Dagarna före julafton

Några dagar före jul brukar vi ta oss ann småtrollen några dagar. Dels för det är kul, dels för att föräldrarna ska få tid och ro att ordna julen.

En dag besöktes järnvägsmuseet - fyra av oss (undertecknad gjorde de sista julklappsinköpen. Fick höra efteråt att de hade haft roligt, mycket att titta på och uppleva och leka med. Dessutom en jultävling som bestod i att hitta så många gömda tomtar som möjligt. Passar alla åldrar ;)

En dag bakade vi tre sorters kakor - alla fem, även mannen i mitt liv.
Ätit smet - alla under tio år.
Tröttnat på att vänta när degen skulle vila - tioåringen.
Övat på att läsa recept med förkortningar som tsk och dl - sjuåringen.
Bara provsmakat sina egna kakor - femåringen "bara de med choklad är goda"

Ett besök vid havet ingår också, allt spring i benen måste ut.... havet bjöd på sig, men det var sorgligt att se hur Gorm och hans lillasyster har förstört de fina sanddynerna.

En dag gick vi på bio - fyra av oss och mannen i mitt liv lagade middag. Tsatsiki, farsan och olivkriget var riktigt sevärd. Bra barnskådisar och inget gick till överdrifter. Tioåringen ville se tvåan direkt!

(bild lånad från SF Bio)

Lucia

I år har jag fått möjlighet att se och lyssna på två luciatåg. Det första luciatåget var på Röda Korset där jag numera volontärar. Denna kväll var det på språkcaféet där man arbetar för att ge våra nya svenskar fler chanser att prata svenska. Luciatåget kom från en musikfolkhögskola i trakten och det var nog ett av de bättre framföranden jag har fått ta del av. Vilka pipor en del av dem hade! Helt magiskt.

Före tåget fick immigranterna höra sägnen om helgonet Lucia och också få förklarat varför vi häruppe i Norden har tagit detta sicilianska helgon till oss. Att det inte alls är en religiös anledning utan har med vårt mörker att göra. De undrade varför vi inte applåderar efter varje sång (!) och jag kände att de nog tyckte det var oartigt att vänta till alla tågat ut. Jaja, det är bara en liten del av alla kulturella skillnader som finns...

Luciatåg nr två var stadens lucia som sjöng på min före detta arbetsplats. Inte lika mycket skönsång men en tradition som är fin att bevara.

 

Nytt innertak i det franska köket

Jag skrev ju i oktober om att vi skulle renovera terrass och innertaket i köket. Terrassarbetet är framflyttat till våren 2016 men innertaket i köket är klart och hur fint som helst! Vill man se bilder "före" så klicka här: Tack och lov för ett gammalt hus
Nu har vi (nja, inte precis vi utan F - vår eminente byggare) befriat den inbyggda bjälken från sin fula trälåda och se - innanför fanns en fin träbjälke precis som de andra. Det brunlaserade ribbtaket som drösslade är utbytt mot gipsskivor med infällda spots och den övre delen av skorstensstocken som hotade med att trilla ner på oss har fått en modern och ganska stram attityd.

Utan att ha sett detta i verkligen (tack O och F för fotona) så är vi riktigt nöjda. Förutom att allt trasigt nu har blivit helt - så har vi också ett kök som nu är mycket ljusare - både på dagen och kvällen.

 

Nästa projekt är som sagt terrassen... ett ganska stort projekt som vi hoppas kan bli klart senast i april. Material och utseende på utekök är bestämt - mer om detta alltså i vår.

Hantverk på franska

För att bibehålla den lilla franska jag kan och kanske lära mig något nytt, så ingår jag i en grupp med fem andra kvinnor som träffas regelbundet för att prata på franska om Frankrike eller annat som är franskt eller som just nu om en fransk bok vi läser. Vi känner varandra sedan tidigare från litet olika konstellationer och ibland får vi skärpa oss för att inte övergå till svenska när vi pratar.

Men i veckan har vi lagt till ytterligare ett möte - tid för artisanat. Här ska hantverkas! Jag gillar att arbeta med mina händer och är ju en tredjedel av Kreatöserna som klär om, målar och syr nästan vad som helst - men mest gör vi om stolar och pallar.

När franskagruppen var hemma hos mig senast så väckte min tygklädda kartonger på hatthyllan uppmärksamhet. Så snygga, hur gör man, är det svårt, kan du visa oss?

Jovisst, jag missar sällan en chans till att få kreera! Vi samlas i vårt uterum med diverse kartonger, stuvar eller nyköpta tyger, sax och lim och sätter igång. Det visar sig ta litet längre tid än vi hade hoppats men alla fixar var sin fin låda och nu vet de hur man gör.

Så här ser några av mina tidigare gjorda lådor ut ....

                          

Tid för advent

Så var det dags igen för den härliga adventstiden och mitt favoritskåp pyntas därefter! Några julblommor, ljus (på batteri), ärvda mässingsklockor för att ringa in jul eller nyår, portvin till valnötterna från Dordogne och clementiner om man vill vara litet nyttig. Ännu inget godis, inte förrän till julafton....

Paketen till äldsta lilltrollets adventskalender består numera av pappersrullar, i vilka det döljer sig kluriga frågor. Nu är han så stor så han får frågor där han nog behöver googla svaret och så får han redovisa svaren på julaftonsmorgonen - i utbyte mot ett paket. Istället för en massa småkrafs kan det då bli ett paket med litet rejälare innehåll.

De mindre lilltrollen klarar inte att läsa och hitta svar på nätet (ännu) och de tycker det är kul med småkrafs  ;). Här ligger deras paket färdiga att knytas på kalendrarna.

Soffbordets ljusarrangemang brukar vara plockat i naturen.

Nytt för i år är en jättestjärna i köksfönstret. Passar bra nu när vi inte har gardiner.

Fast orkanen Gorm ställde till det i går natt. Vi bor inte havsnära men fönstren ser ut som om man har sprutat saltvatten på dem. Vi som har abonnemang på tvätt av fönsternas utsida fick fina fönster för bara två veckor sedan - nu får vi fixa detta själv.

Dordogne del 2 - Rickard Lejonhjärta och århundradets entusiast.

Bloggen är fortfarande i Dordogne, den pastorala regionen innanför Bordeaux. Som många andra har jag och mannen i mitt liv läst och fascinerats av korsriddarnas historia och upplevelser och vi hamnar snart på Chateau de Beynac, strax söder om Sarlat. Här bodde och dog Rickard Lejonhjärta 1189-1199. Slottet, eller kanske snarare borgen ligger vid Dordognefloden och byggdes på 1100-talet för att stänga och skydda dalen innanför. På denna tiden var floden Dordogne gränsen mellan Frankrike och England. Slottet är byggt uppe på en klippa som stupar rakt ner i floden och stenväggen var tillräcklig för att avskräcka eventuella angrepp från den sidan. På platån byggdes dubbla krenelerade murar och dubbla vallgravar  - i princip en ointaglig borg. Genom åren har här dock varit många strider mellan England och Frankrike. 

Château Beynac köptes 1961 av Lucien Grosso, en förmögen nattklubbsdirektör. Han måste ha varit århundradets entusiast... När han köpte borgen var den i totat förfall, bara en ruin. Han konstaterade att det skulle ta minst 50 år att återställa det i det 1400-talsskick han ville uppnå - själv var han då i 50-årsåldern. Han dog 2008 vid 96 års ålder och då var borgen inte färdigrenoverad. Men, hans änka Denise, då bara 79 år, fortsatte såklart med renoveringsarbetet. För några år sedan byttes alla gaslampor ut mot elektricitet och när vi var där så renoverades taken. Änkan guidar ibland och hon säger att intäkterna från de runt 100.000 besökare som kommer varje år, idag betalar de ständigt pågående renoveringarna samt underhållet på borgen.

Här en stentavla som visar borgens ägare genom åren. Jag kan tänka att det sporrade nattklubbsägaren att ha sitt namn tillsammans med Richard Coeur de Lion, Roi d'Angleterre.

Mäktiga utsikter, både rakt ner i floden från ett av trapphusen på utsidan och längs med bort mot Auvergne och Cevennerna.

Flera stora filmer är inspelade på borgen, mest känd för oss är kanske Jeanne d'Arc.

Många av rummen är iordningställda, här riddarsalen och köket.
  

Legobyggande - för alla åldrar

De minsta småtrollen är på besök hos oss tillsammans med sin pappa. Det stora lilltrollet gillar tåg - men som den tvååring han är så gillar han mest sitt Briotåg i trä. Första dagen han är här så tar vi oss till tågmuseet där vuxna leklystna just denna dag har byggt upp olika tågbanor, stationer och andra stadsmiljöer helt i lego. Eftersom vi vuxna (pappa, farmor och farfar) är förtjusta i legobyggande så får alla sitt lystmäte tillgodosett.

Man kan se i bakgrunden att en vuxen man fortfarande bygger på sin anläggning. Ett vattentorn svarade han på frågan vad det skulle bli. Men han blev inte klar under tiden vi var där - att bygga med lego kan ta tid. Brandstationen nedanför tog en månad att bygga fast det var väl med alla bilar och kanske att mannen som hade gjort det också har ett heltidsjobb...?

Här bevaras litet historia i form av en gammal spårvagnsmodell.

Det framgick inte om husen har autentiska förebilder - men detta kunde väl ha varit i England eller Holland?

Jag blev fascinerad av hur man har byggt alla träd (se det höstlika i bakgrunden) och detta fyrkantiga fält med - solrosor! Otippat mitt i en stadsmiljö men charmigt. När jag var barn fanns det vita och gula legobitar och röda som var trekantiga och kunde fungera som takplattor och genomskinliga som kunde vara fönster. Jag och min mamma byggde drömhus - det ena finare än det andra. Men jösses vilken fantasi vi måste ha haft för att med dåtidens klossar skapa våra drömhus. När man tänker på hur dagens utbud av specialklossar med olika färger och former...

Dordogne del 1 - vin, gäss och valnötter

Dordogne - en region i Frankrike som är värd flera resor!! Den ligger innanför Bordeaux och norr om Toulouse. Här finns inte stora städer, inga industrier, här finns böljande landskap, vattendrag, lantliga idyller, slott, betande djur, valnötslundar och gäss. Vi blev bekanta med Dordogne första gången för kanske 25 år sedan då jag läste en artikel i ett magasin om detta område och om utbudet av stora hus för en bråkdel av vad det kostade i övriga Frankrike. Det visade sig att skribenten själv bodde därnere och var någon sorts husförmedlare som mer än gärna skickade bilder och info på olika prospekt. Jag kommer ihåg att hela familjen satt och dreglade över mindre slott med eget vattendrag på tomten och större slott där det fanns små lägenheter för 4-5 familjer och sedan jäääättestora sällskapsrum där alla kunde umgås (om man ville). På fullt allvar (!) kollade vi med vårt gäng som vi umgicks med en famille (och fortfarande gör) om de var intresserade av ett kompisboende i Frankrike där varje familj hade sin egen lägenhet och alla dessutom kunde vara där samtidigt. Inget av de jättestora hus vi tittade på kostade mer än en miljon svenska kronor och inget var renoveringsobjekt. Vi var fem familjer, nästan alla hade barn och vi var väl runt 21-22 personer. Jag tror att flera av oss gillade idén - men sedan hann verkligheten ifatt oss avseende kommande reparationer, tillsyn och kanske det faktum att vi alla hade andra hål att stoppa eventuella pengar i - dock var det roligt att drömma om...
Med backspegelns hjälp kan vi konstatera att beslutet nog var helt rätt, vi gillar vårt lilla hus i C som i nästan alla avseenden är långt från slotten i Dordogne. Men fortfarande gillar vi att resa till landet Gosen några dagar och njuta av idyllen.

Härom hösten, i mitten av oktober, regnade det många dagar i ett sträck i Languedoc. Vi hade behov av annat väder så vi kollade in Méteos väderkarta, hittade solen i Dordogne, packade en väska och styrde bilen mot nordväst.

Första stopp blev efter bara 15 mil - hos en svensk vinodlare i Gaillac, ett AOP-område mellan Toulouse och Albi. Gården La Domaine de Canto Perlic (Rapphönans sång på occitanska) ligger vackert och vi blev väl emottagna, fick se både odlingar och tillverkning och också komma in i den privata källaren för avsmakning av deras marc som var lagrad på ackaciafat! Imponerande vad detta par har kunnat åstadkomma bara på några år. De gör flera olika röda och vita viner liksom rosé, mousserande och sött, allt AOP. De levererar till Systembolaget och har fått fina recensioner.

Natten tillbringades i byn Gaillac på Logis de Verrerie.

Som en del av den jättestora hotellträdgården finns denna imponerande bambuskog.

Nästa mål var den idylliska byn Corde-sur-ciel en idyllisk medeltidsstad. Borgen överst i byn byggdes på 1200-talet och denna by var ett centrum för katharerna. Byn är fortfarande ett stopp på pilgrimsfärden till Santiago de Compostela eller som det heter på franska Saint-Jacques de Compostelle.

Byn är en mycket välbesökt plats och vann en omröstning i tv-kanalen France 2 till Village préféré des Francais 2014. Före utmärkelsen hade byn cirka 700.000 turister varje år, men man tror den ska öka med 30-40% tack vare uppmärksamheten. 
Så här års är det mycket bra att turista - det var inga som helst problem att hitta en parkeringsplats precis där gågatan uppför började. Lunchrestaurangen hade lediga bord med bästa utsikten, vi var nästan ensamma på de små gatorna och kunde stanna var vi ville. Ändå fick man ingen känsla av lågsäsong.

Man är ju mån om att bevara bygatornas pittoreska utseende så när man ska renovera ett hus så sparar man fasaden som ett skal och jobbar inifrån. Säkert ett dyrare sätt att renovera och modernisera, men ack så mycket trevligare!

Ett pendyleri - hör inte till vanligheterna...

Andra dagens kväll kommer vi fram till vårt mål - Sarlat. Incheckning på Hôtel Plaza Madeleine, fyrstjänig lyx kostar inte så mycket i oktober. Egentligen brukar vi leta reda på hotell i kategorin "litet och personligt". Denna typen hör till "säkert och tråkigt" men det fanns inte så mycket att välja på med kort varsel. Jag gillar dock deras lösning av vad man gör med en tråkig platt-tv-skärm.

Sarlat, heter egentligen Sarlat-la-Canéda och är huvudstad i Perigord. Staden kom till på 800-talet och har en mycket välbevarad medeltida stad. Där finns så många byggnader av historiskt intresse att Sarlat är en av Europas främsta kulturarvsstäder. Under hundraårskriget var Sarlat gränsstad mellan Frankrike och England, (läs mer om det och om Richard Lejonhjärta i nästa inlägg). På 1700-talet stagnerade ekonomin och de medeltida byggnaderna blev kvar orörda. Man hade inte råd att modernisera eller bygga till eller om och därför står historien kvar in i vår tid. Detta har hänt i flera historiska miljöer, till exempel i Helsingör. Kuriosa är att den är mycket flitigt använd som filminspelningsplats, t ex till Jeanne d'Arc och Chocolat.

Dordogne, eller Perigord Noir som denna del också kallas för, är matmässigt väl känt för gås- och anklever, tryffel, Karl Johansvamp, kastanjer, valnötter samt en massa olika maträtter baserade på gås. Det vi märkte mest av var valnötterna. Träden växer som olivträd - i stora lundar i raka rader, överallt! Nästan som i Languedoc där det växer vin vart man än vänder sig.... Nötterna skördas i oktober / november och vi kunde konstatera att man låter nötterna falla till marken och sedan plockas de upp med hjälp av samma typ av maskin som plockar golfbollar på en driving range.

På torget i Sarlat kunde man köpa dels noix sèches (torkade) eller noix vertes (färska gröna) som man då får torka själv. Notera de enorma grå dörrarna bakom torgstånden, de leder in i en f d kyrka som idag fungerar som en saluhall - jättehäftigt! Vi köpte torkade valnötter och de var oändligt mycket godare än de vi köper hemma till jul. De vi köper hemma har dessutom legat i ett klorbad för att bli av med alla "oaptitliga" svarta prickar i skalet som ju faktiskt är helt naturliga och kommer av att när valnötter torkas så utsöndras en svart klibbig olja.

Inga hundar denna gång heller, del 2

Franska rondeller, ännu ingen med hund....

Här en ganska vacker hand som håller en klase gröna druvor, 

finns på infarten till Chablis.

På väg till vårt favoritbad passerar vi några rondeller som visar vad som finns i Marseillan.

Figurerna i rondellen visar Joute Nautique - en traditionellt tävling mellan de röda och de blå laget. I varsin båt som rors av 10 starka gossar möts i bra fart och på den uppbyggda akterdelen står ett gäng kombattanter med varsin stav eller påk och som när båtarna möts ska försöka peta ner motståndaren i vattnet. Litet som tornérspel - fast i båt istället för till häst.

Denna rondell är också i Marseillan, randiga badhytter och randiga fiskare såklart!

Den tredje rondellen från Marseillan tror vi visar de ostron- och musselodlare 

som stakar sig fram på sina flatbottnade båtar i Etang de Thau.

Denna mur ser mer ut som en försvarsanläggning men är 

ett volontärarbete för att visa hur man bygger murar 

utan cement eller andra bindemedel, på franska 

les pierres sèches (torra stenar). Kan ses i Pomerols.

Här är ytterligare en mur men övervuxen av något grönt 

och med en välkomnande dörr till något...? 

Finns i utkanten av Beaune.

Det kan komma mer av franska rondeller..... men det dröjer....