27 juli 2015

Fest i lilla byn

Lilla byn har återupptagit en tradition att ha byfest i dagarna tre. Antagligen har de eldsjälar fattats som krävs för att planera och sjösätta ett projekt som detta. Vi förstår att vår nye vice borgmästare, som har återvänt till sitt barndomshem efter att ha bott sina vuxna år i en annan del av Frankrike, är en viktig person bakom detta gigantiska projekt som innebär två-tre dagar fyllda med program av olika karaktärer och måltider för över 600 personer.
Fredagen vet jag inte så mycket om annat än att det var discomusik för den yngre publiken. Vi satt på terrassen och kunde höra musiken på avstånd.

På lördagen är det vide grenier, ordagrant "tömma vinden" men som bäst kan jämföras med bakluckeloppis, på bouleplatsen liksom foire artisanale som betyder hantverksmarknad och här ser vi bland annat smycken, textila produkter (väskor, förkläder, tygdjur) marmelader och annat ätbart samt såklart även vin från byn.
Kvällens begivenheter startar med att en glad orkester tågar genom byn upp till borgmästaren, som överlämnar stadens nyckel till en välförtjänt medborgare. I tåget går också ett spanskinfluerat sällskap med ungdomar till häst som därefter bjuder på en hästshow. Vi väljer bort detta på grund av värmen men ser dem när de går genom byn.



Senare (och några grader svalare) var det dags för en fyrarättersmeny vid långbord på en av byns gator. Alla deltagare ombeds klä sig i vitt och rött. Varför då? Jo på en Languedoc -feria så ska traditionsenligt alla komma klädda i vitt och rött.



Det röda får man hjälp med, när man köper biljetten så ingår en "scouthalsduk" i mörkrött. Väl till bords serveras vi så småningom melon och skinka, pastagratäng med oxkött och korvar, ost och sist en fruktflan och så fritt vin av olika kulörer under hela måltiden. Vill man ha annat att dricka så är baren öppen hela kvällen. Vi är drygt 300 som sitter till bords men många fler kommer senare på kvällen för att prata och dansa.
I ena änden av gatan dominerar barnens nöjen; hoppborg, slänggunga, litet leksakståg samt olika tombolastånd och i andra änden olika orkestrar som så småningom avlöses av ett kraftfullt disco. Ungefär då väljer vi att gå hemåt i natten...
På söndagen väljer vi bort att spela belote och pétanque, byns invånare tävlar hela dagen. Jag har förresten nu lärt mig att pétanque heter spelet om det är på professionell nivå och boule om man är amatör. Nej vi sparar oss till kvällens begivenhet - grillade musslor eller på detta språk brasucade! Denna gång är det minsann entréstämpel som gäller, det var rätt länge sedan senast...
Här är några män som har sommarens varmaste jobb! Under den enorma plåten eldas det frenetiskt med gamla vinstockar, i plåten grillas säckavis med musslor i olja som man blandar runt med stora kvastar av vild timjan och rosmarin. Sist, innan allt serveras slår man på en flaska pastis!!
Man får köa rätt länge för frites och musslorna kommer på borden i omgångar, vilket tar litet tid - men ingen har bråttom. Nästa år kanske vi ska sitta närmare "grillen". Alla runt vårt bord enas om att detta är de godaste musslor vi någonsin ätit och vi försöker få grepp om smakerna och hur vi ska kunna kopiera detta hemmavid. 
Även ikväll är det en orkester som underhåller, nu med härliga sydamerikanska tongångar och det är svårt att sitta still. Framåt natten övergår musiken till något inte lika roligt, men alla musiksmaker ska ju tillfredsställas.
Ja se detta var ett kalas, en byfest som vi hoppas kommer att blir en tradition. 



24 juli 2015

Vinfestival i St Chinian

När man som vi bor mitt i ett vindistrikt så märks det. Inte bara för att nästan all odlad mark består av vinstockar, inte bara för att de flesta vägskyltarna i området visar vägen till en vinodlare, inte bara för att små vintraktorer med sina släpkärror säsongsvis blockerar vägarna - utan också för att det varje år ordnas vinfestivaler.
Det är ett sätt för de lokala oberoende vinodlarna att marknadsföra sina viner. De mindre odlarna som har för liten produktion för att sälja sitt vin via de stora matbutikerna och kedjorna får ju oftast förlita sig till restuaranger och privatpersoner. I detta landet, liksom i alla de länder som inte har ett Systembolag, så måste ju var och en bygga upp sin egen vinkällare och lagra sina egna viner. Alternativet är ju att köpa vin i matbutiken, men där är äldre viner ganska svårfunna. Annars kan man handla hos riktiga vinhandlare i städerna och som till viss del fungerar som vårt Systembolag, dvs de har även lagrade viner till försäljning. Men till ett helt annat pris såklart. Men annars så besöker man olika odlare och handlar till sin egen vinkällare, Bra är då att under en begränsad tid och på en begränsad yta kunna smaka och prova många olika odlares viner så man vet vilka man ska koncentrera sig på inför sina inköp.
Även för oss, som inte har egen vinkällare, men som tar hem några lådor då och då fungerar det smidigt att ha "skannat av" producenterna och deras viner.

En stor dag som denna plockar man fram sina flaggor
En helg i juli är det Fête du Cru Saint-Chinian , dvs den årliga vinmarknaden. St Chinian är ett AOP, Appellation d'Origine Protégée - en kvalitetsbeteckning för viner från St Chinianområdet. Om man gör vin enligt de lokala reglerna som finns; vissa specifika druvsorter, vissa specifika blandningar av dessa olika sorter, ingen konstbevattning, visst uttag i hl/ha m.m så får man lov att marknadsföra sitt vin som ett AOP från St Chinian. På denna marknad, från 07.00 till 19.00, kan man köpa ett provningsglas för 3 euro och sedan gå runt bland vinstånden och prova och prata och kanske ta ett visitkort för att besöka odlaren vid något annat tillfälle.
Här finns en av odlarna i vår by, Clos de la Rivière, en odlare som vi har tänkt länge att besöka. Inte minst för det skojiga att när de ska buteljera sitt vin, så kommer det en långtradare och spärrar av huvudgatan i byn en hel dag. På långtradaren finns ett löpande band som fixar buteljering, korkning och etikettklistring. När vi nu pratar med dem så visar det sig att de inte alls har någon försäljning hemifrån - utan man kan bara köpa deras viner på Maison du Vin i St Chinian. Förmodligen har de inte möjlighet att ta emot besökare i sin cave, eller också så vill de inte... För oss försvinner en del av tjusningen eftersom det är så roligt att höra dem själva berätta om sina viner samtidigt som man provar dem. Att handla på ett Maison du Vin innebär inte att man alltid får prova de viner man vill och ska man handla något så måste man ju faktiskt känna till odlaren och veta vilken typ av viner han gör. Eller också köper man en flaska och går hem och provar innan man eventuellt köper fler.
En annan trevlig kontakt är en tysk vinodlare som bott i Frankrike hela sitt liv och som nyligen påbörjat ett arrende av en svenskägd vingård i vår by. Ägaren kan inte längre arbeta i vingården men får på detta sätt sina druvor på flaska. Så vi ser fram emot nästa års vin därifrån.
En tredje odlare, Château Casal Viel, visar sig ha ett väldigt gott vitt vin gjort på enbart Albarino, en druva som de sa sig vara ensamma om att odla i Frankrike (?). Druvan är annars vanlig i både Spanien och Portugal (Vinho Verde) fast med annan stavning.
Ja, så går man där med sitt glas som man sträcker fram för en smakning, Vill man inte blir på örat så har alla försäljarna un crachoir (spottkopp). Ja och så träffar man garanterat några bekanta och man köper kanske en bit ost och ett bröd och står still en stund under ridåerna av vattenånga som skickas ut med jämna mellanrum, ja svårare än så här är det faktiskt inte - att vara besökare på en vinmarknad.




19 juli 2015

Vinprovning i Minervois

Det är inte lätt att veta vilka vinodlare här i Languedoc som har goda viner och vilka man inte behöver besöka... Man lyssnar kanske på vad andra här nere har att säga, man köper kanske en vintidning, man surfar kanske på nätet hos andra bloggare eller vinsajter, man går kanske på vinmarknader ELLER så tittar man i den alldeles förträffliga bok om viner i Languedoc som är utgiven bland annat av Britt Karlsson på BK Wine. Vi föredrar att läsa i boken som är en förträfflig guide för oss vinintresserade, även om vi såklart också lyssnar till andras erfarenheter, läser tidningar och hemsidor....
Vi gör ofta vinutflykter tillsammans med S och E, de är också medlemmar i Munskänkarna och mycket roade av vin och av mat och vin i kombination.  En av sommarens utflykter skulle gå till Minervois, det hade vi bestämt sedan tidigare - på förslag av S. Fram med boken, vilka finns att besöka, vad låter trevligt, vad hinner vi på en dag och så tas kontakt för att bestämma tidpunkt. Flera odlare har inte öppet som vore de en affär, utan man får ringa eller mejla för att höra om det passar =  SRV - sur rendez-vous. Det händer tyvärr att man kanske inte får svar på ett mejl, och då får man kasta om i planeringen, vilket vi faktiskt fick göra denna gång. Men just den odlaren som kanske bara inte var hemma i tid för att svara på vårt mejl - han kommer att få besök någon annan gång.
Vi startar med ett besök hos Domaine Piccinini i La Livinière, en mycket välrenomerad odlare som har sina egna idéer om odling och framställning av vin. Pappan var en av huvudpersonerna i arbetet för att Minervois och så småningom även La Livinière skulle bli egna AOP.
Tid är avtalad och vi är pålästa, odlarens hustru tar emot oss och hon berättar glatt om deras viner - men det visar sig att de har inte alls särskilt mycket vin kvar till försäljning....Litet snopet och också litet anorlunda att madame låter oss prova ett vitt vin som hon inte har till försäljning och det vita vin hon kan sälja är inte kylt och kan alltså inte provas. Hon säger att det vin vi får prova är "i samma stil" som det hon har att sälja....basta. Jaha, man vill ju inte köpa grisen i säcken - fast det gör vi i alla fall..för deras bästa röda vin har hon bara en kartong kvar av och den köper vi oprovad. Nästa gång ska vi komma tidigare på säsongen, kanske att vi får träffa odlaren Jean-Christophe lui-même. Byn är mycket trevlig och vi passar på att äta en god lunch på en av de två restaurangerna som finns. Den vi valde var dessutom på en terrass i skuggan av stora plataner - det är livet på en pinne!
Nästa vinodlare är en kvinna, Francoise, hon har ärvt egendomen av sin mamma, och hon ingår i ett kvinnligt nätverk i Languedoc-Rouissillon som kallar sig Les Vinifilles (vinflickorna)... Gissar att dessa 18 kvinnor har stort stöd av varandra när de ska lyckas i den mansdominerade vinvärlden...
Château Coupe-Roses ligger i La Caunette, en liten pittoresk by där vi gärna hade stannat och promenerat - om de inte hade stängt av hela byn inför kvällens byfest.... Nåja, byn ligger kvar och vi hittar dit en annan gång. Inte heller här får vi träffa vinodlaren utan hennes man Pascal. Man förstår att dessa två arbetar sida vid sida i vingården, båda är utbildade önologer och de har samma filosofi; rena viner med bra terroiruttryck och låga uttag.
Vi får prova toute la gamme, hela sortimentet, och litet till - dvs dessutom samma vin men med olika temperaturer. Här nere vill de gärna dricka sitt rödvin svalare än vad vi kanske är vana vid, men vinet blir fort varmt i glasen och jag har lärt mig finessen. Nåväl, monsieur är en mycket charmig man, skojar med oss, berättar anekdoter och bjuder inte bara på sina viner utan också på sig själv. Tiden går och plötsligt inser han att han ska köra sina barn till flyget i Toulouse. Viss förvirring uppstår när vi snabbt ska bestämma oss och betala och han må vara en superduktig vinodlare - men addition var inte han starka sida. Vi korrigerade en felräkning på runt 60 euro (till hans fördel) och fick som tack några extra flaskor att ta med oss hem.





14 juli 2015

En typisk fransk utflykt

Jag har skrivit det tidigare och kommer alldeles säkert att göra det igen - bilen är skön och sval när värsta hettan lägger sig som ett lock över tillvaron. Vi bestämmer en utflykt med vännerna I och B och på schemat står kvintessensen av fransk tillvaro; vin, mat, konst och möten med trevliga människor!
Vi startar dagen med ett besök på Domaine Jougla. En sedan många generationer familjeägd vingård, i den lilla byn Prades sur Vernazoubre, där nästa generation ligger i startgroparna för att fortsätta traditionen. De har ett trevligt sortiment, tre vita, en rosé och fem röda, och Madame är en mycket trevlig guide genom hela provningen. Hon talar en långsam franska och försäkrar sig om att vi har hängt med. Annars kan det komma ett kompletterade ord på engelska som en extra förklaring. Vi gillar deras viner, vi gillar upplägget med vignerons indépendants och vi gillar Madame. Dessutom blir vi imponerade av den vackra utemiljön, av den skuggiga plats man valt för ett långt stenbord där vingårdsarbetarna serveras lunch av Madame och av alla vackra krukor utanför deras hus, överfulla med hortensior - i detta varma klimat. Vi har tidigare bara sett så här stora och imponerande buskar i det svalare franska Baskien och Normandie.

Därefter slingrar vi oss på minivägar upp genom de grönklädda bergen, garriguegrönt - lika grönt året om, på våren med inslag av blommor som lavendel och cistrosor och på hösten med smultronträdens röda bär. Mannen i mitt liv läste att garrigue är det occitanska ordet för det ekträd som klär kullarna här nere. När vi snirklat oss upp och ner över kullarna i några mil kommer vi till Vieussan - en liten bergsby som klamrar sig fast på sluttningen. Vid genomfartsvägen vid floden Orb ligger en restaurang som visar sig vara mycket trevlig! Vi har länge trott att det bara var ett kafe, men de har en stor servering i trädgården bakom huset och på menyn finns ett roligt utbud av mezerätter förutom dagens trerätterslunch. Portionerna är stora och rosévinet gott, så vi gör som fransmännen - sitter ett par timmar och pratar och äter.


Framåt sena eftermiddagen är det dags för ett besök hos olivoljeproducenten Pradines le Bas och madame Francine Buesa som glatt hälsar oss välkomna. Hon känner igen oss, vi var första gången hos henne för 10-11 år sedan och har gjort årliga besök sedan dess. I år kommenterade hon att jag har låtit mitt hår växa... Hm - min frisör tog semester innan jag hann dit - så hon har helt rätt....
Idag är det extra spännande, hon har renoverat "ladan" och har nu inte bara hela sin oljetillverkning hemma utan också en ny försäljningsdel och sist men inte minst en maffig utställningslokal upp under takstolarna och där finns för tillfället tre konstnärer representerade. Hela byggnaden är så fantastiskt vacker att man njuter varje sekund. Inte blir det sämre av trevlig modern konst; Kalie Granier med sina cirkelrunda tavlor vars motiv förändrar sig efter hur man passerar tavlan, finstämna färger och diffusa motiv med en prickteknik som ger ett extra djup.
Anne Delfieu som plockar grenar och kvistar i naturen och sedan ovanpå detta limmar kartong och papper i små små bitar som målas så det ser ut som ännu fler kvistar och grenar. Ganska häftigt och lättplacerat och mycket effektfullt.
Jag har lånat denna bild från galerie Linz, mina egna foton blev inte så bra...
Robert Schad gör konstverk av järn, monumentala och små som kan stå i ett fönster. Läckert rostorangebrun, jag hade gärna haft en av de mindre, de var till salu för 2200 euro så jag får spara litet först :).

Sedan frossar vi i provsmakning av årets 5 olika oljor, doftar på tvålar och kroppsoljor (sk torra oljor!) och väljer och vrakar bland olika tapenader och röror, ledsagade av madame och en nyanställd engelsk tjej. Det verkar gå bra för verksamheten....vilket är glädjande.
Fasad mot trädgården
Gavelsfasad mot entren
Innan vår åker därifrån får vi en liten promenad i trädgården och boningshuset måste tillhöra ett av de vackrare i Languedoc! Vi fullkomligen dreglar över fasaden i sten, färgsättningarna, fönster och luckor, terrassen - ja allt! Allt detta härliga sammanfattas så bra av I - ägde jag detta skulle jag bosätta mig här för gott!











09 juli 2015

Två världsarv - på samma dag

I denna heta languedocsommar är bilen den svalaste platsen. Alltså när man lovar över 30 grader för 9:e dagen i rad så packar vi och E, som är här på besök en vecka, in oss i bilen och drar till den lilla byn St-Guilhem-le-Desert. På vägen paserar vi St-Jean-de-Fos, orten som får bära huvudansvaret för att vi förälskade oss i dessa trakter och huvudanledningen varför vi valde att skaffa oss just ett byhus på fyra plan... För exakt 21 år sedan hyrde vi nämligen av ett danskt par ett hus som de skulle bosätta sig i vid sin pensionering, men som de fram till dess hyrde ut. Ett gulligt pyttehus, jo visserligen med fyra våningsplan men med mindre yta på varje plan än lilla huset i C. Huset ligger precis bredvid byns kyrka - så nära man kan komma utan att vara hopbyggda. Överst i huset finns en liten terrass med utsikt över det fina kyrktornet och där vi tillbringade många sköna kvällar... precis som vi gör nu i lilla huset i C.
Lilla huset med blått fönster.. jag står med ryggen mot kyrkporten....

Strax utanför byn rinner floden Hérault och där finns en arrangerad badplats vilket är perfekt - det var extra varmt sommaren 1994 också. 
Byn är vida känd för sin medeltida bro som nu är klassad som ett världsarv. Bron kallas le Pont de Diable (Djävulsbron enligt en lång och gammal legend) och här kan man se unga killar och tjejer som med dödsförakt kastar sig från bron ner i floden. De klokare hoppar från klipporna vid brofästet - ganska högt där också.... Floden bildar sedan en fin badvikslagun på sin väg nedåt Medelhavet. 
Den romerska bron med den nyare bakom och ovanför
Badlagunen
Här hoppas det från klipporna
Kanoterna kommer från St Guilhem och ska strax åka under Djävulsbron
Byn är också känd för alla sina keramikverkstäder. Någon gång när vädret är svalare ska vi åka hit och besöka ALLA verkstäderna och konstnärerna, Det finns en fin broschyr över "Route de Poitiers" som man kan följa.
Vi lämnar St Jean de Fos och far längre in i dalen på väg mot St-Guilhem-le-Desert, en av Frankrikes vackraste byar och värt en omväg enligt Michelin. Djupt nere rinner floden och där är säkert många kanotister, fast vi ser dem inte. Väl inne i byn ställer vi bilen och promenerar sakt genom byns gränder. Här finns konsthantverkare av olika slag och en och annan restauratör. Gatan slingrar sig svagt uppför och snart ser vi klostret med sin kyrka. Det grundades på 800-talet av Guilhem och på 1100-talet byggdes klostret ut och det är den byggnaden vi kan besöka idag. Kyrkan och klostret är väl bevarat och de historiska vibbarna blir tydliga.
                           

Idag är byn ett av Frankrikes världsarv och en viktig ort på vandringsleden till Santiago de Compostela.









05 juli 2015

Va, ett nytt kök till?

Att börja renovera kan ha sina konsekvenser. Man kan få nya idéer om fler renoveringar...
I vårt fall, när vi gjorde ett helt nytt kök i skånehemmet i vintras och efter två veckor for till lilla huset i C, så innebar det att vi tittade oss runt omkring i det franska lilla köket och sa... hm vi kanske i alla fall skulle byta luckor? Fortfarande kan man beställa av Ikeas tidigare köksserie men nästa år finns inte längre möjligheten. Det franska köket är ungefär 15 år och det skånska var dubbelt så gammalt. Därför nöjde vi oss med ett luckbyte i franska köket och då kunde vi passa på att justera ett och annat. Så en dörr blev vänsterhängd istället för högerdito, kastrullskåpet fick utdragbar låda, glasskåpet fick bli med vitrindörr och ovanför arbetsbänkarna blev belysningen litet upphottad. Fler krokar kom på plats och vi gjorde oss faktiskt av med en del prylar som inte används längre. Alltså... hur många brödkorgar behöver man?
Förr fanns här en gasspis men i takt med att familjen blev större och de franska vännerna fler så byttes spisen ut och i gasbehållarskåpet fick det plats en diskmaskin.

Inte helt fel att arbeta inne ett par dagar när det är 37 grader utomhus... men snart ska vi svalka oss i havet!


01 juli 2015

Tall-Joxe eller cikada

De sägs behöva minst 24 graders värme för att spela och locka till sig honor. Det lär ska finnas sådana som är 20 cm över vingarna och andra som bara är 1,5 cm. För många av oss är deras spel det mest typiska med en sommar vid Medelhavet. De är nästan omöjliga att få syn på, blir med sina genomskinliga vingar lika med underlaget de sitter på. Oftast hör man dem från pinjedungar och (o-)ljudet kan vara öronbedövade. De flyger klumpigt och många gånger han jag fått ducka för att inte få en cikada rakt i ansiktet på morgonpromenaden. Idag sjöng en av krabaterna under hela vår frukost, sittandes en meter ifrån oss på en av stolparna till vårt segeltak. Filmen blev litet darrig vid zoomningen, jag ville inte gå alltför nära och jag hade bara telefonen till hands. Min riktiga kamera hade fixat det bättre...

Den andra bilden är från en utflykt vi gjorde förra året i Provence och rakt ovanför lunchbordet i restaurangträdgården fanns dessa två som ömsade skepnad och kröp ur sin puppa för allmän beskådan.... Man ville inte ha dem i salladen kan jag berätta ;)