29 februari 2016

Nya vägar runt lilla byn

När man som vi bor väldigt nära naturen så är man ofta ute och vandrar. Långa turer med matsäck eller bara en morgonpromenad. Det finns inte allemansrätt här i Frankrike på samma sätt som vi har i Sverige, men om man inte stör eller förstör så kan man hitta ganska långa vandringar på småvägar och stigar men också längs med vinodlingarna och olivfälten.
Vår morgonpromenad brukar gå på en smal delvis asfalterad väg en bit uppåt berget bakom byn men efter ett par kilometer så leder den in på privat mark vilket är skyltat privé och då får man snällt vända om. På båda sidor om vägen ligger vinodlingar, olivträdslundar och så vanlig "skravelmark" med vilda växter och berg i dagen.
Helt plötsligt en dag hittade vi en åsneskrinda ståendes en bit uppåt berget. Blåmålad och fin. Här var det grävt rabatter, ställt dit vattenkärl och planterat några träd. Några dagar senare såg vi vår ganska nye vice borgmästare med fru grävandes där för fler odlingar. Ja, bor man i ett hus utan trädgård så får man göra som många andra gör här, man skaffar sig helt enkelt en litet täppa utanför byn.
Vi har försökt hitta ett alternativ till vår morgonpromenad. En väg att ta oss runt lilla berget och byn så vi inte behöver vända tillbaka. Men det är faktiskt mycket svårare än man tror. Naturen ser ut som på fotot med obruten mark mellan vinfälten och det rinner vatten både här och där. 
En gång försökte vi hitta rätt och tog hjälp av kompisar som är mycket i skog och mark. Men det försöket slutade med att vi fick bräska genom en stor dunge med trädljung och sedan (mycket snabbt) passera mark där det stod flera skyltar att det var privat. Man vill ju inte ha hagelskott i baken - man vet ju inte riktigt vad som kan hända ... 
En annan gång fick vi vända för den tänkta vägen gick bara över en då ganska bred bäck och nästa gång tänkte vi att hur svårt kan detta egentligen vara? Vi är ju inga noviser på vandring precis. Så vi valde att gå en högre lov runt berget för att undvika eventuellt blöta passager men istället fick vi på vissa ställen klättra på alla fyra för att komma uppför. 
Men i år (tjohoo) så knäckte vi koden. Tack vare ett franskt par som vi såg gåendes genom "vårt" område och eftersom vi var på berget ovanför dem så kunde vi följa deras väg. Det visar sig vara en bra morgonrunda, drygt 5 km som tar av från vägen och sedan går längs vinfält, på stigar och sedan på en liten asfalterad väg igen, runt berget och halvvägs runt byn.
Längs rundan passerar vi ett stort vinfält, ungefär 1 ha, med små nyplanterade vinstockar c:a 1 dm höga. De syns inte för allt gräs som man har valt att lämna kvar mitt i planteringsraderna. Inte skulle vi låta de små vinstockarna behöva konkurrera med ogräset - men det finns säkert en superbra förklaring. Nästa gång jag ser bonden i det vinfältet ska jag försöka fråga honom varför....
Här är ett vinfält till salu. Ganska misskött, ännu inte klippt. Det är alltid litet beklämmande när fälten bara lämnas, har vinbonden blivit för gammal eller sjuk... vill barnen inte ta över ... ger stockarna inte tillräckligt eller ska man plantera nytt? Frågorna är många, svaret får vi kanske om ett tag när vi kan se vad som har hänt på fältet.
Nedanför berget finns många fina vinfält men uppåt är naturen litet stenigare. Blommande mandelträd lyser upp på samma sätt som slånbärsbuskagen gör norröver. I garriguen på berget växer rosmarin och timjan - bara att plocka med till dagens middag. Året om... Just nu finns små vilda minipåskliljor jonquilles och pärlhyacint. Om några veckor blommar här landskapsblomman cistros i vitt, rosa, rött och gult. Sedan torkar marken än mer och det är mest kryddor kvar till nästa vår igen.
Mandelträden är fantastiska, man förstår att den blida vintern har gjort att blomningen är så otrolig. Vår byggare sa häromdagen att en mild vinter ger en regnig vår - vi får väl se om han har rätt.
Detta "hus" har stått så här i flera år på en stor vildvuxen äng i utkanten av byn. Helt plötsligt så finns nu ett sedvanligt bygglovsanslag om att här ska det byggas. Vi kan läsa oss till att en av våra favoritvinleverantörer strax utanför byn har köpt alltihop och ska bygga hus med tillhörande annex. Det finns verkligen hopp för varje ful hörna i denna expansiva del av världen!




25 februari 2016

Vårutflykter i Languedoc

Att bo i Languedoc där det växer mer vin än någon annanstans innebär att det finns väääldigt många vinbönder, vinfirmor och Maison du vin att besöka, vilket vi gärna gör! Ibland åker bara jag och mannen i mitt liv, ibland åker vi tillsammans med kompisar och ibland kan provningen vara i större skala och arrangerad av andra.
Årets första vinutflykt gör vi tillsammans med E och C. Vi bor nära varandra både i Sverige och härnere och vi har nu gjort några dagsutflykter tillsammans, ofta med vinprovning. Ofta tar vi lunchen på restaurang ibland blir den i form av en picknick. Vi gillar picknick och det är lätt i Frankrike. Pique-nique är ett fransk ord, bara en sådan sak! I detta landet finns det ganska gott om rastplatser med bord och stolar på de mest konstiga ställen och ofta längs med de mindre vägarna eller utanför ännu mindre byar.
Denna utflykt går till Marseillan, en välbesökt turistort vid kanten av Etang de Thau. Här finns en fin hamn med mysiga restauranger, här finns den gamla stadsdelen med trånga gränder och där husen rustas upp (ofta av turisterna) och så finns kvarteren där det bor "vanligt" folk. Här har vi alla fyra varit många gånger, det är en mycket trevlig turistort med massor av restauranger och ett roligt båt- och hamnliv.
Vi tänker besöka Domaine La Madeleine Saint Jean, en vingård i centrala Marseillan. Själva vinodlingen ligger precis bredvid ostronlagunen. Vid sidan av de traditionella druvsorterna Grenache och Syrah så odlas Cabernet Sauvignon och Merlot men också Marselan, en inte så vanlig druvsort. De vita vinerna görs på Cardonnay, Sauvignon Blanc, Viognier och Muscat Petit Grain. Det är en sval dag och kvinnan som lät oss smaka på vinerna värmde samtidigt en soppa på en liten platta, kan tänka att hon skulle värma sig med denna så snart vi lämnat lokalen. Mest minnesvärt från deras sortiment är nog de söta vinerna, ett klassiskt och mycket gott vin doux och ett halvsött rött gjort på 100% Marselan.


Förmiddagsfika dukas upp på en bänk med utsikt över Etang de Thau. Fika är aldrig fel!
Sedan promenerar vi kors och tvärs i de gamla kvarteren i Marseillan. Många hus renoveras  med fina färger. Av några framgår att de ägs av svenskar. Här bor nog fler landsmän vad man kan tro. Promenad ger aptit men Maison Emelie som vi hade tänkt besöka har stängt just denna veckodag. Därför tar vi oss till hamnen och en restaurang som E och C har besökt tidigare och gärna återvänder till, Taverne de Port, och vi blir inte heller besvikna.
Förutom riktigt god mat från en ambitiös meny och trevlig personal så är hela lokalens väggar är tapetserade med hundratals olika sorters flaskor som whisky och calvados och fina viner. Man har dessutom en cave väggivägg med restaurangen, där man säljer viner från hela Frankrike. Vilken guldgruva att strosa runt i....

Eftermiddagens provning börjar hos Domaine de Nizas men ingen öppnar trots att de ska ha öppet. Flera besökare kommer och åker, precis som vi... Kanske att alla är på den stora vinmässan i Montpellier.
Nästa besök görs på Prieuré Saint Jean de Bebian, mellan Pezenas och Nizas. Den man som tar emot oss berättar att eftersom det är vinmässa så är han den ende på plats. Han är anställd på kontoret och faktiskt inte rätt person att leda en provning. Han gör säkert sitt bästa men vet inte vilka druvor som ingår i vinerna och det blir ett ganska ointressant besök. Hypermodern lokal bidrar till att det charmiga med att prova "hemma hos" helt försvinner. Samlat intryck av besöket är att vi upplever de flesta vinerna som icke prisvärda. 
En annan dag åker vi iväg med Scand'Oc på en provning som arrangeras av Maria och Kjell Hansby. De har startat en vinimportfirma La Maison Hansby som levererar Languedocviner hem till dörren i Sverige och man kan köpa allt från en kartong med 6 flaskor till en pall med 480 flaskor. Nu besöker vi två av deras leverantörer, Domaine Savary de Beauregard i Montagnac och Domaine Sainte Cécile du Parc utanför Pezenas.
Här Domaine Savary de Beauregard 
Vinmakaren själv med sin hund 
Viner i flera prisklasser, vi köper vardagsrött och Picpoule


Vacker entre till Sainte Cécile du Parc
Madame i vingården
En utomordentligt trevlig provning, vita dukar, tilltugg och 
Madame som guidade oss genom varje vin - en härlig upplevelse!




12 februari 2016

Årets första resa söderöver

Så har vi gjort det igen... för 14:e året i rad gör vi en vårresa ner till lilla huset i C. Fast det är bara 4:e året i rad som vi bilar så tidigt som i februari. Så kan det bli när man går in i tredje åldern, alltså slutar få lön och istället får pension.
Att bila genom norra Europa i februari kan innebära snöstormar eller skyfall eller dimma eller annat som gör det otrevligt att köra på autobahn. Så därför väljer vi att ta det litet lugnt och göra resan till en trevlig upplevelse. Vi väljer också en klart västligare och mer låglänt sträcka genom Tyskland via Bremen, Ruhr och "längs Rhen och Mosel" till Luxembourg.
Vi kommer iväg litet senare än planerat,  vill köra en liten omväg inom äldste sonen och säga hej och lämna en kasse med litet mat och grönsaker. Man ska ju inte slänga mat! Eftersom dagens etapp är ganska kort, bara 50 mil, så vi har tid att ta det lugnt. Det gör inte danskarna, de vet inte vad hastighetsbegränsning är - och så händer det olyckor. När vi passerat Köpenhamn så hör vi på radion att flera bilar kört in i varandra bakom oss med långa köer som följd. Färjan går som på beställning och genom norra Tyskland är det inte särskilt mycket trafik.
Vårt första stopp är i Stemmen, en liten tysk håla mellan Hamburg och Bremen. Här finns fina välhållna hus och detta gamla ställe Landgut Stemmen där det tydligen har funnits ett värdshus sedan 1600-talet. De nuvarande ägarna satsar på olika typer av gäster. Förutom hotell och restaurang så har de kägelbana, stort gym och en festlokal som rymmer 600 personer! Inte många gäster så här års, trots att det är fredag. MEN den absolut bästa wienersnitzel vi har ätit. Oftast petar jag bort paneringen som kan vara tjock och kanske också litet soggig. Men här var den tunn och frasig på båda sidorna - fantastiskt god. Trevlig kypare som rekommenderade vin gjort på Rivaner och då fick vi ju ställa litet frågor och också lära oss att det är samma druva som Müller-Thurgau. Kul med intresserad personal. Enda som inte är perfekt med detta ställe är läget - det tar 20 minuter från autobahn.

Nästa anhalt blir på ett hotell där vi bodde även förra året, Simon's Plaza i Grevenmacher i Luxemburg. Ett nybyggt hotell som ligger ett litet stenkast från motorvägen. Välisolerade fönster gör att man inte alls hör trafiken. I glasutbyggnaden finns restaurangen och det finns också en bistro med smårätter. Denna gång håller inte maten måttet, förra gången var vi överväldigade av menyn. Men vi blir mätta och inte ruinerade. Supertrevlig personal som föredrar engelska framför franska, vilket känns otippat, men det fungerar ju jättebra.
Motorvägen från Luxemburg och ner genom norra Frankrike är nästan folktom en söndag förmiddag. Vi tuffar fram och väljer tunneln rakt igenom Lyons centrum, inte heller här särskilt mycket trafik en söndag eftermiddag. Bra val, det är absolut den kortaste vägen, men man ska inte köra här i rusningstrafik. Köer i tunnlar är inte roligt....
Målet är den lilla vinbyn Tain l'Heremitage i Rhônedalen. Vi har inte varit här tidigare men denna resa tillåter vår tidsplan inte bara en övernattning utan också att vi kan prova vin och titta på omgivningarna. Vi bor på ett Logi de France, Pavillon de l'Heremitage, ett hotell som verkligen har allt; utomhuspool, terrasser för frukost och middag ute, låst parkering, snygg och praktisk inredning, fint badrum och sköna sängar. Inte konstigt det är faktiskt ett fyrstjärnigt hotell.... men allt är nött och slitet och färgerna var moderna för 15 år sedan. Nåväl, det har ingen större betydelse, det är rent och priset är överkomligt med trevlig personal. Litet märkligt att vi är de enda nattgästerna. Detta hindrar inte köket från att leverera - en mycket god meny och serviceminded personal.
På förmiddagen promenerar vi till La Cité du Chocolat - ett mekka för chokladälskare. Bara för några månader sedan fick jag (och några fler med mig) klart för sig att Valrhona är just härifrån och namnet härstammar från Val de Rhône! Vi gillar mest riktigt mörk choklad och vet att det kan vara skillnad på mörk och mörk. Till vår förvåning får man provsmaka alla sorter utan kostnad. Dessutom bra och trevliga beskrivningar av de olika chokladtyperna. Vi är helt ensamma i butiken och strosar runt och plockar på oss litet till oss själva och ett par presenter till chokladälskare i vår närhet. I kassan så lägger expediten till ytterligare förpackningar som give aways och strösslar över lösa småbitar på slutet - mycket generöst. Dessutom får vi ett rabattkort på stadens kooperativ - om vi nu tänker handla vin.
Om vi tänker handla vin? Jo tack - det är därför vi är här!
Cave de Tain är en av de mera välrenommerade vintillverkarna här i trakten. De har viner från Heremitage, Crozes Heremitage, St Joseph och Cornas, dvs från fyra av de fem klassiska rödvinsområdena här i Rhône. Det som saknas är från Côte Rotie och det gör inte så mycket - vi vill nog inte betala vad en flaska därifrån kostar....
Vi får en trevlig provning på en blandning av engelska och franska. Åtta olika sorter/årgångar med priser som är hanterbara (8-20 euro) presenteras och vi spottar allt såklart. Detta gör ju också att vi klarar att känna smak och doft genom hela provningen.


Efter provningen måste vi kolla in den berömda kullen där allt vin från Heremitage växer. Allt vingårdsarbete sker här för hand - man kan inte använda maskiner i dessa branta slänter. Dessa viner anses vara lika fina som vinerna från Bordeaux men eftersom området är så litet så produceras bara små mängder och det blir därför inte lika spritt runt om i världen. Från toppen av kullen har man en otrolig utsikt, bland annat över snöklädda alper.
Lunchpicknicken intas i all hast på en rastplats - sol och 18 grader. Skräpigt med trista diken men mitt i allt växer orkidéer - härligt! Allt går åt rätt håll så här års, även vi som reser söderöver......

04 februari 2016

Målarprinsen och hans hus

Målarprinsen Eugen - häromveckan gick ett fint program om honom i SvT. Eftersom vi skulle besöka en utställning på Waldemarsudde så tittade vi litet extra på programmet. Väl på plats kunde vi konstatera att vi som infödda stockholmare (ja i alla fall undertecknad) inte varit här på väääldigt många år.
Slottet och galleriet är ritat av Ferdinand Boberg som var en stockholmsarkitekt verksam från 1885 och 30 år framåt. Idag är han dessutom känd för sina stora fastigheter i Stockholm t ex  NK-huset och Stora Tullhuset (idag Fotografiska museet) samt flera jättevillor på Djurgården. Han ritade och uppförde Waldemarsudde i nära samarbete med prins Eugen som sedan bodde här i mer än 40 år. Prinsen var på sin tid en av Sveriges främsta landskapsmålare men också en betydande konstsamlare och en viktig profil i dåtidens svenska kulturliv.
Inomhus möts man först av denna häftiga fototavla som är gjord av tusentals småsmå minifoton - faktiskt rätt obegripligt hur man får ihop detta till ett porträtt som ser ut som ett fotografi.
Sedan möts man av en underbar blomdoft som blir starkare när man kommer in i en av salongerna. Anledningen är elva stycken vita Waldemarsuddekrukor knökfulla med storblommande blå hyacinter! Sååå vackert!

I angränsande salong och matsal på bottenvåningen är det överfullt med fina blommor. Detta är ett av Waldermaruddes kännetecken - salongerna ska alltid smyckas med levande blommor. Många blommor kommer från den egna trädgården och växthus, det skulle vara roligt att se trädgården under sommarhalvåret.



En magnifik kristallkrona med mer är 30 stearinljus hänger i matsalen och stolar som denna finns litet här och där. Gillas särskilt av en stolkreatös som undertecknad.

Målarprinsens egna målningar hänger såklart på hedersplats liksom många andra svenska konstnärers mästerverk. Här hans egna "Det gamla slottet" och "Molnet".
Prinsen donerade vid sin död 1947 Waldemarsudde inklusive sina konstsamlingar till svenska staten. Samlingarna bestod av cirka 3 200 verk av honom själv samt 3 500 utförda av 450 andra konstnärer. Då var det den största privatägda samlingen i Sverige.
Fint läge på en udde på Djurgården - bilden har jag lånat från Waldemarsuddes hemsida.