22 mars 2015

Entre vignes et garrigues

Vi gör en utflykt, firar en födelsedag i förskott och passar på att träffa ett par goda vänner som vi inte sett på länge. Målet är dels en trevlig restaurang med övernattningsmöjlighet och dels ett besök hos en vinodlare som vi träffade på ett munskänksmöte i Sverige för 5 år sedan.
Restaurangen är välrenommerad och drivs av en välkänd kock sedan många år. Han och hans hustru har också ett chambre d'hôtes med  5 rum, bra för långväga restaurangbesökare som vi.
Tydligen får man inte ha fler än fem rum för att få kallas chambre d'hôtes, annars blir det hotell med helt andra bestämmelser. Verksamheten ligger i en Mas på landet inte långt från Châteauneuf-du-Pâpe. Man skulle kunna tänka sig att ett ställe på landet skulle vara ganska folktomt en onsdag i mars, men i matsalen får vi ett av de sista borden och det är bara ett rum som är obokat.
Maten är fantastisk liksom personalen – det är verkligen roligt att få uppleva så fin fransk matkonst som M Serge Chenet bjuder på. Menyn består av drinktilltugg (inte precis några jordnötter!) amuses bouches, förrätt, varmrätt och dessert till en pris långt under vad fem rätter skulle ha kostat i Sverige. Men i gengäld (!) så är vinlistan löjligt lång och dyr. Vi håller oss till ett lokalt vin från Vacqueyras, det är det näst billigaste och fantastiskt gott. Efter en skön och tyst natt får vi en superfin frukostbuffé som ingår i rumspriset - det är man inte bortskämd med i Frankrike. Den franska hotellfrukosten brukar oftast bara bestå av baguette med marmelad och kaffe för 10 euro. Hit återvänder vi gärna!!
En ganska anspråkslös entré...
... fast vinkällaren är långt ifrån anspråkslös
 Le chef lui-même
Dagen därpå är det dags att träffa Philippe Gimel i Le Barroux. Han har ett förflutet från två välrenommerade vingårdar i Châteauneuf-du-Pâpe men håller nu på att bygga upp sin egen domaine - Saint Jean du Barroux. Han följer inte de breda strömfårorna utan har ganska egna idéer om vinodling och tillverkning. Han tycker att merparten av vintillverkningen ska ske ute på fälten - inte i caven som många av dagens vinmakare förordar. Philippe tycker att le terroir, jordmånen, är det som verkligen sätter sin prägel på vinet. Läget på vinlotten, alltså väderstrecket och höjden över havet är viktigt och därför köper han upp vinlotter med norrläge  - vilket medför att vinet mognar långsamt och därför behåller mer av syran från druvan. Han köper också några fält med söderläge och för dessa druvor har han ett annat tänk. Vi vandrar runt bland hans högt belägna odlingar och han berättar att hans fält har gamla stockar och jorden är ganska mager och att han på så sätt får ett naturligt lågt skördeuttag, han tar ut 20 hl per ha vilket är väldigt lågt men han får då också viner med hög koncentration. Ytterligare en princip är att om han lägger några viner på ekfat så är faten 10-15 år gamla som därför inte ger någon tydlig fatpåverkan. 
Han har börjat i liten skala och hyrt in sin tillverkning i olika lokaler på bygden. Nu har han fått tillstånd att bygga sin cave mitt i sina odlingslotter men har tyvärr fått mothugg av grannarna som, liksom i många andra fall, mest är rädda för förändringen. Han kommer säkert att lyckas med att omvända deras farhågor. 
Nästan det mest fascinerande med mötet med Philippe är att han glatt ägnar tre timmar av sin tid till oss fyra svenskar och sedan tycker att vi kan vänta med att handla "jag har inte alla sorter buteljerade - kom gärna tillbaka en annan gång och handla". Vilket vi mer än gärna vill göra!




15 mars 2015

Litet Languedoc genom linsen

Våren är den vackraste årstiden.  Att fotografera är roligt och kameran används flitigt.  Jag har inga anspråk på att bli en skicklig fotograf utan vill mer dela med mig av allt härligt som fastnar på min näthinna. Motiven här i Languedoc är många. Här finns vackra växter, långa underbara  vyer, skabbiga hus som gör sig bra på foto (de är inte riktigt lika vackra i verkligheten och på nära håll) och en och annan knasighet som vi aldrig skulle stöta på i Sverige. Här litet ögongodis....

Ett av mina favorithus med eget apelsinträd - detta 
finns i Roquebrun
Här finns stora variationer i växtligheten, cederträd,
cypress, mandel och oliv - alla längs vår favoritrunda
Skön kontrast mellan det gamla fjolårsbruna 
torkade gräset och de nya fräscha och krispiga 
mandelblommorna
Vår favoritdal, senare på säsongen blommar 
körsbärsträden i nedre delen av dalen
Flera nyanser av brunt
Ekologisk vinordling kan innebära bökande grisar i vingården
Ett vinfält kan se ut nänstan hur som helst - ibland som en fruktodling


11 mars 2015

Mimosa - utan festival

Fortfarande blommar mimosan jättevackert i Roquebrun! Men den som växer vild längs vår promenad mot Orb har ännu inte kommit loss, trots sol och värme.
Ibland är litet olika gul färg på de olika träden vi ser och efter att ha konsulterat floran så förstår jag att det finns över 1000 olika sorter av akaciasläktet – dit mimosan tillhör botaniskt sett. Läser man ännu mer så inser jag inser också att här råder namnförbistring och förväxlingar sedan 1800-talet. Floran kallar dessa franska mimosaträd för grönakacia (!) och det träd som vi kallar akacia och som ger akaciahonung är egentligen en robina som ibland kallas falsk akacia. När man köper mimosakvistar i blomsterbutiken är det akacia vi köper men vi kallar dem mimosa eftersom familjen på latin heter mimosaceae. Och fransmannen kallar ju också dessa gula träd för mimosa.....
Krångligt? Ja!!!
Jag bestämmer mig för att strunta i vetenskapen och latin och bara fortsätta att njuta av denna gululliga buske med sin härliga men flyktiga doft.

Roquebrun, upp mot Jardin Mediterannée








05 mars 2015

Vinsafari

Häromdagen bestämmer vi med E och C, svenska vänner i grannbyn, att tillsammans åka på en "vinsafari”. De har fått tips om att besöka Cave Coopérative i Fontès liksom Domaine Trinité i Roquessels och vi har ett par egna förslag på fler vinodlare, om nu tiden räcker till. Sagt och gjort, vi hämtar kompisarna och far iväg på vackra små och vindlande vägar till Fontès och Fontesole som kooperativet kallar sig. 
bilden är lånad från hemsidan
De har ett ganska stor sortiment (liksom många andra cave coopérative) och flera är endruveviner, som vi tycker är rätt trevligt och faktiskt inte helt ovanligt just bland kooperativen. Vi tycker bäst om de vita vinerna och handlarte sorter, en torr muscat, en blandning av chardonnay/viognier  och en rosé – alla för 3.40 euro per flaska. 
Därefter på småvägar till lunchbyn Neffies där vi fått tips om L'Escampette, ett bistro med bra kvalitet på sin mat. Vägen snirklar sig över en bergsrygg i hårnålskurvor och mitt i en kurva finns en källa som springer fram ur berget, source Estabel. Där sitter en man och fyller stora dunkar med källvatten och han berättar att det är ett mineralvatten ”nyttigt för hela kroppen, hälsan och hyn”. Dock inte för brutna ben - lägger han till när jag, min vana trogen, snubblar till och nästan faller in i källan. Men inga ben brutna denna gång och vattnet är klart och svalt och smakar som svenskt fjällvatten. Vi dricker var sitt glas och fyller vår utflyktsflaska. Här finns en trevlig plats för pique-nique, som vi lägger på minnet till kommande utflykter.


Vidare mot Neffies och lunchen, vi väljer ett bord utomhus och snart är restaurangen full av andra lunchgäster. Personalen från gendarmeriet och kommunalarbetarna sitter inomhus, vi andra föredrar att sitta utomhus en solig och varm dag som denna. Strax efter oss kommer fler svenskar, några känner vi sedan tidigare, andra inte. Vi byter några meningar med varandra, hälsar till de vi känner och ägnar oss sedan åt maten. Liten restaurang i en liten by med en överraskande bra kvalitet till billigt pris.
de enda lediga platserna utomhus.....
Mätta och glada och solvarma fortsätter vi till Domaine des Trinités i Roquessels. Där blir vi emottagna av Monica som under ett mycket trevligt och långt besök berättar hur hon och Simon driver denna vingård. Han är engelsman med franska rötter och hon är katalanska. 
De letade länge innan de hittade den perfekta gården 2007. Jordmånen är, som ofta i Faugères, skiffer och den ligger rätt högt. Här finns också alla olika druvsorterna som krävs för att producera AOP Faugères. Man använder bara vildjäst, tillsätter ingen extra och detta gör också att vinerna blir olika från år till år. Vi kan faktiskt inte köpa allt, eftersom vissa viner är slutsålda – vilket är ett bra betyg!! Men vi åker därifrån med en god vit 100% Roussanne, ett trevligt rött ”Le Portail” - båda för 7-8 euro. I lådorna finns också ett av de bättre vinerna vi druckit de senaste åren; Cuvée 42 – ett helt fantastiskt gott vin. Dessutom biodynamiskt odlat enligt konstens alla regler med kohorn och hänsyn tagen till måne och stjärnor och jag vet inte allt som ska till för att få kallas biodynamiskt, förutom då att det är med svenska mått även ekologiskt odlat. Men smakar det så kostar det...

här pågår ett experiment, vinet jäser direkt på ekfatet,
kanske en idé från det katalanska Priorat?
Nu är vi litet matta och då passar det utmärkt att vårt ressällskap visar sig ha med kaffe och pepparkakor. Härlig rastplats hittas snabbt i dessa, för oss alla, välkända trakter och med utsikt över en liten fransk farbror som förbättrar en mur vid sina vinstockar så stärker vi oss med det svenska fikat.
Nu så vi kan fortsätta mot Pouzolles och Domaine de l'Arjolle. Där var jag och mannen i mitt liv för cirka 4 år sedan senast och vi har flera gånger tänkt återvända. Nu blir det ett bra tillfälle, det ligger faktiskt på vår väg hemåt.
bilden är lånad från Domaine de l'Arjolles hemsida
Domaine de l'Arjolle ägs av 6-7 st släktingar i ett slags kooperativ. Alla delägarna har bidragit med odlad mark, numera har egendomen cirka 100 ha, vilket är stort för att vara i dessa trakter. De odlar många olika druvor och gör mycket trevliga viner. Vi köper en riktigt god Sauvignon Blanc, en inte så vanlig druva här nere i värmen. Man skördar druvorna på natten mellan 02.00 och 06.00 för att inte solen och dagsvärmen ska förstöra syran i druvan (!) och det kan nästan jämföras med ett Loirevin - i alla fall när vi är här i Languedoc. Vi köper också ett överraskande vin, en 100 % Zinfandel som visar sig vara ett mycket bra och välgjort vin. Detta är det enda stället i Frankrike där man odlar Zinfandel säger mademoiselle, som guidar oss föredömligt runt bland de olika sorterna... dessutom på en bra engelska. Som avslutning på detta besök går vi som hastigast förbi caven där det ligger 900 ekfat vackert staplade. Vilken förmögenhet det är i bara själva träfaten, för några år sedan hörde vi att ett ekfat kostar runt 500 euro....
Nu börjar dagen gå mot sitt slut men solen har ännu inte gått ner och bilen hittar nästan till lilla byn av sig själv.

Det är väldigt häftigt att få chans att besöka dessa småföretagare, trevligt att få ”komma hem” till dem och de berättar så stolt och så gärna om sina viner – det är verkligen en ynnest att de tar sig denna tid. Man känner inte heller att man måste köpa något vin ”som tack” utan man köper av de viner som man tycker om.