Faïence de Sarreguemins

För några år sedan betade vi av ett antal katedraler på våra resor till och från lilla huset i C. Det är roligt att ha ett mål för en och annan omväg så på denna hemresa skulle vi besöka en fransk trädgård. I en bok om olika europeiska trädgårdar av Gunnel Carlsson beskriver hon en trädgård uppbyggd kring en nedlagd fajansfabrik i norra Frankrike. Ja, det är så långt norrut att det nästan är Tyskland. Staden heter Sarreguemins, som faktiskt betyder ungefär vadstället över floden Sarres vid gruvan (som på tyska heter Saar och grannstaden är Saarbrücken). 

Vi började med att besöka museet som finns i ett hus som ligger till hälften ut över floden på pålar. Varför det är gjort så får sin förklaring när vi förstår att huset är den ursprungliga fabriken. Floden drev ett kvarnhjul som i sin tur drev olika sorters maskiner uppe i byggnaden. Man gjorde inte keramik av befintlig lera här, utan malde ner sandsten till småsten, till grus, till sandstensmjöl som man sedan blandade till en hanterbar pasta i stora kärl. De liknande cementblandare och drevs också av det vattendrivna kvarnhjulet. Allt är ganska tydligt förklarat i den uppbyggda modellen på museet. 

Fabriken stängdes på 1960-talet och det finns mycket bevarat av hur det hela gick till. Längst ner i huset finns kvarnhjulen och här maldes sandstenen. En våning upp blandades fajansleran och här finns också ugnarna för bränning. Överst i huset arbetade de som tillverkade och dekorerade porslinet.

 Mycket av fajansen här formades för hand eller göts i formar.

Det finns också ett museum från fajansfabrikens storhetstid. 

Det är inrymt i en av de tidigare ägarnas patricierhus inne i staden. Här finns allt från dekorativa väggdekorationer gjorda av kakelplattor och stora överdekorerade matserviser till en uppseendeväckande conversation piece i form av en påfågel i naturlig storlek, kanske passande för matbordet hos stadens borgmästare. 

Mycket är svulstigt och vräkigt och känns otroligt otidsenligt.

  

Jag fastnar istället för detaljer och färgkombinationer, för en som gillar turkos är detta piggt och litet modernt... Finast var nästan en liten tallrik med typiskt 1950-tal. Jag får tydliga Lennart Hellsing-vibbar !

Nu är det dags att gå ut i den relativt nyanlagda trädgården, men mer om den kommer i ett annat inlägg.

Två världsarv - på samma dag

I denna heta languedocsommar är bilen den svalaste platsen. Alltså när man lovar över 30 grader för 9:e dagen i rad så packar vi och E, som är här på besök en vecka, in oss i bilen och drar till den lilla byn St-Guilhem-le-Desert. På vägen paserar vi St-Jean-de-Fos, orten som får bära huvudansvaret för att vi förälskade oss i dessa trakter och huvudanledningen varför vi valde att skaffa oss just ett byhus på fyra plan... För exakt 21 år sedan hyrde vi nämligen av ett danskt par ett hus som de skulle bosätta sig i vid sin pensionering, men som de fram till dess hyrde ut. Ett gulligt pyttehus, jo visserligen med fyra våningsplan men med mindre yta på varje plan än lilla huset i C. Huset ligger precis bredvid byns kyrka - så nära man kan komma utan att vara hopbyggda. Överst i huset finns en liten terrass med utsikt över det fina kyrktornet och där vi tillbringade många sköna kvällar... precis som vi gör nu i lilla huset i C.

Lilla huset med blått fönster.. jag står med ryggen mot kyrkporten....

Strax utanför byn rinner floden Hérault och där finns en arrangerad badplats vilket är perfekt - det var extra varmt sommaren 1994 också. 

Byn är vida känd för sin medeltida bro som nu är klassad som ett världsarv. Bron kallas le Pont de Diable (Djävulsbron enligt en lång och gammal legend) och här kan man se unga killar och tjejer som med dödsförakt kastar sig från bron ner i floden. De klokare hoppar från klipporna vid brofästet - ganska högt där också.... Floden bildar sedan en fin badvikslagun på sin väg nedåt Medelhavet. 

Den romerska bron med den nyare bakom och ovanför

Badlagunen

Här hoppas det från klipporna

Kanoterna kommer från St Guilhem och ska strax åka under Djävulsbron

Byn är också känd för alla sina keramikverkstäder. Någon gång när vädret är svalare ska vi åka hit och besöka ALLA verkstäderna och konstnärerna, Det finns en fin broschyr över "Route de Poitiers" som man kan följa.

Vi lämnar St Jean de Fos och far längre in i dalen på väg mot St-Guilhem-le-Desert, en av Frankrikes vackraste byar och värt en omväg enligt Michelin. Djupt nere rinner floden och där är säkert många kanotister, fast vi ser dem inte. Väl inne i byn ställer vi bilen och promenerar sakt genom byns gränder. Här finns konsthantverkare av olika slag och en och annan restauratör. Gatan slingrar sig svagt uppför och snart ser vi klostret med sin kyrka. Det grundades på 800-talet av Guilhem och på 1100-talet byggdes klostret ut och det är den byggnaden vi kan besöka idag. Kyrkan och klostret är väl bevarat och de historiska vibbarna blir tydliga.

                           

Idag är byn ett av Frankrikes världsarv och en viktig ort på vandringsleden till Santiago de Compostela.

Fransk utflykt med svensk accent på hemvägen

Denna sommarresa har varit vår varmaste på de 12 somrar vi haft lilla huset i C. Vi har varit här nu i nästan fem veckor och det har varit över 30 grader ALLA dagar, ibland har det varit över 35 grader. 
Flera kvällar dök det upp mörklila åskmoln längre inåt land - men när de passerade oss var de bara gråa och utan åska. Två kvällar duggade det litet och vi tyckte det var skönt och ville faktiskt ha mer. Luftfuktigheten har varit mycket hög och alla man har kramat på svenskt vis eller kindpussat 3 gånger för vänner på franskt vis har sagt "oh jag är så varm/svettig". Men dessa svettiga kramar har varit lika för alla....
Häromdagen satte vi oss i bilen för en utflykt, inåt de blå bergen. France Météo hade "lovat" regn och vi tyckte vi lika gärna kunde sitta i bilen och se något nytt i regnet som att sitta inomhus. Två marknader skulle också passeras. Vi startade med den sedvanliga söndagsmarknaden i St Chinian, där vi sedvanligt köpte de gröna ovala oliverna Lucques. Man kan få dem i hinkar i saltvatten och de håller i månader - så det blev en hink att ta hem till Sverige också. 
Därefter till St Pons de Thomières, där det är keramikmarknad - vilken lycka för en keramiknörd som undertecknad...

Traditionella färger och mönstrat men samtidigt ganska harmoniskt.

                                            

Havets frukter i raku

Egensinniga unga damer i raku - fantastiskt uppkäftiga och kul!

Mannen i mitt liv, tillika husets kock, konstaterar att vissa av tallrikarna är färdigdekorerade inför serveringen med sina balsamicosträngar och prickar av fruktsås.

Nu är vi ägare till ett runt ostfat  i blåturkos

Så charmiga porträtt, tänk att få vara vän med någon av dessa....

Nu var det dags att ge sig upp i bergen. Vi har upplevt detta fenomen tidigare men det är inte mindre fascinerade för det - helt plötsligt någonstans på 400-500 meters höjd över havet hamnar vi i svensk natur, bara en liten timme från vinodlingarna och medelhavsväxterna. Här i skogarna växer gran och tall och på flera ställen finns det bokskog som nästan får en inflyttad skånska att längta hem. 

I dikena växer fyrkantig johannesört (det är inte nyckelpigor utan en långsmal rödvingad skalbagge på blomman) mjölkört, fibblor och kex av olika slag   

                                        

och på kullarna med skiffer växer ljungen. 

MEN - här finns samtidigt samma vita korgblomma som kantar vinodlingarna kring lilla byn, här finns vild lavendel, äkta kastanjeträd, buxbomshäckar (klippta dessutom...) längs med vägen    

                               

och en och annan gran ser inte riktigt ut som hemma. 

Det känns som extra allt - inom en timmes bilfärd åt ena hållet badar vi i Medelhavet och åt andra hållet, i denna natur, kan man med största säkerhet hitta både stensopp och kantareller. Återkommer i september om detta antagande är rätt ;)

Sista biten hem går på över 600 meters höjd och det känns tryggt nere i dalen att se denna skylt och veta att passet alltså är öppet. Undrar om det verkligen kan vara snö som stänger passet - eller det är kanske bara franska sommardäck som inte passar eventuell ishalka ....

                                
Vägen är smaaaal och mötesplatserna få.... men utsikten bedövande och en och annan liten miniby passeras, som här Rieussec , en liten klunga stenhus, litet betesmark och inget mer. Jag gillar sten i alla former - vilken vackert murad vägg och en välskött kuddlavendel. Kan detta vara ett litet skjul att vänta på någon i? Det ser ut som en välbyggd busskur.

I samma by precis bredvid skjulet ovan finns denna staty, på ett vackert stenfundament. En ganska imposant staty för en liten by med 94 innevånare.... Det finns ingen förklarande text vad detta är, vem som har gjort eller varför. Jag har försökt ta reda på mer utan resultat. Bestämmer mig i alla fall för att det ur denna vinkel ser ut som en tupp och därmed skulle detta kunna vara ett franskt minnesmärke för något historiskt .... kanske....