29 november 2013

Annorlunda advent

Snart är det första advent och jag är inte alls koncentrerad på att "jula" till min tillvaro. En av anledningarna är att vädret är så annorlunda jul och advent. Vi har 8-9 plus på dagarna med en fantastisk sol och det känns emellanåt som första halvan av oktober. 
Men den största anledningen till att första advent kommer bara passera som en ovanligt upplyst lördag-söndag utan skyltning och Christmas Carols och allt annat - är att vi ska till Stockholm för minsta lilltrollet A ska döpas. Och det är en stor händelse som kommer att sammanfalla med att stora släkten och en massa kompisar för första gången kommer att få se det nybyggda huset som lilltrollet och hans föräldrar flyttade in i först går..... För att underlätta för de jäktade föräldrarna så har vi förberett litet mat och annat som vi ska ta med, liksom mormorssläkten i Stockholm som också har fått litet olika matlagaruppdrag. 

Nu har man ju fler småtroll.... och det går inte att glömma de traditioner som är viktiga för dem. Som till exempel deras adventskalendrar som ska fyllas med 24 små paket. 
Denna gjorde min svärmor till P 1977 och nu har största lilltrollet J "ärvt" den efter sin pappa

Denna gjorde jag för två år sedan till mellanlilltrollet F

Denna blev klar 1 timme innan den skulle överlämnas häromdagen, nu till näst minsta lilltrollet Ph.
Yngsta sonen S fick en av sin mormor 1980 och nu kommer den väl att gå i arv till hans son A - det minsta lilltrollet. Det är faktiskt roligt att leta små inte så dyra prylar att stoppa i paketen. Men det största lilltrollet får i år inte längre pryttlar utan en quiz som - rätt besvarad - belönas med ett legopaket.
Vi har faktiskt också lyst upp trädgården, här ses flaggstången in virat ljus. Den syns på ganska långt håll och sticker faktiskt ut en aning :)
På baksidan mot skogen har i år en ekstam blivit så här upplyst. Det är mycket snyggare i verkligheten, måste lära mig hur man tar bra foton med så här ljusstarka motiv.
Så här pyntades ett fönster i en blomsterbutik jag passerade. Back to basic, snå, vita björkstammar, granar och hyacinter i ofärgat glas. Befriande enkelt och vilsamt - får nog låna en och annan idé. när vi kommer hem från storstaden. 
DÅ kommer jag kunna tänka på julen med gran och tomte och paket, laga mat och baka och göra kanske ett pepparkakshus. För att inte tala om att jag vill göra i ordning mitt adventsskåp som tyvärr på grund av tidsbrist fortfarande står med stängda dörrar....


28 november 2013

Reseminnen 3 eller "alla vägar bär till lilla huset i C"

Efter att ha klarat av vägtunnel under Col de Tende var det raka vägen (nåja - rakt finns inte på Côte d'Azur om vi pratar vägar...) till den charmiga lilla orten Lorgues som ligger längs autorouten mellan Nice och Aix en Provence. Lorgues är en gammal ort med stadsmur och många medeltida hus är bevarade liksom stadsbilden med trånga smågator med trappor litet här och där. Det är en underbart söt liten ort med många trevliga butiker, restauranger och caféer - som gjort för ett par dagars turistande. Här har jag hittat ett Maison d'hôtes vi kan ha som bas för en utflykt inåt Provence - denna gång skulle vi helt skippa kuststräckan. Den har vi bättre i vår del av Languedoc. Maison d'hôtes är alltså det franska utrycket för B&B, egentligen värd- eller gästhus.
Denna skylt sitter på ett trevånings gatuhus av vacker grårosa sten på en hopplöst smal och liten gata i centrala delarna. Stannar man bilen för att checka in och ta ut sitt bagage så blockerar man all trafik - men vad ska en stackars turist göra som äntligen hittat rätt tack vare sin gps och nu inte alls vill villa bort sig bland de trånga och ofta enkelriktade medeltidsgatorna. Ibland kan just insikten att "jag kan inte stanna här, jag stoppar upp trafiken så jag kör en bit till" göra att man helt tappar bort sig, inte hittar tillbaka och det börjar kännas som om man är med i "Att angöra en brygga". Fast vi vet ju att stanna så här mitt i trafiken - ja det gör fransmannen när han behöver och det går hur bra som helst. Att parkera bilen för en längre tid i denna by kräver däremot antingen en mycket mindre bil än vi har eller en stor portion tur (vilket vi hade) eller en promenad genom halva byn. 
Väl innanför dörrarna till Villa de Lorgues välkomnas vi av Madame Claudie i denna vackra  hall. Vi får höra att "alla gäster behandlas som om vi är vänner till Madame och när man är hos vänner så låser man inte sin sovrumsdörr - alltså finns det inga nycklar till de 5 gästrummen". 

OK, vi fattar och så visar hon oss till rummet "La Favorite". Kanske är det hennes favoritrum - i alla fall så blir det mitt. Ett enormt stort rum med utsikt över trädgården, ett stort dressingroom med helspegel och antik stol förutom hyllor och galgar. Ett par trappsteg ner finns ett jättestort badrum med stort badkar och handfatet är inmonterat i en stor gammal skänk, flera stora speglar och en gammal stol att sitta på finns här också. Allt ser ut som vore det taget ur en fransk inredningstidning. Lakanen är av mjukt fint linne liksom förhängena, möbler och de gamla radiatorerna är charmigt avskavda, det finns böcker att låna på franska och engelska, parfymflaskor på en hylla - bara att prova sig fram, tjocka vita morgonrockar och handdukar och hela upplägget är som en dröm i milda grå, vita, beige och blekt gröna nyanser.
"När ni har installerat er är ni välkomna ner i köket där jag är" säger Madame och lämnar en behaglig doft av parfym efter sig när hon går. Mannen i mitt liv tycker att vårt rum är fint, men han faller kanske inte i trance som jag gör - ja det ska vara över Madames uppenbarelse då förstås...
Vi hittar Madame i köket, hon håller på att laga mat till kvällen - det ska komma vänner på besök. Det doftar gott ut grytorna, hon verkar något stressad men är fortfarande vänligheten själv. När vi installerar oss i trädgårdens svala skugga med varsitt glas vitt vin från husets kyl så kommer hon och undrar om hon kan få be mannen i mitt liv om hjälp. Det ska komma så många middagsgäster att det vanliga matbordet räcker inte till och Monsieur är mycket försenad (!) så kan han kanske hjälpa henne att flytta några bord och stolar till en inglasad ateljé som vätter mot trädgården. Jo men visst!
Trädgården - ja där finns något jag tror många tycker är det mest typiska för en provencalsk trädgård - den bäddade järnsängen - här i glada sommarfärger. För övrigt är inte växtligheten i trädgården lika imponerande som allt annat i detta hus. Det verkar som om mycket har fått växa litet som det vill, även ogräset... Skönt att det finns något som Madame inte hinner eller vill hinna med.
För övrigt är trädgården dominerad av några enorma fikonträd med grenar som behöver stöttas men som ger välbehövlig skugga. Det mest framträdande med denna trädgård är lugnet och stillheten. Inga störande trafikljud, inga högröstade grannar - bara fågelkvitter och humlesurr och detta mitt i byn...  Otroligt avkopplande!
Våra utflykter koncentreras till området norr om sjön Lac de Sainte-Croix. Sevärda Gorges du Verdun ligger ju också "i närheten" men där har vi varit tidigare och nu ska ny mark brytas. Både Madame och Monsieur är mycket behjälpliga med tips och färdvägar, vilket är trevligt men kanske inte helt nödvändigt. Vårt utflyktsmål är ju ganska nära och det finns inte så många olika vägar att välja på. Vi är också ganska pålästa och vana bilturister. En av vägarna de tycker att man "måste" åka är den som går runt sjön på den sydvästra delen. Vattnets gröna färg är fascinerande och det finns flera ställen för bad och andra vattenaktiviteter.
På fälten på Plateau Valensole växer inget annat än lavendel. Det är svårt att föreställa sig att det odlas lavendel på så stora ytor att man ser lila så långt ögat når. Och att det är fält efter fält efter fält... 
Vi svänger in till en gård där de skyltar med nyskördad lavendel och vid ett stort arbetsbord i skuggan under några träd sitter en dam och binder buketter. Jag får köpa en famn långa fina färska lavendel för en spottstyver och i lilla "butiken" som finns i ett skjul så säljs lavendelhonung och litet andra produkter. Väl tillbaka i Villa de Lorgues så blir lavendeln till fyra ganska stora buketter. Jag binder dem ganska hårt  i en spiral så de kan stå för sig själva när man skurit stjälkarna raka nertill. Roligt jobb, men doftsinnet försvinner under de timmarna jag håller på och då sitter jag ändå utomhus i trädgården. Tänk de som jobbar många timmar om dagen med dessa dofter....
Utanför byn Riez överraskas vi av dessa imposanta kolonner - mitt på en gräsäng. Det är delar av ett tempel från romartiden. Forskare antar att detta var ett tempel tillägnat Apollo, bland annat på grund den höga kvaliteten på dessa sex meter höga korintiska kolonnerna med kapitäl av marmor. Här har man gjort arkeologiska fynd som tyder på att det finns en välmående stad från tidig romartid. Tyvärr är bara en bråkdel av den tidigare staden utgrävd och spännande nog tror man att under detta ängsgräs kan finnas en amfiteater. Tänk så mycket mer det kan finnas under oss .... tänk om det fanns pengar att ta fram mer av den tidigare historien....

Våra frukostar är ett kapitel för sig! I trädgården, i skuggan under ett fikonträd får både ögat och gommen minnen för livet. Alla gästerna äter gemensam frukost, en blandning av fransk frukost men med tillägg av flera sorters ost, skinka, färska frukter och juice. Vad ska man ha fikonblad till om inte som underlägg till osten...? Och alla dessa blommor som dekoration - ja det känns verkligen att vi är mycket väl omhändertagna.



När det är dags för avfärd så är vi båda helt överens om att denna pärla till stad och fantastiska Maison d'Hôtes måste besökas fler gånger - snart!!!


21 november 2013

Reseminnen 2 eller "alla vägar bär till lilla huset i C"

Vissa vägar kan bli rätt enformiga och tråkiga att köra. Om man kör dem ofta - som till exempel autorouten genom Rhônedalen, som vi kör...ofta.

Då är det klokt att köra en liten omväg - eller varför inte en längre omväg. Som vi gjorde häromåret då vi på väg till Languedoc höll mer till vänster än vanligt och hamnade i - Italien!

På den vänstra vägen passerade vi några schweiziska kossor. Dock inte de vanligaste kossorna, de som kan stå rakt på en sluttande alpäng utan att välta - tack vare två långa och två korta ben. 

Nej, dessa tillhörde Cow Parade och var målade på uppdrag av några företag från trakten. Jag gillar idén och gillar när konstnärerna har haft litet humor med i sitt tänk. Dessa kossor som fanns vid ett autoroute-stopp var kanske inte de allra bästa eller så missade jag den lokala anknytningen. Annars gillar jag gillar kossan som ser ut som en stol av Mondrian eller Spindelkvinnan eller hon som ser ut som en dalahäst....eller hon som har vingar som om hon kunde flyga....


Jag har en egen kossa från Cow Parade, hon är mycket mindre än de på gräset men hon är ganska stor för att vara en inomhusko. Hon är ett mycket litet skrivbord med lampa och pall - måste visa henne här för det går ju inte att beskriva henne så det blir begripligt....
Apropå kossor som kan flyga så är Mamma Mu är en stor favorit. Titta här - är det inte fantastiskt när ingenting är omöjligt i tanken? DET gillar jag. Fast nu ska detta inte handla om kossor utan om vår omväg till Languedoc via Piemonte. 

Vi bestämde oss för att besöka Piemonte eftersom det kunde bli en lagom omväg på väg till lilla huset i C och för att vi ville lära oss litet mer om druvan Nebbiolo. Piemonte ligger "vid bergets fot" det vill säga längst till öster i norra Italien, gränsar till Frankrike och Aostadalen alltså också Schweiz. Druvan har fått sitt namn av det italienska ordet för dimma "nebbia" vilket skvallrar om att det finns gott av den varan här... Det finns olika sorters viner i detta område och jag tänker inte krångla mig in i de rankorna, utan håller mig till Barolovinet som anses vara det bästa vinet från Piemonte. Det har sitt ursprung i 11 byar/kommuner varav en av dem heter Barolo och alltså har fått ge namn till vinet. Vi bodde i grannbyn La Morra, en fantastisk gammal bergsby med massor av vinodlare, restauranger och mysiga hus och piazzor. 
Detta är en av utsikterna från La Morra - vinodlingar så långt ögat når....
Detta är byn Barolo, zoomat in från samma plats jag stod på i kortet ovanför.
Vi bodde på ett mycket trevligt B&B som heter Fior di Farine, ursprungligen en gammal kvarn för mjöl och bageri. De hade fem rum och en trevlig frukostmatsal med en bra frukostbuffé, inte bara de söta bullarna som man oftast får i det här landet. Huset mittemot vårt B&B hade de charmiga och unika (vill ha-) skorstenarna som jag skrivit om tidigare.
Här är det mycket välförsedda och trevliga Cantina Comunale di la Morra som är som en vinbutik med traktens vinodlares vin till försäljning.
Att prova vin på förmiddagen ger viss hunger - denna tallrik med antipasti för två är för mig så typiskt italiensk och dessutom en supergod lunch - kallt kött med aioli, skinka med hyvlad Pecorino och basilika, grillade auberginer, en tonfisksallad i tomatsås, ansjovis med kapris och gott bröd. Man behöver inte mer...
Man kan hitta trompe l'oeil på många ställen i Italien. Här en som ska föreställa stuckatur  och som alltså är målad direkt på den gula fasaden runt de blekta blå luckorna av trä.
Det kan vara väldigt olika hur man blir emottagen när man knackar på hos en vinodlare för att få provsmaka deras viner. I Venetien och Toscana på vissa ställen så kan man få betala antingen en entré eller per glas man provar. Något vi som är vana vid fransk generositet  tycker känns ganska konstigt. 

Först besökte vi Enzoboglietti som låg runt hörnet från vårt B&B. Där var det en dam som kom från grannhuset för att öppna för oss. Hon tog fram två glas, spottkopp och en tjusig broschyr, placerade oss på kanten av ett stort bord, där någon annan före oss glömt litet papper, cigaretter och en tändare, slog upp i glasen, pekade i broschyren och gick. Efter tre minuter var hon tillbaka och proceduren upprepades. Hon pratade bara italienska... och ja - viss språkförbistring uppstod men damen var vänlig, om än inte så charmig, och vi handlade en del viner.
                 









På nästa ställe, Erbaluna - Vini biologica, rekommenderat av I och B som bott på denna vingårds B&B Agriturismo Erbaluna, var mottagandet helt annorlunda. Vi blev inbjudna i det allra heligaste (kändes det som), handslag och leenden, vinglas och vatten, bröd och ost som tilltugg på ett fat. Mittemot oss satte sig ägarinnan som samtidigt som hon pratade om sina viner, fyllde våra glas, pratade i den ringande telefonen, ville hon veta vilka vi var och varifrån vi kom. Diplom och utmärkelser översvämmade rummet liksom allsköns prylar med vinanknytning. Denna provning som tog långt mer än en timme (!) avslutades med att vi fick prova deras söta "julvin" och vi handlade självklart fler buteljer på detta ställe.
När man är i en bergsby kan det vara svårt att komma så högt att man kan se ovanför taken. Men här fanns en vinkel där dåtid samsas med nutid - det ljusa kyrktornet, den teglade basilikan, ett annat runt torn med oklar funktion, några skorstenar och så en fotografs gissel, TV-antenner av olika sorter....
Våra tre italienska dagar avlutades med att vi via Cuneo skulle bila in i Frankrike och vid gränsen köra Col de Tende. Eftersom vi gillar utsikter (och jag ibland ogillar tunnlar) så skulle vi undvika den ganska gamla och långa tunneln och köra över passet. På kartan fanns en bilväg och vädret var fantastiskt så vi började klättringen uppåt. Vägen blev smalare och smalare och det visade sig att vägen var avsedd för underhåll av liftsystemen. Varje högerkurva gick in under en mycket hög liftstolpe.

När vi stannade halvvägs för att njuta av alpluften, blomsterängarna och utsikten bakåt så höll vi på att skrämma ihjäl ett par murmeldjur, de hade nog inte sett en människa på mycket länge. Tyvärr var jag för långsam för att hinna få dem på ett foto. Väl uppe på toppen delade sig vår emellanåt asfalterade väg i två grusvägar. Den ena vägen var det förbjudet att köra in på med en bom tvärs över. Den andra gick förbi en stängd toppstuga och där satt ett, visade det sig, tyskt par med vandrarutrustning och åt sin matsäck. När vi frågade om den öppna vägen fortsatte ner på andra sidan berget mot Frankrike så bara ruskade mannen på huvudet och menade att "det där är minsann ingen väg, den skulle jag absolut inte köra". 
Nähä, skulle vi våga köra eller behöva vända och ta den gamla dubbelriktade tunneln i 3,2 km mot Frankrike.... efter litet funderande kom vi fram till att vi visste ju inte om vi skulle behöva vända ännu en gång till längre fram - så vi vände nu när det gick och for tillbaka mot tunneln.
Så här i efterhand, när jag har googlat på Col de Tende, så vet jag att den avstängda vägen gick till nedlagda gränsfort, numera mestadels i ruiner och allt ser ut som gamla fängelsehålor. Vad beträffar "ickevägen" till Frankrike så är jag ohyggligt glad att vi vände. 
Jag har lånat ett par bilder från en annan blogg och som visar hur vägarna såg ut.

Detta är vägen vi körde uppför från Italien, ganska snäll, det är brant men utan läskiga stup. 
Bilden nedanför visar början av vägen mot Frankrike. På skylten varnas för risk för ras ... i 9 km! Kvaliteten på vägen visar att det inte alls hade varit lämpligt att där framföra en bred tysk bil och vad hade man gjort vid ett eventuellt möte? Jag tycker det ser ut som en stig för vandrare och kreatur och kan inte ens tänka mig att cykla där. Jag har sett andra bilder på nätet som visar att denna vägs hårnålskurvor ligger så tätt i en otroligt brant terräng att det ovanifrån ser ut som ett vattenfall.... 
Väl nere på 1300 meter igen så var det bara att svänga höger för att ta tunneln. Det visade sig att man numera släppte fram trafiken växelvis med hjälp av trafikljus, så det fungerade ju bra. Tunneln invigdes 1882 (!) och var med sina 3.2 km alpernas längsta tunnel fram till 1964. När den invigdes var det världens längsta tunnel - det visste vi inte när vi åkte genom den - tänk vad man kan lära sig tack vare bloggeri och googlande!
Nu var vi i Frankrike men ännu inte hemma i lilla huset i C. Vi gjorde ett par dagars stopp i Provence och snart ska jag skriva fler reseminnen om det provencalska B&B vi då bodde på och som för alltid kommer vara det bästa jag någonsin besökt.




15 november 2013

Franska fragment

Här har jag samlat några foton av sådant jag sett i Frankrike och som kanske inte skulle kunna ses i Sverige. Bara bagateller men ganska charmiga! 

Här ses ett mycket elegant stuprör i blekt grön keramik med gulddetaljer. Det sitter på ett bostadshus i centrala Paris - visst är sådant läckert!    
                      

Här en annan utsmyckning i en stad. Denna gång Beziers, dessa banderoller satt uppe hela den sommaren på Mairie de Beziers och tvärs över hela det ganska stora torget. Languedocska färger och korset - naturligtvis fanns en förklaring men tyvärr okänd för oss.
Roligt att ha sett en fransk rugbymatch, trots regler och poängsättning som ingen av oss oinvigda begrep. När detta, som jag kallar inkast, skedde så gällde det tydligen att ha starkast lagkamrater....

Medsystrar - inte skulle vi väl komma på tanken att ha en liten blus och kjol på oss på och när det är dags att städa så hänger vi på oss en städrock? Men detta ser vi nästan dagligen och det är inte alls bara i den äldsta generationen som man kanske tror, utan detta förekommer också i de yngre när de arbetar hemma. Men det är ju trevligt att vara snyggt klädd så att man kan öppna dörren om någon ringer på :) Antagligen har inte jeans och t-shirt slagit igenom som vardagsplagg i denna generation. Håll med om att det är litet piffigt och ganska praktiskt - trots allt!


Påsktraditionen att gömma godis utomhus tog sig sådana här uttryck i vår lilla by häromåret. Små chokladfigurer gömda överallt av föräldrarna och sedan rusade barnen runt på byns gator och torg med shoppingkassar som de bar sina hittade godisskatter i. 

På väg från Toulouse hittade vi detta konstverk med informationsskylt. Det verkar handla om tre män, bland annat en av min ungdoms stora idoler, Jean-Claude Killy, invigde konstverket som uppförts i samband med Tour de France på något vis. Jag bara funderar på varför ett skidäss som Jean-Claude Killy inte var ordförande för skidförbundet.... Eller det handlar kanske helt enkelt om att han liksom alla franska män alltid cyklar och håller touren som årets viktigaste händelse.

Finns det en bild som är mer fransk än denna? Härliga Paris en vår, lunch utomhus på en bistro...

06 november 2013

I baskrarnas rike

Bland det trevligaste med att ha ett boende i södra halvan av Europa är att det därifrån är mycket närmare till ... allt! Detta försöker vi utnyttja så ofta vi kan.
Härom sommaren tog vi en sväng bland annat till "Le Pays Basque", baskrarnas rike eller "txapela herrialde" i detta fall den franska delen av Baskien. Det ligger innanför Biscayabukten och mot den spanska gränsen. Vi körde "autoroute" via Narbonne och Toulouse mot Biarritz  och svängde upp i bergen efter knappt 40 mil. Det är faktiskt en längre sträcka än man kan tänka sig, men det tar ju bara några timmar när det är bra vägar. 
I bergen är det mindre vägar som gäller, otroligt vackert inbäddade i en fantastiskt grönska. Kullar upp och kullar ner och det är grönt överallt och vykortsmotiv vart man ser.
Det gröna bryts emellanåt av då det dyker upp en liten by . I detta område är alla hus vita med mörkrött korsvirke och röda fönsterluckor. Det är väldigt effektfullt och känns stilrent. Jag har läst att man förr i världen, likt Kajsa Warg tog det man hade tillgång till och målade trädetaljerna på huset med tjurblod. Dessutom skulle tjurblodet hindra flugorna från att flyga in i husen.
Första delmålet var den lilla byn Itxassou, jag vet fortfarande inte om traktens x uttalas som s överallt, men denna bys namn uttalas i alla fall Itsaso. Det är en mycket välhållen och pyntad liten by med rödvita hus och fina trädgårdar. Överallt växer stora och vackra körsbärsträd, något som denna dal är känd för. Historiska dokument visar att man har odlat körsbär här "sedan urminnes tider". 
Vi bodde på Hotel du Fronton, från början en gammal baskisk herrgård - idag ett mycket prisvärt hotell. På hotellets framsida finns en bar med utsikt över en peloteplan. Inte så konstigt, "fronton" i hotellnamnet betyder den mur mot vilken man spelar det baskiska racketspelet "pelote". Vi fördrev ganska lång tid med att titta på de skickliga tonåringarna från byn som spelade. Liksom i rugby verkar reglerna ganska obegripliga, kanske att dessa ungdomar inte höll så hårt på reglerna - det var svårt att finna någon logik eller mönster...                                             
På baksidan av denna söta byggnad drev hotellet en härlig utomhusrestaurang med utsikt över hela körsbärsdalen. 
Morgonpromenaden bjöd på nya, litet roliga intryck varvat med fantastiska vyer. Man kan ju undra om vedsorteraren här har för litet att göra eller är perfektionist eller kanske är det början till en snygg mur... Litet opraktiskt dock, om veden ska användas, att alltid behöva starta eldningen med tjocka klabbar och ha kvar späntveden till sist....

På kyrkogården hade alla (!) gravstenar en ingraverad körsbärskvist eller en liten klase med körsbär ovanpå stenen. Ganska märkligt och okyrkligt men helt uppenbart en tradition just här.
                           
Alla trädgårdar med självaktning hade en stor hortensia, denna var dock en av de största och är en bra bit högre än undertecknad! Detta fuktiga och milda kustklimat som också har varma soldagar måste vara optimalt för växtligheten. 
Biarritz bjöd på litet regnskyar men en fantastisk kustlinje med dramatiskt hav och häftiga hus.  



Extra kul var denna trompe l'oeil, allt man ser på husbyggnaden är fejk och målat, inte ens havet man ser finns just där i verkligheten...

Jag gillar kuster och att se hav till horisonten. På denna tur fick vi vårt lystmäte av hav och himmel. Skaldjurslunch med havsutsikt - kan det bli bättre?

Lagom till efterrätt och kaffe startade en kurs för vuxna i vågsurfing på stranden nedanför, vilket var mycket underhållande för oss som satt på första parkett.                                                  
Vår slutdestination på denna tripp är Bilbao och Rioja, mer om dessa orter skriver jag någon annan gång.