Att ha all tid i världen eller det är ingen ko på isen...

Som en frivilligt isolerad svensk kvinna har jag det idag rätt så bra. Även om livet sedan snart sex månader är ganska annorlunda jämför med tidigare. Jag har fått så mycket mer tid och samtidigt mindre att göra. Detta gäller nog för många av oss i dessa dagar.  

Inget eller ingen i min situation är längre under tidspress. Vilket i och för sig faktiskt nog är hälsosamt. Det finns inte många måsten och man kan alltid fundera på om jag verkligen behöver göra detta "måstet" just nu? Kanske inte ens idag? 

Här några kloka rader som inte passade in i mitt tidigare liv.

"Det är ingen ko på isen" betyder ju att det inte är någon brådska med vad det nu är som ska fixas. Andra halvan av ordspråket fortsätter "så länge rumpan är i land". Vilket innebär att så länge kossan har bakklövarna på fast mark kan den rädda sig själv om isen brister. Alltså - så länge kossan har litet koll bakåt - så finns det alltid möjlighet att rädda upp situationen.

Eftersom jag och mannen mitt liv före mars 2020 har rest och/eller varit i vårt andra hem i Frankrike ungefär 15-18 veckor per år så var det livet ganska fullbokat. Både när vi var i Sverige och när vi var i Frankrike. Det var mycket som skulle göras, ett flera hundra år gammalt hus på ena stället och en stor och ibland litet krävande trädgård på andra stället. Idéer om vad som skulle fixas på respektive ställe fanns det gott om. Barn och barnbarn träffade vi så ofta vi och de ville, både här och i Frankrike. Vi har ganska många vänner både här i Sverige och i Frankrike och att umgås över en bit mat eller att göra en utflykt eller en resa är ett härligt sätt att umgås. Ibland blandade sig de olika vännerna med varande med att komma och hälsa på - både i Sverige och Frankrike. 

Så att fylla den vardagen var inte alls svårt och när tiden inte räckte till så tyckte jag det var enkelt att skjuta vissa måsten framför mig. Betydligt svårare var att prioritera och till och med kanske behöva välja bort. Men jag hade alltid koll, precis som kossan på isen.  

Kontrollen bakåt har i massor av år varit listor. Listor på vad som måste göras, vad som vill göras, vad som kan göras - nu eller längre fram. "Attgöralistor" är en av mina specialiteter och som jag har levt med i hela mitt vuxna liv. Det är nästan (!) som att redan ha gjort det som står på listan i och med att man skriver upp det... Jag brukade titta på mina listor ett par gånger i veckan, tar bort det som är gjort och lägger till nytt. De har emellanåt också fungerat som en påminnelse om minnet sviktar.

Men nu är det ju nya tider och andra saker som gäller. Vilket innebär att jag har oceaner av tid och inte lika många måsten som förr. Vilket i sin tur innebär att eftersom det inte är någon ko på isen (!) så kan jag prokrastinera det som inte känns jätteviktigt just idag - trots att det kanske står på listan. Med andra ord - jag förhalar och senarelägger. 

Fast - något jag sällan väljer bort är mina promenader. Med en ljudbok i öronen går jag och mina stavar 4-5 km ungefär fyra gånger i veckan. De andra dagarna blir det gympapass med Sofia på TV eller mitt senaste - onlineyoga med Helen. Om någon undrar vad jag lyssnar på under motionsrundorna så plöjer jag just nu Sofie Sarenbrants böcker om Emma Sköld, ganska lagom sommarlätta, lagom läskiga, med aktuella ämnen och otroligt oförutsägbara. Att de är engagerat upplästa av Katarina Ewerlöf gör upplevelsen total.  

En återgång till det förra livet - ja det blir det när vi kan resa igen. Då behöver jag nog en del träning för att få upp dagstempot till som det var tidigare. Då kanske jag inte har så många saker på min lista - eftersom allt det där som jag puttade framför mig tidigare, nu kan vara omhändertaget, avslutat, fixat och struket från listan...?

Tankar om tid

De flesta av våra vänner är pensionärer. De flesta av dessa har en helt full kalender, ibland till och med överfylld. De är upptagna av barnbarn och resor och trädgård och resor och ibland gamla föräldrar och resor eller en hund eller så. Men jag trodde nog att det skulle bli lugnare när vi slutat arbeta. Jag kommer ihåg att jag längtade till att helt och hållet själv få bestämma vad varje dag skulle fyllas med.

I stor utsträckning gör jag det, alltså bestämmer vad som ska hända. Men är man farmor så dyker det ibland upp saker som man innerligt gärna vill och som med kort eller lång varsel styr ens dag. Nu är jag också mattefarmor till en tremånaders valp och det kräver faktiskt än mer fysisk och själslig närvaro. En liten busig rackare som man inte ännu kan lämna ens för ett par minuter. En som man samtidigt ska uppfostra till en bra individ.

Visst är det ändå härligt att man kan göra detta, ta dagen som den kommer, åka iväg om längtan bort finns, stanna hemma när man vill det, passa barnbarn, leka med valp, hänga en hel dag framför tv:n eller ligga på alla fyra i någon rabatt eller inte göra något alls om man vill det - fast det sista händer inte ofta. Oftast vill man göra något. En dag utan något vettigt innehåll känns som en bortkastad dag.

Den här målade skylten ska man kanske ta till sig? Det är inte riktigt min filosofi men vissa av våra vänner pratar mycket om ålder och hur det är när man är i vår ålder. Man ska ta det lugnt, tänka på hur gammal man är och inte anstränga sig för mycket. Då blir man fundersam. Hörde idag på tv att de som är 70 idag har samma hälsostatus som de som var ungefär 50 år på 1970-talet. Som mina föräldrar alltså. Och de kändes otroligt unga och aktiva. Precis som vi som närmar oss de 70.... Jag tror inte alls på att man ska skylla på sin ålder i olika sammanhang, då tillåter man sig ett visst förfall och gör förfallet accepterat istället.

På tv intervjuades också Bodil Jönsson. Hon har kommit ut med en ny bok "Gott om tid". Det är 20 år sedan hennes första bok "Tankar om tid" kom. Den gav mig personligen mycket, särskilt begreppet ställtid, något jag ofta använder mig av. 

Idag säger Bodil att eftersom alla är stressade och alla har ont om tid så har vi tyvärr accepterat detta som att stress är något naturligt. Men hon tycker inte alls att vi har ont om tid utan ett av hennes recept är att vi istället ska skaffa oss sammanhängande tid. Till exempel åka tåg i fem timmar, för då man kan läsa eller jobba. Då upplever man enligt henne att man verkligen har tid till vissa saker. Jämför en lång tågresa med att ta flyget som visserligen går fortare till samma ställe. Men när man flyger då tiden är uppstyckad i snuttar av halv- en- och tvåtimmar och man tittar på klockan hela tiden och blir - stressad. En bra jämförelse tycker jag som hellre åker tåg än flyger ;). 

Självhjälpsböcker kan vara intressanta och innehålla nyttiga saker, men alla råd ska också omsättas i praktiken. Inte alltid så lätt. Just nu läser jag om valpuppfostran. ALLT går ut på uppmuntran - det är så härligt! Är övertygad om att det gäller i alla sammanhang, inte vara valpar. 

Det är något att ta till sig!