Människans bästa vän

När skånske sonen ska åka skidor med sin familj så får jag och mannen i mitt liv tillfälle att passa deras hund Milou. Hunden har passerat valpstadiet när hon mest såg ut som en leksaksbjörn.

Hon har passerat tonåren. Tack och lov för när hon var tonåring ville de flesta i hennes omgivning ge bort henne till första bästa person som gick förbi. Milou har blivit av med sina långa lockar två (!) gånger och är just nu shinglad enligt senaste 20-talsmodet. Eftersom denna ras inte fäller något hår så måste hon trimmas/klippas regelbundet. En långhårig locking vovve i detta lervällingsväder som Skåne har bjudit på denna vinter, ja det är inte roligt.

Hon har löpt för första gången och har mycket tydligt mognat. Det som hon lärde sig före tonåren har dykt upp igen och hon är nu en lugnare, mycket trevlig och lättlärd hund. Litet bus finns emellanåt kvar i henne, tack och lov. 

Numera är hon på dagis ett par dagar i veckan. Hon stormtrivs där tillsammans med de andra hundarna. När man kör in på den lilla grusvägen till dagiset så skäller hon av glädje vilket är ganska häftigt! Bra för henne som ung hund att lära sig hundspråket, det vill säga hur man umgås med andra hundar. 

Alla hundmänniskor man pratar med eller lyssnar på poängterar vikten av att träna inkallning. Det är enda sättet att kunna gå med en lös hund utan koppel. Men lätt är det inte. Man ska ha mycket tid och vara mycket konsekvent. Sakta men säkert så formas då ens hund till en trevlig kompis och som man kan ta med överallt. Som hundägare måste man hela tiden tala om för hunden vad som gäller. Precis som med små barn så kan de inte lära sig själv av att titta på andra barn.
Annars riskerar man att får en hund som på teckningen...

Parlez-vous français?

När man kommer till ett land utanför Sverige så försöker vi ju tala det landets språk - om vi kan. Engelskan ligger annars nära till hands och visst räcker den ofta rätt länge. Sedan lär vi oss kanske goddag, tack, adjö och några ord till på spanska, italienska eller grekiska. Men ofta räcker engelskan, Det vill säga vi blir förstådda; vi kan boka hotellrum, beställa på restaurangen, prova ett par sandaler eller köpa frukt på marknaden. Men inte så mycket mer, inga samtal eller diskussioner.

När man flyttar till ett annat land så ställs det större krav på språkkunskaperna. Visst tycker vi att våra immigranter ska lära sig svenska så fort som möjligt - för att kunna bli en del av vårt samhälle? Det är väsentligt för vem som helst för att bli integrerad i sitt nya land.

För snart 20 år sedan skaffade jag och mannen i mitt liv ett litet hus i en liten by i södra Frankrike. Redan från början var vi på det klara med att detta hus skulle bli vår sommarstuga, vårt landställe, vårt andningshål i en stressad vardag och att vi inte skulle flytta hit efter pensioneringen!
Men visst måste man kunna kommunicera med sin franska omgivning och det klarade vi ganska hjälpligt. Men det blev fel och dråpligt och kolossalt irriterande när man inte kan få fram det man vill.
Båda har läst franska i skolan men ingen av oss har bott någon längre period i landet, då man faktiskt blir tvingad att lära sig att prata. Däremot hade vi rest en del i Frankrike och klarat oss som turister. Det gick bra första sommaren, vi staplade substantiven efter varandra och kryddade med många bonjour och merci. Vi lutade oss mot äldste sonen som har bott två år i Frankrike och vi bad mäklaren att vara vår tolk - men detta fungerar inte i längden. Sedan behövde vi en elektriker och inte pratar vår elektriker någon engelska och inte kunde vi några facktermer.... då använde vi oss av händer och tecken och enstaka ord och det fungerade. Men det är i längden rätt opraktiskt. Vi behöver kunna svara i telefonen när någon hantverkare ringer, vi behöver kunna prata med borgmästaren om bygglov och när det är stopp i avloppet behöver vi kunna ringa journumret. Ja, ni förstår.....

Så det blev dags att göra något. Vi är båda mer matematiker än språkmänniskor och det var ju väldigt länge sedan vi gick i skolan så inte var det lätt. Jag började med en intensivkurs på Folkuniversitetet, varje dag i fyra veckor för en fransk lärare. Jättebra! Sedan övergick den i en traditionell kvällskurs i några år. Sedan hittade gruppen en pensionerad gymnasielärare och skapade en privat franskakurs i några år och nuförtiden träffas gruppen bara för att prata franska. Ingen grammatiska övningar men många nya ord. Vi pratar om vardagliga saker - bara ett trevligt sätt att få franskan att bli naturlig. Vi hackar oss igenom en bok om året, nu har vi precis börjat med denna.

 

När vi är i Frankrike försöker vi gå på kurs en gång i veckan. I grannbyn finns en lärare i FPE, francais pour étranger, det vill säga franska för utlänningar. Det är riktigt bra! Hon pratar obehindrad engelska men det är franska som gäller på lektionerna. Engelskan tas till av oss när vi inte har några franska ord att ta till. Nelly, läraren, går igenom en del grammatik men övningarna smygs in och det är konversation som gäller. Tyngdpunkten ligger på att prata om det franska samhället, politik, kultur, mat, traditioner och allt det där som verkar konstigt för oss nordbor men som man måste veta när man är i sitt andra hemland.

I vintras anmälde jag mig till en kurs i franska på nätet, Frantastique. En kurs som erbjöds via SvD och som var gratis den första månaden. Det jag initialt fastnade för var att de lovade i reklamen att efter sju "lektioner" så skulle de ha hittat min nivå och anpassat kursen efter mig. Jag måste säga att det fungerade! I början tyckte jag det var väldigt lätt men det blev faktiskt svårare och svårare. De saker jag hade svarat fel på återkom senare, fast i andra sammanhang, vilket också var trevligt, man hinner inte bli uttråkad. Två tecknade fantasifigurer återupplivar Victor Hugo och så far de till Paris med olika händelser och äventyr. Min gratismånad tog slut häromdagen och jag hade kul hela tiden. Jag kommer absolut att anmäla mig senare och betala min månadsavgift, som inte var särskilt hög och som också kunde avbrytas med kort varsel. Men just nu har jag en bok att läsa med min svenska franskgrupp - var sak har sin tid.

Mångfald i Halmstad

När jag sitter still på grund av min opererade fot så får jag tid att "städa" bland mina foton. Hittar då foton från vårt besök i Halmstad i januari. På Mjällby konstmuseum upptäckte jag en ny målare, Greta Knutson Tzara. Hon var, som många andra kvinnliga konstnärer under första halvan av 1900-talet, mest känd som hustru. Hon var gift med Tristan Tzara, en känd dadaist. Tidigare har endast ett fåtal av hennes verk varit lokaliserade, men nu kan man visa många verk tack vare forskning bland annat i Paris, där hon bodde en stor del av sitt liv. Greta började sin konstnärliga utbildning med att studera för Carl Wilhelmsson och därefter gick hon på konstakademien. Vid 21 års ålder for hon till Paris för vidare studier. Hon var under hela sitt liv experimentell och nyfiken och ville inte placeras i något fack. Jag föll direkt för mångfalden. 

Skissartade, bara delvis färglagda motiv...

...eller finstämd pastellig akvarell....

... eller en mörkt mustig bild som skildrar ett åskoväder över byn.

Är man på Mjällby Konstmuseum måste man såklart se deras samlingar med Halmstadgruppen. Här en målning av alla tillsammans.

 

Esaias Thorén, Axel Olsson och Waldemar Lorentzon.  I mitt tycke "lagom" modernt och lättplacerat.

Dagen avrundades med ett  besök hos vännen Nette som driver The Photogallery på Slottsmöllan i Halmstad. Här finns något för alla, ren konst, bilder som griper tag i en, bilder som man fnissar litet åt och så de oförglömliga... Klicka gärna på länken ovan och upptäck mångfalden!

                     

Nu blir jag här ett tag...

Bloggaren är konvalescent efter en operation i foten. Två tår ska bli raka och fina och inte göra ont. Hon ser också fram emot att kanske kunna köpa skor med klack. Visserligen är det skoklackarna som har åstadkommit de deformerade tårna... men det är skillnad på att arbeta hela dagar i pumps och att kunna ha högklackat en kväll när det är kalas.
Vi får väl se, tålamod är en dygd och det behövs mycket tålamod nu. Fem veckor med skruvar i tårna, särskilda skor som förhindrar belastning på framfoten och alltså inga femkilometerspromenader utefter havet, inga timmar i trädgården eller bilkörning - faktiskt inte någonting alls utanför de fyra väggarna. Men jag är van, jag gjorde detta på den andra foten för snart tre år sedan.

Stor sko som ska skydda tårna.

Tack och lov för streaming av filmer och töntiga serier, för böcker att läsa och för böcker att lyssna på när jag lägger pussel. När jag kan sätta ner foten litet mer ska jag ta fram symaskinen. Det ligger en del och väntar på omsömnad och lagning. Det finns också en del receptklipp att klistra in och likaså en massa klipp och broschyrer om trädgård, odling mm som ska in i den nya trädgårdspärmen. Ganska roligt jobb faktiskt.
Det är en bra årstid att slippa gå ut i. Det har regnat varje dag sedan operationen! Skånsk vinter. Men solen har faktiskt visat sig och man ser skillnad på morgonljuset när man vaknar. Det finns hopp i alla avseenden!