Människans bästa vän

När skånske sonen ska åka skidor med sin familj så får jag och mannen i mitt liv tillfälle att passa deras hund Milou. Hunden har passerat valpstadiet när hon mest såg ut som en leksaksbjörn.

Hon har passerat tonåren. Tack och lov för när hon var tonåring ville de flesta i hennes omgivning ge bort henne till första bästa person som gick förbi. Milou har blivit av med sina långa lockar två (!) gånger och är just nu shinglad enligt senaste 20-talsmodet. Eftersom denna ras inte fäller något hår så måste hon trimmas/klippas regelbundet. En långhårig locking vovve i detta lervällingsväder som Skåne har bjudit på denna vinter, ja det är inte roligt.

Hon har löpt för första gången och har mycket tydligt mognat. Det som hon lärde sig före tonåren har dykt upp igen och hon är nu en lugnare, mycket trevlig och lättlärd hund. Litet bus finns emellanåt kvar i henne, tack och lov. 

Numera är hon på dagis ett par dagar i veckan. Hon stormtrivs där tillsammans med de andra hundarna. När man kör in på den lilla grusvägen till dagiset så skäller hon av glädje vilket är ganska häftigt! Bra för henne som ung hund att lära sig hundspråket, det vill säga hur man umgås med andra hundar. 

Alla hundmänniskor man pratar med eller lyssnar på poängterar vikten av att träna inkallning. Det är enda sättet att kunna gå med en lös hund utan koppel. Men lätt är det inte. Man ska ha mycket tid och vara mycket konsekvent. Sakta men säkert så formas då ens hund till en trevlig kompis och som man kan ta med överallt. Som hundägare måste man hela tiden tala om för hunden vad som gäller. Precis som med små barn så kan de inte lära sig själv av att titta på andra barn.
Annars riskerar man att får en hund som på teckningen...