Till kommande generationer

Många i min närhet och i min ålder har funderat på vad som händer med våra foton när det är dags för nästa eller nästnästa generation att ta över. Finns molnen vi använder tillgängliga? Vem kan öppna mobilen, flera jag känner har alla sina foton bara i mobilen...
Jag vet hur det är med mina föräldrars album, många svartvita foton på en otrolig massa människor som jag inte har träffat eller ens kan namnet på.
Det finns också gamla smalfilmer från vår uppväxt. De kan man lämna in till fotofirmor och få överförda till DVD, väldigt roligt att kunna titta på för barnbarnen (nja, i alla fall för oss själva...).
I mina egna tonårsalbum med papperskort har jag tagit bort bilder på mig själv för jag inte ser klok ut, plockat bort bilder på pojkvänner som försvann och det saknas foton för jag behövde det i samband med ett collage till en uppvaktning eller liknande. Det är inte alls roligt med styckade album så här i efterhand.
Under våra första 25 år tog vi bara diabilder. Vi har börjat titta på ett par år men hu så gula de har blivit. De som är ok kommer vi att skanna så de blir digitala, ett projekt för vintern. Man får hoppas att projektorn håller till dess vi ha gått igenom bilderna.
Så när jag gick över till digitala foton så började jag göra ett (1) album per år som handlar om mig och mannen i mitt liv, vår vardag, våra barn och barnbarn, fester vi haft och resor vi gjort. De flesta naturbilder och gruppfoton på långt håll är bannlysta. Här är det närbilder och alla personer, utom närmaste familjemedlemmarna, är namngivna. Alla platser och årtal, släktskap och andra fakta av intresse är såklart med.
Förhoppningsvis så kommer dessa, just nu 14 st, ganska smala i A4-format fotoalbum hänga med i några generationer.

Jag har också gjort en liten fotobok om vårt husköp i Languedoc och renoveringen av huset, en stor bok om en av sönernas bröllop och var sin dopbok till de två minsta barnbarnen om hur året var det år de föddes .

                    

Innan man börjar bör man ha redigerat sina foton. Jag är rätt noga med att ta bort onödiga saker som ibland kommer med, förutom själva motivet, och som kanske stör. Jag gör dem också litet ljusare. När man ser ett foto på skärmen så blir det något ljusare och ibland kan fotot bli litet mörkt i fotoboken. Jag gör mina böcker hos Fuji för de var rätt tidiga och nu blir det dem av gammal vana. Men det finns massor av fotofirmor som tillhandahåller program för fotoböcker. 

Det är mycket att tänka på, färg på boken, färg på papperet, ram på fotot eller inte, hur ska texten se ut, färg på texten och storlek... man kan överlappa korten, lägga dem på sniskan eller göra dem som hjärtan. Endast fantasin sätter gränser men jag har förstått av kompisar att fotona bör ha en hyfsat bra upplösning. Foton som man lånat från facebook eller fått skickade till sig kan vara för små. Men dataprogrammet hjälper en med sådana saker. Man kan absolut vara tekniskt okunnig och ändå få till en bra fotobok.
Jag jobbar själv just nu med 2016 - ett år då vi reste mycket och tog en himla massa kort. De tar tid att redigera, vilka foton ska sparas i molnet och vilka foton ska dessutom få bli fotobok. Tur att man har tid nu när vi sitter i frivillig isolering!

Min bucket list - när vi får resa igen...

Vi, som alla andra, tvingas numera att ställa in våra resor på obestämd tid. Vid en middag häromkvällen pratade jag och mannen i mitt liv om vilka platser som står på vår bucket list.

Vi skulle ha åkt till Rom i mars för att fira mannens födelsedag - men Rom ligger ju kvar och "alla vägar bär till Rom" säger ordspråket. Så det lutar vi oss mot och ser fram mot en Romresa någon gång.

Kopparstick av Piranesi, föreställer Tibern och Castel Sant'Angelo
med Basilica di San Pietro i bakgrunden

Vi skulle också ha åkt till lilla huset i C i vår, men det är ju vårt andra hem så vi räknar med att komma dit förr eller senare utan att det behöver stå på en lista.
Jag tycker inte om att flyga så på min lista finns inte NY eller San Francisco, inte heller terrakottaarmén i Kina eller alla fina vingårdar i Sydafrika - fast jag gärna skulle vilja besöka allt detta. Inte heller Thailand eller Fiji - fast jag älskar turkost badvatten. Vad jag kanske skulle kunna tänka mig (kanske) är en resa till Nya Zeeland för att hälsa på vänner. Men kommer vi att flyga så mycket framöver - ingen vet.

Fotot är från faktiskt taget i NZ (bry er inte om den irländska flaggan)

Mannen gillar inte kryp och konstiga djur som finns överallt i länder med ett tropiskt klimat. Inte någon av oss fascineras av stora djur heller. Vissa länder vill vi inte besöka på grund av deras styre och politik. Så det finns förklaringar till varför vårt spånande vid matbordet inriktar sig på Europa.

Överst just nu står på min lista (motsvarande mannens Romresa) ett par veckors bilande runt på engelska landsbygden med besök på allehanda trädgårdar och slott. Några dagar i London för att hälsa på våra grannar från lilla byn i Languedoc ingår också i planerna.

Vi vill också till Sicilien igen. Ön är ju betydligt större än man tror, så vi hann bara en bråkdel när vi var där senast. När vi ändå är så långt söderut i Italien kanske vi ska nosa litet på Apulien också.
Apropå öar så finns både Korsika och Sardinien också på listan. Korsika för naturupplevelserna och Sardinien för sina viner. Bad i fina vatten lockar också och vi har vid två tillfällen planerat resor till Kroatien och fått boka av. Men tredje gången gillt!

Sedan visade det sig att vi båda (konstigt nog!) helst ville resa i Frankrike. Det finns flera ställen vi vill återse, men överst står ett par områden som vi fortfarande har osedda. 

Till exempel departementet Loire Atlantique där Loirefloden rinner ut i Atlanten och där vinet sägs smaka salt på grund av påverkan från havsvindarna. Osedd är också södra halvan av Bretagne, dit parisarna åker på semester, så detta besök får bli off season. 

Vid Atlantkusten ner mot Spanien ligger Bayonne och Biarritz och (i Spanien) San Sébastian. Vi blåste förbi där för några år sedan, i ösregn, och gick inte ur bilen förrän vi var i Bilbao. Kanske gör vi en avstickare för vandringar i de sanslöst vackra omgivningarna runt Saint-Jean-Pied-de-Port och sedan till Pau och Bernadottemuseet som var stängt senast vi var där.

Sedan är frågan - vilka ställen vill vi återvända till?

Det skulle vara roligt att se Monets trädgård i Giverny vid någon annan årstid än april. Då blommade rabatterna framför huset helt översållade med mörkblå stooora hyacinter - otroligt läckert. Doften ska vi bara inte tala om. Men det fanns inga näckrosor på våren så kanske det blir ett besök mitt i sommaren? Fast med tanke på turistinvasionen som brukar vara där, så måste vi nog tänka om.
Champagneområdet erbjuder ju mer än bara vin. Den medeltida lilla staden Troyes med sina korsvirkeshus är urcharmig men erbjuder nog inte så mycket annat. Då är det bättre att stanna till (för 6:e gången)  i Colombey-les-Deux-Églises och faktiskt ta sig tid att besöka de Gaulles hem - numera ett museum.

Alperna i Savoie. Där bodde vi helt sagolikt i Hauteluce rakt väster om Mont Blanc med utsikt över hela bergsmassivet och fantastiska vandringsvägar. Underbart - dit vill vi igen!

Paris - ja absolut! Lyon kan vara ett alternativ, en supertrevlig storstad utan turistfällor och som kan erbjuda mycket till en storstadsbesökare, inklusive god mat överallt. Här ett par smarriga bilder från Les Halles Paul Bocuses.

Små munsbitar till drinken

Mumsiga saker på anklever

Ett annat vackert område är det inre av Normandie med vykortsvacker natur, gröna kullar, vattendrag, korsvirkeshus och här tillverkas både cider och calvados.

 

Provence såklart, med lavendelfält så långt ögat ser, fantastiska marknader, ljumma sommarkvällar. 

Två måsteställen i Provence en gång till är dels Bormes-les-Mimosa och dels Glanum i St-Rémy-de-Provence.
Bormes är en kommun med bebyggelse i tre delar. Överst, längst bort från havet ligger den äldsta delen och det är dit vi vill. Vi har bott där flera gånger, första gången för mer än 20 år sedan så hyrde vi av ett svenskt par och sedan har vi bott på hotell. Här finns en hel del turister men vår och höst är det så trevligt!  Badviken är och ska vara svår att hitta...

Glanum är en grekisk-romersk utgrävning. Först var grekerna här och sedan kom romarna och byggde sin bosättning ovanpå den grekiska. Nu finns här utgrävningar och ett trevligt museum och över alltihopa susar historiens vingslag. Mäktigt!

Jag kan nog hitta några fler ställen, men nöjer mig med dessa så länge. Det lär ju behövas ett antal resor för att beta av platserna på denna lista. 

Visst är det fint med drömmar och lika fint med minnen. Det är sådant vi njuter av att ha i dessa tider.

I en av Skånes nationalparker

När det är som det är just nu, så betyder naturen så himla mycket. Hela världen kan vara upp och ner - men djur och natur följer sitt eget liv och sin egen rytm utan överraskningar och förändringar. Tack och lov!
För att njuta litet av nyutslagen bokskog så tog jag och mannen i mitt liv oss till Skäralid, en av Skånes nationalparker. Det är en 8 km lång ravin med en bäck längst ner i dalen och höga branta kanter 90 meter upp längs med bägge sidorna. Man kan gå längst ner i ravinen på stigar och spänger och man kan ta sig upp och gå överst på hanget med en fantastisk utsikt från det som heter Kopparhatten. Överallt är det bokskog!
Ravinen är en så kallad sprickdal. Tack vare de stora klimat- och höjdskillnaderna så finns här naturligt många olika växtsamhällen. Här växer bland annat ramslök, smånunneört, gulplister och aklejruta. Här finns ett 30-tal rödlistade lavar och bara här i hela Sverige växer skuggbräken. Massor av olika arter som jag, som är mycket road av vilda växter, inte ens har hört talas om. Svampar som inte finns i skolboken - vad sägs om grå kantarell? Fåglar i mängder - längs vår lilla tur hade vi hela tiden sällskap av korpens kraxande. Allt verkar rena vildmarken och den gamla bokskogen ser ut som urskog. Men här finns många tecken på att området är påverkat av människan sedan lång tid, stenmurar, rösen, vildapel, hagtornsbuskar och en timmerjärnväg. Vid parkeringsplatsen finns ett Naturum och här kan man också äta eller fika.
Så här års är Skäralid ett välbesökt ställe. Allt från sådana som vi som bara vandrar ett par timmar till  de som kånkar stora ryggsäckar, från ambitiösa joggare till de som tar bilen upp till Kopparhatten och brer ut en filt och fikar.
Den första vilda varelse vi ser är denna lilla hasselmus. Ganska orädd satt den i sitt hål bara 0,5 meter från oss. Vi ser att han och hans släktingar har invaderat hela backen och skapat sig ett system av bohålor.

För övrigt är det grönt, grönt och grönt. Bäcken porlar och fåglar sjunger. Lagom få intryck bidrar till att det känns fridfullt och ljuvligt!

                     

Här är vi på väg upp till utsiktsplatsen Kopparhatten. Det är förunderligt hur träden kan växa så rakt i denna lutning.

På utsiktsplatsen fanns alldeles för många människor för att vi skulle tycka det kändes bekvämt att också gå dit. Så vi gick istället trappan nedför berget, 192 steg, ner till den lilla dammen med sångsvanar och fikaplatser. En skön dag, en vårlik dag som fyllde oss med fina naturupplevelser.