Häromveckan kom det bekanta på besök från hemstaden. De skulle bland annat hälsa på en syster och hennes dotter tillika en superkändis i volleybollvärlden, Isabelle H som spelar i "Beziers Angels". Det enda gav det andra och efter en middag hemma hos oss så bestämmer vi att försöka trumma ihop fler svenskar (faktiskt inte så svårt i dessa trakter) för att gå på en hemmamatch och heja på den svenska stjärnan och hennes lag.
Vi blir totalt 12 stycken på "svenskläktaren". Alla kan inte reglerna men man lär sig snabbt. Det som är svårast att hinna se är om någon kommer åt nätet för då går poängen direkt till det andra laget. Spelet är snabbt och hårt och tjejerna är inte bara långa utan superspänstiga och de hoppar så otroligt högt.
Det är riktigt häftigt när hela hallen vibrerar av den medryckande musiken som spelas nästan hela tiden. Otroligt att inte spelarna störs. Hejaramsor och handklappningar tar vid de få stunder musikerna är tysta. I högtalarna annonseras namnet på den som ska serva eller vem som gjorde den avgörande poängen. En kort paus mellan andra och tredje set, lagom för att köpa något drickbart och så på det igen.
Tjejerna i Beziers Angels möter ett lag, som kanske är mer på hugget - men efter fem set så har "vårt" hemmalag med Isabelle i spetsen vunnit och jublet tog aldrig slut. Bänken jag sitter på vibrerar så att fotot på resultattavlan också blir "skakigt".
Laget är duktigt men duktigast av alla är Isabelle som är poängledande i Europa. Det ska bli spännande att följa hennes fortsatta karriär.
