Inget besök i andras trädgårdar - bara i min egen...

I helgen var det trädgårdsrunda. Duktiga amatörodlare öppnar sina trädgårdar, berättar om sina tankar om växter och har man tur får man ett bra odlartips. Besökare tar foton, försöker se framför sig om man kan härma någon idé och blir litet avundsjuka. De andra verkar ha så himla gott om tid för sin trädgård...

Men gissa vad som hände? Jag missade detta. Glömde totalt bort att jag ville fara iväg och titta på och njuta av alla rosor som blommar just nu. Gjorde en massa andra saker istället. Blev otroligt irriterad på mig själv för att jag glömde. Tröstade mig med att gå ett par varv i den egna trädgården.

I den egna trädgården går jag en runda minst en gång om dagen. Ofta blir det flera rundor, inte bara när vi ska genomföra olika projekt utan också bara när det behöver vattnas litet här, klippas litet där, rycka litet ogräs, oj - detta måste flyttas, bli glad över något som ser ut att trivas och kanske ledsen för det inte blir som man vill. Jag vill mycket, får såklart fantastiska idéer, ser allt framför mig - och så stupar det på tiden. Som inte finns. Eller - hemska tanke... prioriteras på annat.

Men vad jag gillar trädgården! Förra årets varma sommar har gjort underverk med alla blommande buskar, allt ifrån den tidiga forsythian till de engelska rosorna och så alla de som är dessemellan; syrener, rhododendron, schersmin och paradisbuskar.

  
Varje år lägger jag ut ett foto på min favoritros, en daggros. Den har röda stammar, bladen är grågröna och blommorna är i olika babyrosa nyanser. Busken är väldigt gracil och skir. Egentligen alltför skir för den växer litet långsamt. Men jag har sett exemplar som är enorma så det gäller bara att ha tålamod.

Den här vita skönheten , Mme Hardy är inte skir, jisses vad den växer, åt alla håll, stadig med många kritvita blommor på varje rejäl kvist och den doftar gudomligt. 

Hon växer bredvid en annan vit engelsk ros, en klättervillig en, även hon en madame... nämligen Mme Plantier. Monsieur Plantier var trädgårdsmästare på slottet Malmaison utanför Paris och han döpte en av sina rosor efter sin hustru. En skuggtålig och anspråkslös ros. Kanske som hustrun...?

Bredvid har vi ett par Rosa helenae-rosor. Närmast kameran är det en buske och längst till höger en buske. Samma Helenae-ros men av två olika sorter, Lukkefond och Aksel Olsen. De är riktiga ramblers, blir lätt 5-6 meter. Några av dem ses här på planket. Men de ska inte växa på plank, utrymmet räcker inte till och grannen gillar inte att rosbladen faller även på deras sida, När de reser på semester ska vi gå in på andra sidan planket och hugga av några meter....

Här i det gamla päronträdet gör sig dock en likadan ros betydligt bättre. Päronen är inte så goda så rosen får växa fritt, och det gör den!

Här en klätterklassiker, en Santana. Otroligt rosaröd, mängder av knoppar, blommorna är långlivade och bladverket friskt. Men man kan inte få allt - den doftar i princip ingenting. 

I skogsbrynet växer Rosa Rugosa, en dubbel väldoftande nyponros. Hur tålig som helst, blommar långt in på hösten, men jag har läst någonstans att den är invasiv och bör tas bort. Hm, det får man allt fundera på. 

           

Vi har en rosa klätterros, Jacques Cartier, vid entrén. I år har den överträffat sig själv, den bara blommar och blommar. Dessa rosenblad är utmärkta att torka, de både doftar och behåller färgen. År 2007 hade jag många liter torkade blomblad med på äldste sonens bröllop.

                                                                                                                                      

Här har vi en annan favorit, Ghislaine de Féligonde. Den har riktigt gula knoppar och går över i aprikosrosa för att sedan blir rosa och som överblommad är den i princip vit. 

Den här tvåfärgade heter Mozart och är som namnen oerhört rikligt producerande. Blommorna är små, enkla och skålformade, En buske kan ge mer än 12.000 blommor på en säsong..

Nu har mossrosen Henri Martin slagit ut liksom grannen Maiden Blush. De är gamla och vi har varit dåliga på att klippa ner dem så de är numera invävda i varandra. En fransk bekant som är kunnig på blommor berättade att Maidens Blush fick sitt nuvarande namn i England på 1800-talet. Blomman har funnits sedan 1600-talet och heter på franska la Cuisse de nymphe, nymfens lår. Man förmodar det avser färgen eller kanske mjukheten.... I vilket fall som helst så passade det sig inte det namnet i det viktorianska England.

            

         
Ja många av våra rosor är på topp just nu, men kvar finns Moonlight och Rose de Recht och flickorna Bugnet som inte fastnat på någon bild ännu samt Pilgrim, Robin Hood och Felicia som inte börjat blomma ännu, Dessutom finns det tre till som varken har slagit ut eller blivit artbestämda. Så visst - att missa en runda bland andras rosenträdgårdar kan ibland vägas upp av att vandra runt i sin egen...