Två världsarv - på samma dag

I denna heta languedocsommar är bilen den svalaste platsen. Alltså när man lovar över 30 grader för 9:e dagen i rad så packar vi och E, som är här på besök en vecka, in oss i bilen och drar till den lilla byn St-Guilhem-le-Desert. På vägen paserar vi St-Jean-de-Fos, orten som får bära huvudansvaret för att vi förälskade oss i dessa trakter och huvudanledningen varför vi valde att skaffa oss just ett byhus på fyra plan... För exakt 21 år sedan hyrde vi nämligen av ett danskt par ett hus som de skulle bosätta sig i vid sin pensionering, men som de fram till dess hyrde ut. Ett gulligt pyttehus, jo visserligen med fyra våningsplan men med mindre yta på varje plan än lilla huset i C. Huset ligger precis bredvid byns kyrka - så nära man kan komma utan att vara hopbyggda. Överst i huset finns en liten terrass med utsikt över det fina kyrktornet och där vi tillbringade många sköna kvällar... precis som vi gör nu i lilla huset i C.

Lilla huset med blått fönster.. jag står med ryggen mot kyrkporten....

Strax utanför byn rinner floden Hérault och där finns en arrangerad badplats vilket är perfekt - det var extra varmt sommaren 1994 också. 

Byn är vida känd för sin medeltida bro som nu är klassad som ett världsarv. Bron kallas le Pont de Diable (Djävulsbron enligt en lång och gammal legend) och här kan man se unga killar och tjejer som med dödsförakt kastar sig från bron ner i floden. De klokare hoppar från klipporna vid brofästet - ganska högt där också.... Floden bildar sedan en fin badvikslagun på sin väg nedåt Medelhavet. 

Den romerska bron med den nyare bakom och ovanför

Badlagunen

Här hoppas det från klipporna

Kanoterna kommer från St Guilhem och ska strax åka under Djävulsbron

Byn är också känd för alla sina keramikverkstäder. Någon gång när vädret är svalare ska vi åka hit och besöka ALLA verkstäderna och konstnärerna, Det finns en fin broschyr över "Route de Poitiers" som man kan följa.

Vi lämnar St Jean de Fos och far längre in i dalen på väg mot St-Guilhem-le-Desert, en av Frankrikes vackraste byar och värt en omväg enligt Michelin. Djupt nere rinner floden och där är säkert många kanotister, fast vi ser dem inte. Väl inne i byn ställer vi bilen och promenerar sakt genom byns gränder. Här finns konsthantverkare av olika slag och en och annan restauratör. Gatan slingrar sig svagt uppför och snart ser vi klostret med sin kyrka. Det grundades på 800-talet av Guilhem och på 1100-talet byggdes klostret ut och det är den byggnaden vi kan besöka idag. Kyrkan och klostret är väl bevarat och de historiska vibbarna blir tydliga.

                           

Idag är byn ett av Frankrikes världsarv och en viktig ort på vandringsleden till Santiago de Compostela.