annat runt torn med oklar funktion, några skorstenar och så en fotografs gissel, TV-antenner av olika sorter....
Våra tre italienska dagar avlutades med att vi via Cuneo skulle bila in i Frankrike och vid gränsen köra Col de Tende. Eftersom vi gillar utsikter (och jag ibland ogillar tunnlar) så skulle vi undvika den ganska gamla och långa tunneln och köra över passet. På kartan fanns en bilväg och vädret var fantastiskt så vi började klättringen uppåt. Vägen blev smalare och smalare och det visade sig att vägen var avsedd för underhåll av liftsystemen. Varje högerkurva gick in under en mycket hög liftstolpe.

När vi stannade halvvägs för att njuta av alpluften, blomsterängarna och utsikten bakåt så höll vi på att skrämma ihjäl ett par murmeldjur, de hade nog inte sett en människa på mycket länge. Tyvärr var jag för långsam för att hinna få dem på ett foto. Väl uppe på toppen delade sig vår emellanåt asfalterade väg i två grusvägar. Den ena vägen var det förbjudet att köra in på med en bom tvärs över. Den andra gick förbi en stängd toppstuga och där satt ett, visade det sig, tyskt par med vandrarutrustning och åt sin matsäck. När vi frågade om den öppna vägen fortsatte ner på andra sidan berget mot Frankrike så bara ruskade mannen på huvudet och menade att "det där är minsann ingen väg, den skulle jag absolut inte köra". 
Nähä, skulle vi våga köra eller behöva vända och ta den gamla dubbelriktade tunneln i 3,2 km mot Frankrike.... efter litet funderande kom vi fram till att vi visste ju inte om vi skulle behöva vända ännu en gång till längre fram - så vi vände nu när det gick och for tillbaka mot tunneln.
Så här i efterhand, när jag har googlat på Col de Tende, så vet jag att den avstängda vägen gick till nedlagda gränsfort, numera mestadels i ruiner och allt ser ut som gamla fängelsehålor. Vad beträffar "ickevägen" till Frankrike så är jag ohyggligt glad att vi vände. 
Jag har lånat ett par bilder från en annan blogg och som visar hur vägarna såg ut.

Detta är vägen vi körde uppför från Italien, ganska snäll, det är brant men utan läskiga stup. 
Bilden nedanför visar början av vägen mot Frankrike. På skylten varnas för risk för ras ... i 9 km! Kvaliteten på vägen visar att det inte alls hade varit lämpligt att där framföra en bred tysk bil och vad hade man gjort vid ett eventuellt möte? Jag tycker det ser ut som en stig för vandrare och kreatur och kan inte ens tänka mig att cykla där. Jag har sett andra bilder på nätet som visar att denna vägs hårnålskurvor ligger så tätt i en otroligt brant terräng att det ovanifrån ser ut som ett vattenfall.... 
Väl nere på 1300 meter igen så var det bara att svänga höger för att ta tunneln. Det visade sig att man numera släppte fram trafiken växelvis med hjälp av trafikljus, så det fungerade ju bra. Tunneln invigdes 1882 (!) och var med sina 3.2 km alpernas längsta tunnel fram till 1964. När den invigdes var det världens längsta tunnel - det visste vi inte när vi åkte genom den - tänk vad man kan lära sig tack vare bloggeri och googlande!
Nu var vi i Frankrike men ännu inte hemma i lilla huset i C. Vi gjorde ett par dagars stopp i Provence och snart ska jag skriva fler reseminnen om det provencalska B&B vi då bodde på och som för alltid kommer vara det bästa jag någonsin besökt.




8 kommentarer:

  1. Vi åkte i Tende tunneln för ca 10 år sedan och då fanns inte trafikljusen. Inte trevligt alls men vi övervägde aldrig att åka över berget. Bra att veta att man kan ta denna vägen igen, för vägen på båda sidorna av tunneln är ju väldigt fin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu ni vet också att man kan åka upp på den italienska sidan och njuta av fantastisk natur och utsikt, kanske vandra litet längs kammen av berget och så åka tillbaka.

      Radera
  2. Härliga bilder och fina tips på resvägar. Någon gång kanske vi får möjlighet att åka denna vägen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi gillar ju både Italien och Frankrike och på detta sätt får vi båda länderna!

      Radera
  3. Härliga reseminnen att plocka fram när det sena höstmörkret sänker sig! Låter som en omväg vi borde ta oss tid att köra någon gång!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En stor del av nöjet med att blogga är att man får en bakåttur bland minnen och foton.

      Radera
  4. Vilken trevlig reseskildring, den kopierar vi nog någon gång kommande vår.
    Ser fram emot detaljer om det trevliga B&B ni hittat i Provence, vi utforskar fortfarande den regionen.
    Hälsar Fellini

    SvaraRadera
  5. I detta fantastiska land så behöver man ju inte åka långt för att upptäcka nya saker.

    SvaraRadera