31 december 2017

Gott Nytt År!

Snart bara timmar kvar av det gamla året.... Dags för reflektioner och tillbakablickar. Fast egentligen passar det mig bättre att titta framåt. Vissa saker måste man dock påminna sig om. 
På det globala planet återstår så oändligt mycket att förändra och förbättra och minska på - om det ska bli en bra värld att leva i och så att barn och barnbarn och kommande generationer får en tillvaro värd att leva i och njuta av. 
Klimathotet spökar ständigt. När världens ledare äntligen blivit hyfsat överens så kommer stormaktens genom tiderna minsta ledare och hotar att rasera allt. Stormakten vill inte längre vara den typen av stormakt som går i spetsen för andra länder, som fungerar som världens polis, vill inte se bortanför landets gränser. Vilket öppnar upp för otippade ledare som i Kina där presidenten har ett personligt engagemang för klimatet hans folk lever i och är villig att ta ett ledarskap i klimatfrågan. Kina har minskat sin kolförbrukning sedan 2013 och är världsledande på förnybar energi och subventionerad sol- och vindkraft. Nya tänkesätt för oss som vuxit upp med ett USA som ett rättesnöre och ett Kina som inte i något tidigare sammanhang har varit ett rättesnöre. Men nu behöver världen enas så att det inte blir för sent.
Själv gör man vad man kan in vardagen. Källsorterar, kör bränslesnålt, använder energieffektiva hushållsapparater och lågenergilampor, har hyfsat svalt inomhus, handlar närproducerat och helst från ekologiska gårdar, äter mer fisk och grönt och mindre kött, lämnar in överbliven medicin till apoteket, använder färre saker av plast mm mm. Hjälper det? Ja, jag kan inte göra allt men alla kan göra något!
När man tänker på en del av dagens ledare runt om i världen blir man också litet bekymrad, Kina igen, inte sedan Mao har det funnits en ledare som så driver sig egen personkult - det är många som kan dyrka ledaren. Nordkorea som vill utropas till nästa kärnvapenmakt. Turkiet som verkar ha tappat allt vad mänskliga rättigheter står för. IS som tack och lov inte lyckades bilda sitt kalifat men som häckar litet här och där i Syrien och bidar kanske sin tid.
På det privata planet har det inte hänt så mycket, vilket i och för sig är skönt! Min gamla mamma, 93 om en vecka, flyttade till ett trygghetsboende i våras. Det har blivit väldigt bra för henne - hon har levt upp, hon träffar jämnåriga, hon får mat i matsalen om hon vill och hon har en fin liten lägenhet med egna möbler. Det har också blivit en trygghet för mig som enda barnet att veta att det finns andra i hennes närhet när jag är i Frankrike flera månader om året. Sönerna och deras familjers liv tuffar på som det ska med karriärer och engagemang i barnens skolgång och aktiviteter. Hus och trädgård och resor fyller tiden för dem liksom för oss. Jag ser fram emot 2018 med tillförsikt, hoppas på ett fredligt år och att om det finns frågetecken så rätas de ut till utropstecken.

Tack för att ni har stannat till här i min blogg, läst och kommenterat mina inlägg. Det är alltid så roligt att höra vad ni tycker - fortsätt gärna med det!

Jag önskar er alla ett lyckosamt och fredligt 2018!!



22 december 2017

Advent 2.0

Adventstiden är en mycket trevlig period av året tycker jag. Många tända ljus, vackra blommor, pyssel med kransar och lussebak, trevliga glöggfester och en brasa och god bok i ruskvädret. I år har det varit precis som det ska och faktiskt i en ganska lugn takt.
Det började med barnbarnens adventskalendrar, 5 st. De stora killarna (12, 9 och 8) får många allmänbildningsfrågor istället för paket och litet godis på lördagarna. Har de svarat rätt och löst frågorna/uppgifterna så blir det en bok på julaftonsmorgonen. De små (4,5 och 3) får än så länge småsaker. Men det är 120 saker som ska hållas ordning på och knytas fast på rätt datum - det är tidsödande men jag vet ju att de tycker det är kul. Här är tre av dem, de två i Stockholm fick sina saker på posten och så får föräldrarna knyta.
                 

Så har jag och två vänner träffats en hel dag för att binda kransar. Det började för 30 år sedan med att vi gjorde kransar på löpande band till scouternas julbasar. Nu när vi inte längre är aktiva scouter så träffas vi i mitt uterum (där man får skräpa hur mycket man vill). En del material hittar vi i skogen som mossa och kottar. Men granris och lingonris får vi plocka från den egna tomten eller köpa. Vi brukar hinna både att göra några kransar var, fika och umgås. Här min dörrkrans och ljuskrona.

En annan. litet nyare, tradition är mitt julskåp. Ursprungligen ett gottebord där dörrarna kunde stängas för att inte fresta de då små barnen. Nu har vi inte så mycket godis där, mer frukt. nötter, litet portvin och en chokladask. Och såklart den hemgjorda kolan (väl dold i en burk!).
En annan litet nyare tradition är att de tre skånska barnbarnen bor hos oss helgen före jul. Vi bakar småkakor och pepparkakshus och deras föräldrar får en ledig helg så de kan fixa julfirandet för oss andra. Årets hus blev något som kanske liknar Glimmingehus med fruktträd runt omkring.
En dag i december vaknade vi till en vit värld. Denna gång blev snön faktiskt kvar i några dagar, men nu är allt borta.
Julens maffigaste blommor, i mitt tycke! Den till vänster finns på Royal Copenhagen i Köpenhamn och den till höger hemma hos mig.

                      
Nu är det da'n före da'n före doppareda'n! Det mesta är färdigt. Yngste sonen reser med sin familj från Stockholm under morgondagen. De två barnen har vattkoppor men är inte så farligt sjuka. Alla samlas hos äldste sonen och hans familj, vi blir 12 personer som ska fira lillejul och julafton. På juldagen flyttar alla över till oss och då är det dags för en kalkonmiddag. Nu dröjer det elva månader till nästa advent och den kommer säkert att se likadan ut som årets, det är det som är så fint med traditioner!
God Jul och Gott Nytt År önskar jag mina läsare! Hoppas vi möts igen 2018. Det är också en tradition...










14 december 2017

"Så mycket bättre"

Till er som av olika anledningar har valt bort eller missat "Så mycket bättre" på TV4 vill jag bara tipsa att börja titta. Vi har så många otroligt duktiga musiker här i Sverige och när de framför varandras låtar på sitt egna sätt så uppstår ljuv musik i flera bemärkelser.
Jag missade första säsongen som sändes 2010 men sedan dess sitter både jag och mannen i mitt liv bänkade framför vår tv. Genom åren har jag bland annat upptäckt Magnus Carlson, Miriam Bryant, Tomas Andersson Wij och Uno Svenningsson, musiker jag knappt visste de fanns om jag inte hade fått en relation till dem via programmet.
I varje program deltar sju olika musiker, flera för mig helt okända, några jag känner till men inte lyssnar på och så ett par folkkära artister t ex Lena Ph, Tomas Ledin, Lill-Babs, Magnus Uggla, Jill Johnsson. Niclas Strömstedt, Carola och Sven-Bertil Taube. Folkkära musiker vars musik man kan utan och innan - men vad händer när Magnus Uggla får fatt i en låt av Olle Ljungström och skriver om den? Jo det blir den personliga och minnesvärda "Jag och min far".
Kika in här och lyssna på när Uno Svenningsson sjunger Moneybrothers You'll be sorry" som han har översatt till "Du kommer ångra det här" 
eller när Magnus Carlson framför sin version av Jill Johnsons "Kärleken är".
eller när Jill Johnsson gör sin engelska version av Tommys Nilssons "Öppna din dörr". Fin musik, maffig tolkning och personligt!
Denna säsongen är ett program kvar, det sänds på lördag 16 december och kallas för "Återträffen". Då visas godbitarna från höstens tidigare sända program. Missa inte!

10 december 2017

Köpenhamn - dukat för både öga och gom

Flera av oss som har förmånen att bo nära Köpenhamn utnyttjar också detta för att ta oss dit litet nu och då. Att åka dit i adventstid är absolut en tradition, men det gäller att se upp med vad man ska se och göra - annars blir det ingen mysig adventsupplevelse utan bara ett myller av folk som hastar fram och tillbaka. 
Jag åker varje  december tillsammans med mina vänner i Kreatöserna som en säsongsavslutning för att få litet dansk julstämning, gemyt, smörrebröd och dansk glögg.
Vi är tidigt ute i år, kommer till staden innan butikerna öppnat vilket är utmärkt för då hinner vi med en morgonfika. Vi går gärna på Café Norden, så här tidigt på förmiddagen kan vi vara mitt i smeten. De har också ett stort utbud av olika bruncher men man kan också bara ta en café latte eller en glögg med pepparkaka.
Stärkta av detta hastar vi tvärs över torget till Royal Copenhagens porslinsfabrik för att se årets dukade julbord. Råkar passera tomtens bostad...

För femtiofjärde året i rad har Royal Copenhagen bjudit in en brokig blandning av kreativa människor för att duka upp ett julbord utöver det vanliga. Förra året var det danska modedesigners, år är det en handfull balettdansare från den Konglige Teatern som har släppt loss sin kreativitet. Detta är alltid fascinerande, allt från överdådiga renässansbord till avskalade minimalism, från färgsprak till gråtoner. Det finns mycket som inte alls passar utan som verkligen bara är som en scenografi. Men vi hittar ofta något som vi kan låna in till våra egna festbord. 
På bordet nedanför till vänster finns det tre bordsgranar som är gjorda av små grankvistar i en oasis. Det ska jag absolut prova på. Julrosorna i vacker skål känns inte alls nytt men ändå vackert. Hela bordet var översållat av små röda paradisäpplen, sådant jag har massor av i oktober - men nu i advent har koltrastarna ätit upp alla. Känns bra det också!
               
Här nedanför har prima ballerinan dekorerat taket med ballerinakjolar - inte precis något vi andra har tillgång till. Vet inte heller om det är så snyggt, kanske mest kul... Ännu roligare är att under det röda bordet har golvet täckts med hela valnötter!  

 
När man är på Royal Copenhagen finns det en genväg direkt in till varuhuset Illum. Här hamnar vi alltid, fin dansk design på allt, vänlig personal och proffsiga skyltfönster. En och annan julklapp inhandlas. Nu vill vi bort från Ströget för att undvika turistmassorna. Här finns flera julmarknader med söta bodar som säljer allt mellan himmel och jord och däremellan är det provsmakningar. Men vi är inte så intresserade. Det ser likadant ut år från år och vi har sett det förut. 
På väg till vår lunchrestaurang stannar vi till hos en favoritdesigner Épice. Nu pratar vi kläder. Två danska designers som sedan 1999 designar och producerar bland annat unika sjalar i mjuk ull med tidlösa motiv. Det blir ett par julklappar här också...
Lunchstället är nytt för oss. Restaurang Gilleleje, ligger i Nyhavn, men på "fel" sida. Vilket ju visar sig vara rätt sida eftersom vi då faktiskt ser de pittoreska husfasaderna. 
Så här i adventstid vill de flesta klassiska restaurangerna bara servera julbord. Men det passar inte oss, det tar för lång tid och är för mycket mat. Men på detta lilla ställe, som är mycket klassiskt och med enbart danska gäster, serveras lika gärna ett par smörrebröd som ett stort julbord. Fin service, goda smörrebröd - hit ska vi återvända!! Fotot är från restaurangens hemsida.
Efter ett par timmars lunch sänker sig mörkret över staden och allt som kan lysas upp tänds. Här är några tjusiga kristallkronor.
Hotel d'Angleterre har som tradition att dekorera sin balkong ut mot Kongens Nytorv varje jul. Det brukar vara väldigt spektakulärt med uppbyggda motiv på balkongen. Men tyvärr blir mina foton inte tillräckligt bra för publicering.
Nu är det dags för en traditionsenligt dansk glögg på Hviids Vinstue. Vi bör egentligen veta bättre... en sen fredagseftermiddag i adventstider. Förutom turisterna så verkar alla köpenhamnare ses på after work över en glögg. Puh, vi armbågar oss fram till bardisken, får våra glas av en tålmodig bartender och häckar stående i en hörna med ett bord men inga stolar. Man kan gå längre in i lokalen men då måste man hela tiden knuffas och puffas för att komma framåt och det är inte lockande när man har kassar i ena handen och glas i den andra. Men glöggen är god som vanligt! Danskarna gör sin glögg utan socker men låter sedan russin dra i glöggen flera dagar för att ge sötma. Det blir väldigt lagom tycker vi som inte gillar den supersöta svenska varianten.
Jaha, efter 8 timmar i storstaden och 10 sedan vi lämnade hemmet känns det nu ganska lagom att ta tåg och färja hem. Tågen går ofta och det finns alltid sittplatser. Vi är nöjda med vår dag och passar på att boka in nästa års krea-träffar i våra kalendrar. Vi har några idéer och projekt som det ska bli kul att ta tag i! 



















26 november 2017

Mer fransk än många fransmän

Rikard Wolff - den mest franska svenska artist jag vet. Hans sätt att sjunga des chansons francais är så fantastiskt engagerande och berörande så världen stannar upp en liten stund. 
Han var verksam inom olika områden med en otrolig bredd. Allt från skådespelare, utbildad på Skara Skolscen, med många roller på Dramaten och Stadsteatern och i många olika filmer under nästan 40 år. Sångföreställningar och konserter med både egen skriven musik men kanske mest känd för sina tolkningar av Edith Piaf och Jacques Brel. Nu i december kan vi se honom i adventskalendern. Nu har han lämnat scenen för gott och alldeles för tidigt. 

När jag lyssnar på litet franska sånger med honom så trillar jag över en härligt klipp på YouTube från 2013. Det är härligt för Rikard Wolff blir så hyllad av den franske ambassadören - men också för att den franske ambassadören pratar så himla mysig svenska. Titta och njut och minns!



22 november 2017

Övergiven - men inte bortglömd

Trädgården i Skåne är hyfsat stor, cirka 1000 kvm. När vi är bortresta finns det en liten robot som klipper gräset och en massa meter nedgrävda slangar. De vattnar både köksland och rabatter med hjälp av timers inställda på olika tider. Det fungerar bra även när vi är bortresta mitt i sommaren. Strular något så har vi bästa grannarna! 
Nu har vi ju varit borta nästan 10 veckor och visst - trädgården sköter sig själv inför vintervilan. Men vi har båda saknat vår trädgård och längtat till den, undrat hur den tagit sig igenom veckorna utan vår omsorg. Litet vemodig blir man när man är på avstånd. Det absolut första vi gör när vi kommer hem, ja innan vi ens låser upp ytterdörren, är ett gå ett varv runt i trädgården för att spana in vad som har hänt - 10 veckor är lång tid. 

Björnbären är plockade av grannens barnbarn och till nästa år kommer det fina nya skott. 
Fikonträdet har burit massor av frukt, jag hoppas sonen har plockat dem när han har passerat. Nu finns inga blad kvar, bara några enstaka småfikon som jag brukar binda in i kransen som ska hänga på dörren till advent.

I min skottkärra i carporten börjar julrosorna att knoppas, ljungen har torkat och cyklamen är nyinköpt för att piffa upp det hela i avvaktan på ljusslingan och litet hyacinter
Nyponrosorna är bussiga, bjuder på litet färg så här på senhösten. Några av de engelska buskrosorna blommar om med ett fåtal små vita respektive ljusgula blommor. Man får vara tacksam!
Lilla kökslandet - tja vad ska man säga. Solrosor och luktärt åts upp av de tre rådjuren som håller till i närheten. Rabarber, smultron, bönor, potatis och sallad åt vi upp själva innan vi for söderöver. Kvar är de nakna vinbärsbuskarna och min absoluta odlingsfavorit - svartkål! Den står under ett nättält (mot kålfjärilens larver) men det gör att den får vara ifred för rådjuren.
Visst trädgårdsarbete finns kvar innan kylan kommer. Fikonet ska få på vinterkläderna, citron och oliv ska flytta in i uterummet liksom rosmarin och citronverbena. Själva tänder vi en brasa och funderar litet på vårens trädgårdsarbete. 




18 november 2017

Norr om syd och öster om väst

När man varit ute på vägarna och bott på hotell och ätit på restauranger i mer än en vecka så är det faktiskt ganska skönt att vara på väg hemåt.
Efter våra veckor i Frankrike och nu en vecka i Toscana så tuffar vi därför rätt glatt norröver. Vädergudarna är med oss och det är rent gudomliga syner som möter oss med en klarblå himmel, solen i ryggen och snöpudrade bergstoppar. 
Innan vi når Österrike och den lätta vägen genom Alperna via Brennerpasset så stannar vi till i Terlano i Sydtyrolen litet norr om Bolzano. Vi har blivit tipsade om vita viner från Cantina Terlan och vi blir inte besvikna. Här i det lilla DOC-området Trento Adige växer druvorna på mellan 300 och 900 meters höjd över havet. Vinlotterna är små och otroligt branta. Här måste allt arbete i vingården ske manuellt men vilken utsikt bonden har - hela dagarna!
Detta är litet högre upp i bergen, vi blir litet förvånade över att snön ändå ligger så långt ner, men det är ju i slutet av oktober. 

Vi betar av Österrike i en jämn marschtakt. En hel del långtradare men inte så många andra bilar. Vi når vårt mål, hotel Kindl med restaurang och slakteri, på sena eftermiddagen. Det visar sig att kossorna bor i princip under samma tak som hotellgästerna. Pittoreskt och kanske praktiskt. Vi hinner med den obligatoriska promenaden före middagen och fascineras av de prydliga trädgårdarna, de målade husen och den otroligt lugna tillvaron. Det visar sig att den docksöta byn Oberaudorf, som ligger 1 km in i Tyskland från österrikiska gränsen, har massor av hotell och både utförsåkning, längdspår och såklart vandringsleder. Hit kan man återvända och stanna för vandring några dagar.



Annorlunda häck av buxbom.
Sista resdagen - nu ska vi prova en för oss ny väg. Förbi München, Leipzig och Berlin till Rostock - alltså till stora delar genom gamla Östtyskland. Vi har hört av andra svenskar, som bilar till Frankrike som vi, att här är betydligt mindre trafik, färre långtradare och inga vägbyggen. Man byggde ju nya motorvägar här för att ge forna öst samma status som väst. Visst stämmer detta, vi susar fram, kan räkna långtradare per timme på handens fingrar och i princip känns det som att vi är ensamma på vägen. Det verkar finnas färre rastplatser och bensinmackar men det kan man ju planera för. Sedan väljer vi bort Rostockfärjan eftersom vi kom fram mycket tidigare än planerat (!) så vi susar vidare på tomma motorvägar från Rostock till Puttgarden och kör iland i Danmark innan Rostockfärjan ens har startat.
Att köra omvänt, Danmark, Berlin, Leipzig och sedan snedda över södra Tyskland till Frankrike är enligt Google Maps 17 mil längre än den kortaste vägen genom Tyskland och Luxemburg som vi brukar köra. Det är 1,5 timme och i gengäld får man en mycket behagligare resa. Detta ska hädanefter bli vår melodi! 




15 november 2017

Toscanska höjder och ändå inte

Nu lämnar vi de historiska orterna och kör på små vägar genom ett omväxlande landskap. I de södra delarna av Toscana är det uppodlat men i norr är  landskapet överraskande skogigt, visserligen mest löv- och blandskog - men ändå överraskande. Vi åker från Volterra och San Gimignano mot Montepulciano och Greve in Chianti - fina vinbyar med mycket gott renommé i vinvärlden.                                                   
Vi tycker att det vackraste i hela Toscana är Colli di Sinese. Det är ett böljande kulligt uppodlat landskap, man ser långt och linjerna av de släta kullarna avbryts av rader av cypresser och vackra aprikosfärgade tegelhus. Senast vi bilade här blommade vallmon så långt ögat nådde - otroligt vackert! Nu är det skördat och plöjt överallt men de sandfärgade kullarna är lika vackra.


Första natten bor vi på ett agriturismo. Detta är ett italiensk fenomen som började för 40-50 år sedan. Lantbruk, som tidigare varit personalkrävande och där maskiner till stor del har tagit över jobbet, fick bidrag av italienska staten för att bygga om sina numera tomma lantarbetarbostäder till lägenheter och rum för turister. Vår gård, Villa Nottola, odlar i huvudsak vin men också olivolja - en ganska vanlig kombination. Gården har 19 rum och b&b sköts av ett förtjusande äldre par som pratar bra engelska och serverar en god frukost. På gården finns också en välrenommerad restaurang som inte drivs av gårdsägarna. Det är visserligen lördag kväll men det är absolut fullsatt på den ganska stora restaurangen. Närmaste ort är Montepulciano 6 km bort, vilket är typiskt för denna del av Italien - vill man äta gott så är man beredd att köra ut på landet. 


Antipasti i form av crostini och salumi - trevlig italiensk förrätt!

Det är inte bara spannmål och andra grödor som skördas. Nu är det mitt i olivskörden! Stora gröna nät läggs ut på marken och så går man med en lång stång som vibrerar upp i kronan mot grenarna och alla oliver som är mogna - faller ner i näten och samlas ihop.


Här i vinodlartrakterna ser kullarna litet annorlunda ut. Här odlas vin och oliver i en skön förening och mellan sköna utsikter kan man köra ganska långa sträckor genom tät skog.


Huvudorten för Chianti heter Greve in Chianti. Detta är en fin liten stad med ett ovalt torg där alla affärer och restauranger ligger i arkaderna runt torget. 


Symbolen för Chianti är en svart tupp, gallo nero, och den såklart pryder sin plats på torget. Det finns en medeltida legend som förklarar varför den svarta tuppen får representera vindistriktet och som bottnar i den eviga osämjan mellan Firenze och Siena. Frågan är om den är en sann historia eller en skröna... l
Vi bor ett par nätter på Podere Campriano strax utanför byn. Podere betyder lantgård och här odlar man vin och oliver samt driver ett b&b. Gården ligger högt ovanför staden, det tar 5 minuter att gå ner till torget, men 20 att gå hem.... Vår lilla lägenhet är i två plan med fantastisk utsikt över orten och naturen. 
I trädgården ser vi för första gången ett smultronträd som både blommar och bär frukt med olika mognadsgrad - samtidigt! Vi har ju gott om smultronträd i lilla byn i Languedoc och så här års är det ett vackert inslag när mycket annan växtlighet är på väg ner i vintervila.
Så var det detta med italiensk frukost... signora  bjuder på rostat surdegsbröd, hemlagade marmelader, juice och - chokladkladdkaka med ett tjockt täcke av florsocker på. Brrrr... Frukost andra dagen vankas det en otroligt vacker hög sockerkaka, säkert 12 cm hög, fluffig och jättegod, men... med massor av florsocker på. På ett hotell kan man smita undan sötsakerna till frukost, men på ett b&b är det ju framdukat bara för oss. Så av artighet delar vi på ena kakan och tar en kopp kaffe till.
I frukostrummet har vi sällskap av ett ungt amerikanskt par samt en massa dammiga gamla vinflaskor, Det vin som tillverkas på gården och som säljs är gott men inte riktigt prisvärt.

En kväll i Italien ska vi äta pizza, det har vi bestämt. På denna pizzeria i Greve ställer man inte fram de vanliga grissinipinnarna före maten utan en brödkorg - precis som i Frankrike. Brödkorgen är fullt av hårt tunnbröd.... dvs gräddade pizzabottnar utan fyllning. Pizza kan vara jättegott men himlans så mätt man blir, nästan så det känns ohälsosamt. Det är skönt att vi har uppförsbacke hela vägen hem så vi fick gå ner all brödmat.

Vi gör en liten inköpsrunda sista eftermiddagen, vi vill gärna ha med oss några italienska delikatesser hem. Här i Greve finns ett välkänt hemcharkuteri som heter L'Antica Macelleria Falorni och här flockas både turister och inhemska kunder. Man märker att de lokala kunderna småpratar både med varandra och med personalen - här finns det tid. Utbudet är otroligt, det är inte lätt att välja vad som ska få följa med hem. Till slut har vi inhandlat vacuumförpackad prosciutto och breasola, små rökta korvar med olika smaker och två sorters Peccorinoost i charkbutiken. Grappa, Vino Santo och mandelskorpor att doppa i det söta vinet köpte vi på enotecha på andra sidan torget. 
Visserligen känns det sedan några dagar som om vi aldrig någonsin behöver äta något mer, men den känslan brukar ju gå över... Faktum är att den italienska maten är mer stabbig än den franska, de äter mycket mer mjölmat och färre grönsaker och serverar onödigt stora portioner. Och så var det den söta frukosten... 

Efter sex dagar i Toscana är vi rätt nöjda och vänder näsan norrut. Det är härligt att vara tillbaka och åter uppleva området. Man kan konstatera att trots att vi har valt våra matställen med omsorg har maten dragit ner upplevelsen av våra italienska dagar... och vägarna - men det är en helt annan historia.

Kvar på näthinnan finns många härliga bilder av den underbara toscanska naturen!