21 december 2020

Jul med tradition eller bara jul?

"Ingenting är längre som förut" är en rad i en schlager från förr. I denna tid vi har nu så blir den än mer sanning, men faktiskt mest trist. Det gäller att hitta det positiva och inte fokusera på det som inte blir av i år...

Vi har ju våra traditioner nu så här i jultider. Traditioner är de ritualer som vi har med oss från tidigare generationer och som upprepas och också anpassas till den tid vi lever i och till det liv vi lever.  Vi har tagit till oss att detta sociala arv är bra för oss. Särskilt i tider när mycket är annorlunda och ovant så lutar vi oss gärna mot de traditioner som är bekanta och ger trygghet. 

Julfirande är väl en av de mera traditionsbundna helgerna vi har i västvärlden. Förutom att vi firar den religiösa högtiden så excellerar vi under juldagarna med särskild mat, presenter, tomtar och levande ljus och helst allt samtidigt och tillsammans med hela tjocka släkten! Nu när vi lever i osäkra tider, särskilt avseende pandemier men också med tanke på hotet om en miljökatastrof och politiska envåldshärskare, så skulle vi verkligen behöva ta till traditionens tröst och trygghet. Så långt som möjligt ska vi behålla våra traditioner nu i jul. 

Brukar du ha gran - ha det i år också även om det bara är du som kommer att se den. 

Ge julklappar till de du brukar ge julklappar till. Istället för att handla i butiker så kan man ge hemmagjorda "presentkort" med löfte om en present litet senare. Väldigt många butiker har onlineaffärer med hemleverans, ibland gratis ibland mot en mindre avgift.

Brukar du julpynta - så klart ska lådan ned från vinden. Du behöver ju inte ta fram alla grejer, kanske har du ett par saker som verkligen betyder jul för dig.

Gillar du julmat - laga den i år också men inte lika mycket som om du skulle bjuda hela släkten. Har du aldrig gillat julmaten - passa på att äta något annat!

Kom ihåg att njuta av det du själv gillar - nästa år är det många fler som ska tycka och bestämma!

I detta huset försöker vi hålla på våra traditioner. Vi har klätt granen och julpyntet är framtaget. Vi har spelat mycket julmusik och hängt upp julgardinen i köket. Fast tomteparaden som de små barnbarnen gillar att leka med består i år av färre antal tomtar. Vi bakade inte heller något pepparkakshus i år - det roliga är att göra det tillsammans med de stora barnbarnen. 

På julafton har vi i år planerat en traditionell sopplunch med ena sonen och hans familj - i deras trädgård. Hoppas det inte regnar... Den andre sonen skulle inte firat jul i Skåne detta år utan kommer stanna i storstaden. Det kommer ingen tomte till de skånska barnbarnen - de är ju så stora att de vet varför. Istället kommer vi med ett par kassar med paket som de får öppna senare på kvällen...

Skinkan är beställd, vi har gjort Brantevikssillen, vörtbrödet och den gravade laxen. Kvar är löksill och sillsallad. Sedan kan det bli jul i vårt hus. Annorlunda ja - men ändå jul. Vi kommer att känna igen oss!






08 december 2020

Andra Advent

Nu vet vi ju att det inte alls är som det brukar detta år. Här i Skåne är det just nu värre än någonsin. Man orkar faktiskt inte riktigt tänka på det, bara hålla sig på sin kant. På vår gata är det flera som är sjuka, ungdomar och deras föräldrar. 

Men på något konstigt sätt så blir det advent i alla fall....

Vi är ganska traditionsbundna och gillar särskilt adventstraditionerna, ljus, glögg, saffransbröd och blommor! Helgen började med att vi faktiskt blev bortbjudna! Vi har tackat nej till tidigare inbjudningar, när arrangemangen har känts alltför osäkra, men denna gång tackade vi ja. Det var nära vänner till oss som bjöd till glögg med tillbehör utomhus och det tredje paret är också mycket restriktivt och har inte träffat andra överhuvudtaget. Alltså coronaglest dukat, vi satt två och två kring tre bord, alla fick sin mat på egen bricka och vi var bara sex personer på den stora uteplatsen.  Vi var ordentligt klädda med varma kläder och kunde sitta ute i nästan 5 timmar, från sen eftermiddag till tidig kväll. Vi har alla stor utomhusvana, men detta funkar faktiskt för de flesta - bara man klär sig rätt. Fötterna är mest utsatta, yllesockar och tjocka sulor är bra. Fotona är litet suddiga, det blir så när man väljer bort blixten. Det blir dock mer stämningsfullt!

Dagen efter var det dags för en adventspromenad. Vi har ett relativt nytt husområde i närheten, villor, radhus och låga bostadsrättshus blandat huller om buller. Där händer nya saker hela tiden, vilket gör att det är kul att promenera där.
Eftersom jag har lovat en utlandsboende bloggkompis att visa litet hur det kan se ut i Sverige nuförtiden kommer här några (också suddiga) bilder på svenskens senaste hit - utomhusbelysningar! Det är faktiskt så att man blir bländad när man passerar vissa installationer...




Enklast är att lägga belysningen på marken...

Dessa tre är från vårt hus. Runt entrén, stjärna i köksfönstret, ljusbågar i orangeriet. Men det finns ljusstakar i fler fönster och ett par till på baksidan av huset - vad gör man inte för att betvinga mörkret!














02 december 2020

Milou, snart en vuxen hund

Jag har vuxit upp med hund och fick min första när jag var 7 år. Jag var enda barnet och behövde en kompis hemma. Nästa vovve kom in i familjen när jag var 16 år och hon hängde med ända till dess jag fick mitt första barn. Men en obotlig ögonsjukdom och det faktum att matten fått något nytt att kela med ställde till det i hennes huvud och vi fick lov att skicka henne till de sälla jaktmarkerna.

Det har aldrig rent praktiskt passat in i mitt vuxna liv att ha hund. Men jag har alltid saknat hund och jag har kastat mig över alla vännernas vovvar med längtan i hjärtat. 

Sedan mer än ett år så har äldste sonens familj skaffat hund och i och med det blir jag nästan hundägare på deltid. I alla fall inbillar jag mig att jag är den som betyder mest för henne utanför hennes kärnfamilj.

Hon kom till sin familj våren 2019. Under tre veckor i juli bodde hon hos mannen i mitt liv och undertecknad. Husse, matte och alla barnen var på bilresa i Europa och det hade inte passat en valp att följa med. Istället fick hon fina och lagom varma dagar i en skånsk trädgård. Läs mer om det här 
Numera är hon hos oss av och till några gånger i månaden. Ofta sover hon över och då har hon första tjing på den ljusa tv-soffan. Vi ger oss alltid ut i skogen med henne, hon gillar nya dofter och mycket skutt över stock och sten. Numera använder vi en superlång koppellina som tillåter henne att springa rätt fritt - men dock inte bort! Vi vågar inte släppa henne, även om vi vet att hon kommer när man kallar. Men det är skillnad med en egen hund och andras. Jag skulle vilja lära henne söka svamp men det lär vara svårt.
Efter att vi har gått några kilometer tror jag att hon har avverkat minst det dubbla och då sover hon som klubbad!
I somras försökte vi få henne att bada. Hon älskar inte vatten, går ut för att hämta pinnar men hon vill inte simma. Då står hon istället och väntar på att vågorna ska föra pinnen närmare. Vi vet att hon kan simma för matte har testat. Men av någon anledning väljer hon bort det momentet i vatten.

Att bada hos oss innebär bad från sandstrand, gissa hur hon såg ut efter det? Så hon fick göra som vi människor gör efter ett bad på stranden, ta en snabb dusch! Inte helt kul, men hon är foglig...

Nu är hon 20 månader och färdigvuxen. Nästa stora steg i hennes liv är en egen valpkull, vi får se vad kenneln anser om hennes avelsgener framåt våren.


25 november 2020

Crowdfarming eller hur man blir odlare i Spanien

Numera köper jag spanskodlade frukter i säsong... dvs vi beställer direkt från odlaren och det levereras till vår ytterdörr. Det låter både dyrt och som om det belastar miljön med hemleverans, men det är precis tvärt om. 

Det kallas "crowdfarming" vilket är en odlingskedja från bonden direkt till konsumenten. Inga återförsäljare, inga mellanhänder. Verkligen ett bra sätt att handla sådant som inte kan odlas på våra nordliga breddgrader. 

Detta startades av två spanska bröder som ärvde sin farfars apelsinodling utanför Valencia. De hade svårt att få lönsamhet på grund av de låga producentpriserna. Istället startade de ett koncept där kunden adopterar ett eller flera apelsinträd med rätt till skörden. Detta innebär att de bara odlar de produkter som ska skördas. Småskalig produktion, utan gifter, ingen frukt är vaxad och med all tänkbar hänsyn tagen till naturen och kommande generationer. 

Man plockar bara den beställda mängden, i det optimala mognadsstadiet och inget lagras i kylrum utan packas och skickas norröver samma dag. Eftersom man bara odlar och skördar den beställda mängden så är matsvinnet mycket lågt. Alla transporter packas i pappkartonger, beställningar samlas ihop tillsammans i en fullastad lastbil som körs så miljövänligt som möjligt. 

En av apelsinplantagerna som ingår i projektet har ungefär 21.000 träd. Hälften av dem är unga nyplanterade träd och för varje ungt nyplanterat träd finns en "gudfar", vilket innebär att de som har adopterat ett träd får av den reserverade skörden redan från början. Med detta koncept blir konsumenten en sorts jordbrukare som betalar underhållet av trädet, vet varifrån det kommer, vem som har odlat, under vilka förhållanden och exakt när det skördades. Blir skörden försenad på grund av dåligt väder så blir konsumenten informerad. 

Crowdfarming startades för 2 år sedan, idag levererar 125 odlare till Sverige! Man säljer citrusfrukter av olika slag, avokado, ost, ris, mandlar, fårprodukter, saffran, pumpa, nötter, kaffe, pasta, honung och olivolja. Det tillkommer nya odlare och nya produkter hela tiden.

När det finns ett överskott av grödor kan man beställa enstaka lådor och det är vad jag hittills har gjort. Senaste två månaderna har vi provat granatäpplen, mango, avokado och clementiner. Allt har smakat bättre än det jag har kunna köpa i den svenska mataffären! Allt har vi kunnat äta precis lagom moget och allt plockades en vecka tidigare!  Det finns inga mellanhänder och att veta vem som odlat har ett stort värde. Några lådor har innehållit mer än vad jag och mannen i mitt liv äter på 2-3 veckor och då har vi delat lådan med vänner. Clementinerna som kom igår kväll var saftiga, söta och skinnet var tunt - långt från de ganska sura och svårtuggade som jag köpte förra veckan på min mataffär.  

Fotot kommer från Crowdfarmings hemsida,
men min låda såg precis ut såhär!

Nästa leverans kommer om två veckor, då får vi 10 kg apelsiner som vi ska dela med kompisar. Eftersom jag vet att de är giftfritt odlade kommer jag kunna göra en apelsinmarmelad där man också använder skalen. 

Ytterligare en leverans av avokado är beställd men den levereras först i mitten av januari. Detta är verkligen en sak att tänka på för oss i Sverige - vi som i princip kan köpa vad vi vill när vi vill. Men egentligen ska vi ju bara handla frukt och grönt i säsong, om vi vill vara rädda och värna om vår natur.  Mango och granatäpplen från Europa mognar i september-oktober, apelsiner och avokado är bäst i januari-april. Så inga jordgubbar och sparris till nyår!

Om jag adopterar en ko eller en get eller ett träd så får jag ett foto av djuret eller trädet. Man förbinder sig inte mer än en säsong i taget och jag kan se att många odlare redan har fått vårens skörd bortadopterad och då får man vänta till nästa säsong. 

Totalt sett verkar en adoption kostar litet mindre än en enstaka låda. Man får en större mängd av skörden och fördelar transporten till Sverige över en period som passar. Eftersom man kan välja flera frakttillfällen så tillkommer fraktkostnaden per låda/köp. Köpen man bara enstaka lådor så ingår frakt i priset. Mina lådor med avokado, mango och clementiner har kostat, inklusive frakt, ca 300-400 för en låda på ca 5 kg innehåll. När mataffären har specialpris är det såklart billigare än detta - men alla de andra fördelarna väger klart tyngre.





15 november 2020

Har ni hört talas om Mme Laissac?

Det är roligt att höra talas om duktiga kvinnor som fungerar som förebilder för andra kvinnor.  

Häromdagen berättade en av mina tjejvänner om en fransk kvinnlig borgmästare, verksam i första halvan av 1900-talet i den lilla franska byn Saint-Nazaire-de-Ladarez. 

Kvinnan hette Madeleine Laissac och föddes 1900 i Béziers, den närmaste stora staden till lilla huset i C. Som många andra kvinnor på den tiden, som skulle välja yrke, så valde hon att utbilda sig till lärare. Hon tog sin examen i Montpellier 1920 och fick ett vikariat i Saint-Nazaire-de-Ladarez.  Hon var den lilla byn trogen hela sitt yrkesverksamma liv, först som lärare och sedan som skolchef. Hon träffade sin man Paul, vinodlare, och de gifte sig 1922. Hon blev politiskt aktiv från 1925, under 30-talet var hon politisk aktivist i Biterois och fick smeknamnet "röda jungfrun" bland annat för att hon alltid bar en röd klänning på kongresserna. Hon startade en socialistisk sektion för ungdomarna i byn  och kandiderade till fackföreningsrådet. Som socialist var hon långt till vänster och förlorade ett val 1939 då hon representerade kommunistpartiet. Under andra världskriget engagerade hon sig i motståndsrörelsen och gick med i le maquis i Laurens. 
Maquis eller garrigue är den låga städsegröna vegetationen som täcker bergen i vår del av Frankrike. Den fick alltså ge namn till den del av franska motståndsrörelsen som bildades efter tyskarnas invasion av landet.

Madeleine gick därefter in i l'Armée secrète (hemliga armén) och då som ansvarig för sektionen i Murviel. 

Vid befrielsen blev hon chef för det socialistiska partiet SFIO i Hérault som ett resultat av sitt starka engagemang som aktivist, i fackföreningen och i motståndsrörelsen och där hon drev krav på rösträtt för kvinnor. Hon var också medlem av Nationalförsamlingen under några år. 

Men det var om Mme Laissac som borgmästare som jag börja att skriva om. Hon blev borgmästare i sin by 1947 och blev kontinuerligt omvald fram till sin död 1971. Under hennes ledning renoverades byn, gatorna cementerades, dricksvatten och avlopp byggdes in till husen och byn var en av de första i departementet som hade ett eget avloppsreningsverk. Hon lät bygga en kommunal idrottsplats, var noga med skolomsorgen och införde läger för skolbarnen på fritiden. Som ingift med en vingårdsägare valdes hon som president för byns odlare och var aktiv i förvaltningen av vinområdet Saint Chinion.

I år valde den lilla byn återigen en kvinnlig borgmästare, Madame la maire, som naturligtvis har Madeleine Laissac som sin förebild. Den nya kommunstyrelsen består av 5 män och 6 kvinnor varav en är svenska. Tack till dig O för att jag fick tipset att läsa mer om Mme Laissac.



08 november 2020

Besök av vänner och kan man baka kakor i carporten?

Det var ett tag sedan vi var i Frankrike och det var ett tag sedan vi träffade de vänner som vi brukar träffa när vi är i Frankrike. En del är bofasta men några är flyttfåglar och som vi flänger de fram och tillbaka mellan länderna flera gånger varje år.

I år har vi faktiskt kunnat träffa tre av dessa familjer - trots att vi hållit oss hemma i Skåne hela året. 

Första mötet blev en sommarlunch - utomhus såklart och med den värmen vi hade så var det absolut påkallat att sitta i skuggan. Det blev en riktigt fransk lunch, inte minst beroende på att den startade vid klockan 12 och slutade runt 16.30. Men då hann vi med tre rätter och kaffe och en himla massa trevliga samtal!

Uterummets stora matbord fick flytta utomhus till terrassen i skuggan.

Andra mötet var en lördag förmiddag i månadsskiftet september/oktober, våra vänner hade varit i Languedoc och nu på väg från dansk övernattning till hemmet på västkusten och de bilade alltså förbi oss. De hade med sig våra favoritoliver och litet annat smått och gott från landet Gosen. Då dukade vi upp en frukost nr två men eftersom det var litet osäkert höstväder så dukade vi för säkerhets skull i carporten. Där blev vi sittandes och pratandes ett par timmar, även denna gång så himla kul att ses efter mer än ett år.

Tredje mötet var bara häromveckan, ett par från franska grannbyn passerade på väg söderöver. Nu blev det en enkel lunchsmörgås i carporten men eftersom det hällregnade och kändes litet ruggigt så hade vi gjort en värmande brasa i vårt eldfat. Det håller faktiskt fukt och rugg borta och så är det ju så himla härligt!

Nu hoppas vi att få träffa andra franska vänner, ett par som har pratat om att de ska ta sig till Sverige före jul. Kanske att det inte fungerar med tanke på de stränga restriktionerna i Frankrike, men vi hoppas. Vi har inte setts de senaste 12 månaderna och de skulle ta hem ett par saker som blivit kvar i lilla huset i C. Men går det inte, så får vi ses en annan gång...

Häromdagen pratade vi i telefonen med stockholmsvänner som gärna ville ta sig till Skåne över julen, fast bara om restriktionerna tillåter det så klart. Jag bjöd in dem på glögg med matiga tillbehör - i vår carport! Kanske måste vi göra en mer permanent sittplats i carporten...

Ett av barnbarnen undrade om deras traditionella julkaksbakhelg hos oss kunde bli av i år eller inte. Vi har tillverkat småkakor och pepparkakshus de senaste åren, men nu kommer restriktionerna säga stopp. Jättetråkigt men det kommer fler år. Fast som f.d. scoutledare vet jag att vi på en hajk i februari gjorde semlor till mellis och vi bakade bullarna i en portabel och hemmabyggd ugn. Men i carporten? Man vill kanske inte ens göra upp en riktig eld i ett villaområde. Vi får nog spara bakandet till nästa år och nöja oss med pepparkakor och glögg. 


27 oktober 2020

Kökslandet flyttar inomhus

Jag har fått en ny passion. Den är ett resultat av att vi blivit bortskämda med den fina franska sallaten. Den sallat man handlar på mataffären här i Sverige är ok. MEN den är klen och dyr och smakar inget särskilt. Om man köper den färdigsköljd i påsar finns det fler sorter att välja på, men efter två dagar är den litet slirvig och man får plocka bort fula blad. 

När man köper sallat på mataffären i Frankrike så är de så stora att de knappt går ner i en stor plastpåse. Man kan plocka och välja där de ligger i sina lådor och det finns alltid 5-6 olika sorter som smakar olika och har olika textur. De är dessutom otroligt färska, om man skulle råka glömma en påse med sallat längst ner i kylen (vilket har hänt) så är den nästan lika fin efter 8-9 dagar. 

En gång kände jag en fransyska som hade flyttat till Sverige. När hon efter sin semester i Frankrike körde hemåt så hade hon flera hinkar i bilen med stora sallatshuvuden på rot som hon planterade i sitt trädgårdsland eftersom "Sverige fortfarande inte kan sälja riktig sallat".

När man går på marknaden i vår del av Frankrike så kan man köpa pluggplantor med olika sorters sallat och de kostar 2 euro för 16 plantor. Jag brukar köpa med mig hem på våren och plantera ut dem, men att i ett hushåll för två personer få 16 stora huvuden klara att skörda nästan samtidigt är litet onödigt. Så nu sår jag i omgångar under senvår och försommar men visst blir det mycket ändå. Här har jag spenat, plocksallat och en vanlig grönsallat i samma låda.
Och nu till höstens nya passion. Jag odlar sallat från frö inomhus! I köksfönstret. Det enda som krävs förutom frö, jord och vatten är en växtlampa av den sort som stimulerar tillväxt.

Det finns olika sorters växtbelysning, den enklaste är som en vanlig belysning. Sedan finns de som håller liv i en ljuskrävande växt som inte klarar utomhusklimatet och så finns de som ger samma typ av ljus som solen så att växten tror den är utomhus på försommaren och växer så det knakar. Lysrör av den senare typen har jag köpt på Ica Maxi och på Granngården. De ska så här års vara tända ungefär 14 timmar per dygn. Wexthuset.se har jättebra info på sin hemsida om man vill läsa mer om inomhusodling.

De ska kunna bli helt färdiga i köksfönstret men eftersom vi i Skåne fortfarande har mild höst så har jag planterat ut mina halvt färdigvuxna sallatshuvuden i kökslandet och lagt fiberduk över som skydd mot djur, typ rådjur och andra fyrbenta. Tack vare svalare växtplats räknar jag med att vi ska kunna fördröja skörden och ta upp två huvuden i veckan och alltså ha sallat i minst en månad till. I december hoppas jag att min frilandssådda mâche eller vintersallat ska kunna skördas och den ska hålla hela vintern om det inte smäller på med alltför många minusgrader.
Här är utplanterad sallat i två stadier, de 3 närmaste snart klara.

Vad händer då i köksfönstret? Jo nu är det basilika som gäller. Först ut den vanliga storbladiga som jag gör pesto av. Pesto håller i evigheter i kylen. Sedan är det dags för ruccola, spenat och en rödbladig basilika som jag vill kunna plocka av efter hand. Pak choi och romansallad ska också fungera bra inomhus. Det ska bli så spännande!

 

20 oktober 2020

Är det verkligen höst nu?

Hela våren och sommaren har vi tillbringat utomhus. Med alla sorters arbete i trädgården, med de dagliga promenaderna och med vandringarna på Skåneleden längs kusten, runt stora trädgårdsbordet dukat för kompisluncher 2 + 2 i var sin ände av bordet, i barnbarnens trädgård på distans och en fika tillsammans med de som är hemma. Allt har fungerat jättebra, man får tänka annorlunda och gilla läget.

Nu smyger sig hösten på oss och naturen visar tydligt att vi närmar oss en inomhussäsong. Nyponen blev plötsligt mogna och jag funderar på att leta reda på min svärmors recept på syltade nypon.

    

Alla äpplen är plockade och förvaras svalt men vi kör ett tiotal genom äpplesvarven för att sedan torka dem i den elektriska torken. Bra att ha till litet av varje. Inte minst för att starta en surdeg om man har glömt mata mamman.

Utomhus är spindlarnas nät så himla vackra, inomhus blir jag tokig på dem, vi tar hand om flera varje dag. "Tar hand om" betyder ibland att de får flytta utomhus...

  Blommorna sjunger verkligen på sista versen, både solrosorna och luktärterna har gjort sitt för i år.            
 
Undrar om dessa kommer att mogna?
Här fick jag göra en insats med litet sockervatten, biet klamrade sig fast och allt kraft gick åt till att inte trilla av rosen. Efter att jag droppat sockervatten på blomman och som sedan rann ner till det lilla biet så fick han oanade krafter och efter en timme satt han (?) kvar och hade sällskap av en annat litet sockersuget bi. 
När mycket av växtligheten trappar ner så får man försöka hålla ångan uppe med vad som kan komma efter vintern. Vi brukar aldrig få ha tulpanerna i fred, det finns i närheten ett gäng hjortar och rådjur som suktar efter vårgrönt. Nu läste jag att man bästa sättet att få ha tulpanerna kvar är att sätta dem i krukor som vinterförvaras på lämpligt ställe och sedan ställs ut nära huset dit inte de tulpanälskande djuren vill gå. Så här planeras nu hur de olika krukorna ska prunka framåt våren!

Häromdagen fick vi verkligen ett tecken på att hösten är här. Tranor kom i stora sjok över himlen, många flög i v-formation medan andra drog fram över himlen som ett streck - alla med Danmark som nästa anhalt. Den dagen måste många tusen fåglar ha flugit över oss - otroligt häftigt att uppleva! 









13 oktober 2020

Cinque Terre och två sidor av turistlivet i Rom

Eftersom vi inte reser nuförtiden så lever vi litet på fina och inte alltid lika fina (men ändå roliga) resminnen. Jag skrev senast om en resa med bil till Amalfihalvön, läs mer här. Men innan den veckan var vi i området som kallas för Cinque Terre samt några dagar i Rom.

Cinque Terre, (de fem jordarna) är fem medeltidsbyar längs en 12 km lång strandremsa vid Liguriska havet, strax söder om Genua och en bit norr om Pisa. 

Området var länge svårtillgängligt och de fem byarna ligger så isolerat att ända till för 100 år sedan var enda sättet att nå dem antingen med båt eller längs åsnestigarna i området. Idag finns såklart bilvägar till byarna, men det är inte lätt att hitta någonstans att ställa en bil. Vi hade bokat ett hotell i en by, inte lika pittoresk som de välkända orterna längs strandlinjen men fortfarande i själva området, och som hade garage under hotellbyggnaden - vilket var mycket praktiskt.
Sedan varvade vi våra dagar med häftiga vandringar högt uppe bland citronodlingarna och besök i de små byarna med sina färgglada hus vid havet. Vi var där i andra halvan av september och med tanke på antalet turister då, så kan man tänka med fasa på hur det är där under semestermånaderna. Åk dit tidig vår eller sen höst, då är det dessutom skönare klimat om man vill vandra. 
Här går den upptrampade stigen precis hitom det luftiga staketet som inte ger intryck av att hålla emot om man snavar...
Man får inte ha anlag för svindel....
Som så ofta i Italien så finns inte skyddsräcken och liknande på det sätt som vi svenskar är vana vid...
Fin sandstrand, den enda i Cinque Terre, finns i Monterosso
Ett typiskt italiensk hus i Monterosso, det är nött med rester av tidigare utsmyckningar, fönsterluckor som inte ser ut som i andra länder, klädstreck med tvätt och en liten nisch i muren med en staty av Maria och Jesusbarnet.

Om man inte vill vandra så går här ett lokaltåg flera gånger varje timme och man kan åka mellan byarna och bara njuta av allt pittoreskt, äta lunch i en by, ta en drink i en annan och middag i en tredje. 

Efter några dagar är vi nöjda och tar oss till Rom. Där har vi hyrt en lägenhet av ett äldre par som har köpt på sig 2-3 lägenheter i huset där de själva bor. Mannen är pensionerad läkare och frun sköter ruljangsen. Huset ligger i ett mycket bra kvarter strax bakom Vatikanstaten, ett välskött område, det finns bra bussförbindelser till alla delar av staden - om man inte vill promenera, och alla foton på hemsidan ser riktigt bra ut. Priset var litet i mitten av de olika alternativen och kändes helt ok.

Det var mycket som inte alls var helt ok kan jag berätta....Vi hade hyrt en lägenhet med två sovrum med dubbelsängar, ett badrum och pyttelitet pentry och en enorm möblerad takterrass - vilket kändes lyxigt. Där på terrassen skulle vi  både inta vår frukost och på tidig kväll ta en drink innan vi gick till någon av kvarterskrogarna för kvällens middag. 


Men allt, ALLT, på denna terrass var så skitigt, så dammigt, så läbbigt att vi la tidningar på stolarna under oss och inte ville man ställa något på borden, inte ens ett glas. När vi klagade sade signoran att det var väl ingen som ville sitta där uppe i solen (!), det var väl bättre att gå på en bar.... Sängarna var bäddade med icke matchande lakan och örngott, det var till och med olika lakan i dubbelsängarna. Mitt överlakan var förvillande likt en indisk duk... Men det var i alla fall rent. 

Den utlovade frukosten som (ingick i priset) serverades i köket och bestod av en påse med te eller snabbkaffe, var sin portionsförpackning med marmelad och en plastinbakad giffel som höll 30 dagar framåt och en naturell yoghurt. OK, jag vet att italienarens frukost är spartansk och tack och lov för att vi varit ute förr. Vi fixade vår egen frukost med att handla på den lilla affären tvärs över gatan, skinka, ost, smör, nybakat bröd och gott kaffe. 

Det värsta med lägenheten uppenbarade sig morgonen efter natt två när det visade sig att det var några som hade varit i vårt badrum på natten. Grannlägenhetens gästarbetare hade nämligen fått lov (av signoran) att använda vårt badrum eftersom deras lägenhet inte hade något badrum. Jag har nog aldrig varit så arg på italienska tidigare. Inte något annat språk heller för den delen. Jag ville häva vårt avtal och kräva tillbaka pengarna, men mitt ressällskap tyckte inte att det var värre än att vi kunde stanna sista natten också. Fast då låste vi våra sovrumsdörrar... Vi fick en återbetalning, inte för den skitiga terrassen eller den magra frukosten, utan för "delat" badrum. Litet senare kan man ju bara skratta åt eländet, men just då var det tungt. Det kan vara svårt att hyra av privatpersoner, vi har vid andra hyrtillfällen bland annat fått lov att köpa nya huvudkuddar, nya och hela (!) vinglas och plockat bort ägarnas tandborstar från badrummet. Alla gångerna har dessutom varit i Italien.... 

Nu i Rom så var ägarnas egen lägenhet klassisk och välmöblerad, hon hade ett parant utseende och gav ett intryck av flera generationers anor, skolor och how to behave. Men ändå var hon en icke tillförlitlig person som lurade godtrogna turister. 

Tack och lov för allt annat trevligt Rom kunde erbjuda! Det första vi brukar göra i en ny storstad är att ta en sightseeingbuss. Jag hade varit många gånger i Rom som ung, men för mannen i mitt liv och bästa vännerna var det första gången. Så vi kliver på en buss typ "hop on hop off" för att få en bra bild av de stora sevärdheterna.

Här ett mycket litet smakprov...
Colosseum
Petersplatsen med en helgonstaty på varje kolonn, design som så ofta i Rom av Bernini. Obelisken fanns när platsen anlades och är en kvarleva från Caligulas och Neros Cirkus från år 40.
Schweizergardet, på 1500-talet ursprungligen schweiziska legosoldater. Idag är de tillsammans med Vatikanstatens gendarmeri de 240 personer som utgör Vatikanstatens militära styrkor.
Trajanus Saluhallar, byggdes runt år 100 på uppdrag av kejsar Trajanus, ett affärscentrum med 150 olika affärer och kontor. Kanske en förlaga till våra köpcentrum? Här i ruinerna finns fortfarande synliga väggmålningar och mosaikgolv. 
Forum Romanum - det romerska torget. 
Till synes mest en massa omkullvälta stenar men så mycket rolig historia som finns här!
På fotot ovanför ses tre korintiska kolonner, en kvarleva från Castors och Pollux tempel som byggdes 484 f.kr för att fira ett vunnet slag där tvillingarna Castor och Pollux deltog.
Konstantins triumfbåge
En triumfbåge är ett romerskt monument som restes till segerrika kejsares ära och som utsmyckades med reliefer som visade kejsarens fälttåg.
Utsikt från Villa Borghese över Peterskyrkan och Vatikanstaten

Inte ofta man ser lastbilar forsla statydelar som ett huvud eller en torso 
Min favoritstaty, av Bernini, en liten elefant med en egyptisk obelisk på ryggen, kan ses på Piazza della Minerva. Obelisken är troligen från 580 f. Kr forslad från Egypten till den egyptiska gudinnan Isis tempel och hennes grav. Hittades under utgrävningar på 1600-talet varefter Bernini fick i uppdrag att göra denna lilla staty. Fotot visar tyvärr inte obelisken men jag lånar ett fritt foto från Wikipedia som visa hela statyn.
Ett litet stenkast från elefantstatyn ligger min absoluta favoritbyggnad i Rom - Pantheon! En byggnad vars exteriör är omöjlig att återge med kamera, om man inte flyger... Ett antikt tempel som uppfördes runt år 100 och som har haft en kontinuerlig funktion ända sedan det byggdes, som gudarnas helgedom, som minnestempel över stora italienska män och som kyrka.

När man går in i Pantheon passerar man 16 korintiska kolonner, 12 meter höga och 1,5 meter i diameter. De importerades från Egypten, transporterades på  flottar i 10 mil på Nilen, sedan över Medelhavet och via Tibern till Rom. De vägde 60 ton styck, kan man förstå hur det ens fungerade? 

Texten på tympanon vittnar om resterna av det ursprungliga templet år 27 f. Kr. "Marcus Agrippa byggde detta". Dagens byggnad blev klar år 120, och det gjordes i betong! Något som romarna kunde men som sedan föll i glömska fram till 1800-talet och vi vet ju hur vi använder detta i våra dagar! Byggnaden är Roms bäst bevarade monument från antiken - kan det bero på betongen?
Kupolen är 43 meter i diameter med ett hål mot himlen på 8 meter. Kupolen är exakt lika hög som bred och fick vara modell för kupolen på Peterskyrkan när Michelangelo gjorde sina ritningar. Jag har inte ett enda vettigt foto av insidan och lutar mig än en gång mot två av Wikis fria foton för att visa interiören.


Ja den eviga staden levererar alltid, hur många gånger man än är där. Stort som smått, gammalt som gatan och modern design. Det finns alltid nya och osedda saker att upptäcka!