Tre gamla italienare

Toscana är fantastiskt! Under min uppväxt var jag här nästan varje sommar tillsammans med mina Italientokiga föräldrar. Tillsammans med mannen i mitt liv har jag varit här fyra  gånger, bilat runt, bott en vecka här och en vecka där och besökt många av Toscanas sevärdheter. Men nu är det 13 år sedan vårt senaste Toscanabesök. Frankrike har tagit en stor del av vår tid sedan vi skaffade lilla huset i C. Därför känns det roligt att nu både få återuppleva vissa favoritställen igen och kanske besöka nya platser.

En ort som faktiskt är ny för oss är Lucca. Senast vi skulle besöka Lucca var mitt i turistsäsongen och vi hittade ingen parkeringsplats! Det låter inte klokt, men vi försökte verkligen och vi hade bestämt att vi skulle äta lunch i staden. Allt eftersom tiden gick blev vi hungrigare och hungrigare och humöret sämre och sämre - och till slut sa vi "det ligger kvar" och så for vi vidare....

Så här i oktober tror vi inte att det ska vara svårt att hitta en parkeringsplats, men vi tar det säkra före det osäkra och bokar ett hotell med egen parkeringsplats - precis utanför ringmuren. 

Lucca är ursprungligen en romersk bosättning, under århundraden har Luccas styrande varit ligurier, langobarder, markgrevar, feodalherrar, påvetrogna och deras fiender de kejsartrogna, småkungar, grenar av det spanska kungahuset samt fransmän i Napoleons närhet - en himla blandning precis som i hela Italien innan landet blev enat. Detta har så klart satt sina spår i olika byggnadsstilar. 

Muren går runt hela staden och den är annorlunda jämfört med andra stadsmurar vi har sett. Uppe på muren är det nämligen planterat träd, gångstråken är breda och man får en fin utsikt över staden. 

På avstånd ses här Torre dei Guinigi, ett av stadens landmärken - även på tornets taket är träd planterade....

Kyrkan San Frediano med sina fantastiska mosaiker från 1200-talet och campanilen, klocktornet.

Här det vackra ellipsformade torget - Piazza dell' Anfiteatro. Ursprungligen fanns här en amfiteater men den fick förfalla och arenan blev med åren bara en öppen plats med olika byggnader runt omkring.

Att sitta här på en uteservering i den sena eftermiddagen är såklart väldigt turistiskt - men ett glas vin i en vacker miljö kan aldrig vara fel. Dessutom är vi ju faktiskt turister!

De som bor runt torget anstränger sig för att bibehålla torget vackert. Har man massor av blommor men ingen balkong så är väl detta en typiskt italiensk lösning! 

Har man ingen fågel så....målar man en fågel.

Under eftermiddagspromenaden så passerar vi Osteria Baralla, en resturang som enligt hotellportieren har stadens bästa kött, vi går in för att titta. Mannen i mitt liv blir allt litet förvånad när det hoppar en massa italienska ord ur min mun och jag beställer ett bord för två kl 20.00 - på italienska alltså.... Jag har ju en gång i mitt yngre liv pratat italienska ganska hyfsat, absolut ingen skolitalienska, men inlärd på ort och ställe och tydligen sitter något kvar i någon hjärnvindling. 

Nästa dag är det förflyttning till Volterra - etruskernas huvudort. Här har vi tidigare betat av många av sevärdheterna, museet för de etruskiska utgrävningarna, grekisk teater m.m . Detta är tur för denna dag däckade min förkylning mig och jag intog hotellsängen efter incheckningen. Så mannen i mitt liv gjorde en egen guidad tur och jag sov mig något piggare. På sin tur såg han ett konstverk utanför katedralen.... en jordglob på vilken det står ett olivträd i brons med blad i ärgad koppar och stammen är en kvinnokropp och en manskropp sammanvuxna med varandra och deras armar bildar början till en trädkrona. Den är säkert 2 meter hög och otroligt vacker! Läckert när modern konst får blandas med medeltida byggnadskonst!

Hotellet Antica Badia ser inte mycket ut för världen men det var riktigt bra. Fin balkong, jättebra dusch och sköna sängar (fast med filt) och en pool (som vi inte nyttjade) och en hyfsad italiensk frukost med god skinka. 
För er som inte ätit hotellfrukost i Italien kan jag berätta att det är något i hästväg. Allt (!) är sött och det som inte är sött av naturen har fått ett täcke av florsocker eller sockerlag. En ganska vanlig frukost består av flera sorters sockerkaka, äppelpaj, sockrade kex, sylt och marmelad, fruktpuréer, yoghurt (ingen naturell) ja till och med croissanterna har doppats i sockerlag med vaniljsmak. Oftast ingen skinka, ost eller ägg...

Även om italienarna inte klarar en hälsoriktig frukost så är de himla bra på det som kallas slow food. Det är numera en internationell rörelse med 100.000 medlemmar i 150 länder, startades för 30 år sedan av en italienare i staden Bra. Ledorden för slow food är Gott - Rent - Rättvist och ska erbjuda regionalt producerade råvaror tillagade med traditionella metoder. Så vår glädje är stor när vi hittar en slow food-restaurang och dessutom med utomhusservering! På deras meny står det hur lång tid det kan ta innan de olika slow food-rätterna serveras, vilket gör väntan betydligt enklare! Kvällen är ljum, förkylningen är något bättre, maten är god, personalen är supertrevlig och språkkunnig och vi varvar italienskan (!) med både franska och engelska. En kväll att minnas!  

San Gimignano - ett mysigt återseende! Här hyrde vi en lägenhet en vecka 1996. Men inte kan man väl bo i en sådan typisk turistfälla kanske ni undrar. Jo då, på dagarna när turisterna kom hit hade vi lämnat staden för att se andra ställen och när vi kom tillbaka hade busslasterna åkt vidare. Denna gång vill vi dock bara driva omkring ett tag och känna igen oss,äta lunch och sedan fara vidare mot nya mål. 

     

Staden är känd för sina medeltida torn, nu 13 stycken, ursprungligen var de 72 (!). Idag vet man att tornen inte fyllde någon direkt funktion. I staden bodde både de påvetrogna och kejsarens anhängare och som de rivaler de var ville de konkurrera ut varandra med att bygga högre och högre torn, det högsta är 70 meter. 
Plötsligt i en av gränderna ser vi något vi känner igen - ett fantastiskt olivträd i brons! Jovisst, här har konstnären Andrea Roggi en utställning och visar allt från ganska små träd som är 3-4 dm höga till detta jätteträd som är nästan lika stort som det vi såg i Volterra.  

På Via del Castello hittar vi ingången till det hus eller egentligen det palats där vi hyrde en lägenhet 1996. Det ser precis likadant ut nu som då. Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom Palazzo Moronti Ciotta redan då hade varit i samma släkts ägo sedan 1000-talet! Men mer om det en annan gång...