Vi lämnar Frankrike för Italien

Efter att ha varit nästan 7 veckor i lilla huset i C är det dags att köra österut... Va - inte norrut? Nix, denna resa tillbaka till Sverige kommer att gå via Toscana - en annan av oss omtyckt del av södra Europa.
Vi får litet bråttom eftersom vi bestämmer oss för att åka en dag tidigare än planerat, vilket är väldigt ovanligt för oss. Meteo France har nämligen "utlovat" ösregn vår första resdag som vi planerar ska gå genom Provence-Alpes-Côtes d'Azur det vill säga Provence och Franska Rivieran. Därför skyndar vi oss för att ligga före regnet. Vår plan lyckas - när regnet kommer till Provence är vi nästan inne i Italien.
Första dagen kommer vi inte så långt, vi börjar med att gå på vår sista fransklektion för denna gången. Som vanligt har vi roligt tillsammans på dessa lektioner. Nelly, vår "fröken" är utbildad lärare i franska för utlänningar. Hon är mycket sympatisk och lektionstimmarna bara flyger iväg. Denna gång en halvsvår hörövning med därtill hörande arbetsuppgifter. Vi är 4-5 svenskar i gruppen och är på olika nivåer när det gäller franska språket, men Nelly bryggar skickligt över detta och jag tror att vi alla känner oss lika nöjda med vad vi presterat.
Snabbt hem för att packa bilen, några av de inhandlade vinkartonger får inte plats utan lagras bra i vår cave till nästa gång. Alla sommarkläder lämnas kvar, terrassen är tömd på sommarkök och möbler, kylskåpet är redan tomt på allt utom vår picknickmat, några blommor lämnas till våra engelska grannar, luckorna stängda och sedan är det bara adieu till lilla huset i C och à bientôt till i mars 2018.
Första stoppet blir efter Avignon, ett B&B Le Mas de l'Amandier i Saint-Saturnin-Lès-Avignon. Familjärt ställe med två generationer, fin pool och ett stort rum med egen ingång och terrass. 

Dagen därpå kör vi on memorye lane genom Luberondalen, Manosque, Varages, Lorgues för att komma till autorouten vid Frèjus och sedan mot Menton där vi bor andra natten. 

Hotellet är inte ett av de charmigare, ett Best Western, men med snygg fasad, balkong och en fantastisk havsutsikt! 

I Menton verkar alla restauranger ligga på strandpromenaden. Vi promenerar in i de äldre delarna av staden utan att hitta en enda oktoberöppen restaurang. Blir litet förundrad, var äter de bofasta? På strandpromenaden tillsammans med alla turister? Vi hamnar såklart där också, trots att vi inbillar oss att det nog finns icketuristiska varianter på för oss okänt ställe i staden. Turligt nog blir vi rätt nöjda, äter en väl behandlad fisk med god sås à la Sicilien (!).

Havet är svart därute och trevliga vågor följer oss hemåt längs strandpromenaden. Klicka på bilden så får du se och höra havet....

Dagen därpå kan vi konstatera att visst känns 

det att vi har kommit närmare Italien!!!

   

Två världsarv - på samma dag

I denna heta languedocsommar är bilen den svalaste platsen. Alltså när man lovar över 30 grader för 9:e dagen i rad så packar vi och E, som är här på besök en vecka, in oss i bilen och drar till den lilla byn St-Guilhem-le-Desert. På vägen paserar vi St-Jean-de-Fos, orten som får bära huvudansvaret för att vi förälskade oss i dessa trakter och huvudanledningen varför vi valde att skaffa oss just ett byhus på fyra plan... För exakt 21 år sedan hyrde vi nämligen av ett danskt par ett hus som de skulle bosätta sig i vid sin pensionering, men som de fram till dess hyrde ut. Ett gulligt pyttehus, jo visserligen med fyra våningsplan men med mindre yta på varje plan än lilla huset i C. Huset ligger precis bredvid byns kyrka - så nära man kan komma utan att vara hopbyggda. Överst i huset finns en liten terrass med utsikt över det fina kyrktornet och där vi tillbringade många sköna kvällar... precis som vi gör nu i lilla huset i C.

Lilla huset med blått fönster.. jag står med ryggen mot kyrkporten....

Strax utanför byn rinner floden Hérault och där finns en arrangerad badplats vilket är perfekt - det var extra varmt sommaren 1994 också. 

Byn är vida känd för sin medeltida bro som nu är klassad som ett världsarv. Bron kallas le Pont de Diable (Djävulsbron enligt en lång och gammal legend) och här kan man se unga killar och tjejer som med dödsförakt kastar sig från bron ner i floden. De klokare hoppar från klipporna vid brofästet - ganska högt där också.... Floden bildar sedan en fin badvikslagun på sin väg nedåt Medelhavet. 

Den romerska bron med den nyare bakom och ovanför

Badlagunen

Här hoppas det från klipporna

Kanoterna kommer från St Guilhem och ska strax åka under Djävulsbron

Byn är också känd för alla sina keramikverkstäder. Någon gång när vädret är svalare ska vi åka hit och besöka ALLA verkstäderna och konstnärerna, Det finns en fin broschyr över "Route de Poitiers" som man kan följa.

Vi lämnar St Jean de Fos och far längre in i dalen på väg mot St-Guilhem-le-Desert, en av Frankrikes vackraste byar och värt en omväg enligt Michelin. Djupt nere rinner floden och där är säkert många kanotister, fast vi ser dem inte. Väl inne i byn ställer vi bilen och promenerar sakt genom byns gränder. Här finns konsthantverkare av olika slag och en och annan restauratör. Gatan slingrar sig svagt uppför och snart ser vi klostret med sin kyrka. Det grundades på 800-talet av Guilhem och på 1100-talet byggdes klostret ut och det är den byggnaden vi kan besöka idag. Kyrkan och klostret är väl bevarat och de historiska vibbarna blir tydliga.

                           

Idag är byn ett av Frankrikes världsarv och en viktig ort på vandringsleden till Santiago de Compostela.