tisdag 25 augusti 2015

Finbesök och kräftor

Helgen är över och huset är tomt, nja inte helt tomt eftersom mannen i mitt liv också bor här. Men det ekar ändå.
I nästan fem dagar har här bott en liten A och en ännu mindre E och deras föräldrar. Jag och dessa storstadsmåtroll ses inte så ofta, det är 60 långa och tråkiga mil mellan oss. Fast tråkiga är de bara när man ska skiljas åt, inte när man är på väg till varandra. Jag blir litet vemodig varje gång vi skiljs åt, partir c'est mourir un peu... (första ledet av ett franskt ordspråk). Men om två månader är det vi som åker 60 skojiga mil norröver...
Denna gång var det de som lämnade oss, lämnade ett Skåne som bjöd på sitt allra finaste sommarväder. Småtrollen har varit i stora lekparken och åkt rutschkana och linbana, de har hälsat på höns och getter.  De har badat i havet flera gånger och har såklart hälsat på de litet större kusinerna och deras nya kaniner. De har gosat med sin farmor och farfar, sjungit, sparkat boll, tittat på småkryp, letat smultron, ätit blåbär och lagt pussel. I alla fall har A gjort allt detta. Lilla E - hon har mest fått hänga med och se det är hon riktigt bra på!
En kräftmiddag hann vi också med men då utan de två minsta som däckade tidigt. Inte konstigt efter 3-4 intensiva dagar i nya miljöer. Tids nog kommer de att få äta kräftor.
De litet större småtrollen förundrades över alla roliga hattar som plockades fram och de konstiga papperslyktor som hängdes upp i taket i farmors och farfars uterum. Hattarna och lyktorna är av rätt ansenlig ålder, en av sönerna konstaterade att de äldsta måste ha funnits när de åt kräftor på landet hos sin farmor och farfar - för runt 30 år sedan. Visst är det trevligt med traditioner? Jag vårdar dessa pappersskapelser rätt väl, sätter i nya gummiband och limmar det som är trasigt. Ibland måste man köpa något nytt, undrar om de nya hattarna också håller 30 år?
Kräftorna var fina, färska och röda från floden och blekrosa från havet. Räkor till småtrollen. Allas önskemål tillgodoses, i alla fall ibland. Minns ofta min svärmor som sa "bor man i ett kollektiv kan inte individuella önskningar uppfyllas". Nä, inte på deras sommarställe dit barn och barnbarn och litet annat löst folk kom veckovis, i ett pyttelitet kök med begränsade kylutrymmen - då fick det minsann bli som Svär la mêre hade bestämt.
Tiderna förändras men hattarna består...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar