29 maj 2017

Träkonst eller trädgårdskonst

Ett av mina favoritutflyktsmål är Österlen. Här finns fina trädgårdar, bra restauranger, mysiga fiskelägen - ja mycket sevärt helt enkelt. Hit far vi minst en gång om året och årets tur är en mycket välregisserad runda på två dagar tillsammans med goda vänner.
Höjdpunkten är såklart Örnahusens Snickeri! Åh vad jag gärna hade haft detta som min arbetsplats, känna doften av nysågat trä och äga alla dessa verktyg - jag tror att jag är en verktygsfreak. Inte vet jag vad allt ska användas till men i mitt nästa liv ska jag bli möbelsnickare!




Här görs allt från köksinredningar till skärbrädor av restvirke. Se på dessa fina sidebord med en top av sten och "hylla" av sadelgjord.  Här finns mycket att se på, köpa eller beställa! 
På Kiviks Musteri såldes dessa söta insektshotell - de skulle jag nog klara av att tillverka.
Spaljerad äppelblom - ännu en sak man vill kopiera....
En av de trädgårdar vi hälsar på i är Gamla Bryggeriet och Rostiga Butiken som ägs av en dansk smed/trädgårdsmästare/konstnär, Per Baker, och hans hustru. De driver ett konstsmidesgalleri och en utställningsträdgård. Vilket ställe! Förutom en ursöt trädgård kan man här köpa eller beställa olika växtstöd i smide. Här är några interiörer från växthuset - en dröm för alla som har eller vill ha gröna fingrar.


Här är smakprov på vad smideskonstnären kan åstadkomma, bland annat vackra lampetter och en skojig tavla gjord av svenska gamla kopparmynt.


Den inte särskilt stora trädgården rymmer hur mycket som helst! Överallt finns det små sittplatser och man är välkommen att ta med sin picknickkorg och slå sig ner. Här en upphöjd plantering som kommer att få vara förebild för en liten förändring i bloggarens egen trädgård....


17 maj 2017

Bloggaren är rastlös

Två opererade tår håller mig inomhus och i stillhet. De ställer till det i vardagen; inget roligt trädgårdsarbete kan göras, ja inget tråkigt heller för den delen... Inga möbelrenoveringsprojekt, inget som ska målas eller sys eller röjas kan heller bli gjort. Normalt sett sitter jag aldrig och läser mitt på dagen. Läser gör jag innan jag somnar eller i mitt franska liv som inte har måsten på samma sätt som det skånska livet. Men ibland så har man inget val - så nu ska här läsas!
Efter att ha plöjt tio inrednings- och trädgårdsmagasin kan jag konstatera att de är precis som de brukar vara - vackra och inspirerande. Särskilt min trädgårdstidning, dock är det litet tufft att få idéer och planera när man inte kan sjösätta sina planer. Det blir till att göra to do-listor på idéerna.
Sedan två böcker på raken.

Först ut av böckerna är den ganska lättlästa Davidsstjärnor av Kristina Ohlsson, en bok med en riktigt smart intrig som trollbinder från första till sista sidan. Jag har läst alla hennes vuxendeckare om Alex och Fredrika (hon skriver för ungdomar också) och gillar henne skarpt!

Därefter är det dags för en bok som jag snart är sist med att läsa bland vännerna - Min fantastiska vännina av Elena Ferrante. En skildring av ett svunnet Neapel som man kan förundras över. Bilderna man får i huvudet ger en känsla av 1800-tal. Efter en tredjedel av boken så försvinner den mörka stämning som präglar flickornas första skolår  och hur det är att ha en vän som inte är en vän. I takt med att de växer så blir livet för dem inte precis ljust - men det är inte heller alltid mörkt och man kan känna igen sig i den nu äldre flickans tankar. Jag kan konstatera att det finns vissa likheter mellan ett litet flickhuvud i femtiotalets Stockholm jämfört med ett flickhuvuds tankar i fyrtiotalets Neapel. Handlingen bygger upp en nyfikenhet på vad som ska hända sedan, jag är glad att bok nr två ligger och väntar!
Där ligger också en deckare av Peter May. Jag fastnade för denna författare efter att förra året ha läst hans trilogi Svarthuset  som utspelas på Yttre Hebriderna. Han har skrivit fem böcker om Enzo Macleod. Enzo är kriminaltekniker, uppvuxen i Storbritannien med både italienskt och skotskt påbrå. Efter en skilsmässa är han bosatt i Toulouse och han ägnar all sin vakna tid till att lösa gamla franska mordgåtor. Det är roligt med böcker som utspelar sig i Frankrike och extra kul när man varit där och kan se miljöerna framför sig. Nu råkar Toulouse, trots sin närhet till vårt franska boende, vara en vit fläck på vår franska karta vilket inspirerar mig att planera ett längre besök i den staden.

Första boken i serien, The extraordinary people, utspelas mest i Paris och den andra boken, The Critic, handlar om vinodlare i Gaillac, där vi faktiskt varit ett par dagar. Dessa är på engelska och de plöjer jag inte alls lika fort som de svenska. Men det är något kontemplativt över att jag måste läsa varje rad och ord, vilket jag alltså inte gör när jag läser på svenska och också kunna strunta i att jag inte alltid hittar den rätta svenska översättningen.

Blir det alldeles för långrandigt får jag varva med Min europeiska familj av Karin Bois eller Kvinnan på tåget av Paula Hawkins - de ligger också på vänt på nattygsbordet. Mer recensioner kommer när de är lästa!


04 maj 2017

Mitt i livet...

...nåja, mitt i har väl passerats. Men med flera barnbarn och en  mamma på 92 så representerar bloggaren i alla fall en sorts mellangeneration. Vilket är härligt och engagerande! Vilket såklart märks i vardagslivet. Vilket med glädje får förtur in i den normalt sett ganska fyllda kalendern.

En vanlig vecka i april så får vi förmånen att få umgås med de två minsta barnbarnen. Föräldrarna ska ut och resa och behöver barnvakter. Vi ska alltså passa A och E och vara delaktiga i deras vardag. De bor i huvudstaden och alldeles för långt bort från oss. När vi hälsar på så bor vi "hemma hos" och denna gång utan barnens föräldrar blir ett utsökt tillfälle för alla inblandade att lära känna varandra ännu litet bättre. Även om vi försöker att träffas även utanför kalas och högtider så blir det inte den där vanliga vardagen - fast det blir det egentligen aldrig när man träffar sina barnbarn...
Föräldrarna åker iväg och vi är preppade med litet info om olika vällingar, mellis- och middagstips. E har visat sig inte tåla gluten men det är inga problem. Sovrutinerna är viktiga och ska såklart följas, annars får vi helt fria händer! Härligt att vara så betrodd och litet läskigt med det stora ansvaret. Vi får fin hjälp av A som är fyra år och en redig storebror. Han har stort ordförråd och har superkoll på allt som ska ske hemma. "Fajmoj, ska du göra pasta så finns den glutenfjia i den andra lådan". E är 2,5 och hon är just nu i "kanochvillbestämmasjälv- åldern" och det är inte alltid så lätt. Vansinnesilska går över i solstråleleenden på 1,5 sekund utan att man förstår varför. Tvärtom händer lika ofta.... Ibland måste man lirka och trösta och ibland blir det helt fel om man lirkar och tröstar. Hur jobbigt måste detta inte vara för henne själv?
Dagarna går fort som de gör när man har roligt och vi åker från storstaden nöjda med vår insats. Föräldrarna är också nöjda med sin resa och allt återgår till normala gängor i den lilla familjen.

Vi reser söderöver och första dagen hemma startar hos bloggarens mamma som ska flytta från en alltför stor lägenhet "på sta'n" till en liten fin lägenhet på ett trygghetsboende med egen matsal och aktiviteter för seniorerna. Mamma gillar tanken men "man vet vad man  har, inte vad man får" dyker upp emellanåt. Vi har tidigare ägnat två-tre veckor till att sortera vad som ska med i flytten, skänkas eller kastas. Många beslut ska fattas och många saker lämnar lägenheten. Mamma konstaterar ena minuten att "jag ska bara ta med mig det allra mest nödvändiga" och i andra minuten "hela mitt hem lämnar mig". Det är inte lätt att bryta upp. Ändå är det min mammas sjätte flytt på de senaste 35 åren. Själv har jag bott på ett och samma ställe under samma period....
Så är det dags för flytt och allt som tidigare har verkat helt ok för min mamma är nu plötsligt helt oförståeligt och konstigt. Allt från "är det jag som ska bo här, är det inte ni som ska flytta" till "så himla skönt att se alla sina saker runt omkring sig". Enligt husfrun på boendet så hör det till bilden när en gammal människa flyttar till en helt ny miljö och det kan ta upp till en månad innan allt blir som förut.
Lika svårt som det verkar att vara 2,5 år och vilja göra det mesta själv verkar det att vara 92,5 år och inte kunna göra allt själv.


Själv sitter jag nu i ett soffhörn och kan inte göra någonting. Efter nästan tre otroligt intensiva och arbetsamma veckor sitter jag nu helt still med benet högt och en fot som värker. Häromdagen opererades två av mina krokiga och onda tår och med hjälp av ett stift genom leden ska de bli raka och kunna vandra långt igen. Hoppas jag....