30 oktober 2017

Vi lämnar Frankrike för Italien

Efter att ha varit nästan 7 veckor i lilla huset i C är det dags att köra österut... Va - inte norrut? Nix, denna resa tillbaka till Sverige kommer att gå via Toscana - en annan av oss omtyckt del av södra Europa.
Vi får litet bråttom eftersom vi bestämmer oss för att åka en dag tidigare än planerat, vilket är väldigt ovanligt för oss. Meteo France har nämligen "utlovat" ösregn vår första resdag som vi planerar ska gå genom Provence-Alpes-Côtes d'Azur det vill säga Provence och Franska Rivieran. Därför skyndar vi oss för att ligga före regnet. Vår plan lyckas - när regnet kommer till Provence är vi nästan inne i Italien.
Första dagen kommer vi inte så långt, vi börjar med att gå på vår sista fransklektion för denna gången. Som vanligt har vi roligt tillsammans på dessa lektioner. Nelly, vår "fröken" är utbildad lärare i franska för utlänningar. Hon är mycket sympatisk och lektionstimmarna bara flyger iväg. Denna gång en halvsvår hörövning med därtill hörande arbetsuppgifter. Vi är 4-5 svenskar i gruppen och är på olika nivåer när det gäller franska språket, men Nelly bryggar skickligt över detta och jag tror att vi alla känner oss lika nöjda med vad vi presterat.
Snabbt hem för att packa bilen, några av de inhandlade vinkartonger får inte plats utan lagras bra i vår cave till nästa gång. Alla sommarkläder lämnas kvar, terrassen är tömd på sommarkök och möbler, kylskåpet är redan tomt på allt utom vår picknickmat, några blommor lämnas till våra engelska grannar, luckorna stängda och sedan är det bara adieu till lilla huset i C och à bientôt till i mars 2018.
Första stoppet blir efter Avignon, ett B&B Le Mas de l'Amandier i Saint-Saturnin-Lès-Avignon. Familjärt ställe med två generationer, fin pool och ett stort rum med egen ingång och terrass. 
Dagen därpå kör vi on memorye lane genom Luberondalen, Manosque, Varages, Lorgues för att komma till autorouten vid Frèjus och sedan mot Menton där vi bor andra natten. 

Hotellet är inte ett av de charmigare, ett Best Western, men med snygg fasad, balkong och en fantastisk havsutsikt! 

I Menton verkar alla restauranger ligga på strandpromenaden. Vi promenerar in i de äldre delarna av staden utan att hitta en enda oktoberöppen restaurang. Blir litet förundrad, var äter de bofasta? På strandpromenaden tillsammans med alla turister? Vi hamnar såklart där också, trots att vi inbillar oss att det nog finns icketuristiska varianter på för oss okänt ställe i staden. Turligt nog blir vi rätt nöjda, äter en väl behandlad fisk med god sås à la Sicilien (!).
Havet är svart därute och trevliga vågor följer oss hemåt längs strandpromenaden. Klicka på bilden så får du se och höra havet....


Dagen därpå kan vi konstatera att visst känns 
det att vi har kommit närmare Italien!!!
   








17 oktober 2017

Vår franska höst

Dagarna här nere är omväxlande. Några är rofyllda och med absolut ingenting inskrivet i kalendern. De är dock inte så många...  Andra är totalt inbokade från morgon till kväll. Det är allt från trevliga luncher och middagar, stadsvandring, museibesök, besök hos någon vinbonde, konsert eller petanque... Ja här finns hur mycket som helst att se och göra och besöka och egentligen är det bara tiden och den personliga orken som sätter käppar i hjulet.
En dag fick vi förmånen att vara med på en vingårdsvandring. Detta innebär att man möter vinbonden själv ute på fälten och så går man tillsammans under någon timme och får veta nästan allt om odlaren och hans viner. Denna gång hälsar vi på hos monsieur Bernhard Backhaus på Domaine Lanye-Barrac. Denna vingård ligger otroligt vackert, bara ett långt stenkast från vår by. Alla vinfälten ligger samlade intill varandra vilket är ganska ovanligt. Här produceras ekologiska och biodynamiska viner och till sin hjälp har man kor, åsnor och grisar som lever fritt ute bland vinstockarna. Detta blir möjligt eftersom hela arealen är inhängnad, vilket också hindrar vildssvinen från att komma in bland vinstockarna och glufsa i sig druvorna. I början och slutet av säsongen äter bondgårdsdjuren upp allt ogräsgrönt och gödslar jorden men när vinstockarna börjar få blad och frukt så får de beta på andra ställen.

Här är några av vingårdsarbetarna.

                                  
Efter vandringen åker vi till odlarens cave där vi får prova vinerna och mer information om respektive vin. Om man köper vin så brukar dessa vandringar inte kosta något. Detta är verkligen ett enastående bra tillfälle att få veta mer om vinodling som ju är den huvudsakliga sysselsättningen i vår del av Frankrike.
Så här års så brukar Medelhavet bjuda på sin bästa sida, men så har det inte riktigt varit i år. Sol och lagom vind - ja, men ack så svalt i vattnet - inte mer är 16-18. Men livet på stranden med lunchpicknick och en god bok är fantastiskt avkopplande även utan bad. Många plockar de vackra snäckorna som man hittar överallt på sanden. Så gör även jag och hemma i Sverige tillverkar jag små kuddar av grovt linne, fyllda med fransk (såklart) lavendel och pyntade med dessa snäckor. Här är det någon anonym som har gjort ett mer tillfälligt konstverk...
I detta land träffar man gärna sina goda vänner över en bit mat på restaurang. Luncherna är ofta med tre rätter till ett mycket överkomligt pris jämförbart med vad man får betala för en varmrätt i Sverige. Man sitter länge till bords och ibland är bordet dukat som sinnebilden för en sydländsk restaurang. 
En av de utflykter som arrangeras av den skandinaviska föreningen härnere går en dag till Montpellier. Vi är många som får en mycket trevlig rundtur i de gamla kvarteren. Nedanför syns en triumfbåge förvillande lik den i Paris och det var så man tänkte när staden byggdes, nämligen "vi gör ett litet Paris". Här finns fantastiska gamla kvarter, häftiga bostadshus och en supermodern del med spännande arkitektur
Madame Buesa på Domaine de Pradine le bas säljer egenproducerad olivolja som vi gärna köper av varje gång vi är här. Hennes hus är nyrenoverat i gammal stil och här ett av hennes trappräcken. Vissa saker får verkligen vara vackra och staket, balkongräcken, utemöbler och andra saker i smide låter man tillverka så de blir personliga, gärna med initialer, druvor eller liknande. Här har olivodlaren tagit ut svängarna med olivträd i hela trappräcket.

Tiden är litet ur led härnere. Blomsterhandlaren har urfina hyacinter som doftar svensk jul. I en otroligt läcker ickejulig färg. Konstigt. Man ser också att det säljs penséer och violer överallt. Här i södra Frankrike planterar man ut penséer nu och så är de fina hela vintern. Likadant gör man med cyklamen. Jag provar med att sätta ut penséer i oktober - undrar hur de ser ut när vi kommer nästa gång i mars...?
Om vi fortsätter på ämnet med det som kan skilja sig från Sverige, så gick vi häromdagen förbi en herraffär med de roligaste skjortor vi sett. Motiven är zebror, vägskyltar, papegojor, ormskinn, örnar, höstlöv, jeansetiketter, Paris tunnelbanekarta, höstlöv, vanliga gröna löv som på en skolaffisch och bussar - bland annat. Dyra var de också, runt 100 euro. Men visst, man blir säkert ensam med en sådan här skjorta. Mannen i mitt liv ville dock inte ha någon i farsdagspresent...

Något annat som verkligen är konstigt, läskigt och obegripligt är det som mötte oss häromveckan när vi skulle spela petanque med skandinaviska gänget. En tredjedel av boulebanan är belamrad med cirkusvagnar, och inte vilka cirkusvagnar som helst utan de med djur i. Och inte vilka djur som helst utan de med VILDA djur i.... Alltså, i en liten byhåla, på en vanlig grusplan står dessa vagnar som innehåller tigrar och lejon. Jag vet inte vad jag blir mest chockad över - att de faktiskt har domptörer av vilda djur i bur eller att de står så lättillgängligt att vem som helst kan gå och mata dem. Om man nu skulle vilja.... Fruktansvärt är egentligen det enda ord jag kan komma på, både för de stackars djuren och för vad som kan hända om någon glömmer att låsa... tänk de säkerhetsåtgärder som finns på djurparkerna där man har vallgravar med vatten och ett högt säkerhetstänk.


                      
En fin avslutning på våra höstveckor får vi när Maison Vieussan bjuder in till en konsert med musikalartisten Niclas Asknergård i byns lilla vackra kyrka. Fullsatt förstås, underbara välkända sånger i en stämningsfull miljö. Njut här av en snutt ur Kristina i Duvemåla och Guldet blev till sand












14 oktober 2017

Antikt eller loppis - det är frågan

Pezenas, en liten stad i min franska närhet, är känd bland annat för sina antikvitetsbutiker och den två gånger om året återkommande antikmarknaden. Butikerna känns dyra och inte alltid så roliga att besöka, men en antikmarknad där affärerna har flyttat ut på gatan och något hundratal till har kommit resande - det låter kul det!
Men innan jag besöker marknaden med några goda vänner, blir det en stopp i en av grannbyarna som har annonserat om vide grenier dvs "tom vind" eller det är snarare vad man får om man lyder rådet och deltar i byns loppis. Här fäller man upp ett bord eller slänger ut en presenning  på marken och så placerar man sina föremål. Mycket är rent skräp som borde har åkt i soptunnan direkt. En del är riktigt fina och användbara saker - om man hade behövt fler glas, stora fat, ja köks- och porslinssaker. Och så finns det roliga, knäppa och obegripliga saker - som folk faktiskt köper. Vilket också är roligt, knäppt och obegripligt! Ren underhållning med andra ord.
Här kan man verkligen göra fynd. Ni vet vad som kännetecknar ett fynd? Jo det är oftast något som man inte behöver men till ett pris som man inte kan motstå!
Jag hittar en fin vattenkaraff och glas från Pernod, ett av de franska pastismärkena. Det blir kul att ta fram när det är dags för en fransk drink. Jag kan inte heller leva utan fyra jättegamla och stora nycklar. Som vanligt så hittar jag också en handväska i en snygg och bra modell. Allt för 30 euro - typiska fynd! Fast nycklarna var förhållandevis litet dyra och kanske inte ett fynd. Men jag har ett projekt på gång med nycklar så...
Nu när man har tränat litet på handlingen är det dags för den omtalade antikmarknaden. Det är fösta gången för mig, vi brukar inte stanna så sent på säsongen. Det som förvånar mig är att det är minst lika mycket icke antika saker som visas upp. Jag trodde innan att det bara var antikviteter, men icke. Men till skillnad från ett loppis så är här allt glas och porslin diskat, silvret är putsat och mycket är uppställt på ett trevligt sätt.
Fina glaskaraffer hade kunnat få följa med hem.... men njae inte denna gång.
Vännerna tittar på en möbel till sitt B&B - men det blir ingen affär här heller.
Fågelbur är kul, har man ingen fågel finns de i porslin. Lyssna här hur kanariefågeln låter - det är min absoluta favorit av de som brukar sitta i bur. Det är så fint att man vill gå ut och inhandla både fågel och bur omedelbart.
Små söta hästar skulle absolut kunna pryda en fönsterbänk. Men damen som sålde blev jättesur för att jag tog ett foto så jag kom av mig med köpandet...
Kanon och barnvagn - otrevlig kombo men samtidigt litet typisk för loppis. Utbudet är varierat. Men den som ville sälja detta kunde nog ha tänkt till litet innan föremålen placerades ut.
Kan detta vara något för Kreatöserna? Stolar som både behöver lagas och kläs om. Kanske också få någon färg på sig. Men projekten hemma är många så det räcker till och blir över.

Vi gjorde också ett trevligt stopp hos Ulrika på Trois Soeurs.  En svenskägd butik med en supertrevlig mix av franskt och svenskt. Titta gärna på deras hemsida här! Jag köpte ingen fågelbur till min önskade kanariefågel, men hos Ulrika hittade jag en läcker grön papegoja på en pinne. Varken levande eller uppstoppad och den kommer passa utmärkt i svenskt fönster nära mig!





06 oktober 2017

Varför så många svenskar?

Ibland är det litet hektiskt här nere i södra Frankrike. Schemat kan bli väldigt tight när man vill träffa sina vänner. För vår del är de flesta vi umgås med här nere faktiskt svenskar, men även engelsmän. En del ser vi kanske bara en gång om året eftersom vi inte är här samtidigt. Andra träffar vi flera gånger under en längre period - men bara här nere eftersom det är här de bor.
Varför inga fransmän kanske någon undrar... tja, flera av dem är inte så intresserade av oss utlänningar. Alldeles för många av dem röstar med Marine Le Pen och kanske de inte tycker att vi har något här att göra. Men den huvudsakliga anledningen är nog att de har redan sin familj här, sina vänner, sina bekanta och sina arbetskamrater och de behöver inte lära känna fler. De svenskar som flyttar hit och samtidigt lämnar sitt tidigare hemland har ju lämnat hela sitt sociala nätverk och jobbar på att knyta nya kontakter och få nya vänner. 
En annan anledning kan vara en viss språkförbistring mellan svensken som oftast pratar bättre engelska än franska och så fransmannen då - där är det tvärtom. 
Jag ska inte generalisera - det finns alltid undantag. Vi har svenska vänner med franska grannar och de fransmännen bryr sig mycket om sina svenska grannar och bjuder på middagar och apéros, de är nyfikna på Sverige och språkförbistringen avhjälps med ett öppet sinne och två händer. 
Svenskkolonin här nere bara växer och växer och om det kan man ju ha olika synpunkter. Visst förstår man de som, precis som vi, vill byta ut det svenska klimatet mot ett medelhavsvarmt vissa delar av året eller bara på semestern. Liksom de som av någon anledning vill starta om sin yrkeskarriär med att sjösätta en gammal dröm eller bara helt enkelt börja om på nytt.
Men jag tror att vissa fransmän i vissa byar börjar tycka att klustret av svenskar växer litet för fort.
I facebookgruppen Svenskar i Languedoc finns nu över 800 medlemmar. 
I skandinaviska föreningen Scand'Oc vars huvudsakliga område  är Languedoc finns runt 350 medlemmar som betalar för sitt medlemsskap. 
I vår lilla by med cirka 600 franska invånare ägs 8 hus av svenskar. 
I en av de större grannbyarna är det mer än 30 hus som ägs av svenska familjer. 
Vår lärare i franska, som är utbildad i franska för utlänningar, berättar att varje gång det senaste året som hon hör att en engelsman har sålt sitt hus - så är det en svensk som har köpte det. 
Detta är helt fantastiskt men också litet märkligt. Vi vet ju att de svenskor som samarbetar med franska husmäklare har en stor betydelse för många svenskars husköp i dessa trakter. Men franska husmäklare samarbetar väl med andra soltörstande nationaliteter också, resten av Skandinavien, Nederländerna, Tyskland... Varför just svenskar? Är vi mer äventyrliga? Har vi bättre ekonomi? Längtar vi mer efter sol och värme? Eller är några svenskars närvaro ett utmärkt incitament för att fler kan flytta hit? Finns det kanske ett svar per nedflyttad svensk?
Fly mig en antropolog, etnolog, folklivsforskare eller liknande så kanske man kan få ett hum om vad detta svenskbeteende egentligen beror på.



04 oktober 2017

Romarnas underverk och rosabrunt pigment

Här i södra Frankrike är mycket präglat av romarriket och många fantastiska byggnadsverk finns kvar här liksom runt om i Europa. Flera är relativt oförstörda eller restaurerade så att vi i vår tid kan förstå storheten i deras byggnadskonst. Ett av dessa underverk är Pont du Gard. Idag ett världsarv och till synes bara en bro över floden Gard. Ursprungligen var bron en del av den akvedukt som under 500 år försåg innevånarna i Nîmes med vatten från en källa i Uzès, 5 mil längre bort. Hela konstruktionen över floden är 48 meter hög och 275 meter lång. Vattnet rann under stenbelagt tak på den översta nivån och allt visar verkligen prov på mästerlig precision då lutningen på den 5 mil långa sträckan bara är 12 meter. Man förstår inte heller hur de har kunnat lyfta dessa stora stenblock på 6 ton upp 40 meter och foga ihop dem på plats och utan murbruk och det håller än idag - 2000 år senare.


En klickfog från antiken!

Nästa stop blir i Arles - en liten söt stad på La Camargue med flera fina byggnadsverk bevarade. Först besöker vi teatern, en halvcirkelformad arena med plats för ridåer, loger, orkestrar och naturligtvis en rejäl scen där stora antika skådespel spelades upp för kreti och pleti. För här precis som på teatern i Oranges (läs mer om det här) så gick man man ur huse flera dagar i veckan för att njuta av skådespelen, men också för att synas, bästa platserna längst fram, tjuvar och fnask högst upp längst bak.
Den största behållningen av våra "teaterbesök" är de filmer som visar hur utgrävningarna har gjorts genom århundradena och särskilt för de animerade filmer som visar hur byggnaderna såg ut på romartiden. Otroligt fascinerande! Denna teater var en imponerande byggnad med utsmyckningar överallt, en maffig scen där de två pelarna (på fotot nedanför) är två av de 20 som har stått i bakkanten av scenen och hållit upp taket.  
Roligt är också att ställa sig på scenen och prata med normal röst till någon på de översta raderna - här behövs inga mikrofoner minsann!
Här i Arles finns också en arena, jättemaffig egentligen, den är helt återställd och renoverad till det yttre. Men kanske att det är gjort litet för bra för att historiens vingslag ska nå oss. Här ger man både konserter, operaföreställningar och tjurfäktningar. De senare kan vi absolut vara utan...
Nästa stopp blir i den rosaorange byn Roussillon i Vaucluse - allt som byggts här har den naturligt ockrafärgade tonen. Här bröt man ockra fram till 1930-talet, nu är det förbjudet för att säkra kvarlevnaden av de vackra klipporna. Byn är nästan sockersöt med sina vackra hus och pyntade trädgårdar.




Eftersom färgpigment har spelat en stor roll i byns historia finns här en fantastiskt affär för alla turister som gillar att hålla i en pensel och blanda sina egna färger. Jag känner mig som ett barn i leksaksaffären och blir litet hagalen. Jag kan faktiskt inte måla men min pappa var en produktiv hobbykonstnär och jag vill så gärna kunna...  Flera är de gånger jag har tänkt att "jag måste nog prova en gång till". Så även nu, jag bestämmer mig för femtioelfte gången att jag måste prova igen och inhandlar flera små burkar av flera olika gröna, blå och brunrosa toner. Väl tillbaka i Sverige ska jag bestämma mig för hur dessa pigment ska blandas.... tror att denna gång skippar jag den traditionella oljefärgen och provar med äggoljetempera istället. Eller akryl.... Eller..... Ja, roligt ska det i alla fall bli!