Vi har det bra som ett par gånger om året får möjlighet att vara hundägare en vecka eller två.... Det är himla trevligt! Det påminner litet som att ha bebisbarnbarn hos sig - när de blir kinkiga så rycker någon förälder ut. Med vovve är det ibland litet enklare och ibland litet svårare!
I början när Milou var liten valp så kunde hon vara riktigt jobbig emellanåt. Tanke och handling var ett - precis som med ett litet barn. Springa bort kunde hon och gjorde. Bitas kunde hon och gjorde. Gnaga på stolsben, skor och annat på golv/markhöjd kunde hon och gjorde. Det var uppfostringsläge nästan alla hennes vakna timmar. Trevligt att man numera belönar och leker in hunduppfostran.
Men det är litet jobbigt med en valp, det kan man inte komma ifrån. Ett litet barn som somnat fortsätter oftast att sova och jag som vuxen kan göra något annat så länge jag har koll på barnet. En hund som har somnat kan inte alls fortsätta att sova när jag lämnar rummet. Nä, sömndrucken raglar den efter människan för att försäkra sig om att den osynliga kontaktlinan inte sträckts ut för långt.
Likheten med barn kvarstår något år eller så. Efter valptiden så har hunden fått lära sig att lyda, den kan en massa saker och är trevlig. Då inträder tonårsperioden - allt har glömts bort eller blivit oviktigt. Va - har jag lärt mig detta? Gå i koppel, gå fot, inte gömma strumpor, inte äta upp tofflor? Nä, det struntar jag i - jag gör som jag vill. Man kan le litet åt det, men det är nästan lika jobbigt som valpperioden fast under en mer begränsad tid.
Under det senaste året har vi inte umgåtts så mycket med Milou, av förklarliga skäl. Vi har valt att hålla oss isolerade och hundfamiljen har inte rest iväg och behövt hundpassning så vi har bara haft henne hos oss strödagar. Men under sportlovet så hyrde de ett hus i fjällen och eftersom Milou inte åker skidor så fick hon flytta in hos oss i nio dagar!
Nu, när hon är två år, är hon nästan en helt annorlunda individ än tonåringen förra året. Mysig, lugn, lydig och trevlig hela tiden - ett riktigt fint sällskap! Det är fortfarande inte jätteintressant att gå fot på ett nytt ställe med en massa spännande dofter av både rådjur, ekorrar och katter. Men efter en stund saktar hon in och blir kontaktbar och medveten om vad hon har lärt sig.
Vi har också tränat mycket på att inte vara intresserade av vilka vi möter på våra promenader. Barn som cyklar, leker med klubbor och bollar, vuxna med käppar och stavar, för att inte tala om alla dessa andra hundar! Milou får kommandot "stanna" och "sitt" och hon får bara titta på vad som nu passerar förbi. Efteråt belönas hon alltid med hundgodis. De mest högljudda är dessa ankellåga hundar som skäller ut oss med bjäbbiga skall när de passerar och en stund efteråt också. Det känns som om vi gör henne en tjänst - hon slipper hälsa och behöver inte ta ställning till hur hon ska umgås med dessa minityper. Nä, hon är mer intresserad av stora doggar, men många av de stora är väluppfostrade och bara går förbi oss och tittar. Man undrar vad som rör sig i deras huvuden, kan alla vara hundgodisdrogade?
Efter långa promenader behöver hon sova. Bästa stället är vår vita tv-soffa. När man nu är van att bo med en aktiv fempersonersfamilj och sedan blir bortlämnad hos ett pensionärspar i isolering så kan man få trösta sig litet. Som att ligga på dunplymåer och bli klappad.
Det sägs ju att en hund anpassar sig till sin flock. Imponerande nog så tog det bara en dag denna gång innan hon hade koll på våra rutiner. Frukost och lunch - då är hon under ett bord, middag - under ett annat bord, öppnar jag en skåpdörr i tvättstugan så är det dags för tuggben och hon sitter extrafint, klär vi på oss mer kläder o/e skor så ska vi gå ut, kort koppel bara ut, långa skogskopplet då är det bilen som gäller, när lamporna släcks så vill hon in i vårt sovrum där hon vaktar oss hela natten på en av sängmattorna. Väcker oss gör hon med små gnyn vid sängkanten och när man slänger benen över sängkanten är lyckan total - en ny rolig dag har börjat!
