Att ha all tid i världen eller det är ingen ko på isen...

Som en frivilligt isolerad svensk kvinna har jag det idag rätt så bra. Även om livet sedan snart sex månader är ganska annorlunda jämför med tidigare. Jag har fått så mycket mer tid och samtidigt mindre att göra. Detta gäller nog för många av oss i dessa dagar.  

Inget eller ingen i min situation är längre under tidspress. Vilket i och för sig faktiskt nog är hälsosamt. Det finns inte många måsten och man kan alltid fundera på om jag verkligen behöver göra detta "måstet" just nu? Kanske inte ens idag? 

Här några kloka rader som inte passade in i mitt tidigare liv.

"Det är ingen ko på isen" betyder ju att det inte är någon brådska med vad det nu är som ska fixas. Andra halvan av ordspråket fortsätter "så länge rumpan är i land". Vilket innebär att så länge kossan har bakklövarna på fast mark kan den rädda sig själv om isen brister. Alltså - så länge kossan har litet koll bakåt - så finns det alltid möjlighet att rädda upp situationen.

Eftersom jag och mannen mitt liv före mars 2020 har rest och/eller varit i vårt andra hem i Frankrike ungefär 15-18 veckor per år så var det livet ganska fullbokat. Både när vi var i Sverige och när vi var i Frankrike. Det var mycket som skulle göras, ett flera hundra år gammalt hus på ena stället och en stor och ibland litet krävande trädgård på andra stället. Idéer om vad som skulle fixas på respektive ställe fanns det gott om. Barn och barnbarn träffade vi så ofta vi och de ville, både här och i Frankrike. Vi har ganska många vänner både här i Sverige och i Frankrike och att umgås över en bit mat eller att göra en utflykt eller en resa är ett härligt sätt att umgås. Ibland blandade sig de olika vännerna med varande med att komma och hälsa på - både i Sverige och Frankrike. 

Så att fylla den vardagen var inte alls svårt och när tiden inte räckte till så tyckte jag det var enkelt att skjuta vissa måsten framför mig. Betydligt svårare var att prioritera och till och med kanske behöva välja bort. Men jag hade alltid koll, precis som kossan på isen.  

Kontrollen bakåt har i massor av år varit listor. Listor på vad som måste göras, vad som vill göras, vad som kan göras - nu eller längre fram. "Attgöralistor" är en av mina specialiteter och som jag har levt med i hela mitt vuxna liv. Det är nästan (!) som att redan ha gjort det som står på listan i och med att man skriver upp det... Jag brukade titta på mina listor ett par gånger i veckan, tar bort det som är gjort och lägger till nytt. De har emellanåt också fungerat som en påminnelse om minnet sviktar.

Men nu är det ju nya tider och andra saker som gäller. Vilket innebär att jag har oceaner av tid och inte lika många måsten som förr. Vilket i sin tur innebär att eftersom det inte är någon ko på isen (!) så kan jag prokrastinera det som inte känns jätteviktigt just idag - trots att det kanske står på listan. Med andra ord - jag förhalar och senarelägger. 

Fast - något jag sällan väljer bort är mina promenader. Med en ljudbok i öronen går jag och mina stavar 4-5 km ungefär fyra gånger i veckan. De andra dagarna blir det gympapass med Sofia på TV eller mitt senaste - onlineyoga med Helen. Om någon undrar vad jag lyssnar på under motionsrundorna så plöjer jag just nu Sofie Sarenbrants böcker om Emma Sköld, ganska lagom sommarlätta, lagom läskiga, med aktuella ämnen och otroligt oförutsägbara. Att de är engagerat upplästa av Katarina Ewerlöf gör upplevelsen total.  

En återgång till det förra livet - ja det blir det när vi kan resa igen. Då behöver jag nog en del träning för att få upp dagstempot till som det var tidigare. Då kanske jag inte har så många saker på min lista - eftersom allt det där som jag puttade framför mig tidigare, nu kan vara omhändertaget, avslutat, fixat och struket från listan...?