Sonens hund och andra djur...

Mitt liv förra och denna vecka kan stavas HUND. Sonen och tillika hundägaren har dragit till en ö i Medelhavet tillsammans med sin familj. Utan hunden Milou, hon får inte följa med, nej - det skulle inte ha blivit någons favoritsemester. 

Favoritsemestern tror jag Milou har i vår trädgård. Den som som befolkas av allehanda djur, några rara och andra inte lika gosiga. 

Grannens katt brukar ligga under någon buske och sova middag. Alla blir jätteskraja (jag med) när katten och hunden upptäcker varandra. Katten lufsar långsamt hemåt, jamar  förebrående. Hunden ser ut som om hon är snuvad på något riktigt roligt och ylar ståendes på bakbenen för att kunna följa kattens rätt långsamma gång och jag försöker lugna både hunden och mitt skenande hjärta!  

Det finns många sorters fåglar som denna hund skulle vilja jaga. Skator och kråkor retas med henne, men hon vet av erfarenhet att det inte är någon idé att springa efter. Duvorna däremot är ju tröga i starten och Milou försöker gärna sig på ett utfall men det lyckas inte. Efter att jag lägger nät över alla våra bärbuskar så är antalet duvor att jaga betydligt färre.

Trollsländan är fascinerande och jag fasar för att Milou ska få in denna levande propeller i munnen. Den ser vass ut. Bin och humlor har vi gott om men de verkar varken goda eller roliga att leka med för en vovve.

Häromdagen hittar vi ett nytt vilt djur i trädgården, egentligen på biluppfarten och väldigt nära huset. En snok, cirka 50 cm lång, kolsvart med gula fläckar på huvudet. Hm, ormar är de enda djur jag verkligen inte gillar! Kanske för att de är så snabba och att man sällan vet var de tar vägen. 

Så även denna gång... svisch och så är ormen under bilen. "Jag flyttar bilen" sa mannen i mitt liv fast "tänk om jag kör över den"... Jojo tänker jag, är det straffbart att köra över ett fridlyst djur?!? Men inte fasen kör han över den och inte fasen är den under cyklarna eller bland allt annat bråte som står i carporten...

Nähä, vad gör vi nu. Undrar om ormens närvaro kan förklara varför Milou är så motvillig till att gå på den yttre delen av vår gräsmatta de senaste dagarna. Kanske att gräsmattan luktar konstigt...

En av grannarna kommer förbi där vi står och försöker se något slingrande. När hon hör oss prata om orm fryser hon till litet och vill försäkra sig om att det verkligen är en snok. Fram med mobiler och jo visst - helt säkert. Som om den hör oss, eller kanske för att vi alla står helt stilla i ett par minuter så byter den gömställe från en rabatt till en annan. Tvärs över plattorna! Huuu, ingen hinner med att se om den fortsätter på andra sidan rabatten eller inte. 

Ok, det är helt uppenbart bara en snok, nätet säger att den är helt ofarlig för både människor och djur. MEN jag blir glad om den hittar en annan trädgård att bosätta sig i.

Sportlov och hundvecka

Vi har det bra som ett par gånger om året får möjlighet att vara hundägare en vecka eller två.... Det är himla trevligt! Det påminner litet som att ha bebisbarnbarn hos sig - när de blir kinkiga så rycker någon förälder ut. Med vovve är det ibland litet enklare och ibland litet svårare! 

I början när Milou var liten valp så kunde hon vara riktigt jobbig emellanåt. Tanke och handling var ett - precis som med ett litet barn. Springa bort kunde hon och gjorde. Bitas kunde hon och gjorde. Gnaga på stolsben, skor och annat på golv/markhöjd kunde hon och gjorde. Det var uppfostringsläge nästan alla hennes vakna timmar. Trevligt att man numera belönar och leker in hunduppfostran. 

Men det är litet jobbigt med en valp, det kan man inte komma ifrån. Ett litet barn som somnat fortsätter oftast att sova och jag som vuxen kan göra något annat så länge jag har koll på barnet. En hund som har somnat kan inte alls fortsätta att sova när jag lämnar rummet. Nä, sömndrucken raglar den efter människan för att försäkra sig om att den osynliga kontaktlinan inte sträckts ut för långt. 

Likheten med barn kvarstår något år eller så. Efter valptiden så har hunden fått lära sig att lyda, den kan en massa saker och är trevlig. Då inträder tonårsperioden - allt har glömts bort eller blivit oviktigt. Va - har jag lärt mig detta? Gå i koppel, gå fot, inte gömma strumpor, inte äta upp tofflor? Nä, det struntar jag i - jag gör som jag vill. Man kan le litet åt det, men det är nästan lika jobbigt som valpperioden fast under en mer begränsad tid.

Under det senaste året har vi inte umgåtts så mycket med Milou, av förklarliga skäl. Vi har valt att hålla oss isolerade och hundfamiljen har inte rest iväg och behövt hundpassning så vi har bara haft henne hos oss strödagar. Men under sportlovet så hyrde de ett hus i fjällen och eftersom Milou inte åker skidor så fick hon flytta in hos oss i nio dagar!

Nu, när hon är två år, är hon nästan en helt annorlunda individ än tonåringen förra året. Mysig, lugn, lydig och trevlig hela tiden - ett riktigt fint sällskap! Det är fortfarande inte jätteintressant att gå fot på ett nytt ställe med en massa spännande dofter av både rådjur, ekorrar och katter. Men efter en stund saktar hon in och blir kontaktbar och medveten om vad hon har lärt sig. 

Vi har också tränat mycket på att inte vara intresserade av vilka vi möter på våra promenader. Barn som cyklar, leker med klubbor och bollar, vuxna med käppar och stavar, för att inte tala om alla dessa andra hundar! Milou får kommandot "stanna" och "sitt" och hon får bara titta på vad som nu passerar förbi. Efteråt belönas hon alltid med hundgodis. De mest högljudda är dessa ankellåga hundar som skäller ut oss med bjäbbiga skall när de passerar och en stund efteråt också. Det känns som om vi gör henne en tjänst - hon slipper hälsa och behöver inte ta ställning till hur hon ska umgås med dessa minityper. Nä, hon är mer intresserad av stora doggar, men många av de stora är väluppfostrade och bara går förbi oss och tittar.  Man undrar vad som rör sig i deras huvuden, kan alla vara hundgodisdrogade?

Efter långa promenader behöver hon sova. Bästa stället är vår vita tv-soffa. När man nu är van att bo med en aktiv fempersonersfamilj och sedan blir bortlämnad hos ett pensionärspar i isolering så kan man få trösta sig litet. Som att ligga på dunplymåer och bli klappad. 

Det sägs ju att en hund anpassar sig till sin flock. Imponerande nog så tog det bara en dag denna gång innan hon hade koll på våra rutiner. Frukost och lunch - då är hon under ett bord, middag - under ett annat bord, öppnar jag en skåpdörr i tvättstugan så är det dags för tuggben och hon sitter extrafint, klär vi på oss mer kläder o/e skor så ska vi gå ut, kort koppel bara ut, långa skogskopplet då är det bilen som gäller, när lamporna släcks så vill hon in i vårt sovrum där hon vaktar oss hela natten på en av sängmattorna. Väcker oss gör hon med små gnyn vid sängkanten och när man slänger benen över sängkanten är lyckan total - en ny rolig dag har börjat!

 

Milou, snart en vuxen hund

Jag har vuxit upp med hund och fick min första när jag var 7 år. Jag var enda barnet och behövde en kompis hemma. Nästa vovve kom in i familjen när jag var 16 år och hon hängde med ända till dess jag fick mitt första barn. Men en obotlig ögonsjukdom och det faktum att matten fått något nytt att kela med ställde till det i hennes huvud och vi fick lov att skicka henne till de sälla jaktmarkerna.

Det har aldrig rent praktiskt passat in i mitt vuxna liv att ha hund. Men jag har alltid saknat hund och jag har kastat mig över alla vännernas vovvar med längtan i hjärtat. 

Sedan mer än ett år så har äldste sonens familj skaffat hund och i och med det blir jag nästan hundägare på deltid. I alla fall inbillar jag mig att jag är den som betyder mest för henne utanför hennes kärnfamilj.

Hon kom till sin familj våren 2019. Under tre veckor i juli bodde hon hos mannen i mitt liv och undertecknad. Husse, matte och alla barnen var på bilresa i Europa och det hade inte passat en valp att följa med. Istället fick hon fina och lagom varma dagar i en skånsk trädgård. Läs mer om det här 

Numera är hon hos oss av och till några gånger i månaden. Ofta sover hon över och då har hon första tjing på den ljusa tv-soffan. Vi ger oss alltid ut i skogen med henne, hon gillar nya dofter och mycket skutt över stock och sten. Numera använder vi en superlång koppellina som tillåter henne att springa rätt fritt - men dock inte bort! Vi vågar inte släppa henne, även om vi vet att hon kommer när man kallar. Men det är skillnad med en egen hund och andras. Jag skulle vilja lära henne söka svamp men det lär vara svårt.

Efter att vi har gått några kilometer tror jag att hon har avverkat minst det dubbla och då sover hon som klubbad!

I somras försökte vi få henne att bada. Hon älskar inte vatten, går ut för att hämta pinnar men hon vill inte simma. Då står hon istället och väntar på att vågorna ska föra pinnen närmare. Vi vet att hon kan simma för matte har testat. Men av någon anledning väljer hon bort det momentet i vatten.

Att bada hos oss innebär bad från sandstrand, gissa hur hon såg ut efter det? Så hon fick göra som vi människor gör efter ett bad på stranden, ta en snabb dusch! Inte helt kul, men hon är foglig...

Nu är hon 20 månader och färdigvuxen. Nästa stora steg i hennes liv är en egen valpkull, vi får se vad kenneln anser om hennes avelsgener framåt våren.

Människans bästa vän

När skånske sonen ska åka skidor med sin familj så får jag och mannen i mitt liv tillfälle att passa deras hund Milou. Hunden har passerat valpstadiet när hon mest såg ut som en leksaksbjörn.

Hon har passerat tonåren. Tack och lov för när hon var tonåring ville de flesta i hennes omgivning ge bort henne till första bästa person som gick förbi. Milou har blivit av med sina långa lockar två (!) gånger och är just nu shinglad enligt senaste 20-talsmodet. Eftersom denna ras inte fäller något hår så måste hon trimmas/klippas regelbundet. En långhårig locking vovve i detta lervällingsväder som Skåne har bjudit på denna vinter, ja det är inte roligt.

Hon har löpt för första gången och har mycket tydligt mognat. Det som hon lärde sig före tonåren har dykt upp igen och hon är nu en lugnare, mycket trevlig och lättlärd hund. Litet bus finns emellanåt kvar i henne, tack och lov. 

Numera är hon på dagis ett par dagar i veckan. Hon stormtrivs där tillsammans med de andra hundarna. När man kör in på den lilla grusvägen till dagiset så skäller hon av glädje vilket är ganska häftigt! Bra för henne som ung hund att lära sig hundspråket, det vill säga hur man umgås med andra hundar. 

Alla hundmänniskor man pratar med eller lyssnar på poängterar vikten av att träna inkallning. Det är enda sättet att kunna gå med en lös hund utan koppel. Men lätt är det inte. Man ska ha mycket tid och vara mycket konsekvent. Sakta men säkert så formas då ens hund till en trevlig kompis och som man kan ta med överallt. Som hundägare måste man hela tiden tala om för hunden vad som gäller. Precis som med små barn så kan de inte lära sig själv av att titta på andra barn.
Annars riskerar man att får en hund som på teckningen...

ACD, Australian Cobberdog

Vi passar en valp under tre veckor. Ägarna befinner sig i sydeuropeisk värme och det är inte bra för små vovvar. Inte heller det faktum att hon inte har hunnit få sin rabiesvaccinering.

Det är ju "bara" en hund men en valp är minst lika krävande som en bebis. Visst sover hon en stor del av dagen, precis som bebisarna gör. Men om jag vill gå in för att hämta något i ett annat rum eller gå på toa - då skulle bebisen ha fortsatt att sova. Men valpen - hon reser sig ganska sömndrucken och vacklar efter mig. Hon vill ha full koll på var vi vuxna befinner oss. Ibland lyckas vi med att smyga.... Hon sover bra på nätterna men vaknar halv sex-sex och då vill hon ut. Sedan kan hon somna om och vänta med frukosten till 7. Det är skönt för människorna i hennes närhet.

Hon äter bra, av allt! Hundmat är gott och hon blir vild av glädje när hon upptäcker att det är något på g till henne. Hon dansar runt och gör piruetter och slickar sedan skålen väääldigt noga långt efter att den är tom.

Hon äter annat också, utomhus finns det så mycket spännande som man kan tugga i sig. Favoriten är tunna nedfallna björkkvistar, kottar, småsten och plommonkart. För att inte tala om en liten jordkoka eller två från de rabatter man kan komma åt. Lecakulor krasar jättespännande och torkade löv både låter roligt att tugga på och de virvlar i vinden så att man kan jaga dem. Allt det där är väl ok. 

Men när hon tuggar på sitt koppel så vet jag ju att det är fel, ett beteende som inte ska uppmuntras. Man ska  inte rycka eller dra i kopplet för då kan det utvecklas till en lek. Man ska istället negligera henne, om det går. Men på något outgrundligt sätt lyckas hon få det hela till en dragkamp - hon gräver ner fyra tassar i gräsmattan, spänner ögonen i mig och drar baklänges, hela tiden morrande. Det är svårt att inte ge efter och skratta. Hade vår tomt varit inhägnad hade jag kunnat släppa kopplet, men det törs jag inte. Hon bor ju inte hos oss och jag är rädd att hon rusar iväg. Istället gäller det att hitta något som avleder leken så hon släpper kopplet....

Det bästa är ju om hon kan lära sig att vara utan kopplet. Vi tränar varje dag på att "gå fint" det vill säga att hela tiden befinna sig på min vänstra sida med ögonkontakt. Var 20 meter belönas den fina gången och det funkar förvånansvärt bra. Hon verkar lättlärd och så gillar hon hundgodis ;)

Det här kan vara ett sätt att försäkra sig om att husse/matte inte går utan att hon märker det....

Det är jätteroligt när hon leker själv vilket hon gör ofta. På filmen nedan har hon gett sig på ett kanin, dvs en som är av plysch och donerad till valpen av en av småhussarna.

Men efter 10 minuter så måste man vila igen. Hon föredrar att hitta mysiga ställen att sova på, jag tror det är mycket cockerspanielegenskaper i denna lilla australiska cobberdog (ACD).

Milou, ny i klanen

Släkten har fått en ny medlem. Trebarnsfamiljen har blivit sex till antalet. Den nya familjemedlemmen heter Milou. Hon tillhör rasen Australian Cobberdog och ser ut så här när hon är 7 veckor och fortfarande kvar hos uppfödaren.

När hon kom hem var hon så himla liten...

Men nu har hon varit i sin nya familj i två veckor och har vuxit ur sitt första valpface, fått mer hår i ansiktet och hon vågar mer, som att gå nerför trappan, inte bara upp...

Hon vill leka hela dagarna och det är tur det finns många leksugna i hennes familj. Det finns också många som vill kela med henne. Men rätt var det är slocknar hon och sover som en stock. 

Jag och mannen i mitt liv ska passa henne litet i sommar. Vi har båda vuxit upp med hund och jag ser verkligen fram emot att få lära känna den här lilla krabaten litet mer. Nu har vi flera dagar inbokade med hundpassande så vi blir vana vid varandra, både hon och vi... Det kan tänkas det kommer fler betraktelser över denna sötnos.