måndag 17 juli 2017

Faïence de Sarreguemins

För några år sedan betade vi av ett antal katedraler på våra resor till och från lilla huset i C. Det är roligt att ha ett mål för en och annan omväg så på denna hemresa skulle vi besöka en fransk trädgård. I en bok om olika europeiska trädgårdar av Gunnel Carlsson beskriver hon en trädgård uppbyggd kring en nedlagd fajansfabrik i norra Frankrike. Ja, det är så långt norrut att det nästan är Tyskland. Staden heter Sarreguemins, som faktiskt betyder ungefär vadstället över floden Sarres vid gruvan (som på tyska heter Saar och grannstaden är Saarbrücken). 
Vi började med att besöka museet som finns i ett hus som ligger till hälften ut över floden på pålar. Varför det är gjort så får sin förklaring när vi förstår att huset är den ursprungliga fabriken. Floden drev ett kvarnhjul som i sin tur drev olika sorters maskiner uppe i byggnaden. Man gjorde inte keramik av befintlig lera här, utan malde ner sandsten till småsten, till grus, till sandstensmjöl som man sedan blandade till en hanterbar pasta i stora kärl. De liknande cementblandare och drevs också av det vattendrivna kvarnhjulet. Allt är ganska tydligt förklarat i den uppbyggda modellen på museet. 
Fabriken stängdes på 1960-talet och det finns mycket bevarat av hur det hela gick till. Längst ner i huset finns kvarnhjulen och här maldes sandstenen. En våning upp blandades fajansleran och här finns också ugnarna för bränning. Överst i huset arbetade de som tillverkade och dekorerade porslinet.

 Mycket av fajansen här formades för hand eller göts i formar.





Det finns också ett museum från fajansfabrikens storhetstid. 
Det är inrymt i en av de tidigare ägarnas patricierhus inne i staden. Här finns allt från dekorativa väggdekorationer gjorda av kakelplattor och stora överdekorerade matserviser till en uppseendeväckande conversation piece i form av en påfågel i naturlig storlek, kanske passande för matbordet hos stadens borgmästare. 

Mycket är svulstigt och vräkigt och känns otroligt otidsenligt.


  
Jag fastnar istället för detaljer och färgkombinationer, för en som gillar turkos är detta piggt och litet modernt... Finast var nästan en liten tallrik med typiskt 1950-tal. Jag får tydliga Lennart Hellsing-vibbar !

Nu är det dags att gå ut i den relativt nyanlagda trädgården, men mer om den kommer i ett annat inlägg.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar