Dags igen att visa upp sig

Nu är det dags igen - Kreatöserna har utställning i ett litet korsvirkeshus på stora torget. Det är fjärde  gången vi är med och vi känner oss hedrade. Lokalen innehåller ett vigselrum och en stor sal där olika hantverkare får ställa ut sina alster. Det är ju det svåraste med att vara liten hantverkare på hobbybasis - hur man gör för att få visa upp sina alster.

Denna gång delar vi utställningslokalen med en kvinna som gör de mest fantastiska bilder jag har sett, allt med tyg och tråd, applikationer och broderier - fantastiskt!

Kreatöserna står för återbruk, gamla stolar från loppis blir vidgjorda eller omgjorda, målade, lagade och klädda med roliga kvalitetstyger som gör stolen som ny igen.

Här är två björkstolar nyoljade och klädda i ett tyg av Josef Frank samt en stol som behövde nya framben och som då fick en helt annan framtoning.

                                                                                              

Här har jag tagit ut svängarna både i val av färg och tyg. Köparen föll för de rosa tonerna som skulle matcha en rosa fåtölj som hon redan hade. Kul!

Vi i Kreatöserna är tre helt olika personer vilket vi tror märks. Inför denna utställning fick vi fatt i tre likadana äppelstolar i ek. Vi bestämde oss för att göra var sin variant av stol utan att prata ihop oss. Skillnaden i smak och stil borde synas.

En stol blev elegant svartmålad och fick ett skimrande ljust vackert mönstrat tyg och en liten kudde. En stol blev vitmålad och fick en sits med ett fräckt tyg med svartvita ansikten och äpplet ommålat till en röd ros. Den tredje stolen fick framben klädda i luddig imiterad päls, sits med mönster av vilda djur och äpplet på ryggbrickan ommålat till ett tigeransikte. Visst syns våra olika personligheter....

 Strandstolarna i gammaldags modell försvann som smör i solsken

Mitt signum, lavendelkuddar i linne pyntade med snäckor och ostronskal från Medelhavet.

 
Många av våra objekt är nu sålda så det är roligt att vi har kvar foton av vad vi tillverkar.

Här en fin vägg med några av dessa fantastiska bilder, gjorda av tyger och tråd och en stor portion fantasi och hantverksskicklighet, Bilden nedan är en av mina favoriter.

   

Tankar om tid

De flesta av våra vänner är pensionärer. De flesta av dessa har en helt full kalender, ibland till och med överfylld. De är upptagna av barnbarn och resor och trädgård och resor och ibland gamla föräldrar och resor eller en hund eller så. Men jag trodde nog att det skulle bli lugnare när vi slutat arbeta. Jag kommer ihåg att jag längtade till att helt och hållet själv få bestämma vad varje dag skulle fyllas med.

I stor utsträckning gör jag det, alltså bestämmer vad som ska hända. Men är man farmor så dyker det ibland upp saker som man innerligt gärna vill och som med kort eller lång varsel styr ens dag. Nu är jag också mattefarmor till en tremånaders valp och det kräver faktiskt än mer fysisk och själslig närvaro. En liten busig rackare som man inte ännu kan lämna ens för ett par minuter. En som man samtidigt ska uppfostra till en bra individ.

Visst är det ändå härligt att man kan göra detta, ta dagen som den kommer, åka iväg om längtan bort finns, stanna hemma när man vill det, passa barnbarn, leka med valp, hänga en hel dag framför tv:n eller ligga på alla fyra i någon rabatt eller inte göra något alls om man vill det - fast det sista händer inte ofta. Oftast vill man göra något. En dag utan något vettigt innehåll känns som en bortkastad dag.

Den här målade skylten ska man kanske ta till sig? Det är inte riktigt min filosofi men vissa av våra vänner pratar mycket om ålder och hur det är när man är i vår ålder. Man ska ta det lugnt, tänka på hur gammal man är och inte anstränga sig för mycket. Då blir man fundersam. Hörde idag på tv att de som är 70 idag har samma hälsostatus som de som var ungefär 50 år på 1970-talet. Som mina föräldrar alltså. Och de kändes otroligt unga och aktiva. Precis som vi som närmar oss de 70.... Jag tror inte alls på att man ska skylla på sin ålder i olika sammanhang, då tillåter man sig ett visst förfall och gör förfallet accepterat istället.

På tv intervjuades också Bodil Jönsson. Hon har kommit ut med en ny bok "Gott om tid". Det är 20 år sedan hennes första bok "Tankar om tid" kom. Den gav mig personligen mycket, särskilt begreppet ställtid, något jag ofta använder mig av. 

Idag säger Bodil att eftersom alla är stressade och alla har ont om tid så har vi tyvärr accepterat detta som att stress är något naturligt. Men hon tycker inte alls att vi har ont om tid utan ett av hennes recept är att vi istället ska skaffa oss sammanhängande tid. Till exempel åka tåg i fem timmar, för då man kan läsa eller jobba. Då upplever man enligt henne att man verkligen har tid till vissa saker. Jämför en lång tågresa med att ta flyget som visserligen går fortare till samma ställe. Men när man flyger då tiden är uppstyckad i snuttar av halv- en- och tvåtimmar och man tittar på klockan hela tiden och blir - stressad. En bra jämförelse tycker jag som hellre åker tåg än flyger ;). 

Självhjälpsböcker kan vara intressanta och innehålla nyttiga saker, men alla råd ska också omsättas i praktiken. Inte alltid så lätt. Just nu läser jag om valpuppfostran. ALLT går ut på uppmuntran - det är så härligt! Är övertygad om att det gäller i alla sammanhang, inte vara valpar. 

Det är något att ta till sig!

Inget besök i andras trädgårdar - bara i min egen...

I helgen var det trädgårdsrunda. Duktiga amatörodlare öppnar sina trädgårdar, berättar om sina tankar om växter och har man tur får man ett bra odlartips. Besökare tar foton, försöker se framför sig om man kan härma någon idé och blir litet avundsjuka. De andra verkar ha så himla gott om tid för sin trädgård...

Men gissa vad som hände? Jag missade detta. Glömde totalt bort att jag ville fara iväg och titta på och njuta av alla rosor som blommar just nu. Gjorde en massa andra saker istället. Blev otroligt irriterad på mig själv för att jag glömde. Tröstade mig med att gå ett par varv i den egna trädgården.

I den egna trädgården går jag en runda minst en gång om dagen. Ofta blir det flera rundor, inte bara när vi ska genomföra olika projekt utan också bara när det behöver vattnas litet här, klippas litet där, rycka litet ogräs, oj - detta måste flyttas, bli glad över något som ser ut att trivas och kanske ledsen för det inte blir som man vill. Jag vill mycket, får såklart fantastiska idéer, ser allt framför mig - och så stupar det på tiden. Som inte finns. Eller - hemska tanke... prioriteras på annat.

Men vad jag gillar trädgården! Förra årets varma sommar har gjort underverk med alla blommande buskar, allt ifrån den tidiga forsythian till de engelska rosorna och så alla de som är dessemellan; syrener, rhododendron, schersmin och paradisbuskar.

  
Varje år lägger jag ut ett foto på min favoritros, en daggros. Den har röda stammar, bladen är grågröna och blommorna är i olika babyrosa nyanser. Busken är väldigt gracil och skir. Egentligen alltför skir för den växer litet långsamt. Men jag har sett exemplar som är enorma så det gäller bara att ha tålamod.

Den här vita skönheten , Mme Hardy är inte skir, jisses vad den växer, åt alla håll, stadig med många kritvita blommor på varje rejäl kvist och den doftar gudomligt. 

Hon växer bredvid en annan vit engelsk ros, en klättervillig en, även hon en madame... nämligen Mme Plantier. Monsieur Plantier var trädgårdsmästare på slottet Malmaison utanför Paris och han döpte en av sina rosor efter sin hustru. En skuggtålig och anspråkslös ros. Kanske som hustrun...?

Bredvid har vi ett par Rosa helenae-rosor. Närmast kameran är det en buske och längst till höger en buske. Samma Helenae-ros men av två olika sorter, Lukkefond och Aksel Olsen. De är riktiga ramblers, blir lätt 5-6 meter. Några av dem ses här på planket. Men de ska inte växa på plank, utrymmet räcker inte till och grannen gillar inte att rosbladen faller även på deras sida, När de reser på semester ska vi gå in på andra sidan planket och hugga av några meter....

Här i det gamla päronträdet gör sig dock en likadan ros betydligt bättre. Päronen är inte så goda så rosen får växa fritt, och det gör den!

Här en klätterklassiker, en Santana. Otroligt rosaröd, mängder av knoppar, blommorna är långlivade och bladverket friskt. Men man kan inte få allt - den doftar i princip ingenting. 

I skogsbrynet växer Rosa Rugosa, en dubbel väldoftande nyponros. Hur tålig som helst, blommar långt in på hösten, men jag har läst någonstans att den är invasiv och bör tas bort. Hm, det får man allt fundera på. 

           

Vi har en rosa klätterros, Jacques Cartier, vid entrén. I år har den överträffat sig själv, den bara blommar och blommar. Dessa rosenblad är utmärkta att torka, de både doftar och behåller färgen. År 2007 hade jag många liter torkade blomblad med på äldste sonens bröllop.

                                                                                                                                      

Här har vi en annan favorit, Ghislaine de Féligonde. Den har riktigt gula knoppar och går över i aprikosrosa för att sedan blir rosa och som överblommad är den i princip vit. 

Den här tvåfärgade heter Mozart och är som namnen oerhört rikligt producerande. Blommorna är små, enkla och skålformade, En buske kan ge mer än 12.000 blommor på en säsong..

Nu har mossrosen Henri Martin slagit ut liksom grannen Maiden Blush. De är gamla och vi har varit dåliga på att klippa ner dem så de är numera invävda i varandra. En fransk bekant som är kunnig på blommor berättade att Maidens Blush fick sitt nuvarande namn i England på 1800-talet. Blomman har funnits sedan 1600-talet och heter på franska la Cuisse de nymphe, nymfens lår. Man förmodar det avser färgen eller kanske mjukheten.... I vilket fall som helst så passade det sig inte det namnet i det viktorianska England.

            

         
Ja många av våra rosor är på topp just nu, men kvar finns Moonlight och Rose de Recht och flickorna Bugnet som inte fastnat på någon bild ännu samt Pilgrim, Robin Hood och Felicia som inte börjat blomma ännu, Dessutom finns det tre till som varken har slagit ut eller blivit artbestämda. Så visst - att missa en runda bland andras rosenträdgårdar kan ibland vägas upp av att vandra runt i sin egen...

Milou, ny i klanen

Släkten har fått en ny medlem. Trebarnsfamiljen har blivit sex till antalet. Den nya familjemedlemmen heter Milou. Hon tillhör rasen Australian Cobberdog och ser ut så här när hon är 7 veckor och fortfarande kvar hos uppfödaren.

När hon kom hem var hon så himla liten...

Men nu har hon varit i sin nya familj i två veckor och har vuxit ur sitt första valpface, fått mer hår i ansiktet och hon vågar mer, som att gå nerför trappan, inte bara upp...

Hon vill leka hela dagarna och det är tur det finns många leksugna i hennes familj. Det finns också många som vill kela med henne. Men rätt var det är slocknar hon och sover som en stock. 

Jag och mannen i mitt liv ska passa henne litet i sommar. Vi har båda vuxit upp med hund och jag ser verkligen fram emot att få lära känna den här lilla krabaten litet mer. Nu har vi flera dagar inbokade med hundpassande så vi blir vana vid varandra, både hon och vi... Det kan tänkas det kommer fler betraktelser över denna sötnos.

Alvarets blommor och bristen på vatten

Inför vår resa till Öland så gjorde jag en googling om när Alvaret blommar. Jag förstod av litet olika nätplatser att blomningen kan variera med upp till 4 veckor. Ganska hopplöst alltså - om man med viss framförhållning vill planera sin resa dit lagom till blomprakten.

Man kan inte säga annat än att vi har tur! Vid Ottenby springer vi på ett par från hemorten som tipsar oss om hur man kommer ut på Alvaret och rakt på alla orkidéerna. Så vi följer väginstruktionerna och hamnar bland tusentals orkidéer, både Adam och Eva samt Sankte Pers Nycklar. Där finns också mängder av gullvivor, styvmorsvioler och flera som vi inte kan namnet på. Otroligt vackert!

Vad som inte är så trevligt är att det klart och tydligt syns hur torrt det har varit (och är?) på Öland senaste sommaren (somrarna?) Många större växter på Alvaret, främst enarna, är helt bruna och torra och det sprakar på sina ställen om den låga vegetationen när man går. Men vad ska man göra åt det? Bevattningsförbud förslår inte långt.

När det regnar hos oss i Skåne så gör vi numera vågen och gläds åt att det kommer vatten i våra nya tunnor. Desto mer vi kan använda av vårt regnvatten desto bättre totalt sett. Så nu vill jag slå ett slag för att alla husägare ska samla regnvatten. Vi har ändrat våra stuprör så att man antingen fäller ut en pip så vattnet kommer i en tunna och när tunnan är full så stänger man stänger pipen och då går vattnet ner i dagvattensystemet. Om det regnar 5 mm på ett villatak som är 100 kvm stort så blir det 500 liter att vattna med när det behövs. Det räcker långt i en villaträdgård!