I en av Skånes nationalparker

När det är som det är just nu, så betyder naturen så himla mycket. Hela världen kan vara upp och ner - men djur och natur följer sitt eget liv och sin egen rytm utan överraskningar och förändringar. Tack och lov!
För att njuta litet av nyutslagen bokskog så tog jag och mannen i mitt liv oss till Skäralid, en av Skånes nationalparker. Det är en 8 km lång ravin med en bäck längst ner i dalen och höga branta kanter 90 meter upp längs med bägge sidorna. Man kan gå längst ner i ravinen på stigar och spänger och man kan ta sig upp och gå överst på hanget med en fantastisk utsikt från det som heter Kopparhatten. Överallt är det bokskog!
Ravinen är en så kallad sprickdal. Tack vare de stora klimat- och höjdskillnaderna så finns här naturligt många olika växtsamhällen. Här växer bland annat ramslök, smånunneört, gulplister och aklejruta. Här finns ett 30-tal rödlistade lavar och bara här i hela Sverige växer skuggbräken. Massor av olika arter som jag, som är mycket road av vilda växter, inte ens har hört talas om. Svampar som inte finns i skolboken - vad sägs om grå kantarell? Fåglar i mängder - längs vår lilla tur hade vi hela tiden sällskap av korpens kraxande. Allt verkar rena vildmarken och den gamla bokskogen ser ut som urskog. Men här finns många tecken på att området är påverkat av människan sedan lång tid, stenmurar, rösen, vildapel, hagtornsbuskar och en timmerjärnväg. Vid parkeringsplatsen finns ett Naturum och här kan man också äta eller fika.
Så här års är Skäralid ett välbesökt ställe. Allt från sådana som vi som bara vandrar ett par timmar till  de som kånkar stora ryggsäckar, från ambitiösa joggare till de som tar bilen upp till Kopparhatten och brer ut en filt och fikar.
Den första vilda varelse vi ser är denna lilla hasselmus. Ganska orädd satt den i sitt hål bara 0,5 meter från oss. Vi ser att han och hans släktingar har invaderat hela backen och skapat sig ett system av bohålor.

För övrigt är det grönt, grönt och grönt. Bäcken porlar och fåglar sjunger. Lagom få intryck bidrar till att det känns fridfullt och ljuvligt!

                     

Här är vi på väg upp till utsiktsplatsen Kopparhatten. Det är förunderligt hur träden kan växa så rakt i denna lutning.

På utsiktsplatsen fanns alldeles för många människor för att vi skulle tycka det kändes bekvämt att också gå dit. Så vi gick istället trappan nedför berget, 192 steg, ner till den lilla dammen med sångsvanar och fikaplatser. En skön dag, en vårlik dag som fyllde oss med fina naturupplevelser.