Kökslandet flyttar inomhus

Jag har fått en ny passion. Den är ett resultat av att vi blivit bortskämda med den fina franska sallaten. Den sallat man handlar på mataffären här i Sverige är ok. MEN den är klen och dyr och smakar inget särskilt. Om man köper den färdigsköljd i påsar finns det fler sorter att välja på, men efter två dagar är den litet slirvig och man får plocka bort fula blad. 

När man köper sallat på mataffären i Frankrike så är de så stora att de knappt går ner i en stor plastpåse. Man kan plocka och välja där de ligger i sina lådor och det finns alltid 5-6 olika sorter som smakar olika och har olika textur. De är dessutom otroligt färska, om man skulle råka glömma en påse med sallat längst ner i kylen (vilket har hänt) så är den nästan lika fin efter 8-9 dagar. 

En gång kände jag en fransyska som hade flyttat till Sverige. När hon efter sin semester i Frankrike körde hemåt så hade hon flera hinkar i bilen med stora sallatshuvuden på rot som hon planterade i sitt trädgårdsland eftersom "Sverige fortfarande inte kan sälja riktig sallat".

När man går på marknaden i vår del av Frankrike så kan man köpa pluggplantor med olika sorters sallat och de kostar 2 euro för 16 plantor. Jag brukar köpa med mig hem på våren och plantera ut dem, men att i ett hushåll för två personer få 16 stora huvuden klara att skörda nästan samtidigt är litet onödigt. Så nu sår jag i omgångar under senvår och försommar men visst blir det mycket ändå. Här har jag spenat, plocksallat och en vanlig grönsallat i samma låda.

Och nu till höstens nya passion. Jag odlar sallat från frö inomhus! I köksfönstret. Det enda som krävs förutom frö, jord och vatten är en växtlampa av den sort som stimulerar tillväxt.

Det finns olika sorters växtbelysning, den enklaste är som en vanlig belysning. Sedan finns de som håller liv i en ljuskrävande växt som inte klarar utomhusklimatet och så finns de som ger samma typ av ljus som solen så att växten tror den är utomhus på försommaren och växer så det knakar. Lysrör av den senare typen har jag köpt på Ica Maxi och på Granngården. De ska så här års vara tända ungefär 14 timmar per dygn. Wexthuset.se har jättebra info på sin hemsida om man vill läsa mer om inomhusodling.

De ska kunna bli helt färdiga i köksfönstret men eftersom vi i Skåne fortfarande har mild höst så har jag planterat ut mina halvt färdigvuxna sallatshuvuden i kökslandet och lagt fiberduk över som skydd mot djur, typ rådjur och andra fyrbenta. Tack vare svalare växtplats räknar jag med att vi ska kunna fördröja skörden och ta upp två huvuden i veckan och alltså ha sallat i minst en månad till. I december hoppas jag att min frilandssådda mâche eller vintersallat ska kunna skördas och den ska hålla hela vintern om det inte smäller på med alltför många minusgrader.

Här är utplanterad sallat i två stadier, de 3 närmaste snart klara.

Vad händer då i köksfönstret? Jo nu är det basilika som gäller. Först ut den vanliga storbladiga som jag gör pesto av. Pesto håller i evigheter i kylen. Sedan är det dags för ruccola, spenat och en rödbladig basilika som jag vill kunna plocka av efter hand. Pak choi och romansallad ska också fungera bra inomhus. Det ska bli så spännande!

 

Är det verkligen höst nu?

Hela våren och sommaren har vi tillbringat utomhus. Med alla sorters arbete i trädgården, med de dagliga promenaderna och med vandringarna på Skåneleden längs kusten, runt stora trädgårdsbordet dukat för kompisluncher 2 + 2 i var sin ände av bordet, i barnbarnens trädgård på distans och en fika tillsammans med de som är hemma. Allt har fungerat jättebra, man får tänka annorlunda och gilla läget.

Nu smyger sig hösten på oss och naturen visar tydligt att vi närmar oss en inomhussäsong. Nyponen blev plötsligt mogna och jag funderar på att leta reda på min svärmors recept på syltade nypon.

    

Alla äpplen är plockade och förvaras svalt men vi kör ett tiotal genom äpplesvarven för att sedan torka dem i den elektriska torken. Bra att ha till litet av varje. Inte minst för att starta en surdeg om man har glömt mata mamman.

Utomhus är spindlarnas nät så himla vackra, inomhus blir jag tokig på dem, vi tar hand om flera varje dag. "Tar hand om" betyder ibland att de får flytta utomhus...

  Blommorna sjunger verkligen på sista versen, både solrosorna och luktärterna har gjort sitt för i år.            

 

Undrar om dessa kommer att mogna?

Här fick jag göra en insats med litet sockervatten, biet klamrade sig fast och allt kraft gick åt till att inte trilla av rosen. Efter att jag droppat sockervatten på blomman och som sedan rann ner till det lilla biet så fick han oanade krafter och efter en timme satt han (?) kvar och hade sällskap av en annat litet sockersuget bi. 

När mycket av växtligheten trappar ner så får man försöka hålla ångan uppe med vad som kan komma efter vintern. Vi brukar aldrig få ha tulpanerna i fred, det finns i närheten ett gäng hjortar och rådjur som suktar efter vårgrönt. Nu läste jag att man bästa sättet att få ha tulpanerna kvar är att sätta dem i krukor som vinterförvaras på lämpligt ställe och sedan ställs ut nära huset dit inte de tulpanälskande djuren vill gå. Så här planeras nu hur de olika krukorna ska prunka framåt våren!

Häromdagen fick vi verkligen ett tecken på att hösten är här. Tranor kom i stora sjok över himlen, många flög i v-formation medan andra drog fram över himlen som ett streck - alla med Danmark som nästa anhalt. Den dagen måste många tusen fåglar ha flugit över oss - otroligt häftigt att uppleva! 

Cinque Terre och två sidor av turistlivet i Rom

Eftersom vi inte reser nuförtiden så lever vi litet på fina och inte alltid lika fina (men ändå roliga) resminnen. Jag skrev senast om en resa med bil till Amalfihalvön, läs mer här. Men innan den veckan var vi i området som kallas för Cinque Terre samt några dagar i Rom.

Cinque Terre, (de fem jordarna) är fem medeltidsbyar längs en 12 km lång strandremsa vid Liguriska havet, strax söder om Genua och en bit norr om Pisa. 

Området var länge svårtillgängligt och de fem byarna ligger så isolerat att ända till för 100 år sedan var enda sättet att nå dem antingen med båt eller längs åsnestigarna i området. Idag finns såklart bilvägar till byarna, men det är inte lätt att hitta någonstans att ställa en bil. Vi hade bokat ett hotell i en by, inte lika pittoresk som de välkända orterna längs strandlinjen men fortfarande i själva området, och som hade garage under hotellbyggnaden - vilket var mycket praktiskt.

Sedan varvade vi våra dagar med häftiga vandringar högt uppe bland citronodlingarna och besök i de små byarna med sina färgglada hus vid havet. Vi var där i andra halvan av september och med tanke på antalet turister då, så kan man tänka med fasa på hur det är där under semestermånaderna. Åk dit tidig vår eller sen höst, då är det dessutom skönare klimat om man vill vandra. 

Här går den upptrampade stigen precis hitom det luftiga staketet som inte ger intryck av att hålla emot om man snavar...

Man får inte ha anlag för svindel....

Som så ofta i Italien så finns inte skyddsräcken och liknande på det sätt som vi svenskar är vana vid...

Fin sandstrand, den enda i Cinque Terre, finns i Monterosso

Ett typiskt italiensk hus i Monterosso, det är nött med rester av tidigare utsmyckningar, fönsterluckor som inte ser ut som i andra länder, klädstreck med tvätt och en liten nisch i muren med en staty av Maria och Jesusbarnet.

Om man inte vill vandra så går här ett lokaltåg flera gånger varje timme och man kan åka mellan byarna och bara njuta av allt pittoreskt, äta lunch i en by, ta en drink i en annan och middag i en tredje. 

Efter några dagar är vi nöjda och tar oss till Rom. Där har vi hyrt en lägenhet av ett äldre par som har köpt på sig 2-3 lägenheter i huset där de själva bor. Mannen är pensionerad läkare och frun sköter ruljangsen. Huset ligger i ett mycket bra kvarter strax bakom Vatikanstaten, ett välskött område, det finns bra bussförbindelser till alla delar av staden - om man inte vill promenera, och alla foton på hemsidan ser riktigt bra ut. Priset var litet i mitten av de olika alternativen och kändes helt ok.

Det var mycket som inte alls var helt ok kan jag berätta....Vi hade hyrt en lägenhet med två sovrum med dubbelsängar, ett badrum och pyttelitet pentry och en enorm möblerad takterrass - vilket kändes lyxigt. Där på terrassen skulle vi  både inta vår frukost och på tidig kväll ta en drink innan vi gick till någon av kvarterskrogarna för kvällens middag. 

Men allt, ALLT, på denna terrass var så skitigt, så dammigt, så läbbigt att vi la tidningar på stolarna under oss och inte ville man ställa något på borden, inte ens ett glas. När vi klagade sade signoran att det var väl ingen som ville sitta där uppe i solen (!), det var väl bättre att gå på en bar.... Sängarna var bäddade med icke matchande lakan och örngott, det var till och med olika lakan i dubbelsängarna. Mitt överlakan var förvillande likt en indisk duk... Men det var i alla fall rent. 

Den utlovade frukosten som (ingick i priset) serverades i köket och bestod av en påse med te eller snabbkaffe, var sin portionsförpackning med marmelad och en plastinbakad giffel som höll 30 dagar framåt och en naturell yoghurt. OK, jag vet att italienarens frukost är spartansk och tack och lov för att vi varit ute förr. Vi fixade vår egen frukost med att handla på den lilla affären tvärs över gatan, skinka, ost, smör, nybakat bröd och gott kaffe. 

Det värsta med lägenheten uppenbarade sig morgonen efter natt två när det visade sig att det var några som hade varit i vårt badrum på natten. Grannlägenhetens gästarbetare hade nämligen fått lov (av signoran) att använda vårt badrum eftersom deras lägenhet inte hade något badrum. Jag har nog aldrig varit så arg på italienska tidigare. Inte något annat språk heller för den delen. Jag ville häva vårt avtal och kräva tillbaka pengarna, men mitt ressällskap tyckte inte att det var värre än att vi kunde stanna sista natten också. Fast då låste vi våra sovrumsdörrar... Vi fick en återbetalning, inte för den skitiga terrassen eller den magra frukosten, utan för "delat" badrum. Litet senare kan man ju bara skratta åt eländet, men just då var det tungt. Det kan vara svårt att hyra av privatpersoner, vi har vid andra hyrtillfällen bland annat fått lov att köpa nya huvudkuddar, nya och hela (!) vinglas och plockat bort ägarnas tandborstar från badrummet. Alla gångerna har dessutom varit i Italien.... 

Nu i Rom så var ägarnas egen lägenhet klassisk och välmöblerad, hon hade ett parant utseende och gav ett intryck av flera generationers anor, skolor och how to behave. Men ändå var hon en icke tillförlitlig person som lurade godtrogna turister. 

Tack och lov för allt annat trevligt Rom kunde erbjuda! Det första vi brukar göra i en ny storstad är att ta en sightseeingbuss. Jag hade varit många gånger i Rom som ung, men för mannen i mitt liv och bästa vännerna var det första gången. Så vi kliver på en buss typ "hop on hop off" för att få en bra bild av de stora sevärdheterna.

Här ett mycket litet smakprov...

Colosseum

Petersplatsen med en helgonstaty på varje kolonn, design som så ofta i Rom av Bernini. Obelisken fanns när platsen anlades och är en kvarleva från Caligulas och Neros Cirkus från år 40.

Schweizergardet, på 1500-talet ursprungligen schweiziska legosoldater. Idag är de tillsammans med Vatikanstatens gendarmeri de 240 personer som utgör Vatikanstatens militära styrkor.

Trajanus Saluhallar, byggdes runt år 100 på uppdrag av kejsar Trajanus, ett affärscentrum med 150 olika affärer och kontor. Kanske en förlaga till våra köpcentrum? Här i ruinerna finns fortfarande synliga väggmålningar och mosaikgolv. 

Forum Romanum - det romerska torget. 

Till synes mest en massa omkullvälta stenar men så mycket rolig historia som finns här!

På fotot ovanför ses tre korintiska kolonner, en kvarleva från Castors och Pollux tempel som byggdes 484 f.kr för att fira ett vunnet slag där tvillingarna Castor och Pollux deltog.

Konstantins triumfbåge

En triumfbåge är ett romerskt monument som restes till segerrika kejsares ära och som utsmyckades med reliefer som visade kejsarens fälttåg.

Utsikt från Villa Borghese över Peterskyrkan och Vatikanstaten

Inte ofta man ser lastbilar forsla statydelar som ett huvud eller en torso 

Min favoritstaty, av Bernini, en liten elefant med en egyptisk obelisk på ryggen, kan ses på Piazza della Minerva. Obelisken är troligen från 580 f. Kr forslad från Egypten till den egyptiska gudinnan Isis tempel och hennes grav. Hittades under utgrävningar på 1600-talet varefter Bernini fick i uppdrag att göra denna lilla staty. Fotot visar tyvärr inte obelisken men jag lånar ett fritt foto från Wikipedia som visa hela statyn.

Ett litet stenkast från elefantstatyn ligger min absoluta favoritbyggnad i Rom - Pantheon! En byggnad vars exteriör är omöjlig att återge med kamera, om man inte flyger... Ett antikt tempel som uppfördes runt år 100 och som har haft en kontinuerlig funktion ända sedan det byggdes, som gudarnas helgedom, som minnestempel över stora italienska män och som kyrka.

När man går in i Pantheon passerar man 16 korintiska kolonner, 12 meter höga och 1,5 meter i diameter. De importerades från Egypten, transporterades på  flottar i 10 mil på Nilen, sedan över Medelhavet och via Tibern till Rom. De vägde 60 ton styck, kan man förstå hur det ens fungerade? 

Texten på tympanon vittnar om resterna av det ursprungliga templet år 27 f. Kr. "Marcus Agrippa byggde detta". Dagens byggnad blev klar år 120, och det gjordes i betong! Något som romarna kunde men som sedan föll i glömska fram till 1800-talet och vi vet ju hur vi använder detta i våra dagar! Byggnaden är Roms bäst bevarade monument från antiken - kan det bero på betongen?

Kupolen är 43 meter i diameter med ett hål mot himlen på 8 meter. Kupolen är exakt lika hög som bred och fick vara modell för kupolen på Peterskyrkan när Michelangelo gjorde sina ritningar. Jag har inte ett enda vettigt foto av insidan och lutar mig än en gång mot två av Wikis fria foton för att visa interiören.

Ja den eviga staden levererar alltid, hur många gånger man än är där. Stort som smått, gammalt som gatan och modern design. Det finns alltid nya och osedda saker att upptäcka!

Svampskog eller bara skog....

Vi gillar att lufsa i fina skogar, särskilt under svampsäsongen. En lång period i livet hade vi den bästa kantarellskogen precis bakom huset, men sedan beslöt kommunen (som äger marken) att man skulle förändra växtligheten i den lilla allmänningen och man tog bort allt utom lövträd. Vilket i och för sig blev jättefint med bara ekar, björkar och aspar, MEN de gula kantarellerna försvann samtidigt.

Sedan har vi några gånger besökt ingift släkt i Östergötland och plockat de största trattkantarellerna jag sett men de senaste årens torka har ställt till det där också.

2017

Här i Skåne har vi hittat jättebra skogar fyllda med både Karl Johansvamp och trattisar men skogsägarna avverkar ju sin skog i tid och otid, så våra fina ställen blir färre och färre. De senaste åren brukar vi åka till en av de vackraste skogarna jag vet - och så hoppas vi att det ska finnas någon svamp.

I somras var vi på jakt efter gula kantareller ett par gånger efter stora regn, men det fanns inte en enda. Inte ens skräpsvamp. Trist.

Nu senast sa vi att "vi struntar i svampen" tar med fika och får i oss litet skogsluft. Vad händer då? Jo, det finns plötsligt svamp och god svamp i form av olika soppar. Det är litet lustigt att det fanns en hel del, trots att det inte alls hade regnat särskilt mycket.

Lagom stor skörd att rensa

Färgklickar i skogen

Gillar egentligen inte granskog men denna är vacker

Fina spår efter ekorren

Denna skog är egentligen vår trattkantarellskog, det kan man nog förstå när man ser all mossa. Så om någon vecka är det kanske dags igen....