29 augusti 2015

Inga hundar denna gång

Jag tror inget land i Europa har så många rondeller som Frankrike. Men inte bara att de är många... man lägger också ner mycket tankeverksamhet, energi och pengar på hur en rondell ska vara utsmyckad - vilket är roligt. I ett par rondeller vi passerar regelbundet så pyntar man träd och buskarna med säsongsfigurer, surfare på sommaren, tomtar på vintern t.ex. Flera är de rondeller som har stora amforor i keramik ur vilka det väller massor av röda blommor som vore det rödvin. På många ställen finns det uppmurat miniatyrer av det staden är känd för; en romersk arena eller bara en triumfbåge. Inte att förglömma alla de som har ett halvt vinfält i rondellen eller en liten pinjeskog. Uppfinningsrikedomen borde förevigas och jag tänker nu faktiskt försöka fotografera så många jag kan... alltså ta mig tid att gå av. Får se hur svårt det kommer att bli :)
Här kommer några rondeller från sommarens resa, jag upptäcker att alla är från vinbyar eller längs vinvägar.
Här i Rhônedalen i St Panthalëon des Vignes, en pytteliten vinhåla fick jag möjlighet att gå av och föreviga dessa underbara korkar, rätt mycket högre än jag själv. Jätteläckert!
När vi körde route de vin utanför Beaune såg vi denna rondellutsmycknad, bara litet böjd ståltråd.
Ett av världens bästa viner (?) odlas i denna by Poligny-Montrachet i Bourgogne och dessa bronsgubbar som skildrar vinbondens hårda arbete står mitt i en byrondell.
Fortsättning följer....





25 augusti 2015

Finbesök och kräftor

Helgen är över och huset är tomt, nja inte helt tomt eftersom mannen i mitt liv också bor här. Men det ekar ändå.
I nästan fem dagar har här bott en liten A och en ännu mindre E och deras föräldrar. Jag och dessa storstadsmåtroll ses inte så ofta, det är 60 långa och tråkiga mil mellan oss. Fast tråkiga är de bara när man ska skiljas åt, inte när man är på väg till varandra. Jag blir litet vemodig varje gång vi skiljs åt, partir c'est mourir un peu... (första ledet av ett franskt ordspråk). Men om två månader är det vi som åker 60 skojiga mil norröver...
Denna gång var det de som lämnade oss, lämnade ett Skåne som bjöd på sitt allra finaste sommarväder. Småtrollen har varit i stora lekparken och åkt rutschkana och linbana, de har hälsat på höns och getter.  De har badat i havet flera gånger och har såklart hälsat på de litet större kusinerna och deras nya kaniner. De har gosat med sin farmor och farfar, sjungit, sparkat boll, tittat på småkryp, letat smultron, ätit blåbär och lagt pussel. I alla fall har A gjort allt detta. Lilla E - hon har mest fått hänga med och se det är hon riktigt bra på!
En kräftmiddag hann vi också med men då utan de två minsta som däckade tidigt. Inte konstigt efter 3-4 intensiva dagar i nya miljöer. Tids nog kommer de att få äta kräftor.
De litet större småtrollen förundrades över alla roliga hattar som plockades fram och de konstiga papperslyktor som hängdes upp i taket i farmors och farfars uterum. Hattarna och lyktorna är av rätt ansenlig ålder, en av sönerna konstaterade att de äldsta måste ha funnits när de åt kräftor på landet hos sin farmor och farfar - för runt 30 år sedan. Visst är det trevligt med traditioner? Jag vårdar dessa pappersskapelser rätt väl, sätter i nya gummiband och limmar det som är trasigt. Ibland måste man köpa något nytt, undrar om de nya hattarna också håller 30 år?
Kräftorna var fina, färska och röda från floden och blekrosa från havet. Räkor till småtrollen. Allas önskemål tillgodoses, i alla fall ibland. Minns ofta min svärmor som sa "bor man i ett kollektiv kan inte individuella önskningar uppfyllas". Nä, inte på deras sommarställe dit barn och barnbarn och litet annat löst folk kom veckovis, i ett pyttelitet kök med begränsade kylutrymmen - då fick det minsann bli som Svär la mêre hade bestämt.
Tiderna förändras men hattarna består...



21 augusti 2015

Autozug istället för autobahn

Vi har genom åren åkte med biltåget Hamburg-Narbonne eller Hamburg-Lörrach säkert 40 resor tur och retur. Eftersom jag inte gärna flyger och eftersom vi ofta stannar flera veckor när vi är i lilla byn så har det varit behändigt att få ner sin egen bil. Inte heller fel att kunna ta hem några lådor vin till Sverige.
Men vi har ju inte alltid varit nöjda med Deutsche Bahn. Kör man skandinaver och nordeuropeer till Narbonne i södra Frankrike, en tågresa som tar 21 timmar, så kan man tycka att informationen i högtalarna ska göras på mer än tyska.... Särskilt när det gäller säkerhetsinfo, hur det fungerar med måltiderna, vilka perronger man får gå av på och annat bra att veta. Det finns en hel del man kan klaga på om man hör till den lättirriterade typen. Så det gör vi bara ibland; inget vatten i kranarna, ingen luftkonditionering, inget toapapper, ja ibland kan listan göras lång. Ibland får man en liten kompensation, ibland inte... Men det har ofta varit behändigt att bli förflyttad söderöver samtidigt som man äter, läser och sover.
Nu ska tydligen inte tågen gå efter 2016 på grund av bristande lönsamhet. Detta är konstig att förstå, autozug frekventeras flitigt inom Tyskland. Men det nya verkar vara att passagerarna ska få åka vanliga tåg och bilarna ska köras på långtradare. Verkar varken särskilt praktiskt, eftersom de som åker tåg kommer fram före sin bil, eller miljövänligt. Det finns redan nu alldeles för många långtradare på autobahn.
Många väljer bort biltåg på grund av kostnaden. Men om man som vi kör en egen bil (och alltså själva betalar bensin och slitage) och delar upp de 200 milen på tre dagar med två övernattningar (hotell och middag) - då blir det absolut billigare med tågbiljetten. Om man kör de 200 milen på två dagar med en övernattning på hotell och middag så brukar det gå jämt upp. Då får bekvämligheten avgöra - under sommaren är det många som man ska dela autobahn med....
För att dokumentera den epok som är på väg ner i graven så tog jag litet foton senaste gången vi åkte med biltåget.
Köande i Lörrach
Vagnarna för bilarna
I korridoren utanför kupén. Ser ut som vilket tåg som helst...
Innan sängarna bäddas sitter man ganska bekvämt i kupéns soffa.
Man tittar rakt in i grannens vägg, men ben och en väska får gott plats på golvet.

Denna kupé har egen tvättho, handdukar och eluttag.
Här är de ganska sköna sängarna nedfällda.




17 augusti 2015

Den blå planeten

Vi ska på utflykt med tre av de fem barnbarnen. Vi ska till Danmark, till Köpenhamn och akvariet Den blå planet. Tre killar med mycket spring i benen, 9, 6 och 5 år... vi "märker" barnbarnen med att skriva mitt mobilnummer på insidan av deras underarmar.
Vi har köpt biljetter på nätet kvällen innan. Då kan man gå in via en VIP-entré och slipper köa. Matsäck skippar vi och bestämmer oss för att äta på akvariet, om det finns någon god mat till ett vettigt pris. Annars får det bli röde pölser....
Byggnaden är läcker, ligger som en svängd snäcka, inga raka linjer eller räta vinklar. Som i naturen...
Vi börjar med kalla vatten och åar och går sakta över till varma vatten och stora floder och regnskog. Här är jäääättestora sötvattensfiskar, nästan som urtidsdjur.
 
Havsuttern lockar, det finns två lekfulla och ursöta i ett akvarium utomhus och deras mattider ska vara sevärda. Men just detta är svårt för de mindre barnen, de når inte upp. Solljuset bländar och blänker bort det som finns innanför glaset även för oss vuxna, knappt någon ser var som händer bakom glasväggen. Kan säkert avhjälpas med ett skärmtak eller så....

Oftast ligger uttern på rygg, det såg för himla härligt ut - verkligen som ett leksaksdjur.
"Nej farmor, ingen krokodil - det är en alligator"

Pirajor "en masse"
Näsfisk? En del av fiskarna gör skäl för sitt namn
Akvariets trädgårdsmästare "planterar" ut korallrevsväxter
Drakfisken ser ut att ha tråkigt.
Hajakvariet - stort och fascinerande, här stod vi länge och hittade nya fiskar hela tiden
En vackert blommande kulle...
Tunnel under hajarna - brrrr.. litet läskigt
Vi är här i 5-6 timmar, åt fin lunch som passade både barn och vuxna. Sittning ute eller inne, inte superbilligt, men valuta för pengarna - gott och trivsamt ställe.
Man blir riktigt imponerad av alla dessa djurarter som finns här och att alla akvarier verkligen ger en bild av hur det ser ut i verkligheten. Förutom allt det vi kallar fiskar och skaldjur så finns här också allt annat som lever i vatten; från små små grottfiskar som aldrig har sett solljus till en vattenorm som tydligen var en av världens giftigaste... En sak är absolut säker - hit måste vi åka fler gånger!




14 augusti 2015

Opera i Verona och litet till

Ofta när vi bilar söderöver gör vi en omväg och låter resan till Languedoc kanske ta en vecka. Då kan man turista på trevliga platser och se och uppleva nya saker.
För några år sedan gjorde vi en avstickare ner till Italien och Venetien. Målet var dels att bila runt i området, men också att gå på en operaföreställning på Veronas amfiteater. Vi har både släkt och vänner som ofta åker dit och vi ville absolut bilda oss en egen uppfattning, även om just opera inte är den musik vi lyssnar mest på. Det ges inte föreställningar varje dag och den dagen som passade oss bäst skulle man sätta upp Nebukadnessar av Giuseppe Verdi. Librettot handlar om hur det israeliska folket längtar tillbaka till Jerusalem under den babyloniska fångenskapen. Nebukadnessar av Babylonien har erövrat Jerusalem, förstört Salomons tempel och deporterat israelerna till Babylon. 
Kompositören Verdi var själv aktiv i kampen för ett enat Italien och  denna opera är en dold kritik mot Österrike som hade ett stort inflytande över de olika italienska småstaterna. Redan vid den ursprungliga premiären förstod man att de förtryckta israelerna skulle föreställa det italienska folket och babylonierna var de inkräktande österrikarna. 

De billigaste platserna på stenbänkarna alla högst upp i teatern är attraktiva. Hit kommer man tidigt, man har matsäck och vin med sig och man njuter av folkmyllret när teatern ska fyllas. Så gjorde såklart även vi...
Sakta men säkert fylls arenan
En klassiker?
Som ni förstår är detta en mörk och sorgsen handling vilket också förstärks av den mycket sparsmakade scendekoren - ett stålskepp. Detta var faktiskt den enda dekoren på scenen. Mycket modernt... Personerna var klädda i helt svart eller helt grått, alla utom de två kvinnliga rollerna som bar en röd och en vit klänning. Arian Fångarnas kör var lika vacker som vanligt och på samma sätt som vid ett svenskt spex så applåderades kören att göra om numret två (!) gånger till. Osannolikt men kul. 
Scen med fångarna som står på olika nivåer inne i "skeppet".
Vi bodde i Bardolino vid Gardasjön och fick veta att här är "alla" otroligt musikaliska och det finns ovanligt många professionella körer i Venetien. Den lilla staden Bardolino med 8000 invånare har faktiskt en egen filharmonisk orkester... Här lyssnar vi på en kvällskonsert med en kör på torget.
Ett par turer runt i Valpolicella för att prova vin hann vi med, men på flera ställen tog man betalt för provningen - något vi inte alls är vana vid från Frankrike. På några andra ställen fick man bara prova ett par av dem utvalda viner, vilket inte heller var så kul. Kanske att den typiske turisten flyger hit och aldrig köper några viner utan bara provsmakar.... 
Knappast att turisten köper dessa storlekar på flaskor i alla fall. Flaskan längst till vänster rymmer osannolika 16 liter och kostar 600 euro....


10 augusti 2015

Utflykt till Corbières

Vinområden finns det gott om i Languedoc, som St Chinian, Faugères och Corbières. Men överallt finns det också fina små byar som ofta är sevärda platser. En av de varma dagarna i somras tar vi oss till Corbières för att kombinera besök hos ett par vinodlare tillsammans med sightseeing... Samtidigt passar vi på att träffa en del av släkten som även de har ett maison secondaire i Languedoc, fast i Aude. Vi startar med lunch i en mycket söt by, Lagrasse och restaurangen La Petite Maison. Den är omskriven som en av de bättre matställena i byn och de har fantastisk mat - men roligast är servitriserna. De slänger sig mellan flera olika språk, de är rätt högljudda och skojar med varandra över kundernas huvuden. Roligt! En skylt visar att ju artigare man är desto billigare blir kaffet och när jag lämnar litet av min ganska stora portion så får jag minsann höra att "om man inte äter upp allt så får man diska"...  
Byn finns i alla turisthandböcker.. En kringbyggd gammal by som denna bjuder på många fina fotomotiv. Här finns också ett sevärt kloster - men det sparar vi till en annan gång. I en roligt butik som har "allt" så hittar jag en portklapp i form av en hand - en sådan har jag letat efter så den blir snabbt min.



Sedan är det dags för vinprovning.. Första besöket blir hos Château de Pech-Latt i Ribaute, faktiskt en leverantör till Systembolaget. 





Det som nu händer är mycket ovanligt... ingen av oss fyra känner för att köpa något av de viner vi får smaka. Madame är ganska proffsig - kanske litet ointresserad - men vinerna är inte alls intressanta. Först när Madame erbjuder oss att prova deras vin doux så tycker vi att vi noterat en skymt av vinmakarens storhet och vi går ut därifrån med ett par flaskor sött vitt vin och några hundralappar fattigare. 
Nästa vinprovarställe är Cave Coopérative i byn Camplong d'Aude.




Detta coopérative kan stoltsera med att le chef  för restaurangen Le Vieux Puites i Fontjoncouse, Giles Goujon, köper in och serverar vissa av deras viner på sin restaurang. Vi tycker att denna trestjärnige matkonstnär, som har överraskat oss ett par gånger med sin fina mat, borde veta vad han pratar om även när det gäller vin. Därför krånglar vi oss fram till byns cave. Vilket skillnad jämfört med förra stället... här finns finess och variation och komplexa viner. Vi handlar mer och till bättre priser. Sedan blir det nästan raka spåret hem till svägerska och svåger för en trevlig kväll på deras terrass.