Linné - bror till min anmoder

Augusti gick fort och var fylld av så många aktiviteter att blogginläggen inte alls kommer i någon sorts ordning. Så nu återvänder jag till en del av vår historiska Sverigeresa och Linnés Hammarby. Dit åker vi för att vi är trädgårdsintresserade men också för att Carl von Linnés ena syster, Sophia Juliana 1714-1771, är en anmoder till undertecknad.
Linné skaffade denna bostad ursprungligen som ett sommarställe. Bostaden inne i centrala Uppsala var bara en tjänstebostad och om han inte hade jobbet kvar hade han inte heller någon bostad till sin stora familj. Vi får en fantastisk guidning av en engagerad kvinna! Tyvärr får man inte ta några fotografier. Jag kan förstå varför, allt i huset, möbler, tapeter, golv och detaljer är i original. I Linnés sovrum är väggarna tapetserade med planscher ur blomböcker, det sägs att han har gjort detta själv! Man får inte heller gå in i detta rum. För övrigt får man gå runt under guidens vakande ögon och tillsammans med hennes detaljerade berättelse så får vi en jättefin bild av hur det var att leva här på 1700-talet. Vi får också ett minne med oss hem, när jag frågar trädgårdsmästaren om en blomsort (en malva så stor att det kunde varit en hibiskus) så nyper hon av en massa fröer som hon ger mig. Det ska bli roligt att så dem till våren.

Uthus

Stora huset

Rosenhallon

Linnés föräldrar, kyrkoherden Nils Linneus och hans fru  Christina

Av bara farten passar vi på att besöka även Linnémuséet och trädgården i Uppsala.

Här får man fotografera så det blir litet interiörer och vad som visades i vitrinskåp bland annat.

   En klassiker!

Denna bok heter "Hushållsnyttan av de i Sverige vilt varande örter". 

Skriven på latin av "högädle och widtberömde herr doct. Carl Linnaei" översatt till svenska 1748.

Trädgården är fin men i andra halvan av augusti är den inte på topp och blir inte heller förevigad. Kul var planteringarna framför orangeriet, alla vita skyltar visar vilka lökar och andra tidiga vårblommor som ska komma - det inger hopp!

I valnötternas förlovade land

Vi får besök av vänner från Sverige och bestämmer oss för att möta dem på deras väg ner till oss. Eftersom de kört ner längs Atlantkusten så träffas vi i inlandet - i vårt favoritdistrikt efter Languedoc nämligen Dordogne. Här är gäss och valnötter ledorden. Jag har bloggat tidigare om denna fina del av Frankrike - läs mer om det här. Nu vill vi dels återvända, det är några år sedan vi senast var här. och dels vill vi också visa vännerna denna vackra del av landet. 

Vi bestämmer träff i Sarlat-le-Caneda, i vardagligt tal kallas byn bara Sarlat. Här finns gott om turister även i mitten av september. 

De flesta av dem är på onsdagsmarknaden på torget och de är på jakt efter gås- eller ankprodukter. Förutom de vanliga grönsakerna så kan man då köpa ett oräkneligt antal charkuterier (på ovan nämna fåglar förstås), fler sorters ostar än de Gaulle kunde räkna till, viner (vissa faktiskt gjorda på valnötter) bröd och kakor (även de gjorda på valnötter) och så naturligtvis valnötter en vrac. Litet senare på säsongen kan man köpa både årets och fjolårets nötter, gröna som på fotot ...

...eller torkade som vi är vana vid. Det är verkligen stor skillnad på smaken hos dessa jämfört med de vi kan köpa i mataffären till jul.

Här en del av ett skyltfönster, I Languedoc hade den gröna kvisten på målningen varit från ett olivträd men här är det såklart ett valnötsträd.

I detta matens Mecka så har kyrkan som ligger på torget transformerats om till en permanent saluhall. Metalldörrarna är imponerande 15 meter höga....

Att efter en förmiddags på en fransk marknad fixa en picknicklunch är både enkelt och lämpligt! Litet olika ostar, en korv, grönsaker och bröd - och så ett bord i skuggan, det är livet på en pinne!

Söderöver, fast först österut

Som alltid så här i september så styr vi kosan söderöver. Denna gång via gamla Östtyskland, vi har fått för oss att där är mindre trafik och inte så många långtradare. Så efter att vi passerar Lübeck håller vi vänster och riktar in oss på Magdeburg - men sedan upphör motorvägen. Puh, detta visste vi ju, men detta alternativ till motorväg visar sig vara en ganska liten (!) lokalväg i hur många mil som helst. Nåja, jag kan berätta att landskapet är tämligen platt, många småindustrier kantar vägen liksom ganska nedgångna byar och förfallna hus. Denna väg kommer vi inte att åka fler gånger.
Väl framme i Leipzig, som var vårt mål första dagen, är en av de första sakerna vi passerar på väg till hotellet det gigantiska monument som restes 1913 för att påminna om att här besegrades minsann Napoleon 100 år tidigare.

Vårt hotell heter Parkhotel Diani. Det ligger bra till och med vad som verkar fina promenadvägar i närområdet. Hotellet kan inte hålla vad det tidigare lovat, i form av rum på första våningsplanet, men det är 30 grader varmt och vi är trötta så vi tjorvar inte. Rummet är hyfsat stort, men med rätt originell möblering.

Vi byter om och ger oss ut på en promenad mot något som först verkar vara en park med skuggande träd. Väldigt snart passerar vi något som ser ut som en inhägnad soptipp eller en stor kompost, enorma ris-och gräshögar bakom höga metallstaket. Ja, och parken visar sig vara en jättestor kyrkogård. Vi går några kilometer runt i kyrkogården bland enorma träd (som ger skugga) och här finns många människor som flanerar, sportar eller bara söker lugnet som omger parken. Vårt mål med promenaden är att komma närmare monumentet - det är verkligen enormt, 91 meter högt och dessutom ligger det på en hög kulle.

Hotellet är inte så bra som vi trodde. Det är inte särskilt välstädat på rummet, lakanen har hål på flera ställen och frottéhanddukarna är väldigt slitna. Restaurangens personal är trevlig och leende, men de missar flera saker i vår beställning så fastän hotellet har fyra stjärnor så är vi ganska missnöjda. Det bästa är deras trädgårdsservering, särskilt en kväll som denna med medelhavsvärme och ljumma vindar.

Dagen därpå så skippar vi resten av Leipzig (!) och far istället till Lützen. Början av vår resa verkar bli krigsmonumentens resa. Kung Gustav II Adolf stupade här i 30åriga kriget och vips - visst finns här ett monument. Här finns också café, lekplats och märkligt nog är alla skyltar både på tyska och på svenska. Vi bidrar inte till den tyska museikassan utan nöjer oss med att titta på monumentet utifrån.

Schwedenstein

Nästa mål är Rothenburg ob der Taube, en medeltidsstad längs Romantische Strasse i vindistriktet Franken. Här är det turister på längden och tvären och korsvirkeshus och turistshoppar så långt ögat ser. Allt detta vet vi, men detta stopp gör vi av nostalgiska skäl. Vi har bokat in oss på ett av hotellen mitt på torget och blir inte alls besvikna. Vi bor i ett hus typ från 1500-talet, vårt rum, som faktiskt bara är ett dubbelrum, är stort som en liten lägenhet. Här finns, förutom vårt sovrum som har en soffgrupp och ett sminkbord modell ä och litet andra möbler, även en hall, ett walk in closet och stort badrum - inalles cirka 60 kvm stort. Fast golven är ohyggligt knarriga...
                            
Vi börjar med uppdraget hemifrån, att på Käthe Wohlfarths otroliga julpyntsaffär inhandla 5 glaskulor till julgranen, alla personligt utvalda till respektive barnbarn.

Sedan till det rekommenderade vinhuset där vi fick prova 6 torra och 6 litet sötare Frankenviner. Mycket trevligt och det blev inhandlat en låda.


Klassiska möten i Rothenburg ob der Tauber

1 - stadshuset där ett klockspel berättar sägnen om hur borgmästaren vann tillbaka staden från general Tilly genom att i ett svep tömma en bägare med 3 liter vin. Puh!
2 - varje gång vi är här ser vi dessa riddare, vart är de på väg? Eller kanske ännu hellre, var kommer de ifrån?

Vårt gulliga hotell hade en trevlig restaurang med utsikt över dalen. Deras bordsreservation på en tallrik var rätt kul!

Sedan är det dags för Frankrike - äntligen! Vi bor över på ett Logis de France litet utanför Macon. Bra promenadvägar runt omkring, men knasig väg dit från l'autoroute. Där har inte stadsplaneraren tänkt till. Vi korsade l'autorouten två gånger för att komma rätt. Och det var faktiskt enda vägen. Men väl framme blir vi riktigt nöjda! Ett familjeägt hotell, Le Moulin de Gastronome, lagom stort med en liten pool och ett fantastiskt kök!

Jag brukar inte lägga ut matfoton men kan inte låta bli denna gång eftersom rätterna var så himla fint upplagda. Jo visst - det var också riktigt gott!

Förrätt med hemmagravad lax så mjäll att den bara smälte i munnen. Lärde mig då att det på köksfranska heter fondant.

Röding med ärtpuré, ärtskott och något skojigt skal och hemmalagad chorizo strösslad ovanpå.

Noutgatglass med kaka och fruktpure och en sablé med verveineglass.

Kvällen avslutades i trädgården i det ljumma mörkret. Ett äldre par kom fram till oss och undrade varifrån vi kom. De hade hört oss i matsalen men inte förstått. Sedan pratade vi i minst en halvtimme om allt mellan himmel och jord (på franska!) och det gick förvånansvärt bra. Fast jag var helt slut i huvudet efteråt...

Simon och trädgårdsmaten

Huvudperson i detta inlägg heter Simon Irvine. Han är trädgårdsmästare på Läckö Slott sedan mer än två decennier. Jag blir faktiskt litet starstruck när vi möter Simon i den lilla slottsträdgården. Tusen frågor dyker upp men jag fastnar för "hur ser cikoria ut, den vi åt på restaurangen igår"? Den vänlige mannen visar såklart hur cikorian ser ut - mer som en sallad än den lilablå blomman från dikeskanten som vi först trott.
Vi var här första gången för drygt 20 år sedan då hans hustru Marika var nyanställd som trädgårdsmästare här. Då beundrade vi ringblommorna och luktärtorna som sensuellt varvades med sallad, morötter och olika sorters kål i kökslandet. Sedan flyttade hon till Gunnebo slott och Botaniska i Göteborg och Simon tog över Läckö. Idag gör inte trädgården anspråk på att se ut som på 1600-talet men utan ska mer ge en bild av hur man levde på slottet på den tiden. Allt som odlas idag fanns även då.
Jag läste i en artikel att Simon har slutat bära sin lilla svarta hatt, den som alla kände igen honom på. Men när vi var där för mindre än en månad sedan så hade han sin hatt, kortet har jag själv tagit...

Bondbönor, olika sorters sallad, olika sorters lök och kål och faktiskt en himla massa saker som vi inte vet vad de heter. Men smakar gott gör det säkert...

På restaurangmenyn stod det följande:

 

Vi åt cikoria & tegel till förrätt. Cikoria är som en sorts mjuk endiv, gratinerad med kycklinghjärta och ost från Tegel, ett lokalt mejeri vid Hjo.

Till varmrätt väljer vi gös från Vänerns med fin mangold och till dessert blåbär & raps som visar sig vara en kompott med bland annat flarn bakade av rapsfrön. 

En otroligt överraskande meny, helt lokal, helt bio, allt grönt är från slottsträdgården, vackert upplagt och med en symfoni av olika smaker. 

En sak är helt säker - hit kommer vi fler gånger!