Toscanska höjder och ändå inte

Nu lämnar vi de historiska orterna och kör på små vägar genom ett omväxlande landskap. I de södra delarna av Toscana är det uppodlat men i norr är  landskapet överraskande skogigt, visserligen mest löv- och blandskog - men ändå överraskande. Vi åker från Volterra och San Gimignano mot Montepulciano och Greve in Chianti - fina vinbyar med mycket gott renommé i vinvärlden.                                                   

Vi tycker att det vackraste i hela Toscana är Colli di Sinese. Det är ett böljande kulligt uppodlat landskap, man ser långt och linjerna av de släta kullarna avbryts av rader av cypresser och vackra aprikosfärgade tegelhus. Senast vi bilade här blommade vallmon så långt ögat nådde - otroligt vackert! Nu är det skördat och plöjt överallt men de sandfärgade kullarna är lika vackra.

Första natten bor vi på ett agriturismo. Detta är ett italiensk fenomen som började för 40-50 år sedan. Lantbruk, som tidigare varit personalkrävande och där maskiner till stor del har tagit över jobbet, fick bidrag av italienska staten för att bygga om sina numera tomma lantarbetarbostäder till lägenheter och rum för turister. Vår gård, Villa Nottola, odlar i huvudsak vin men också olivolja - en ganska vanlig kombination. Gården har 19 rum och b&b sköts av ett förtjusande äldre par som pratar bra engelska och serverar en god frukost. På gården finns också en välrenommerad restaurang som inte drivs av gårdsägarna. Det är visserligen lördag kväll men det är absolut fullsatt på den ganska stora restaurangen. Närmaste ort är Montepulciano 6 km bort, vilket är typiskt för denna del av Italien - vill man äta gott så är man beredd att köra ut på landet. 

Antipasti i form av crostini och salumi - trevlig italiensk förrätt!

Det är inte bara spannmål och andra grödor som skördas. Nu är det mitt i olivskörden! Stora gröna nät läggs ut på marken och så går man med en lång stång som vibrerar upp i kronan mot grenarna och alla oliver som är mogna - faller ner i näten och samlas ihop.

Här i vinodlartrakterna ser kullarna litet annorlunda ut. Här odlas vin och oliver i en skön förening och mellan sköna utsikter kan man köra ganska långa sträckor genom tät skog.

Huvudorten för Chianti heter Greve in Chianti. Detta är en fin liten stad med ett ovalt torg där alla affärer och restauranger ligger i arkaderna runt torget. 

Symbolen för Chianti är en svart tupp, gallo nero, och den såklart pryder sin plats på torget. Det finns en medeltida legend som förklarar varför den svarta tuppen får representera vindistriktet och som bottnar i den eviga osämjan mellan Firenze och Siena. Frågan är om den är en sann historia eller en skröna... l

Vi bor ett par nätter på Podere Campriano strax utanför byn. Podere betyder lantgård och här odlar man vin och oliver samt driver ett b&b. Gården ligger högt ovanför staden, det tar 5 minuter att gå ner till torget, men 20 att gå hem.... Vår lilla lägenhet är i två plan med fantastisk utsikt över orten och naturen. 

I trädgården ser vi för första gången ett smultronträd som både blommar och bär frukt med olika mognadsgrad - samtidigt! Vi har ju gott om smultronträd i lilla byn i Languedoc och så här års är det ett vackert inslag när mycket annan växtlighet är på väg ner i vintervila.

Så var det detta med italiensk frukost... signora  bjuder på rostat surdegsbröd, hemlagade marmelader, juice och - chokladkladdkaka med ett tjockt täcke av florsocker på. Brrrr... Frukost andra dagen vankas det en otroligt vacker hög sockerkaka, säkert 12 cm hög, fluffig och jättegod, men... med massor av florsocker på. På ett hotell kan man smita undan sötsakerna till frukost, men på ett b&b är det ju framdukat bara för oss. Så av artighet delar vi på ena kakan och tar en kopp kaffe till.

I frukostrummet har vi sällskap av ett ungt amerikanskt par samt en massa dammiga gamla vinflaskor, Det vin som tillverkas på gården och som säljs är gott men inte riktigt prisvärt.

En kväll i Italien ska vi äta pizza, det har vi bestämt. På denna pizzeria i Greve ställer man inte fram de vanliga grissinipinnarna före maten utan en brödkorg - precis som i Frankrike. Brödkorgen är fullt av hårt tunnbröd.... dvs gräddade pizzabottnar utan fyllning. Pizza kan vara jättegott men himlans så mätt man blir, nästan så det känns ohälsosamt. Det är skönt att vi har uppförsbacke hela vägen hem så vi fick gå ner all brödmat.

Vi gör en liten inköpsrunda sista eftermiddagen, vi vill gärna ha med oss några italienska delikatesser hem. Här i Greve finns ett välkänt hemcharkuteri som heter L'Antica Macelleria Falorni och här flockas både turister och inhemska kunder. Man märker att de lokala kunderna småpratar både med varandra och med personalen - här finns det tid. Utbudet är otroligt, det är inte lätt att välja vad som ska få följa med hem. Till slut har vi inhandlat vacuumförpackad prosciutto och breasola, små rökta korvar med olika smaker och två sorters Peccorinoost i charkbutiken. Grappa, Vino Santo och mandelskorpor att doppa i det söta vinet köpte vi på enotecha på andra sidan torget. 
Visserligen känns det sedan några dagar som om vi aldrig någonsin behöver äta något mer, men den känslan brukar ju gå över... Faktum är att den italienska maten är mer stabbig än den franska, de äter mycket mer mjölmat och färre grönsaker och serverar onödigt stora portioner. Och så var det den söta frukosten... 

Efter sex dagar i Toscana är vi rätt nöjda och vänder näsan norrut. Det är härligt att vara tillbaka och åter uppleva området. Man kan konstatera att trots att vi har valt våra matställen med omsorg har maten dragit ner upplevelsen av våra italienska dagar... och vägarna - men det är en helt annan historia.

Kvar på näthinnan finns många härliga bilder av den underbara toscanska naturen!