Fransk vårspaning och några gamla stenar

Vi brukar vara i södra Frankrike några veckor varje år under februari-april. Hur långt våren har kommit här nere är alltid olika. Ett år är den tidig eller kanske till och med supertidig och man packar inte ens upp sina ytterkläder och saknar shortsen. Ett annat år håller man på att frysa ihjäl och undrar varför man inte tog med mössa och vantar.
Lika olika som våren är för oss människor lika olika kan det se ut i naturen. Det kan regna och regna och ingen sol visar sig på länge och då blir ju det som växer upp försenat.
Nu har vi lärt oss att varje vår blir som en helt ny vår och varje vår verkar bli helt sin egen.... I kombination med att vi också glömmer i vilken månad vi såg mängder av blommande iris senast eller i vilket ordning de olika växterna visar sig för oss.
Förra året var vi här i april och då såg vi plötsligt hur mycket överblommad vildsparris som helst. Överallt!! Härligt tänkte vi, då vet vi nästa år var vi ska leta.
Nu är vi här! Vi letar och letar och hittar bara överblommad vildsparris. Nja, vi har plockat 3 (!) smala stänglar - inget som man blir mätt av men kul ändå! Kan det då vara så att vi är för sena i år också? Det vet vi inte, det kan vara så att sparrisen kommer att stå som spön i backen i april...

 Det som dock blommar troget och rätt länge är slånbär och trädljung. 

Fina vita klickar mitt i det brungrå fjolårsgräset.

 Iris blommar också troget om än vid väldigt olika tillfällen.  

 Dessa kuddar är perenna i detta klimat. I Sverige tillhör de utplanteringsväxterna.

Denna vinterjasmin finns i Sverige som perenn, i alla fall i vårt skånska klimat.

Här är en guling till och en vårfavorit, jonquill en sorts påsklilja, dock av miniformat. Den blir inte högre än 10 cm och bildar lysande gula mattor i de steniga bergen.

Sten - ja det finns det gott om i dessa trakter.
Vi är på utflykt med den skandinaviska klubben och besöker det historiska museet i Lodève. En innergård på museet har detta fantastiska mönster av marksten. Sättet att lägga små smala stenar  ställda "på höjden" är tydligen typiskt för vår region. Det blir oerhört effektfullt i sinnrika mönster som detta! Att sedan färgsatts av grön mossa gör det inte mindre vackert.

En annan dag for vi till den stora staden Nîmes. Arenan är verkligen sevärd, ett fantastiskt romerskt byggnadsverk av kalksten som har stått pall i århundraden. Häftigt!

Byns centrala torg byter utseende

I alla dessa byar som finns i Frankrike så verkar ibland tiden ha stått still under långa perioder.
Så även i vår lilla by. Här bor ungefär 1000 bofasta och ett, för mig, okänt antal som precis som vi bor här i perioder av året. Husen i de äldsta delarna har stått där i många hundra år och alla nybyggen sker utanför byn där man kan bygga sitt eget hus på en egen tomt. Många av husen i de äldsta delarna får tyvärr till viss del förfalla. Här bor många äldre som kanske inte har möjlighet till upprustning och flera hus verkar stå tomma. En del hus är till och med utan ägare. Gatorna i de nybyggda delarna är nya med trottoarer, gatorna i de gamla delarna är genom åren lappade och här går man med ögonen ner i backen för att undvika hålor och liknande....
Överstebestämmaren i byn är borgmästaren med sin stab. Dessa beslutar bland annat om bygglov, om vilka kommunala byggnader som ska underhållas, vattenförsörjning och underhåll av mark och har såklart många andra ärenden på sin agenda.
Fram till för snart 2 år sedan hade byn en egen borgmästare. Ja, det har vi så klart fortfarande. Men i januari 2017 gjordes en sammanslagning i hela Frankrike av många mindre kommuner till större enheter administrativt sett. Så nu ingår vi i en gemenskap som kallas Les Avants-Monts  (de framför bergen) som består av 25 tidigare olika stora kommuner och med Magalas som huvudort. Vår borgmästare har, precis som alla de andra 24, kvar sitt ämbete men nu har varje kommun sitt eget ansvarsområde i storkommunen. En är personalansvarig, en annan är IT-ansvarig, här finns ansvariga för kommunikationer, stadsplanering, utbildning/skolor, markförändringar, ekonomi, miljö, kultur - ja ni förstår.
Sedan ett par veckor tillbaka så görs nu ett jättestort markarbete i vår by - den del som är central och dessutom genomfartsled. Istället leder man trafiken i en stor omväg runt byn genom flera olika småhusområden.
Jag har funderat på hur det är när man gör större markförändringar som denna och har letat i protokollen för storkommunen utan att hitta något beslut. Därför gissar jag att denna typ av markarbete, trots omfattningen, fortfarande är borgmästarens eget ansvar. Konstigt nog finns inte heller någon bra information på borgmästarens anslagstavla. Rykten säger att det är olika typer av rörläggning på G samt att man nu passar på och gör en massa andra saker samtidigt, förbereder för fiber (det gillar vi!) gör nya trottoarer (finns inga sedan tidigare) utökar barens terrass (vilket behövs). Ja, kanske ännu fler saker  som inte syns för en oinsatt. Vi som bor 100 m in i den äldsta delen av byn hör på dagtid hur vägmaskinerna arbetar, men när vi gör vår inspektionstur på tidig kväll är det svårt att förstå vad som har gjorts.... Detta arbete ska hålla på till i slutet av december så det ska bli spännande att komma tillbaka och inspektera allt nytt nästa år!

I det långsamma tempot

Att vara konvalescent har vissa fördelar.

I stället för att kasta oss hem till den svenska kalla och gråa hösten så bestämmer vi oss för att stanna en liten vecka och njuta av medelhavsklimatet. Efter 4 veckor inomhus så känns det bra för hälsan att kunna leva mer utomhus, precis som vi brukar göra när vi är här. Vädret är helt otroligt, klarblå himmel med strålande sol. Luncherna äts på takterrassen, i solen! Så här på senhösten är den riktigt skön och lagom varm.

Promenaderna har varit långsamma, jag orkar verkligen inte särskilt mycket även om viljan finns. När man går mycket långsammare än vanligt eller stannar och pustar - så hinner man se helt andra saker och man hinner också fotografera det man ser...

Som detta olivträd där de tidigare gröna oliverna fläckvis håller på att svartna.

Denna klätter/klängbuske hamnar i gruppen torn, dvs inte havtorn mer som eldtorn. Eldtorn ser man ofta längs vägarna. Fast bara så här på senhösten då de oranga bären lyser som stoppljus. På sommaren är de som vilken grön buske som helst... Eldtornsbusken är visserligen mer upprättväxande än den på fotot, men jag tror av bärens intensiva färg att döma att de i alla fall är släkt. 

Järnbanden på muren är faktiskt för att hålla ihop muren. Trycket inifrån trädgården och på jordmassorna när det kommer stora regnmängder kan absolut spränga sänder muren, faktiskt något som grannen till denna mur har råkat ut för.

Här har sol och skugga spelat mig ett spratt. Busken är inte alls blå i toppen och de gula träden bakom är inte riktigt så gula. Det mest fascinerande är att denna formklippta buske är ungefär minst 4 meter hög och man kan gissa att stegen inte längre räcker till. Nästa gång får trädgårdsägaren hyra en sky lift...

På vägen hem passar vi flera köksträdgårdar. Här under resterna av tomatodlingen har man sått huvudsallad. Häftigt för en svensk att man i detta klimat hinner med flera omgångar sådd under en säsong. 

Grannen har inte sallad, han har satsat på en mix av pumpor. På ett område 3 x 3 meter växer det 5 olika sorter... Butternutpumpan är i normalstorlek men de andra är säkert en halvmeter stora vilket inte alls syns på bilderna..

                               

Sist men inte minst - en av mina favoriter som man kan hitta ute i naturen. De finns vilt växande i kanten av andra odlingar längs vägarna, precis som fikonen vi plockar. Oh dessa granatäpplen - hur läckra som helst! Dessa växer i en trädgård, annars hade frukterna nog inte funnits kvar.

Sådana här träd finns på flera olika ställen i byn, inte vilda utan planterade i folks trädgårdar. Nu har vi bestämt oss för att det är ett kakiträd. Det heter kaki på franska, på ICA heter det oftare sharon eller persimon. Sharon och persimon är bara olika sorter av kakifrukter. De ser ut som stora tomater fast mer organge än röda och med ett stort platt bladfäste. Äts som det är, urgott till ost om man inte vill ha den söta sylten. Verkar vara mogna nu så här sent på säsongen.

Snart är det dags att börja packa och stänga lilla huset i C för vintern. Det är alltid litet vemodigt, det kommer dröja några månader innan vi ses igen.....

Från vår franska takterrass

Vi njuter fortfarande av värmen och solen och framför allt av de ljumma kvällarna då vi så länge det är ljust kan beundra tornseglare en masse och flera familjer av släktet tornfalk.

När vi skaffade lilla huset i C så njöt vi av sällskapet av vad vi trodde var en tornuggla. Liten och nästan helt vit. Sedemera blev vi rättade av fågelskådare och amatörornitologer, det uggleljudet vi hade spelat in tillhör en dvärguv. Så det så! Men vi kände oss inte säkra. Den lilla vita ugglan som efter ett par år hade blivit fler små vita ugglor som fortfarande bodde i kyrktornet. De var så enkla att artbestämma efter boken - det kunde bara inte vara en uv. Hoandet eller skriet bortsåg vi från. Idag vet vi att vi felaktigt kopplat ihop vår lilla vita uggla med dvärguvens skri i natten.... Två helt olika fåglar med andra ord.

Ett år när vi kom fanns varken Hedvig eller Dag Vag, vårt söta vita ugglepar. Istället hade det flyttat in en skränfock till fågel som levde rövare med de andra småfåglarna, fast på dagtid. Goda vännen E konsulterades och han sa tornfalk. Ok, rätt ok det med som extra husdjur. Efter ett par år visade det sig att det bodde minst två häckande par i tornet, Förra året när vi kom berättade våra engelska grannar att det flyttat in ytterligare ett häckande par. Men nu i vår lilla gränd, bara 3 meter ovanför dörren till vår gästvåning. Jaha, det var ju kul - falkungar pep och skrek efter sina föräldrar och mat. Men de växer och  skiter och växer och skiter rakt ner i gränden där vi har cyklar och ett bord med stolar. Nu behöver där städas alltför ofta. I år kunde vi konstatera att det måste vara 4-5 ungar i boet och gränden är i princip oanvändbar så länge de bor rakt ovanför gränden.

En dag i förra veckan när svärdottern gick ner från terrassen till köket så kom hon upp fortare än kvickt och sa "det sitter en stor fågel på diskbänken". Alla (nästan alla, jag stannade kvar på terrassen) sprang ner för att se. Jojomensan en tornfalksunge hade krånglat sig igenom det töjbara myggnätet som täcker köksfönstren och nu satt han där bland kryddor och oljeflaskor och såg väldigt uppstoppad ut. Man kan se att han kände sig väldigt malplacerad.

Vad gör man, falken har ganska kraftiga och vassa klor och näbben är inte heller att leka med. Men den rådiga sonen hade slitit med sig ett badlakan på väg från terrassen och gick nu med det som en stor sköld och motade falken mot den öppnade dörren. Motvilligt flaxade fågeln iväg, vingligt och tungt och vi kände att att inte alls behärskade flygningens konster. Jaha, det var bara till att sanera alla släta ytor och allt som hade med ätbara saker att göra. Falken hade bara släppt ett litet visitkort efter sig, vilket jag var tacksam över.

Nästa dag till frukost när jag ska duka så helt plötsligt sitter den hopplösa fågelungen igen i vårt fönster. Nu hade vi spikat fast myggnätet litet tightare och han hade ingen chans att komma in. Men jag undrar om vi inte hade kunnat få en tam falk med att bjuda den på köttbullar och andra godsaker. Hans flygförmåga verkade klart nedsatt och han kommer nog inte att klara sig där ute i den hårda världen. 

Vi har sett att mamman har flyttat sina ungar till insidan av kyrktornet, de sitter där och skriker efter mat. Vår lilla kompis kanske har strukit under eller har vuxit till sig och lärt sig flyga. Naturens villkor är hårda.

När mörkret faller och vi sitter på takterrassen så är det stjärnhimlen som gäller. Ännu bättre blir det när kyrkans fasadbelysning släckts - då ser man verkligen himlavalvets djup. På mobilen har jag numera två appar, en som heter SkyView och en som heter SkyMap. När man riktar mobilkameran mot himlen så står det på displayen vilken stjärna, stjärnbild eller planet det är. Igår fascinerades vi av den extra röda Mars. Det finns en hel del man kan filosofera över däruppe i mörkret....

Fransk sommar - stort som smått

Oj, oj vad tiden går fort, bloggaren har knappast hunnit sitta ner och än mindre framför en dator med uppkoppling.

I midsommarveckan lämnade vi ett fantastiskt Sommarsverige med sol och sol och inget regn. Hur kan man lämna det undrar kanske någon... Ja förra sommaren hade vi bestämt oss för att vara kvar i Sverige och njuta av den svenska sommaren. Pyttsan säger jag bara, då bjöds vi inte på en enda dag med sol eller värme och oftast så skurade det,

Inga bad i viken och frilandstomaterna som den sommaren odlades i stor skala (eftersom vi skulle vara hemma) blev det aldrig något med. De behöver också sol och värme.... 

Näe, detta år skulle vi njuta av det franska klimatet och i kalendern för lilla huset i C bokades in tid både för oss och de två sönerna med familjer.

Först ut till det lilla huset i C var undertecknad och mannen i mitt liv. Vi kom dagen före midsommarafton. Traditionsenligt hade vi faktiskt med oss litet sill och egenodlad potatis som vi njöt av dagen därpå med den yngste sonen och hans familj som landade till lunch.

Sedan följde två veckor av intensivt strandliv. Strandliv vid havet, strandliv på flera ställen längs med floden och även vid en pool ganska nära oss hos kära vänner. Inte en dag under 30 plusgrader, inte ett moln så långt ögat såg och sena middagar i det sammetsmjuka mörkret på takterrassen. Som på beställning. Märkligt nog var det lika fint i Svedala, vilket gläder en, fast inte lika mycket när man tänker på allt som odlas, både i den egna trädgården och på de skånska fälten och som skulle behöva litet vatten.

Vattenlivet vid Medelhavet gjorde att A som är 5 år lärde sig att hantera djupt vatten utan sina puffar och E på 3,5 år hängde orädd med ut på det djupa och i de ganska stora vågorna - dock med puffar. Det är en stark sol här och tre parasoller skyddar oss vuxna som sitter still men är man förskolebarn så vill man inte sitta still. Då är det solkräm med skyddsfaktor 50 och dessutom solskyddande hattar, badtröjor och badbyxor som gäller. Då kan man springa och sparka boll och gräva stora gropar utan att solen bränner. Picknicklunch och mellis på stranden och extramellis i bilen på väg hem - dessa barn somnade väldigt ovaggade dessa intensiva dagar.

Två av dagarna fick vi förmånen att själva rå om de små liven medan föräldrarna tog en liten tur söderöver till Banyuls. Vi funderade litet på hur det skulle bli att passa dem i en miljö där de inte är så hemtama - men det var såklart bara roligt och okomplicerat. Roligast var besöken på Chez Amis där vi kunde härja fritt i poolen tillsammans med "flamingosarna"

Men allt har ett slut och dessa två veckor gick fortare än vanligt och nu dröjer det nästan två månader till dess vi träffar A och E igen.
- Nästa gång vi ses blir i ett annat land än Frankrike sa A till farmor.
- Ja, sa hans farmor, då ses vi i Danmark.
- Neeej farmor, sa A, vi ska ju till Legoland!
- Ja just så är det, sa farmor.

Som tur var fanns det ingen tid att sitta ner och böla.... utan på det igen, tvätta lakan och handdukar, handla och städa - för två dagar senare var det dags för besök av äldste sonen och hans familj. Deras tre barn J, F och Ph  är äldre, 12, 9 och 8 år, och de har varit här nästan varje sommar i sina liv. De har koll på vad den långa bilresan innebär och hur allt fungerar här nere. Den äldsta killen har börjat med franska i skolan och tränar glatt på att beställa på restaurang och öva artighetsfraser på oss andra. Bra! I detta land är det extra viktigt att man är artig och fransmännen har världens mest väluppfostrade barn vi sett. Roligt när ens egna ätteläggar visar att de har tagit lärdom av allt tjat.

Den äldre generationen (dvs mannen i mitt liv och undertecknad) drog iväg en liten vecka till Pyreneérna (skriver om den turen i ett annat inlägg) för att trebarnsfamiljen tillsammans skulle gå ner i varv och verkligen känna att de hade semester.

Tyvärr gjorde både ett tidskrävande jobb och ett inbrott i bilen att några av de förväntande lugna dagarna tvärtom blev stressiga och irriterande. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Bilen är fransk så reparationen löste sig och det stulna går att köpa igen. Men tiden..... den dyrbara tiden .... Men de är duktiga på att ta tillvara på tiden och använda den rätt. Sova kan man göra någon annan gång.

Killarna är alla vattendjur, det snorklas, det åks surfboard och det paddlas. I havet och i floden. Jag tror floden vinner som favoritplats om de får välja, de små vattenfallen som byggts fram runt badplatsen i Roquebrun är ett eldorado för aktiva ungar.

Nu är fotbolls-VM avslutat, vi har med glädje följt alla Sveriges matcher och ganska många av de andra ländernas. Finalen såg vi på byns bar tillsammans med lokalbefolkningen, fast där var också ganska många engelsmän. Det har varit ett folknöje och fotboll på denna nivå tycker jag är roligt att titta på.

Vi har njutit av fotbollen både i svala köket och i terrassens sammetsmörker.

Nu har vi en liten vecka kvar tillsammans, vi planerar stranddagar, restaurangbesök och vad som ska göras den där dagen när meteorologen hotat med regn (!). Nå, den kanske inte kommer... 
Sedan ska den familjen också åka hem. Då blir det så himla tyst i lilla huset i C. Så in i norden tyst, visserligen också lugnt och så småningom återgår man till vardagslivet och det är också skönt.

Snart ska vi ju ses alla igen, i ett annat land, Legoland!

Ett träd i ett franskt dike

På våra morgonpromenader passerar vi en magnifikt fikonträd. Det växer i ett dike och är ett träd med mörklila fikon, vilket är den bästa sorten. Det finns också grönbruna, men de smakar inte lika mycket.
Ingen verkar äga detta träd Ofta ligger det fallfrukt under trädet och det är ett tecknen på att ingen ägare plockar frukten. Men det finns andra liksom vi som passerar och stoppar i munnen direkt eller tar hem till osten - kanske till och med gör litet marmelad.
Så det har vi också börjat göra. Ett år mognade fikonen så sent att alla semesterfirare hade åkt hem och det var bara vi som plockade. Jag tror att vi fick mer än 15 kg frukt under ett par veckor. Marmelad i långa banor, inköp av fler glasburkar och mer sucre de canne och  köket liknade en syltfabrik. Andra år har det bara blivit några kilo vilket faktiskt räcker länge.
I år när vi kom så stod trädet där alldeles naket men med antydan till bladknoppar. Nu bara håller vi tummarna att det blir ett år med många fikon, marmeladen börjar ta slut.

v 1

v 2

v 3

En fransk gåramålare

Vi har kommit i kontakt med en engelsk kille som ursprungligen arbetar med grafisk design. Här i Frankrike spelar han in musikalbum, passar folks hus och målar tavlor. Han verkar vara en mångsysslare och han fungerar också som "gåramålare". Man kanske måste vara skåning för att veta vad det innebär...? Gåramålningar tillhör en mycket speciell genre. Syftet ska vara att visa upp en detaljerad bild av ens gård och gärna flera av tillhörande byggnader. Stilen påminner om naivism, målarna var oftast självlärda och det var inte så noga med perspektivet. Dessa tavlor hamnar aldrig på något konstmuseum utan ska hänga på en vägg i gården som de föreställer.

Nu tror jag inte att denna engelska kille målar naivistiskt utan han gör nog mer en bild av verkligheten. Det blir inte heller i olja utan en blyerts/tuschteckning. Vi har ju redan en olja av lilla huset i C - min pappa målade mycket i olja på sin fritid. Notera att takterrassen inte syns från marken, varken i verkligheten eller på tavlan.... Precis som det ska bara när Le Maire  bestämmer. Detta är en riktig gåramålning - men den hänger i Sverige.

Nu är det dags för en tavla som ska hänga här i lilla huset i C. Så här fin blev den! Jag tror att den ska få en ganska bred passepartout och en svart ram.

Franska renoveringar - om borgmästaren vill...

Att äga ett gammalt franskt hus är inte som att äga en gammalt svenskt hus. Det regnar sällan in i svenska hus och gör det det så är det totalkris och ens försäkringsbolag blir inblandat. Om det regnar in i ett gammalt franskt hus så rycker man på axlarna och säger "det torkar". Flera husägare vi känner härnere ställer ut hinkar och byttor men eftersom husen sällan har isolering som kan mögla, så händer inget annat än att sten och fog och en eller annan bjälke blir blöt - men de torkar.

Efter 16 år i ett medeltida hus har vi har ännu inte lyckats bli riktigt så franska att vi nonchalerar när regnet kommer in. Det har faktiskt regnat in i vårt sovrum vid ett par olika tillfällen, och när det händer så blir man litet bestört och vill absolut förhindra att det upprepas. Särskilt när man har gjort om terrassgolvet ovanför sovrummet med fem olika vattentäta lager och säkrat terrassväggarna så de inte ska släppa igenom någon väta. Vilket inte verkar ha hjälpt. Eller, det har det ju visst det. Just där! Men det kan dyka upp vatten på nya ställen.... Måste dock tillägga att vi har det största förtroendet för vår byggare François. Han tänker som en svensk (!) när det gäller kvalitet. Men vatten hittar sina egna vägar.

Vid det senaste regnovädret som var här i Languedoc i början av april så kom det alltså in vatten i ett av våra sovrum, det rann längs med den nymålade väggen (!) och blötte ner sänggaveln. Just det här regnet kom från ett ovanligt håll och nu tror François att det kan vara fasaden eller gränsen mellan tak och vägg som på något ställe släpper in vatten. Så hans nästa projekt blir att resa en byggställning så han kommer upp till fjärde våningen och kan gå igenom och säkra eventuella sprickor. 

Resultatet kan vi tidigast få i augusti, om nu borgmästaren ger tillstånd till byggnadsställning på kyrktorget under semestermånaden augusti. Kanske att han tycker att det är störande när alla turister ska komma och beundra den gamla kyrkan... 

Borgmästaren har stor makt och ska nämligen tillfrågas om det mesta som liknar bygglov. Små saker bestämmer han på stående fot, större saker ska dras i "byggnadsnämnden" som till exempel om man vill öppna upp en terrass. Numera får man nästan aldrig tillstånd till detta om man bor i den äldsta delen av byn. Vi tackar förrförre ägaren till lilla huset i C, som för mer än 35 år sedan byggde om vinden till en takterrass. Idag skulle vi aldrig få bygglov till en terrass eftersom vi är hopbyggda med kyrkan och alltså bor mitt i byn. Man är ytterst restriktiv med dessa tillstånd; det bara hus i de yttre delarna som får lov till takterrass och det får inte heller lov att synas från marken och det får inte heller förändra husets karaktär. 

Le Maire, borgmästaren, har i vårt fall också tillfrågats om bygglov för nya takpannor (vilket innebar att ersätta fula och ohälsosamma eternitplattor med genuina gamla vackra tegelpannor). Han gav också sitt tillstånd till en ny fasad (vilket innebar ny och hel fog runt alla stenar och egentligen bara ett återställande av den ursprungliga fasaden). Han har godkänt färgen på fönsterluckorna, han har godkänt höjden på grinden till vår lilla gränd och godkänt vår skorstensmodell. Han måste också tillfrågas om man får resa en byggställning - även om man inte ska göra något arbete som kräver tillstånd. Alla bygglov eller motsvarande "spikas upp" på borgmästeriets anslagstavla så att alla intresserade kan se vad som beslutats i kommunen. 

Där såg vi så sent som i veckan att ett hus i vår närhet (men  så klart inte i den i den innersta cirkeln) har fått lov till Terrasse Tropezienne. Undrar ni vad det är? Det är så nästan alla takterrasser ser ut i dessa gamla byar. Man tar bort taket på halva vinden och sätter upp en vägg mot resten av taket och får ett litet rum på insidan med hyfsad ståhöjd och där taket är borta har man en terrass med utsikt. Ungefär såhär....

Vi roar vi oss med att laga en liten stenmur längs med entrétrappan. Där har vi haft massor med krukor och efter tio år så har både puts och färg försvunnit. Så vi har lagat hål och skrapat bort gamla färgrester och ska nu måla och sätta klinker på ovandelen.

Så här i början så ser muren mest ut att ha fläcksjuka.... men det kommer att bli bättre! Vårt problem just nu är vädret... Det småskurar litet mest varje dag och vi har sparat (!) en del av jobbet till dess det blir finväder.

Så här ser den ut nu när den är klar, målad och med klinker på toppen och nya blommor. De gamla blommorna frös faktiskt ihjäl i vintras när det var flera minusgrader i flera dagar - vilket är mycket ovanligt här nere. Nu när vi har fixat till denna lilla utomhusvrå av vårt hus så hoppas vi att det ska hålla sådär 10 år till.....

Konst i Ceret

Så här i franska körsbärstider vill vi fara till Ceret - körsbärsstaden ganska nära spanska gränsen. Men inte såg vi blommande körsbärsodlingar som vi trodde.... Det är dessutom oklart om de har blommat över eller inte har börjat blomma - men inte i något av fallen kan vi säga att vi såg körsbärsträd.

Vi tröstade oss med en totalt oväntad konstupplevelse istället. Ceret har en riktigt fint litet konstmuseum med verk av Chagall, Picasso, Miro i den fasta samlingen. Men den stora överraskningen var gästutställaren Joan Ponc, en avantgardistisk katalan från Barcelona. Jag måste säga att konst kan vara  helt fantastiskt! Utan att förstå hans budskap (för det hade han säkert) så kunde vi gå omkring och bara njuta av underbara färgkombinationer och fantastisk teknik. På bilden nedan som är en detalj är de minsta prickarna knappt en millimeter, själva tavlan är 1 x 0,5 meter.

Denna tavla är ännu större och ljusspelet maffigt. Bara alla dessa miniprickar på ett solbränt landskap. Fast det fick man bestämma helt själv, inte en enda av Joans målningar hette något....

Här ytterligare en detalj av en större tavla men med en helt annan teknik - små små tunna streck! Vi undrade om han arbetade med förstoringsglas.

Jag tror utställningen omfattade 4-5 stora salar och vi vandrade runt helt fascinerade av detta konstnärskap. Det var andra gången vi besökte detta museum och det kommer absolut tillhöra ett av våra fasta utflyktsmål.